om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, m. m.

Proposition 1976/77:7

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77: 7 Regeringens proposition

1976/77:7

om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring, m. m.;

beslutad den 16 september 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag sora har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tre nya dagpenningklasser på 140, 150 och 160 kr. inrättas inom arbetslöshetsförsäkringen. Den lägsta dagpenningklassen om 40 kr, föreslås utgå.

Vidare föreslås att statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna ökas genom höjning av det s, k. progressivbidraget. Därigenom utjämnas belastningen meUan kassor med oUka arbetslöshet. Detta bidrag skaU kunna utgå när det genomsnittiiga antalet ersättningsdagar per medlem och år i en arbetslöshetskassa överstiger 1,5 dagar i stäUet för som nu 2 dagar. Högsta bidrag föreslås höjt från nuvarande 80 % till 90 % av kostnaderna.

Det nuvarande kravet på fondavsättningar i arbetslöshetskassorna föreslås bli mildrat.

1 propositionen föreslås också att arbetslöshetsförsäkrade ungdomar skall jämställas med arbetslöshetsförsäkrade vuxna i fråga om rätl tUl arbetsmarknadsutbildning.

1    Riksdagen 1976177.1 saml Nr 7

Prop. 1976/77: 7

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrives att 17 och 56 §§ lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Dagpenning får utges i dagpenningklasser om 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110, 120 och 130 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpenningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall liilämpas.

Dagpenning får utges i dag-pennmgklasser om 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110, 120, 130, 140, 150 och 160 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpenningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tUlämpas.

56 §

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tUlgångar, motsvarande per medlem räknat minst suraman av förvaltningskostnader per medlem under det sisl-förflulna räkenskapsåret och det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Har arbetslöshetskassan mindre än 10 000 medlemmar, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva alt såsom fond skall avsällas större tiUgångar än som följer av första stycket. Om det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem för arbetslöshetskassa är högre än vad som i allmänhet gäller för arbetslöshetskassorna, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas mindre tillgångar än som följer av första stycket.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tUlgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och halva det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, efter avdrag för preliminär skatt, multiplicerat med det genomsnittiiga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senasle åren.

Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva alt såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första stycket.

Prop. 1976/77: 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

IntUl dess kassan varit i verksamhet under fem år, skall arbets-betsmarknadsstyrelsen årligen bestämma fondens minimibelopp.

Intill dess kassan varil i verksamhet under fem år, skall arbetsmarknadsstyrelsen årligen, under beaktande av bestämmelserna i första och andra styckena, bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersältnmg får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska stäUning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår tiU täckande av kassans löpande utgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

Prop. 1976/77: 7

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-09-16

Närvarande: statsministem Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Peterson

Föredragande: statsrådet Bengtsson

Proposition om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

1    Inledning

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) har i skrivelse den 4 febmari 1976 hemstäUt att tre nya ersättaingsklasser, 140, 150 och 160 kr., införs i arbetslöshetsförsäkringen. Efter remiss har yttranden över framstäUningen avgetls av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),

1974   års utredning (A 1974: 08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring
(ALF-utredningen), Tjänstemännens centtalorganisation (TCO), Central
organisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF).

Vidare har LO och TCO i en gemensam skrivelse den 3 december

1975   föreslagit att gmnd- och progressivbidragen tUl de erkända arbets
löshetskassorna skall höjas. För att finansiera höjningarna har organisa
tionerna föreslagit att arbetsgivaravgiften till arbelslöshelsförsäkringen
skall höjas. Organisationerna har också framfört önskemål om att kra
ven på fonduppbyggnad hos de erkända arbetslöshetskassorna skall be
gränsas. Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av AMS,
ALF-utredningen, SO och SAF.

2    Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1973: 370; ändrad senast 1976:150) om arbetslöshetsförsäkring handhas arbetslöshetsförsäkringen av de erkända arbetslöshetskassorna. Medlem i sådan kassa har på vissa villkor rätt tiU ersättning vid arbetslöshet. Sådan ersättning utgår i form av dagpenning. Enligt 17 § får dagpennmg f. n, utges i dagpenningklasser om 40, 50, 60,

Prop. 1976/77: 7                                                        5

70, 80, 90, 100, 110, 120 och 130 kr. AMS kan föreskriva atl gällande lägsta dagpenningklass inte längre skall tiUärapas. Styrelsen har också under år 1976 beslutat att dagpennmgklass om 40 kr, inte längre skall tillämpas. Kassorna beslutar i övrigt själva om vilken eller vUka dagpenningklasser som skall tUlämpas för medlemmama.

