om ökning av garantin för exportkredit

Proposition 1976/77:26

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:26 Regeringens proposition

1976/77:26

om ökning av garantin för exportkredit;

beslutad den 28 oktober 1976,

Regeringen föreslår riksdagen att aniaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoU.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN BURENSTAM LINDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att maximibeloppet för statens betalningsansvar i form av garanti för exportkredit ökas från 20,5 till 35 miljarder kr. Av det totala beloppet reserveras 6 miljarder kr. för garantigivning på särskilt gynnsamma villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling.

1    Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 26

Prop, 1976/77: 26

Uldrag
HANDELSDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-10-28

Närvarande: statsrainistem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Roraanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstara Linder, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Burenslam Linder

Proposition om ökning av garantin för exportkredit

1    Inledning

Exportkredilnäranden (EKN) har i skrivelse den 2 september 1976 heraställt om en höjning av maximibeloppet för statens betalningsansvar i form av garanti för exportkredit från nuvarande 20,5 tUl 35 railjarder kr. Av detta belopp avses 6 miljarder kr. reserveras för garantigivning på särskilt gynnsarama villkor vid export av betydelse för u-ländemas ekonomiska utveckling.

2    Nuvarande ordning

Riksdagen har, senast under 1975/76 års riksmöte, bemyndigat regeringen alt lämna statsgaranli för alt läcka förlust i samband med export m, ra, intill ett belopp av 20,5 railjarder kr. Av denna summa har 4 miljarder kr. reserverats för s. k. u-garanlier, dvs, garantier på särskilt gynnsamma villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling (prop, 1975/76: 68, NU 1975/76: 11, rskr 1975/76: 63),

Geom beslut den 3 juni 1976 har regeringen bemyndigat EKN atl bevilja slatsgaranlier för exportkredit intUl ett belopp av 19,5 miljarder kr,, varav 3 railjarder kr, har reserverats för u-garantier. Hela det belopp som är avsett för normalgarantier (n-garantier), dvs. andra garantier än u-garantier, har således ställts till nänmdens förfogande. Av del för u-garantier reserverade maximibeloppet återsiår 1 miljard kr.

EKN:s beslut om bifall lill en ansökan om garanti meddelas sora regel i form av garantiutfäslelse. Denna är ett erbjudande från näranden att

Prop. 1976/77:26 3

utfärda garanti på i utfästelsen angivna villkor. Den kan under vissa förutsättningar ändras eller återkallas av nämnden. På grundval av utfästelsen kan sökanden, sedan exportkonlrakt har slutits eller export har verkställts, erhåUa en garantiförbindelse, genom vilken nämnden på statens vägnar ikläder sig garantiansvar.

Enligt hittillsvarande erfarenheter leder endast en del av EKN:s utfästelser till alt garantiförbindelser utfärdas. Vid beräkning av nämndens garantiåtaganden tas hänsyn till detta förhåUande, Regeringen har sålunda föreskrivit att utfästelse ora garanti skall tas upp till endast en viss del av det utfästa beloppet vid samraanräknmg av garantiåtaganden. För närvarande gäller sora norra atl utfästelse ora garanti las upp till 50 % av sitt belopp.

3    Exportkreditnämnden (EKN)

I skrivelsen den 2 septeraber 1976 läranar EKN bl, a, följande uppgifler ora utfästelser och förbindelser avseende både n- och u-garantier per den 30 juni åren 1971—1976,

Nämndens åtaganden (miljarder kr.)

