om kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs konkurs

Proposition 1983/84:196

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:196

Regeringens proposition

1983/84:196

om kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Väner-skogs konkurs;

beslutad den 5 april 1984.

Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar SVANTE LUNDKVIST

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås atl skogsägare som har beskattats för vissa fordringar i Vänerskog ekonomisk förenings konkurs skall få särskild kompensation. Kompensationen avser inkomstskall och mervärdeskatt som belöper på fordringarna.

I    Rik.'idugen 1983/84. 1 saml. Nr 196

Prop. 1983/84:196                                                    2

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-04-05

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Göransson, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Thunborg

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om kompensation till skogsägare som har gjort förluster I Vänerskogs konkurs

Bakgrund

Vänerskog ek. för. försattes i konkurs den 18 december 1981. Bristen i konkursboet var 280 milj. kr. De oprioriterade skulderna uppgick till 252 milj. kr. Merparten av detta belopp belöpte på föreningens medlemmar. För medlemmarnas del tillkom 27 milj. kr. i förlorade insatser.

Konkursen är ännu inte avslutad. Något förslag till slututdelning föreligger således inle. Det står dock klart att borgenärer utan förmånsrätt inte kommer att få någon utdelning.

Av föreningens skulder till medlemmarna avsåg omkring 50 milj. kr. s.k. medlemslån och likvidlån. Lånen hade uppkommit genom att likvider för skog inle utbetalats direkt utan tillgodoförls säljarna genom övertöring till särskilda konton i föreningen. Överföringarna skedde enligl någol olika regler.

Medlemslånen reglerades av föreningens stadgar. Enligt dessa skulle insatserna i föreningen normalt erläggas genom avdrag på virkeslikvi-derna. När årets insatsskyldighet fullgjorts fördes det överskjutande beloppet till medlemslånekonlol. Likvidlänen infördes efter beslut av styrelsen som ett led i strävandena att stärka föreningens ekonomi. Hela virkeslik-vider överfördes lill likvidlånekonton och föreningen fick på detta sätt tillgång lill en billig kredit. Medlemmen kunde på anfordran lyfta medel som stod inne pä medlemslånekonto eller likvidlänekonto. I anslutning till en ackordsuppgörelse i december 1980 begränsades dock möjligheten att ta ut de medel som då stod inne.

Den skattemässiga behandlingen av förluster på medlemslån och likvidlån har prövats av regeringsrätten i mål om förhandsbesked. Frågan gällde

Prop. 1983/84:196                                                    3

om dessa förluster vid inkomsttaxeringen skulle behandlas som avdragsgilla driftförluster eller som icke avdragsgilla kapitalförluster. Regeringsrättens majoritet fann att föriusterna skulle räknas som kapitalförluster. I riksskatteverkets förhandsbesked - som regeringsrätten inte ändrade -framhölls att medlemmen inte haft någon fördel av att låta medlen stå inne på kontona jämfört med medlemmar som lyft medlen. Åtgärden alt låta medlen stå inne ansågs inte ha ett sådant samband med medlemmens skogsbruk att en förlust av medlen skulle anses utgöra en driftförlust.

Det finns anledning räkna med att regeringsrättens dom blir prejudice-rande öch att bedömningen vid den ordinarie taxeringen blir densamma som i förhandsbeskedet. Skogsägarna får i så fall betala inkomstskatt för skogsförsäljningar som de inte fått någon egentlig betalning för.