De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet finansieras genom dels fasta medlemsavgifter, dels statsbidrag. Statsbidraget utgår enUgt grunder som har antagits av riksdagen (prop. 1973: 56, InU 1973: 23, rskr 1973: 251), Regeringen har meddelat närmare beslämmelser om statsbidrag i kungörelsen (1973: 732) om grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag tiU erkända arbetslöshetskassor (ändrad senast 1976: 164), Kassor som har att betala ut specieUt stora ersättningar eller kassor med otillräckliga ekonomiska resurser av annan anledning kan också erhålla särskilt stöd. Grandbidraget finansieras tiU två tredjedelar av en särskild arbetsgivaravgift enligt lagen (1973: 372) om arbetsgivaravgift tUI arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet (ändrad senast 1976: 81) och utgår till återstående del av medel från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Kontant stöd vid arbetslöshet. Arbetsgivaravgiften uppgår tiU 0,4 % av lönesumman. Progressivbidrag, förvaltningsbidrag och särskiU stöd finansieras helt från nyssnämnda anslag.

Grundbidraget, som f, n, är 45 kr., utbetalas till arbetslöshetskassorna för varje utgiven dagpenning. Progressivbidraget ulgår dels med ett fast belopp för varje dagpenningklass enUgt en av regeringen fastställd tabeU, dels med en procentueU andel av dagpenningen före avdrag för preUminär skatt men efter avdrag av belopp, som svarar mol grundbidraget och nämnda fasta belopp. Procentandelen bestäms i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem och börjar ulgå vid 2,25 ersättningsdagar med 5,5 % samt ökar successivt upp tiU 80 % vid 22 ersättningsdagar och däröver.

Om arbetslöshetskassa tillämpar olika dagpenningklasser för sina medlemmar beräknas grundbidrag och progressivbidrag särskUt för varje klass. Bidragen reduceras vidare i förhållande tUl sådan nedsättning av dagpenning som görs genom överförsäkrings- eUer pensionsavdrag enligt 20 § lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Förvaltningsbidrag utgår för verksamhetsår med en procentuell andel av grandbelopp om sex kr. per medlem. Procentandelen varierar med antalet ersättningsdagar per medlem.

Särskilt slöd slutligen kan utgå enligt beslut av regeringen för varje särskilt faU och beviljas kassor som har behov av det,

I 56 § lagen om arbetslöshetsförsäkring finns bestämmelser om erkänd arbetslöshetskassas fondbUdning. Enligt första stycket skall arbetslöshetskassa såsom fond avsätta tUlgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistför-

Prop. 1976/77: 7                                                       6

flutna räkenskapsåret och det genomsnittliga ersättningsbelopp som kassan har utgivit per ersättningsdag och medlem under samma tid, multi-pUcerat med det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Andra stycket i paragrafen ger AMS möjUghet att i fråga ora kassa, sora har raindre än 10 000 medlemmar, föreskriva att kassan skall göra större fondavsättning än enligt huvudregeln i första stycket. Om det genomsnittUga antalet ersättningsdagar per medlem för en kassa är högre än vad som i allmänhet gäUer för arbetslöshetskassorna, får AMS föreskriva mindre fondavsättning än som följer av första stycket.

I tredje—sjätte styckena i 56 § finns bestämmelser om bestäraraande av fonds minimibelopp, utbetalning av ersättning, behandling av överskott på verksamheten och i anspråktagande av fonden.

3    Inkomna framställningar

3.1 Framställningen från de erkända arbetslöshetskassomas samorganisation

SO framhåUer i sin skrivelse att kassorna vid övergången den 1 januari 1974 från inte skattepliktig dagpenning enligt förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor tUl skattepUktig dagpenning enligt lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring i övervägande utsträckning valde dagpenningklasserna 90 och 100 kr, Löne- och prisutvecklingen under åren 1974 och 1975 har därefter föranlett kassorna att höja dagpenningbeloppen. Fr, o. m. år 1976 tiUämpas den högsta dagpenningklassen för mer än hälften av de försäkrade. För stora gmpper på arbetsmarknaden finns enligt SO behov av ytterligare höjning av dagpenningen om de vid arbetslöshet skall få en rimlig kompensation för inkomstbortfallet,