	30.6 1971	30.6 1972	30,6 1973	30.6 1974	30.6 1975	30.6 1976
N-garantier Garantiutfästelser' Garantiförbindelser	2,8 2,2	3,2 2,4	4,9 2,3	6,7 3,6	12,8 4,9	13,9 7,6
Summa	5,0	5,6	7,2	10,3	17,7	21,5
U-garantier Garantiutfästelseri Garantiförbindelser	0,1 0,2	0,2 0,2	0,7 0,2	0,6 0,5	0,7 0,7	1,8 0,9
Summa	0,3	0,4	0,9	1,1	1,4	2,7

1 till 100 % av sill belopp

Nämnden frarahåller atl de sararaanlagda åtagandena i fråga om såväl n-garantier som u-garantier har raer än fördubblats under de senaste två åren. I fråga om n-garantier är ökningen proportionsvis något större för förbindelser än för utfästelser. De totala garantiåtagandena, beräknade enligt gällande bestäraraelser raed garantiulfästelserna upptagna till 50 % av garanlibeloppet, uppgick den 30 juni 1976 i fråga om n-garantier lill 14,5 miljarder kr. och i fråga ora u-garantier till 1,8 miljarder kr,, dvs, sammanlagt 16,3 railjarder kr. Av den av riksdagen raedgivna ramen återstod sålunda för n-garantigivning 2 miljarder kr, och för u-garantigivning 2,2 miljarder kr, eller samraanlagt 4,2 railjarder kr.

EKN understryker atl den snabba och kraftiga ökningen av garanti-

Prop. 1976/77: 26                                                      4

åtagandena under senare år har flera orsaker. En viktig omständighet utgör exportprisutveckUngen, Enligt statistiska centralbyråns indexredovisning har exporlprisindex (1968 = 100) stigU från 134 för år 1973 till 190 för år 1975 avseende samtliga varor, vilket alltså för denna tvåårsperiod innebär en ökning med 42 %.

Vidare pekar EKN på alt en markant förskjutning i den svenska exportens marknads- och produktinriktning har ägt rum under samma tid. Exporten till öststater och u-länder har ökat snabbare än genomsnillet. Öststaternas andel av den svenska exporten har sålunda ökal från 5,3 % för år 1973 tiU 7,3 % för år 1975 och u-ländernas andel från 9,5 % tUI 13,2 % under sararaa period. Denna utveckUng har raedfört en ökad efterfrågan på exportkredUgaranlier, eftersom exporten till öst- och u-länder försäkras i större omfattning än exporten i allraänhet. Uppskattningsvis försäkrar EKN blott ca 5 % av den totala exporten, medan den hos EKN försäkrade delen av exporten till öst- och u-länder uppgår till ca 20 %. Det är här framför allt export av tyngre kapitalvaror, hela anläggningar och svensk entreprenadverksamhet sora blir föreraål för försäkring, och beträffande dessa exportgrenar har en ökning ägt mra på senare år.

EKN betonar också den roll sora de allt slörre exportaffärerna har kommit att spela för garantigivningens omfattning. Således har under de senaste åren ca 30 % av förbindelsebeloppen och 40 % av utfästelsebeloppen avsett affärer med ett ursprangUgt garantibelopp överstigande 200 milj. kr. Nämnden framhåller att tillverkningslid och kreditlid för sådana affärer ofta sträcker sig över åtskilliga år och atl garantitäckning allt oftare söks även för tUlverkningstiden, Detla innebär alt garantiul-rymraet belastas under lång lid lill skillnad från affärer med kort kredittid, för vilka omsättningen i garantiåtaganden sker snabbt. Som exempel pekar nämnden på att entreprenadaffärer, vilka i regel avser mycket stora belopp, inte sällan flera hundra miljoner kr., kan omfatta en byggnadslid av flera år och därefter en lång kredittid. Detsamma gäller anläggningar av typen kraftverk och stora fabriker. Ansökningar om garanti för sådana affärer synes bli aUl vanligare.

Nämnden understryker alt det numera kommer upp till diskussion affärer, som var och en uppgår till belopp överstigande vad som blott för några år sedan utgjorde en total ramulvidgning. Sådana affärer innebär mycket stora ramutnyttjanden. De kraftiga riskökningar som sådana jät-teaffärer innebär kan också medföra att riskkoncentrationen på enstaka marknader blir aUlför stor. I anslutnuig härtill understryker nämnden att åtagandena även ulan inslag av myckel stora affärer tenderar alt bli i betänkligt hög grad koncentrerade lill ett fåtal länder. Av närandens totala åtaganden avser för närvarande 60 % risker på ett tiotal länder. Ofta bedöms dock de ifrågasatta affärerna vara av mycket stort intresse för svensk export och sysselsättning, och en finansiering av affärerna

Prop. 1976/77: 26                                                    5

förutsätter nämndens medverkan med garantier, 1 den mån den politiska eller kommersiella risken inte bedöms som allvarlig, kan det då synas bäst förenligt med syftena bakom garantiverksamheten att ställa statlig garanti.