Den som har inkomst av jordbruk eller skogsbruk skall normalt betala egenavgifter. Avgifterna beräknas med utgångspunkt i nettointäkten av förvärvskällan. Ett vägrat avdrag för föriust pä medlemslän och likvidlån leder således i regel ocksä till ett högre uttag av egenavgifter. Försäljningen kan ocksä träffas av mervärdeskatt. Bedömningen skulle dä gå ut på att skogsägaren fått full betalning för sin varufordran genom att ersätta den med en fordran av annat slag. Förlusten på den senare fordringen skulle inte vara avdragsgill enligt 15 § andra stycket lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Kapitalföriustbegreppet inom inkomstbeskattningen har nyligen setts över. Nya regler gäller fr. o. m. 1984 års taxering. I en frågedebatl i riksdagen den 12 januari i år gav jag uttryck för uppfattningen att de ifrågavarande förlusterna sannolikt skulle ha ansetts som avdragsgilla om prövningen hade skett enligt den nya lagstiftningen. Jag framhöll i sammanhanget att starka principiella skäl talade emot att i efterhand göra förlusterna avdragsgilla genom ändringar i lagstiftningen. Däremot förklarade jag mig beredd att ta initiativ till att skogsägare som försatts i en ohållbar ekonomisk situation lill följd av det skattemässiga ställningstagandet kompenserades. Jag förklarade samtidigt atl ett beslut om kompensation måste föregås av en utredning av förhållandena. Jag kan här tillägga atl länsstyrelsen i Värmlands län nu har gjort vissa bearbetningar av uppgifter i konkursbouppteckningen.

De skattemässiga följderna av vänerskogskonkursen har behandlats i skatteutskottets betänkande SkU 1983/84:25 i anledning av en motion av Bertil Jonasson m.fl. Utskottet motsatte sig förstahandsyrkandet i motionen om en ändring av skattelagstiftningen. Utskottet sade sig förutsätta alt frågan om kompensation i annan form till de drabbade skogsägarna behandlades skyndsamt av regeringen i enlighet med de intentioner jag angett i frågesvaret. Utskollel hemställde all motionen skulle avslås och detta blev också riksdagens beslut.

Prop. 1983/84:196                                                                   4

Överväganden

Mot den här redovisade bakgrunden avser jag nu - efter samråd med cheferna för jordbruks- och industridepartementen - att lägga fram förslag om särskild kompensation till skogsägare som beskattats för fordringar i Vänerskog ekonomisk förenings konkurs. Jag beskriver i del följande de riktlinjer som bör lillämpas i fråga om kompensationen.

Vänerskogs konkurs drabbade främst skogsägare i Värmlands och angränsande län. Åtskilliga av skogsägarna är dock bosatta på andra håll i landet. Inte minst della talar för atl prövningen av kompensalionsärendena bör handläggas centralt och inte av länsstyrelserna. Med hänsyn lill anknytningen till beskattningen bör uppgiften anförtros riksskatteverket (RSV). RSV: s beslut bör få överklagas lill regeringen.

Det bör i första hand ankomma på skogsägaren alt visa alt förutsättningar för kompensation föreligger. En skogsägare som vill ha kompensation bör alltså lämna in en ansökan till RSV och lill ansökningen foga de handlingar som stöder hans sak. Jag har under hand inhämtat alt konkurs-förvaltningen är beredd att medverka vid klarläggande av fakliska förhållanden. Kompensation bör medges endasi om ansökningen kommil in lill RSV före utgången av är 1985.

Kompensationen bör syfta till atl försätta berörda skogsägare i samma situation som om avdrag hade medgetls för föriuslen. I praktiken är dock en sådan precision inle möjlig att åstadkomma. En exakthet av detta slag framstår inte heller som nödvändig. Som framgår av mitt frågesvar i riksdagen anser jag att det för kompensation bör krävas något mer än alt skogsägaren beskattats och träffats av en förlust. Föriuslen bör vara av en sådan storleksordning atl skatteuttaget kan förväntas ha en påtaglig effekt ,på skogsägarens ekonomiska situation. Reglerna bör vidare utformas så atl behovet av skönsmässiga bedömningar blir sä litet som möjligt. I allt väsentligt bör reglerna ges en schablonmässig utformning. En sådan lösning begränsar också starkt de administrativa ölägenheterna.

Grunderna för när och med vilket belopp kompensation skall medges bör läggas fast i en förordning. Förordningen kan utfärdas av regeringen så snart riksdagen lagil slällning lill systemets uppbyggnad.