SO framhåUer vidare att basbeloppet inom den allmänna försäkringen från den 1 januari 1974 tiU den 1 januari 1976 har höjts från 8 100 kr. till 9 700 kr. eller med 19,8 %. TUl följd härav har sjukpenningens maximibelopp höjts från 7x150 = 1 050 kr. per vecka till 7X179 = 1 253 kr. per vecka vUket motsvarar 19,3 %. Om arbetslöshetsförsäkringens högsta ersättningsnivå hade haft samma automatiska följsamhet till förändringarna i basbeloppet, som gäller för sjukförsäkringen, skulle del högsta dagpenningbeloppet ha höjts från nuvarande 130 kr. tUl minst 155 kr, Efiersom arbetslöshetsförsäkringen, enligt principbeslut av riksdagen, slår inför förändrmg viU SO inte yrka på att en motsvarande följsamhet f. n, införs i den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Men då förändringen kan väntas dröja några år anses det all utrymrae omedelbart bör skapas för ytteriigare tre dagpenningklasser om 140, 150 och 160 kr.

Prop. 1976/77: 7 7

3.2 Framställningen från LO och TCO

LO och TCO framhåller i sin skrivelse att det torde vara allmänt accepterat att den reformerade arbetslöshetsförsäkringen i framtiden skall vara helt kollektivt finansierad, dvs. att de nuvarande egenavgifterna från de försäkrades sida skall försvinna. Eftersom dessa i dag inom många kassor utgör en icke oväsentlig belastning på medlemmarna menar LO och TCO all det vore lämpligt att genomföra en stegvis nedtrappning i avvaktan på den definitiva reformen. Möjligheterna av en sådan delreform i fråga om finansiering av arbetslöshetsförsäkringen berördes kortfattat av 1972 års skalteutredning i betänkandet (SOU 1974: 103) Skatteomläggning 1976. LO och TCO föreslår i sin framställning att grundbidraget och progressivbidraget till kassorna räknas upp i enlighet med vad ALF-utredningen skisserade i sitt yttrande över nämnda betänkande. ALF-utredningen föreslog i detta yttrande att grandbidraget skulle höjas med 15 kr. och att progressivbidragets procentueUa andel skulle börja utgå när antalet ersättningsdagar per medlem i en kassa överstiger 1,5 dagar i stället för 2,0 dagar som f. n. Bidraget föreslogs därefter stiga till 90 % för 22 ersättningsdagar och däröver i stäUet för 80 % som tidigare. ALF-utredningen framhöll också att de i lagen om arbetslöshetsförsäkring angivna kraven på fonduppbyggnad var alltför stränga och borde kunna mildras. Vid ändring borde en komplelteringsregel införas. Den borde ange att fonden inte får tas i anspråk för alt möjliggöra ett lägre avgiftsuttag än som är motiverat med hänsyn till beräknad omfattning av arbetslösheten inom kassans verksamhetsområde.

Den föreslagna höjningen av bidragen tUl kassorna bör enligt LO och TCO finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen.

4    Remissyttrandena

4.1 Yttrandena över SO:s framställning

Samtliga remissinstanser, utom SAF, tiUstyrker förslaget om ökning av antalet dagpenningklasser. Liksom SO anser remissinstanserna att någon följsamhet till basbeloppels förändringar f. n. inle bör införas. AMS frarahåller att den lägsta dagpenningklassen om 40 kr, bör utgå samtidigt som föreslagen utökning av antalet dagpenningklasser genomförs, TCO föratsätter att utbildningsbidraget vid arbetsmarknadsutbildning anpassas sora en naturUg konsekvens till höjningar av maxiraiersättning-en inom arbetslöshetsförsäkringen, SAF är inte beredd atl ta ställning till förslagel, efiersom ingenting har nämnts i framställningen ora kostnaden för att införa de nya klasserna. Det är emellertid naturligt, fram-

Prop. 1976/77: 7                                                       8

håller SAF, att kompensationen från arbetslöshetsförsäkringen anpassas lill vad som gäller inom den allmänna försäkringen.

4.2 Yttrandena över LO:s och TCO:s framställning

Remissinstansema utom SAF tiUstyrker i allmänhet ändringar i statsbidragsbestämmelsema i enlighet med de riktiinjer som LO och TCO har angett. AMS framhåUer att en höjning av gmndbidraget medverkar tiU en avgiftssänkning. Om grundbidraget höjs med 10 kr. motsvarar detla en genomsnittUg avgiftssänkning med 1 kr. per månad. För en kassa med ca 20 ersättningsdagar innebär detta ca 2: 50 kr. i lägre månadsavgift under i övrigt oförändrade förutsättningar. En kassa med 1 ersättningsdag per år och medlem får genom samma ändring av grundbidraget ca 0,75 kr. lägre månadsavgift. SO påpekar att det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) höjdes fr. o. m. den 1 januari 1976 från 35 kr. till 45 kr. SO tillstyrker också att grandbidraget till kassorna höjs med 10 kr. som en konsekvens av detta. Organisationen framhåller emellertid atl höjningen tidsmässigt bör anpassas tUl ändringen av KAS. Höjningen av grundbidraget bör därför ske med verkan fr. o, m, den 1 januari 1976,