Vid bedömandet om en politisk eller koraraersiell risk är av den art att EKN bör täcka den genom garanti måste, enligt nämnden, hänsyn även tas tUl följande förhållanden, EKN:s garantigivning utgör ett konkurrensmedel av förhållandevis stor betydelse i kampen om exportmarknaderna, särskiU i öst- och u-länder, 1 de stora västliga industriländerna, våra viktigaste exporlkonkurrenter, har de senaste åren en allt större benägenhet att täcka stora exportrisker gjort sig märkbar. Det synes förhålla sig så att man i flera länder inte tvekar att ta på sig snabbt växande engagemang på marknader, som samtidigt visar en klart negativ riskutveckling. Detta förhållande torde i hög grad hänga samman med den internationeUa ekonomiska utveckUng, som blivit följden av den s, k, oljekrisen 1973, Bytes- och betalningsbalanserna i såväl i- som u-länder har påverkats mycket negativt av denna. För i-länderna har det tett sig naturligt all söka lösa balansproblemen genom kraftigt ökad export. Denna samtidiga ansträngning från många i-länder innebär en kraftigt stegrad konkurrens och en betydande såväl kvantitativ som kvalitativ riskexpansion. Enligt närandens uppfattning raåste utvecklingen bedömas som olycklig i den mån garantiverksamheten i raånga länder successivt får elt allt större inslag av statssubvention och avlägsnar sig från vad som tidigare huvudsakligen har bedömts ha karaktär av försäkringsmässig rörelse. Den internationella utvecklingen gör det dock i den svenska exportens konkurrensintresse motiverat alt ofta ta större risker än en försiktig försäkringspolitik borde medge,

Enligl EKN kan man anta att de omständigheter som synes ha bidragit till den snabba expansionen av EKN:s garantigivning och risktagande under de senaste åren kommer alt medverka till en fortsatt snabb ökning av garantigivningen även under de närmaste åren.

Vid de under senare år aktualiserade höjningarna av det av riksdagen fastställda rambeloppet har det, anför EKN, på grund av den starka ökningstakten i garantigivningen visat sig svårt att beräkna garantibehovet för några är framåt. Garantigivningen avseende förbindelser har för verksamhetsåret 1975/76 i jämförelse raed verksamhetsåret 1970/71 stigit med totaU 301 %, Ökningen har utgjort 164 % för i-länder, 449 % för u-länder och 306 % för östländer. Näranden framhåller att även ora ulvecklingen varil påfaUande ojämn för olika år och för olika marknader så företer helhetsbilden en markant stegrmg av garantigivningen under den anförda femårsperioden.

Möjligheten att med någon rimlig grad av säkerhet bedöraa orafaltningen av koramande anspråk på garantier har enligt EKN successivt blivit allt mindre, SärskUt svårigheterna att bedöma utvecklingen av de

Prop. 1976/77: 26                                                      6

mycket stora exportaffärerna bidrar härtill liksora ojäranhelen i garantigivningen. Med den avräkningsmetod med 50 %, som nämnden tillämpar vid ställande av utfästelser, uppstår en allt större latent risk för omedelbara ramutnyttjanden, i de fall stora affärer som omfattas av utfästelser realiseras. Nämnden framhåller att de många småaffärerna ej utgör något större problera, eftersom erfarenhetsmässigt bortfallet av affärer där avtal ej har slutits är så stort att 50 %-avräkningen fungerar tillfredsställande. I det fall där t, ex. ett flertal myckel stora affärer leder lill kontrakt ungefär samtidigt kan däreraot hastigt en raycket stor påfrestning på raraen uppstå. Näranden anser därför all det är angeläget att ett stort rarabelopp vid varje tillfälle finns outnyttjat sora en buffert för händelser av delta slag.