Som jag nyss nämnt underiättar ell schablonmässigt system i hög grad den praktiska hanteringen. Det kan dock inle uteslutas alt del i någol fall kan framstå som oskäligt all vägra kompensation på den grund alt de i förordningen angivna förutsättningarna inte är helt uppfyllda. Jag förordar därför alt RSV ges en möjlighet all i undanlagsfall ge kompensation med skäligt belopp. Även denna undanlagsregel bör tas in i förordningen.

Jag behandlar nu först schablonreglerna och därefter undantagsregeln.

Som redan antytts bör mindre förluster inle berättiga lill kompensation. Jag anser atl en gräns bör sällas vid 10000 kr. Är det på medlems- eller likvidlånekontol "infrusna" beloppet slörre än 10000 kr. bör kompensationen beräknas med utgångspunkt i del överskjutande beloppet.

Prop. 1983/84:196                                                    5

De ifrågavarande kontona har byggts upp under ell flertal år. Insättningar och uttag har gjorts löpande. Enligl min mening bör kompensation ges endasi för förluster på försäljningar under den närmaste tiden före konkursen. Jag anser all möjligheten till kompensation skall gälla förluster på försäljningar av skog som inläklsredovisats under år 1981. Kontrollen kan därför inriktas på de uppgifter som lämnats lill 1982 och - vid brulna räkenskapsår - 1983 års laxering.

Bland dem som har gjort de största förlusterna finns många kommuner och andra juridiska personer. Denna typ av borgenärer bör inle kompenseras. Rätten lill kompensation bör förbehållas fysiska personer.

Begränsningar vad gäller belopp, tid och person minskar antalet tänkbara kompensalionsfall från i slorieksordningen 20000 lill ungefär 250. 1 elt tiotal fall är förlusten större än 50000 kr.

Personer i lägre inkomstlägen betalar i slorl selt enbart kommunal inkomstskatt. Vid 1982 års taxering var således den marginella statliga skattesatsen bara 5% eller lägre på inkomster upp lill 38400 kr. Till delta kom ungefär 30% vid taxeringen till kommunal inkomslskall. Den sammantagna skattesatsen vär alltså 30-35%. Skattesatsen steg därefter snabbt. I inkomstlägen omkring 130000 kr. uppgick skallen lill 80% av en inkomstökning.

Enligl min mening är del uteslutet all låta kompensationens storiek variera med skogsägarnas marginalskattesatser. Kompensation bör i stället medges med en fast procentsats. Jag anser all sökanden bör få kompensation med 50% av den del av hans förlust som överstiger 10000 kr.

Yllerligare en begränsning är motiverad för inkomstskattens del. Situationen kan vara den all verksamheten vid taxeringen lill kommunal inkomstskatt gått med underskoll eller med elt överskoll som motsvarar endasi garanlibeloppel för fastigheten. Fordringen på föreningen har i ett sådant fall i realiteten inte underkastals någon kommunalskatt för del aktuella beskattningsåret. Del skulle föra för långt atl medge kompensation med 50% även i della fall. Vad jag nu sagt kan sammanfallas så att skogsägaren skall få kompensation bara i den mån han det aktuella beskattningsåret har träffats av en kommunal merbeskaltning på grund av försäljningen till föreningen. Är skogsägaren samtaxerad med annan person bör emellertid även den personens inkomst av verksamheten beaktas.

I det här sammanhanget bör insättningar på skogskonto och allmänt investeringskonto ålerläggas. Vid beräkning av underlagd för kompensation bör inkomsten av förvärvskällan således bestämmas som om insättningen inte hade gjorts. Vid denna omräkning kan justeringar få göras också i form av större "fiktiva" avdrag för egenavgifter och procentavdrag än som medgetls vid laxeringen.

Övervägande skäl talar enligl min mening för att inte medge kompensation för eventuella egenavgifter. Bl.a. gäller ju att egenavgifler är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och att de åtminstone delvis kommer skogsäga-

Prop. 1983/84:196                                                    6

ren till godo i form av ökat pensionsskydd m. m. Vidare skulle regelsystemet kompliceras om kompensation gavs också för egenavgifterna.