Enligt AMS är en höjning av progressivbidragets procentueUa andel särskilt betydelsefull för atl en utjämning av avgifterna mellan olika kassor skall åstadkommas. ALF-utredningen förordar — nu liksom i yttrandet över betänkandet om skatteomläggning 1976 — att procentbidraget skall beräknas när arbetslösheten överstiger 1,5 dagar per medlem och år och ulgå efter en skala O—90 %. Genom att gränsen sänks från nuvarande 2 till 1,5 dagar, får kassor med relativt låg arbetslöshet del även av denna statsbidragshöjning och dessutom mildras det genomslag på medlemsavgifterna sora förändringar i arbetslösheten kan medföra i en enskild kassa. AMS betonar också atl en icke oväsentlig avgiftsutjämning kan uppnås genom att fonderingsbestämmelserna ändras, 1 många kassor lar fonduppbyggnaden en betydande del av avgifterna i anspråk. Framför allt gäller delta kassor med svag ekonomi. Genom att kassorna har olika fonderingsbehov beroende på deras ekonomiska ställning kan man inte uppnå en långtgående avgiftsutjämning enbart genom att förbättra statsbidraget. En ändring av reglema för fondering så alt de bättre anpassas till den faktiska risksitualionen i kassorna medför dessuiom inga extra kostnader. Enbart kassornas medlemsavgifter påverkas i sänkande riktning. Styrelsen finner en sänkning vara motiverad också av alt statsbidragsandelen i verksamheten starkt ökat. I dag uppgår statsbidraget till ca 80 % av den utbetalda ersättningen jämfört med 50 % för 10 år sedan. Dessutom får kassorna å-kontobetalningar på stalsbidragsandelen per den 28 februari, den 30 april, den 30 juni, den 31 augusti och den 31 oktober. Detta har avsevärt förhall-

Prop. 1976/77: 7                                                      9

rat likviditeten i kassoma. Kravet på fondering kan enligt styrelsen inte helt slopas, eftersom kassoma måste disponera medel för den löpande verksamheten och även ha en mindre buffert för variationer meUan enskilda år. Fondkravet kan inte beräknas exakt men torde enligt styrelsen inle överskrida 50 % av kassans normala årsutgift för ersättning och förvallning,

SAF anser det olämpUgt att i nuvarande läge föregripa ALF-utred-ningens förslag, i all synnerhet som LO:s och TCO:s begäran inte avser att lösa några akuta svårigheter för kassoma.

Förslaget att höjningen av bidragen skaU finansieras genom höjning av arbetsgivaravgiften har berörts endast av SAF, som bestämt avslyrker bifall tiU framställningen i denna del. Enligt SAF är det principieUt felaktigt att finansiera ett ökat statsbidrag med arbetsgivaravgifter så länge man har en frivillig försäkring. Den nuvarande avgiften avser som bekant endast den del av försäkringen som motsvarar det kontanta arbetsmarknadsstödet.

5    Föredraganden

Formerna för det ekonomiska stödet vid arbetslöshet reformerades genomgripande genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973: 56, InU 1973: 23, rskr 1973: 251), Reformen, som trädde i kraft den 1 januari 1974, betydde att den frivUUga arbetslöshetsförsäkringen förbättrades i skilda hänseenden. Bl. a. förlängdes ersättningstiden från 150 till 300 dagar och ersättningsbeloppen höjdes väsentUgt genom införandet av nya dagpenningklasser meUan 40 och 130 kr. För arbetslösa som slår utanför den frivUliga försäkringen eller inte har hunnit uppfylla ersättningsvillkoren i denna försäkring infördes en ny stödform, kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). I anslutning tUl 1973 års reform upphörde den tidigare stödformen kommunalt kontantunderstöd samtidigt som raan beslöt att successivt avveckla det statUga omställningsbidraget. Reformen innebar också att statsbidraget tiU de erkända arbetslöshetskassorna förbättrades och gavs en delvis ny konstruktion. Det ulgår nu i form av grundbidrag, progressivbidrag och förvallningsbidrag. Grundbidraget utgår med samma belopp som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Både grundbidraget och det kontanta arbetsmarknadsstödet betalas ut från arbetslöshetsfonden, som inrättades i samband med reformen. Fonden finansieras till två tredjedelar med avgifter från arbetsgivarna och till en tredjedel av statsmedel. Övriga bidrag finansieras helt med statsmedel.