För att behovet av garantier raed riralig grad av säkerhet skall kunna täckas under de närmaste åren understryker nämnden att den nu aktuella raraökningen måste vara kraftig och föreslår i skrivelsen att maximibeloppet för garantiåtagandena ökas till 35 miljarder kr,, varav 6 miljarder kr, reserveras för u-garantier. En sådan ökning av garantiverksamheten innebär en vidgning av ramen för n-garantierna raed 12,5 miljarder kr. och för u-garantierna med 2 miljarder kr.

4    Remissyttranden

Yttrande över EKN:s fraraställning har avgetts av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksbanksfullmäktige pekar på att den förskjutning i export- och betalningsmönstret, som har ägt rum under senare år, har inneburit en senareläggning av betalningarna för exporten och en omedelbar tUlväxt av fordringar och i ett givet betalningsbalansläge även skulder gentemot utlandet. Tillväxten av den kreditfinansierade exporten har med andra ord jämfört med de traditionella förhållandena inom utrikeshandeln ökat behovet av upplåning ulomlands.

Fullmäktige konstaterar att det från svensk sida har funnits en avsiktlig strävan att vidga handeln till nya marknader med hänsyn till sysselsättnings- och betalningsbalansläget på sikt. Även andra industriländer har emellertid satsat på handeln med de nya marknaderna, Sveriges andel i OECD-ländernas volymmässiga export av bearbetade varor såväl till Öststaterna som till u-ländema exkl, OPEC-länderna har på senare lid visat en nedåtgående trend vilken även förväntas fortsätta år 1976, Här har andra länder således vunnit mark och Sverige trängts tillbaka. I fråga om exporten på OPEC-länderna har Sverige däremot hävdat sig väl.

Fullmäktige understryker att kredilfinansiering av exporten har blivit alltmer vanlig bland industriländerna i allmänhet, särskilt efter de rubb-

Prop. 1976/77: 26 7

ningar i betalningsbalanserna som följt raed oljeprishöjningarna, Fraraför allt har i oljekrisens spår en ökning av exportkrediterna till de hårt drabbade energifattiga utvecklingsländerna kommit att äga rum. Förändringarna i den internationella handeln och dess finansiering har stäUt ökade krav på kreditgarantier för exporten till de nya marknaderna. Inslaget av risk har därigenom ökat.

Fullmäktige anför att det ligger ett betydande såväl handelspolitiskt som betalningsbalansmässigt problem i en vikande export på äldre exportmarknader, väsentligen innefattande industriländer, och försök till kompensation härför genom ökad export på nya marknader, antingen det gäller öststater, oljeländer eller oljefattiga utvecklingsländer. Strävan till en vidgning av marknaderna för export kan från vissa synpunkter vara förståelig och försvarlig, men samtidigt är det enligt fullmäkliges uppfattning angeläget att klart inse implikationerna av en sådan vidgning. Totalt innebär den en lägre andel kontantbetalning för exporten, vUket återverkar på Sveriges betalningsbalans, saratidigt som svenska staten får ikläda sig större risker för exportkrediter genom utökning av garantierna.

Fullmäktige anser dessa frågor vara av sådan betydelse att de bör aktualiseras i anslutning till uppkomna behov av garantiramarnas vidgning. Enligt fuUraäktige borde raravidgningarna göras tidsbegränsade och därmed tiUföras ett nytt element, enligt vUket ramvidgningar skulle ge anledning till handelspolitiska och betalningsbalansmässiga överväganden. Den metod för ramvidgning sora nu liilämpas innebär alt närhelst en stor del av raraen har utnyttjats en vidgning av ramen följer. Ett naturligt alternaliv skulle vara årligen återkomraande beslut ora ramens raaxiraala storlek vid slutet av varje framförliggande kalenderår eUer budgetår. Regelbunden prövning av hithörande frågor skulle då möjliggöras, något som med tanke på de mycket stora belopp och risker som det är fråga om synes motiverat,

Fullmäklige vill inte motsätta sig EKN:s hemställan om större utrymme för exportkreditgarantier, FuUmäktige anser dock att en ny rutin för garantiramarnas fastställande bör övervägas, innebärande alt ramarna blir inle blott volymbeslämda utan också tidsbestämda. Fullmäktige betonar dessutom atl en exportkreditgaranti inte innebär en försäkran om att kredit för ändamålet kan erhållas i Sverige.

