om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

Proposition 1975/76:120

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:120 Regeringens proposition

1975/76:120

om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighetema och de grundläggande friheterna;

beslutad den 12 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner all Sverige för ytterligare en femårsperiod erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som behörig i fråga om tvister rörande tolkningen och tUlämpningen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighetema och de grandläggande friheterna.

1    Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 120

Prop. 1975/76:120

Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-02-12

Närvarande: Statsminister Palme, statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättighetema och de grundläggande friheterna ratificerades den 4 februari 1952 av Sverige (prop. 1951: 165). Senare har Sverige också ratificerat fem tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953: 32 och 1964: 87). Genom det första och det fjärde protokollet har antalet skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar domstolens behörighet alt avge rådgivande yttranden till Europarådets ministerkommitté, och det tredje protokollet innefattar vissa förändringar i förfarandet inför kommissionen. Det femte protokollet gäller sättet för utseende av ledamöter i kommissionen och domstolen.

Den 15 juni 1966 deponerade Sverige hos Europarådels generalsekreterare en förklaring enligt artikel 46 i konventionen av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj 1966 och under föratsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor om tolkning eller tillämpning av konventionen samt det första och det fjärde till-läggsprotokollet domstolens jurisdiktion skuUe vara tvingade i och för sig och utan särskUd överenskommelse (prop. 1966: 33). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senare förnyats för ytterligare en femårsperiod (prop. 1971: 13) och utiöper således den 13 maj 1976. I fråga om bakgranden lill den svenska förklaringen hänvisar jag till vad chefen för justitiedepartementet anförde i prop. 1966: 33.

Föratom Sverige har tretton stater avgett förklaring enligt artikel 46, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländema, Norge, Schweiz, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

Irland och Schweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Övriga stater har erkänt den för en tid varierande mellan två och

Prop. 1975/76:120                                                     3

fem år. Danmark, Island och Norge har liksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åt gången. Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike har i likhet med Sverige dessutom uppställt ÖmsesidighetsvUlkor.

I prop. 1971: 13 upplystes att domstolen då hade meddelat utslag i åtta mål och att kränkningar av konventionen hade funnits föreligga i tre av dessa mål. Under den tid som därefter förflutit har domar meddelats i ytterUgare sex mål. I tre av dessa mål fann dorastolen att vederbörande stat hade brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen.

Bland de mål som domstolen har haft att pröva under senare tid har två avsett Sverige. I båda målen uppkom frågan om svenska staten hade bratit mot rätten till föreningsfrihet och mot förbudet mot diskriminering i fråga om de genom konventionen skyddade fri- och rättighetema. Del ena målet gäUde frågan om Statens avtalsverk hade haft rätt att vägra sluta kollektivavtal med en facklig organisation på grund av att denna inte var ansluten till någon av huvudorganisationerna på den statliga arbetsmarknaden. Det andra målet gällde tUlämpningen av den på den svenska arbetsmarknaden ofta hävdade principen att retroaktiva löneförmåner inte skall ulgå efler en avtalsuppgörelse till medlemmar av facklig organisation som vidtagit stridsåtgärder under avtalsförhandlingarna. I båda målen fann domstolen enhälligt alt Sverige inte hade kränkt konventionen.

Sverige har således under sammanlagt nära tio år varit underkastad domstolens jurisdiktion. Av Europarådets arton medlemsstater, vUka alla har ratificerat konvenlionen om de mänskliga rättigheterna, har fjorton stater godtagit domstolens behörighet. Det är enligt min mening naturligt att Sverige, när den nu gällande förklaringens gUlighetstid utlöper, avger en ny förklaring enligt artikel 46 i konvenlionen, varigenom domstolens behörighet erkännes under en ny femårsperiod. Erkännandet bör även i fortsättningen förknippas med ömsesidighetsvUlkor och avse domstolens behörighet enligt såväl konventionen som det försia och det fjärde tilläggsprotokollet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna att Sverige avger sådan förklaring som avses i artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med de begränsningar som jag nyss har angett.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1976 760132