De författningar som reglerar det aktueUa området är dels lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring (ändrad senast 1976: 150), dels lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd (ändrad senast 1975: 1274), dels lagen (1973: 372) om arbetsgivaravgift tiU arbetslöshetsför-

Prop. 1976/77: 7                                                      10

säkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet (ändrad senast 1976: 81), Bestäramelser om uppbörd av arbetsgivaravgiften enligt sistnämnda lag finns i lagen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligl lagen om allmän försäkring m. m. (omtryckt 1974: 938, ändrad senast 1975: 1162), Vidare har Kungl, Maj:l bl, a, meddelat bestämmelser om statsbidrag tUl de erkända arbetslöshetskassorna i kungörelsen (1973: 732) om gmndbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (ändrad senast 1976: 164).

Enligt 17 § lagen om arbetslöshetsförsäkring får dagpenning utges i dagpenningklasser om 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110, 120 och 130 kr. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpenningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) kan föreskriva att lägsta dagpenningklass inte längre skall tillämpas. Erkänd arbetslöshetskassa skall vidare enligt 56 § som fond avsätta tiUgångar motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under del sistförflutna räkenskapsåret och det genomsnittUga ersättningsbelopp som kassan har utgivit per ersällningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren. Enligt kungörelsen om grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår gmndbidrag med 45 kr. för varje utgiven dagpenning. Progressivbidrag ulgår med dels ett fast belopp, dels med en procentuell andel av dagpenningen enligt särskilda till kungörelsen fogade tabeller. Förvallningsbidrag utgår för verksamhetsår med en procentuell andel av ett gmndbelopp om sex kr. per medlem enligt särskild tabell.

I skrivelse den 4 februari 1976 har De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) hemställl all tre nya ersältningsklasser, 140, 150 och 160 kr. skall införas i arbetslöshetsförsäkringen. Vidare har Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) i gemensam skrivelse den 3 december 1975 föreslagU höjningar av grund- och progressivbidragen till de erk'ända arbetslöshetskassorna. Höjningarna föreslås finansieras genom höjd arbetsgivaravgift. Organisationerna har också framfört önskemål om atl kraven på fonduppbyggnad hos de erkända arbetslöshetskassorna skall begränsas.

De båda framställningarna har remissbehandlats. Samtliga remissinstanser utom en har tillstyrkt SO:s framställning. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) säger sig sålunda inte vara beredd att ta sfällning till förslaget, eftersom inget har nämnts i framställningen om kostnaden för att införa de nya klasserna. SAF finner det dock naturUgt att kompensationen från försäkringen anpassas tiU vad som gäller inom den aUmänna försäkringen. LO:s och TCO:s framstälkimg har i vad den avser ökade statsbidrag till kassorna tillstyrkts av samtUga remissinstanser utom SAF, som anser det olämpligt alt föregripa kommande utredningsförslag. SAF avstyrker bestämt en höjning av arbetsgivaravgiften.

Prop. 1976/77: 7                                                      11

TUl en början vUl jag erinra om att riksdagen i början av år 1974 (InU 1974: 3, rskr 1974: 68) hos Kungl. Maj:t begärde utredning och förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring. Krav härom hade framförts även av LO och TCO i en gemensam skrivelse tiU regeringen den 18 januari 1974, 1 juni 1974 tUlkaUades särskUda sakkunniga för att göra den begärda utredningen, 1974 års utredning (A 1974: 08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALF-utredningen), Enligl sina direktiv skall de sakkunniga lägga fram förslag tiU en allmän arbetslöshetsförsäkring. I fråga ora organisationen av försäkringen skaU de sakkunniga särskilt pröva former som nära anknyter till de nu existerande frivilliga arbetslöshetskassorna. De skall vidare när det gäller finansieringen särskilt överväga ett system där samtliga kostnader sora följer av alt en aUmän arbetslöshetsförsäkring införs finansieras koUektivt av företagen genom avgifter. Enligt vad jag har inhämtat under hand har de sakkunniga kommit så långt i sitt arbete att ett förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring lorde kunna avlämnas under våren 1977, Efler sedvanUg remissbehandling kan i sådant faU en proposition i ämnet föreläggas 1977/78 års riksmöte. Nya bestämmelser kan därefter träda i kraft tidigast den 1 januari 1979. Mot bakgrund av det tidschemat bör enligl min mening de av SO, LO ooh TCO väckta frågorna prövas nu.