Riksgäldsfullmäktige framhåller att den begärda utökningen av ram-beloppet för exportkreditgarantigivningen är mycket kraftig. Fullmäktige anser emellertid att EKN i sin fraraställning har redovisat bärande skäl — bl. a. den pågående och väntade utvecklingen raot mycket slora exportaffärer och mot allt längre garantitider som belastar garantiulrym-met under lång tid — för att man behöver en kraftig vidgning av garantiramen för att möta kommande anspråk på garantier. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att på allt sätt främja den svenska exporten tillstyrker fullmäktige bifall till framställningen.

Prop. 1976/77: 26

5    Föredraganden

Efierfrågan på exporlkredilgarantier har under senare år ökat betydligt. En anledning till ökningen är att krediter och kreditvillkor har kommit att spela en allt större roll i den internationella handeln.

Totalramen för den statliga exportkreditgarantigivningen har successivt vidgats. Raraen vidgades senast under 1975/76 års riksmöte, då maximibeloppet för statens betalningsansvar ökades från 18,5 till 20,5 miljarder kr. Av totalbeloppet reserverades 4 miljarder för s, k. u-garanlier, dvs. garantier på särskilt gynnsamraa villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling. Inora denna ram har hela det för n-garantier (dvs. andra garantier än u-garantier) avsedda beloppet eller 16,5 miljarder kr. och av u-garantibeloppet 3 miljarder kr, ställts tUl exportkreditnämndens (EKN) förfogande,

EKN har i en framställning till regeringen aktualiserat en höjning av ramen, EKN pekar på alt de sararaanlagda åtagandena i fråga ora såväl n-garantier som u-garantier mer än fördubblats under de senaste två åren. Vad gäller n-garantierna har ökningen proportionsvis varit något större för förbindelser än för utfästelser, EKN:s åtaganden för n-garantier uppgick den 30 juni 1976 till 21,5 mUjarder kr, varav 13,9 miljarder kr, i förra av garantiutfäslelser och 7,6 miljarder kr, i form av garantiförbindelser. Detta innebär järafört med läget den 30 juni 1974 en ökning av både utfästelserna och förbindelserna med drygt 100 %. Beräknade enligt regeringens föreskrifter, dvs, raed utfästelserna upptagna till 50 % av sitt belopp, uppgick EKN:s åtaganden i fråga om n-garantier till nästan 7 miljarder kr, i utfästelser och 7,6 miljarder kr, i form av garantiförbindelser. Inom den av riksdagen medgivna ramen ora 16,5 miljarder kr, för n-garantier återstår 2 miljarder kr. I fråga om u-garantier har den av riksdagen medgivna ramen om 4 miljarder kr, utnyttjats raed 1,8 miljarder kr., om utfästelserna avräknas till 50 % av garanlibeloppet. Således återsiår för u-garantigivning 2,2 miljarder kr.

EKN pekar på att den mycket snabba och kraftiga ökningen av garantiåtagandena under senare år har flera orsaker. En viktig ora-sländighet är exportprisutveckUngen, En annan bidragande orsak utgör förskjutningen i den svenska exportens marknads- och produktin-riklning. Exporten har relativt ökat raer på länder där exportgarantier efterfrågas i stor omfattning, dvs. öst- och u-länder. De mycket stora exporlaffärerna har kommit att spela en allt större roU för garantigivningens orafatlning. Ansökningar om garanti för entreprenadaffärer och anläggningar av typen kraftverk och stora fabriker har blivit allt vanUgare, Affärerna kan här avse mycket stora belopp, inte sällan flera hundra miljoner kr.