Vad gäller mervärdeskatten bör kompensationen knytas till den skatt som försäljningen faktiskt belastats med. Även i fråga om mervärdeskatten bör ett fordringsbelopp om 10000 kr. (exkl. mervärdeskatt) undantas. Räknat på försäljningsvärdet inkl. mervärdeskatt var skattesatsen 19% under tiden den Ijanuari - den 15 november 1981 och 17,7% under resten av året (motsvarande 23,46% resp. 21,51% räknat på försäljningsvärdet exkl. mervärdeskatt). För att förenkla tillämpningen bör RSV vid beräkning av kompensationsbeloppet utgå från att den högre skattesatsen gällde under hela år 1981.

Som jag nyss nämnde bör det finnas en möjlighet för RSV att ge kompensation även i fall som inte täcks av de här beskrivna reglerna. Schablonreglerna bör alltså kompletteras med en undantagsregel.

Undantagsregeln bör tillämpas endast om synneriiga skäl föreligger. Föreligger sådana skäl bör även föriuster på fordringar som uppkommit före år 1981 kunna kompenseras. En tillämpning av undantagsregeln förutsätter att omständigheterna ger vid handen att beskattningen lett till en mycket besvärlig situation för sökanden. En individuell prövning krävs alltså. Normalt torde det inte bli aktuellt att tillämpa undantagsregeln i andra fall än där skogsägaren är beroende av skogen för sin försörjning.

Schablonreglerna förutsätter att det är sökanden själv som har gjort föriuslen och att han är en fysisk person. Det kan emellertid förekomma fall där det framstår som stötande att vägra ett dödsbo kompensation. Situationen kan ocksä vara den att delägarna i dödsboet träffas av skatten trots att skogsförsäljningen gjorts före dödsfallet eller av dödsboet. Kompensation bör inte heller i dessa fall vara utesluten. 1 liknande fall bör också fysiska personer, som i egenskap av delägare i elt handelsbolag blivit beskattade för bolagets försäljningar till Vänerskog, kunna få kompensation.

Undantagsregeln bör inte tillämpas så att även föriuster på lägre belopp än 10000 kr. kompenseras. Vidare bör kompensation för inkomstskatt inle medges med mer än 50% av det överskjutande beloppet.

Med ledning av uppgifterna från länsstyrelsen i Värmlands län uppskattar jag det sammanlagda kompensationsbelopp som kan komma alt betalas ut med stöd av förordningen lill 2 milj. kr. Merparten av beloppet faller på budgetåret 1984/85 och en mindre del på budgetåret 1985/86. Jag vill här tillägga att någon utbetalning i princip inte bör ske om staten har skatlefordringar på sökanden. I dessa fall bör kompensationsbeloppet tas i anspråk för betalning av skatteskulden.

Med den föreslagna utformningen kan kompensationen ses som ett näringsbidrag enligt punkt 2 av anvisningarna till 19 § kommunalskatlelagen (1928:370). Eftersom bidraget avser utgifter som över huvud laget inte är avdragsgilla, utgör bidraget inte skattepliktig intäkt hos mottagaren.

Prop. 1983/84:196                                                    7

Det är angeläget att kompensationsbeloppen kan betalas ut utan onödigt dröjsmål. Några utbetalningar redan under innevarande budgetär kan dock inte bli aktuella. För att bekosta den föreslagna kompensationen bör däremot ett anslag föras upp i statsbudgeten för nästa budgetår. Anslaget bör, mot bakgrund av vad jag nyss anförde om den beräknade belastningen, föras upp med 1500000 kr. När det gäller medelsbehovet för tiden efter den 30 juni 1985 återkommer jag i samband med förslaget till statsbudget för budgetåret 1985/86.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.   godkänna de av mig föreslagna grunderna för kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs konkurs,

2.   till Kompensation för förluster i Vänerskogs konkurs för budgetåret 1984/85 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1500000 kr.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984