Den genomsnittliga dagpenningen i arbetslöshetskassorna uppgick i början av år 1974 till drygt 98 kr. 15 % av medlemmarna var placerade i den näst högsta dagpenningklassen om 120 kr. Ingen arbetslöshetskassa tillämpade den högsta klassen om 130 kr. I takt raed stigande löner har kassorna därefter fortlöpande höjt ersättningsbeloppen inom den fastställda skalan, Detla har medfört atl per den 1 juli 1976 den genomsnittliga dagpenningen har stigit tUl drygt 122 kr. Ca 18 % av samtliga kassamedlemmar var då tillförsäkrade ersättning vid arbetslöshet enligl den näst högsta klassen och drygt 63 % enligt högsta klassen, dvs, 130 kr. per dag.

Löneutvecklingen har under senare år varit sådan att inte ens den högsta ersällningsklassen i arbetslöshetsförsäkringen för slora grupper av arbetstagare nu ger den kompensation för inkomstbortfall vid arbetslöshet som åsyftades när den senaste reformen av försäkringen beslutades. Delta dokumenteras klart av en jämförelse med ulvecklingen av ersättningen inom sjukförsäkringen och av basbeloppet. Jag anser därför i likhel med SO och en i princip enig remissopinion all tre nya ersältningsklasser om 140, 150 och 160 kr. bör inrättas inom arbetslöshetsförsäkringen. Den lägsta dagpenningklassen om 40 kr, som AMS har beslutat inte längre skall tillämpas bör samtidigt utgå. Styrelsens möjlighet all liksom hittills föreskriva att den lägsta dagpenningklassen inle längre skall tillämpas bör kvarstå. Bestämmelserna i 17 § arbetslöshetsförsäkringslagen bör ändras i enUghet med vad jag nu har förordal.

Trots den förbättring av statsbidragsbestämmelsema som genomfördes

Prop. 1976/77: 7                                                      12

år 1973 föreligger fortfarande v'äsentliga skillnader i avg'iflsuttaget mellan arbetslöshetskassor med olika arbetslöshet. Delta kan leda till att kassorna tillämpar en lägre ersättningsklass än som motsvarar en rimlig kompensation för medlemmarna vid inkomstbortfall till följd av arbetslöshet. Större utjämning mellan kassoma i detta hänseende kan endast uppnås genom ytterligare förstärkning av statsbidraget. Enligt min mening bör inle heller en sådan justering anstå i awaktan på en allmän arbetslöshetsförsäkring. Tvärtom synes det mig angeläget, sora också LO och TCO framhåller, att en ytterUgare utjämning och reducering av avgiftsuttaget i vissa kassor kommer tiU stånd som ett steg på vägen mot en allmän och i annan ordnuig finansierad arbetslöshetsförsäkring,

I frågan om vilka vägar man ska gå för att uppnå en sådan effekt vill jag först erinra om alt det kontanta arbetsmarknadsstödet höjdes från 35 tUl 45 kr, per dag från och med den 1 januari 1976 genom beslut av rUcsdagen i december år 1975 (prop, 1975/76: 59, InU 1975/76: 22, rskr 1975/76:117; SFS 1975:1274). I överensstämmelse med de principer för bestämning av grundbidraget till arbetslöshetskassorna som lades fast i samband med reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen år 1973 (prop. 1973: 56 s, 225) har regermgen beslutat höja också detta bidrag, från 35 till 45 kr, per dag, från och med den 1 januari 1976 (SFS 1976: 164). LO:s och TCO:s framställning i vad avser en höjning av grandbidraget ar således redan tillgodosedd. I samband med höjningen gjorde regeringen den bedömningen alt från arbetsgivaravgiften inflytande medel var tillräckliga för att vid nuvarande arbetslöshet täcka även del högre grundbidraget och att någon höjning av avgiftsprocenten därför inle var påkallad.