Garantier för dessa raycket stora affärer kan enligt EKN medföra att

Prop. 1976/77: 26 9

riskkoncenlrationen på enstaka marknader blir aUlför stor, Ofla bedöras emellertid de ifrågasatta affärerna vara av raycket stort intresse för svensk export och sysselsättning, och en finansiering av affärerna förutsätter EKN:s medverkan raed garantier. Det kan därför enligt EKN:s uppfattning vara förenligt raed syftena bakora garantiverksamheten att lärana garantier, i den raån riskema inte bedöras som allvarliga,

EKN understryker också att garantigivningen är ett konkurrensmedel av förhållandevis slor betydelse i kampen om exportmarknaderna, särskiU på öst- och u-länder, I de flesla av de slora västiiga industriländerna, som är våra viktigaste exportkonkurrenter, tvekar man inle alt ta på sig snabbt växande engageraang även på raarknader sora visar en klart negativ riskulveckling. Denna intemationella utveckling gör det enligt närandens uppfattning raotiverat att i den svenska exportens intresse ofta ta större risker än en försiktig försäkringspolilik borde medge.

EKN räknar raed en fortsatt snabb ökning av garantigivningen. Enligt EKN har möjligheten att med någon rimlig grad av säkerhet bedöma orafaltningen av koraraande anspråk blivit allt raindre. Särskilt svårigheterna att bedöraa utvecklingen av de raycket stora exportaffärerna bidrar härtill. Med den avräkningsmetod med 50 % som tiUämpas för utfästelser kommer en mycket slor påfrestning på ramen att uppslå i de fall där ett flertal sådana affärer leder till kontrakt ungefär samtidigt, EKN anser det därför angeläget att ett stort rambelopp vid varje tillfälle finns outnyttjat sora en buffert för händelser av detla slag, EKN anser alt rambeloppet bör ökas kraftigt för att efterfrågan på garantier under de närmaste åren skall kunna tUlgodoses, EnUgt EKN:s uppfattning bör maximibeloppet ökas tiU 35 miljarder kr,, varav 6 miljarder för u-garantier. Detta skulle betyda en ökning med ell totalt belopp av 14,5 miljarder kr,, varav 12,5 miljarder kr, för n-garantier och 2 mUjarder kr, för u-garanlier.

EKN:s förslag har tillstyrkts av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

För egen del vill jag anföra följande.

Den ökade efierfrågan på kreditgarantier för exporten som har kunnat konstaleras under de senaste åren har särskilt gällt den tyngre kapitalvaruexporten och entreprenadverksamheten utomlands. För båda dessa exportgrenar anses kreditgarantierna vara av stor betydelse i den intemationella konkurrensen, på i första hand öststals- och u-lands-marknaderna. Kreditbeloppet i de enskUda fallen har blivit större. Myckel stora exporlaffärer, vilka bedöras vara av vitalt intresse för den svenska sysselsättningen, har kommit att spela en allt raer betydelsefull roll.

Dessa faktorer har lett till en stark ökning av EKN:s garantiåtaganden. På några år har förbindelserna raer än tredubblats och sannolik-

Prop. 1976/77: 26                                                     10

heten för en snabb ytteriigare ökning är stor, 60 % av EKN:s samlade åtaganden är koncentrerade tUl blott ett tiotal länder. Flera av dessa raarknader har under senare tid visat tecken på allvarlig försvagning av belalningsförraågan. Denna försvagning är för övrigi i större eller raindre grad betecknande för flertalet öst- och u-länder. Samtidigt har exportkrediterna tenderat att sträcka sig över allt längre tid på de aktuella marknaderna, vilket innebär att det tar aUt längre tid innan elt engagemang avvecklas,

Ulvecklingen har medfört kraftigt ökade risker för garantiverksamheten, såväl kvantitativt som följd av ökningen av åtagandenas omfattning som kvalitativt som följd av att åtagandena har koncentrerats till ett fåtal länder, samtidigt som vissa länder visar en påtaglig försämring av betalningsförmågan.

Detta skulle kunna motivera återhållsamhet i fråga ora ytterUgare utvidgning av EKN:s engagemang. Man måste emellertid i detta sammanhang la hänsyn till utvecklingen i andra länder. Det har kunnat konstateras bl, a, alt viktiga konkurrentländer har varit benägna alt ta på sig aUt större engagemang även på marknader som visar en klart negativ riskutveckling. Jag är därför beredd att ansluta mig till EKN:s uppfattning att det i många fall får anses raotiverat att i den svenska exportens konkurrensintresse ta större risker än en försiktig försäkringspolitik skulle raotivera.

Jag anser i likhet med EKN att det är nödvändigt att öka rambeloppet för att efterfrågan på garantier under de närmaste åren skall kunna tillgodoses. Inte minst med bakgrund av att vi inom de närmaste åren bör uppnå balans i våra utrikes betalningar framstår det som angeläget att den svenska industrins exportansträngningar på detta säll kan erhålla statsmakternas stöd. Bl. a, med tanke på vad EKN har anfört beträffande svårigheten att beräkna behovet av garantier särskilt när det gäller mycket stora affärer är det nödvändigt att nu kraftigt öka ramen. Jag förordar därför att rarabeloppet höjs med det av EKN föreslagna beloppet 14,5 miljarder kr, tUl 35 miljarder kr. Det för u-garantier reserverade beloppet bör därvid ökas till 6 miljarder kr.

Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande föreslagit alt garantiramarna skall vara tidsbegränsade, t. ex. genom att riksdagen årligen fattar beslut om raraens storlek att gälla fram till slutet av varje fraraföriig-gande kalenderår eller budgetår. Detta skulle möjliggöra regelbunden prövning av de handelspolitiska och betalningsbalansmässiga problera som hänger samraan med strävandena till en vidgning av marknaderna för svensk export.

För egen del anser jag det självklart att man när en höjning av garantiramen aktualiseras måste överväga de handelspolitiska och betalningsbalansmässiga konsekvenserna av en höjning. Däremot vill jag ifrågasätta om det är nödvändigt att ändra nuvarande ordning som har inne-

Prop. 1976/77: 26 11

burit att frågan om garantiramens storlek har förelagts riksdagen, när det har bedömts erforderiigt att öka resurserna för garantigivningen. Under de senaste tio åren har förslag ora ökning av garantin för exportkredit lagts fram vid sex tillfällen. Erfarenheterna har visat alt det har varit svårl all beräkna garantibehovet för en viss bestämd period framåt. En ordning med ärligen framlagda förslag kan inle förväntas i någon betydande grad förbättra möjligheterna att beräkna detta behov eUer öka möjligheterna all la hänsyn tiU utvecklingen av garantigivningen. Jag vill också i detla saramanhang erinra om att en redogörelse för ulvecklingen beträffande exportkreditgarantierna under närmast föregående budgetår lämnas i den översikt över handelsdeparteraentets verksarahet som ingår i bilaga till den årliga budgetpropositionen. EKN lämnar vidare halvårsvis berättelser över sin verksamhet.

Mot bakgrund av den ökande omfattningen av garantigivningen och de därmed förbundna större riskema, som berörts i det föregående, finner jag det motiverat att riksdagen erhåller en utförligare redovisning av utvecklingen av garantigivningen och utnyttjandet av ramen i redogörelsen för EKN:s verksarahet, sora lämnas i den årliga budgetpropositionen. Jag finner emellertid inle anledning alt nu föreslå någon ändring av den praxis som har gällt för riksdagens prövning av den totala ramen för garantiverksamheten. Liksora hittills bör det ankorama på regeringen atl inom den fastställda ramen berayndiga EKN att bevUja garantier. Del bör därigenora vara möjligt alt närmare följa utvecklingen och vidta de ålgärder som kan befinnas påkallade, bl. a, från handelspolitiska och betalningsbalansmässiga synpunkter. På samraa sätt är det möjligt att följa konsekvenserna av de regler som f, n, tiUämpas för avräkning av utfästelser.