Progressivbidraget har sitt namn därav att det ökar med stigande utgifter för en kassa och utgår med dels elt fast belopp för varje dagpenningklass, dels ett belopp som utgår i procent av utbetald dagpenning före avdrag för preliminär skatt men efter avdrag för belopp som motsvarar grundbidraget och nyssnämnda fasta belopp. Procentandelen ökar med ökande antal ersättningsdagar per medlem och börjar utgå dä antalet ersättningsdagar per medlem uppgår liU 2,25, Den är 5,5 % vid 2,25 ersättningsdagar per medlem och ökar successivi till 80 % vid 22 ersättningsdagar eller däröver. Progressivbidraget är således avsett att utjämna kostnaderna för kassor med olika grad av arbetslöshet och därmed sammanhängande avgiftsuttag av medlemmarna. En höjning av progressivbidraget enligt de riktlinjer sora har föreslagits av organisationerna och som stöds av flertalet remissinstanser anser jag motiverad. Den översta procentgränsen för progressivbidraget bör aUtså höjas från 80 till 90 %, Vidare bör sådanl bidrag utgå redan vid 1,5 ersättningsdagar i stället för som f. n, vid 2,0 dagar. Den nuvarande skalan bör anpassas härlUl, Det bör liksom hittUls ankomma på regeringen att meddela de närmare föreskrifterna om progressivbidragels sloriek vid olika antal ersättnmgsdagar.

Prop. 1976/77: 7                                                     13

Som jag förut har nämnt är frågan om en obUgatorisk arbetslöshetsförsäkring f, n. under utredning. I direktiven för utredningens arbete (A 1974: 08) uttalade jag som mm mening att det är naturligt att ulredningen särskilt överväger ett system där samtliga kostnader som följer av ett införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring finansieras kollektivt av företagen genom avgifter, I awaktan på utredningens betänkande och statsmakternas sfällningstagande h'ärtUl bör därför de ökade kostnader som följer av den reform av progressivbidraget som jag här har förordal finansieras enligt samma regler som f. n, gäller för grundbidraget, dvs, till två tredjedelar genom arbetsgivaravgiften lill arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet och till en tredjedel av medel från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Kontant stöd vid arbetslöshet.

LO och TCO har också framfört önskemål om begränsningar i kravet på fonduppbyggnad inora kassorna. Jag kan ansluta mig tUl organisationernas och flertalet reraissinslansers bedömning att kravel på kassornas fonduppbyggnad i nuläget är alltför strängt. Fonderna kan sägas ha två viktiga uppgifter att fylla. De skall dels fungera sora ekonomisk reserv för utjämning av kostnaden mellan år med olika hög arbetslöshet, dels utgöra en Ukvidilelsreserv, De senaste åren har kassornas ekonomi förbättrats på olika sätt. Statsbidragen har höjts väsentiigt och arbetslösheten har legat på en förhållandevis låg nivå. Den totala stalsbidragsandelen har ökat starkt de senasle åren och motsvarar i dag ca 80 % av de utbetalda ersättningarna. Kravet på en likviditetsreserv hänför sig till alt statsbidraget utbetalas i efterskott för varje försäkringsår. Delta statsbidrag förskotteras dock genom atl ä-kontoutbetal-ningar sker vid fem tillfällen under året, den 28 februari, den 30 april, den 30 juni, den 31 augusti och den 31 oktober. Behovet att ha en viss likviditet avser således som mest utgifterna för fyra månader. Med hänsyn till detta anser jag att fonderingskravet bör kunna reduceras från f, n. 100 % till 50 % av kassornas normala årsutgifler för ersättning, inkl, statsbidrag och exkl, preliminärskatteavdrag. De fonder kassorna har byggt upp får dock liksom hUtills inle tas i anspråk i andra fall än där kassans inkomster inte förmår täcka kassans utgifter. Vid bestäraraande av de fraratida avgifterna i kassorna skall hänsyn tas tUl detta. Den minskning av medierasavgifterna som möjliggörs genom dessa förbättrade villkor för kassorna är raycket vansklig att bedöma. Medlemsavgifterna kommer givelvis att påverkas av den dagersättningsnivå kassorna beslutar om för år 1977 och den framlida nivån på arbetslösheten. Med utgängsptmkt i arbetslösheten under år 1975 och ersättningsnivån per den 1 januari 1976 kan den av mig förordade ändringen av statsbidraget och fonderingsreglerna väntas leda fram till en minskning av medlemsavgiftema med upp tUl 150 kr. per år och medlem i de kassor som har de högsta medlemsavgifterna.

Prop. 1976/77: 7                                                       14

De lägre krav på fonduppbyggnad som jag nu har förordat föranleder ändring i 56 § första stycket arbetslöshetsförsäkringslagen. Där bör också uttryckligen anges att med ersättningsbelopp avses utgiven ersättning efter avdrag för preUminär skatt. Den nuvarande möjligheten för AMS enUgt andra stycket i samma paragraf alt föreskriva slörre eller mindre fondavsättning bör kvarstå. Bestämmelsen bör dock förenklas och ges en mer generell utformning och innebörd. Bemyndigandet för AMS bör gäUa oberoende av kassans storlek. Vidare föreslår jag den redaktionella ändringen av 56 § tredje stycket att orden "under beaktande av bestämmelsema i första och andra styckena" ulgår ur lagtexten.