Den snabba ökningen av garantigivningen under senare år och de kraftigt ökade åtagandena aktualiserar frågan hur raan skall förfara när skadefall uppkommer. EKN:s verksamhet skall i princip drivas försäkringsmässigt, dvs. på sådant sätt att intäkterna sett i ett längre perspektiv täcker skadefall och administrationskostnader, EKN har under gångna år inte behövt vidkännas några slora förluster på grund av skadefall. EKN:s uppbyggda reserver uppgick den 30 juni 1976 till ca 286 milj. kr. för n-garantier. Dessutom fanns vid denna lidpunkt en samlad reserv på ca 57 milj. kr. för u-garantier. Enligt vad sora fraragår av EKN:s berättelse för det senaste verksamhetsåret juli 1975—juni 1976 har emellertid i samband raed skaderegleringar under verksarahelsåret utbetalats nära 50 milj. kr. Ersättningarna för nämnda år motsvarar vad som sammanlagt har betalats ul under den närmast föregående tioårsperioden.

Del kan inle uteslutas att skaderegleringar av stor omfattning kan komma att aktualiseras under de närmaste åren. Skaderegleringar kommer sannolikt främst i fråga i samband med vissa länders skuldkonsoli-

Prop. 1976/77: 26                                                   12

deringar. En skuldkonsolidering innebär normalt att ett importlands skulder på grund av problem med betalningsbalansen avbetalas under en väsentiigt längre tidsperiod än som ursprungligen var avsett, EKN får i sådana fall sora garantigivare belala ersättningar i huvudsak enligt den ursprungliga betalningsplanen och därefier invänta de betalningar som flyter in från importlandet, I många fall komraer därför skaderegleringar inle atl innebära en definitiv förlust utan endasl en temporär belastning på reserverna och ell visst ränteborlfall.

För att möta de krav på EKN:s reserver som kommande skaderegleringar kan väntas raedföra synes det lärapUgt all en rörlig kredit i riksgäldskontoret ställs till förfogande på raotsvarande sätt sora gäller för de kursgarantier som infördes fr, o, m, den 1 juli 1976 enligt beslul under 1975/76 års riksmöte (prop. 1975/76: 171, NU 1975/76: 49, rskr 1975/76: 291), Krediten kan efler EKN:s bedömning utnyttjas för att finansiera skadeersättningar som exerapelvis har samband med skuldkonsolideringar o, d. vilka EKN därför kan räkna med att återvinna. Definitiva förluster bör däremot även i fortsättningen regleras med utnyttjande i första hand av EKN:s reserver. För de raedel som utnyttjas av den rörliga krediten skall erläggas ränta enligt gängse principer. Jag föreslår att krediten för n-garantier skall uppgå tUl 400 milj. kr.

När det gäller u-garantier har förutsättningen varit att eventuella förluster för garantiverksamheten skall täckas raed biståndsraedel. Med tanke på den ökade garantigivningen och den växande risken för skadefall kan det inte uteslutas att behov av medel för skadereglering kan uppkomma även i samband med u-garantier. Ora biståndsraedel i sådant fall inte skulle finnas tUlgängliga bör den föreslagna rörliga krediten kunna utnyttjas även för detta ändamål på de viUkor jag nyss angett. Huruvida denna ordning skall gälla även i framtiden kan prövas i samband med alt regeringen tar stäUning lill den biståndspolitiska utredningens betänkande.

6    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1,  medge all staten åtar sig betalningsansvar i form av statsgaranli för exportkredit till ett belopp av högst 35 000 000 000 kr,, varav 6 000 000 000 kr, reserveras för garantigivning på särskilt gynnsamma villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling,

2,  godkänna att en röriig kredit i riksgäldskontoret om 400 000 000 kr. ställs till regeringens förfogande för att vid

Prop. 1976fil: 26                                                      13

behov användas för utbetalning av ersättningar för förluster från garantiverksamheten enligt de riktlinjer jag har förordat.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden ocii beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM  1976 760571