Kostnadema för de ändringar i grunderna för progressivbidraget som jag nu har förordat kan på grund av osäkerheten om den framtida ersättningsnivån och arbetslöshetens omfattning inle beräknas annal än överslagsmässigt. AMS har i sina anslagsberäkningar för budgetåret 1977/78 beräknat utgifterna för progressivbidraget till ca 415 milj. kr. under antagande bl, a. av en genomsnittlig dagpenning av 120 kr, och 4,0 ersättningsdagar per medlem och år. Vid elt införande från den 1 januari 1977 av tre nya dagpenningklasser i försäkringen kan detta leda tUl en inte oväsentlig ökning av den genomsnittliga dagpenningen under nästa budgetår. Vid en nivå för den genomsnittiiga dagpenningen av 140 kr, och med de nya reglema för progressivbidraget raen vid i övrigt oförändrade förutsättningar kan utgiftema för nämnda bidrag under budgetåret 1977/78 beräknas öka med 225 milj. kr. Av kostnadsökningen hänför sig 150 milj. kr. till höjningen av dagpenningen och 75 milj, kr. till de nya reglerna för progressivbidraget. Av sistnämnda belopp bör som jag nyss har förordat två tredjedelar täckas av medel från arbetslöshetsfonden, vilket med hänsyn tUl behållningen på fonden bör kunna ske utan höjning av avgiftsuttaget.

Jag vill i detta saramanhang efter samråd med statsrådet Leijon anmäla en fråga sora berör de arbetslöshetsförsäkrade och rätten till arbetsmarknadsutbUdning. Arbetsmarknadsutbildning kan normalt bevUjas endast personer som har fyllt 20 år. Enligt de nya riktlmjer för arbetsmarknadsutbildning sora har antagils av 1975 års riksdag (prop. 1975: 45, InU 1975: 14, rskr 1975: 178) gäller dock att person som är under 20 år men är berättigad till kontant stöd vid arbetslöshet eller ersättning från arbetslöshetskassa kan bevUjas arbetsmarknadsutbUdning vid särskilt anordnade kurser (AMU-kurser). Under UtbUdningen utgår därvid utbUdningsbidrag i form av dagpenning och stunulansbidrag med sammanlagt 55 kr. per dag, för den som är berättigad till kontant stöd, medan den som är berättigad tUl kassaersätt-ning får sådant utbUdningsbidrag motsvarande vad som gäller för vuxna, dvs. sammanlagt högst 140 kr. per dag.

I en särskild skrivelse den 25 mars 1976 har SO hemställt att arbets-

Prop. 1976/77: 7                                                       15

löshetsförsäkrade under 20 år som inle inom rimlig tid kan beredas utbildning vid AMU-kurs, men som kan få Ukvärdig utbildning hos annan kursanordnare, också i det senare fallet skall vara berättigade till utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368, oratryckt 1976: 269). För att bli medlem i arbetslöshetskassa måste en person bl. a. ha fyllt 15 år. För att ha rätt till ersättning krävs bl. a. att vederbörande skall ha varit medlem och betalat avgifter i minst tolv månader före arbetslöshetens inträde. Dessa vUlkor innebär att den som har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa under relativt lång tid har haft aktuell anknytning till arbetsmarknaden. Jag anser det inte rimligt att den som har varit ute på arbetsmarknaden och varit medlem under så lång tid att han därvid har förskaffat sig rätt till ersättning från arbetslöshels-kassa skall behandlas annorlunda i fråga om rätten till arbetsmarknadsutbUdning om han är under 20 år än om han har uppnått denna ålder. Jag vill därför förorda alt den sora har sådan anknytning till arbetsmarknaden att han har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa men inte har uppnått 20 års ålder vid inträffad arbetslöshet skall vara berättigad att få arbelsmarknadsulbildning på samma sätt som gäller för den som har fyllt 20 år.

De av mig förordade ändringarna i lagen om arbetslöshetsförsäkring, i grunderna för statsbidragen till de erk'ända arbetslöshetskassoma och i riktlinjerna för arbetsmarknadsutbildningen bör träda i kraft den 1 januari 1977.

6    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen att

1.    antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

2.    godkänna de av mig förordade ändrade gmndema för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

3.    godkänna  de  av  mig  förordade   ändringarna   i  riktlinjerna för arbetsmarknadsutbUdning.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular atl genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM  1976 760440