Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
Prop. 1977/78: 80 Regeringens proposition
1977/78: 80
om
ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden;
beslutad
den 8 december 1977.
Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1
propositionen föreslås ändring i reglerna om avstående av egendom som har tillfallit
allmänna arvsfonden som arv. Enligt förslaget skall regeringen utan riksdagens tillstånd
få besluta om avstående av egendom till ett värde av högst 200 000 kr.
Förslaget innebär dels en justering av den värdegräns som gäller nu, dels en
anpassning av reglerna till den nya regeringsformen.
1 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 80
Prop.
1977/78:80 2
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden'
dels
atl 13 S skall upphöra utt gälla,
dels
all i 2, 6 och 8 S>) ordet "Konungen" skall bytas ut mot
"regeringen",
dels att 5 § skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
|
Arv, som tillfallit
fonden, må helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till
uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses
överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall må arv avstås
lill arvlåtarens släkting eller annan person som stått arvlåtaren nära, om
det kan anses billigt.
|
Beslut
om avstående av arv fattas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
kammarkollegiet. I fråga om fast egendom gäller beträffande riksdagens
medverkan lill beslutet vad som i allmänhet är föreskrivet om förfoganden över
kronans fasta egendom.
Vill
någon, atl arv, som tillfallit fonden, skull helt eller delvis avslås, ingive sin
ansökan till länsstyrelsen i det län, där den döde senast haft sitt hemvist;
och åligge det länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om
ansökningen samt, efter verkställd utredning, lill kollegiet insända
handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget
yttrande, insända handlingarna lill Konungen, om icke kollegiet äger besluta i
ärendet.
Beslut
om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,av
kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till
någon avstå egendom till en värde översiigande 200000 kronor.
Vill
någon att arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås, skall han
inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt
hemvist. Del åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om
ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända
handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget
yttrande, insända handlingarna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta
i ärendet.
Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
' Senasie
lydelse av
2S
1969:225
8!;
1972:640.
•Senaste
lydelse 1972:640.
Prop.
1977/78:80
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-12-08
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Proposition om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
Arv
efter den som saknar arvsberättigade släktingar och testamentstagare tillfaller
allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabalken). Närmare regler om fonden finns i
lagen (1928:28!) om allmänna arvsfonden. A v 1 S framgår att fonden skall
förvaltas av kammarkollegiet och användas för främjande av vård och fostran av
barn och ungdom samt omsorg om handikappade.
Egendom
som har tillfallit allmänna arvsfonden som arv kan i vissa fall efter ansökan
avstås till annan. Reglerna i detta ämne finns i 5 S lagen om allmänna
arvsfonden. I andra stycket regleras beslutanderätten i ärenden om avstående av
arv. Huvudregeln är att beslut om avslående fattas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Om beslutet rör fast egendom
fordras riksdagens medverkan enligt "vad som i allmänhet är föreskrivet om
förfoganden över kronans fasta egendom".
Sistnämnda
regel syftar på 77 S i 1809 års regeringsform. Enligt detta lagrum krävdes
riksdagens samtycke för avstående av fast egendom som tillhörde staten.
Riksdagen
bemyndigade år 1969 regeringen att i viss utsträckning avstå fast egendom som
har tillfallit arvsfonden. Bemyndigandet gäller t. v. Det avser fast egendom
vars taxeringsvärde eller-om taxeringsvärde inle finns-saluvärde är högst 50
000 kr. Regeringen får överlämna beslutanderätten till kammarkollegiet i
ärenden där egendomens värde är högst 10 000 kr. (prop. 1969:94, JuU 1969:109, rskr
1969:253). Denna möjlighet till delegation har utnyttjats (Kungl. Maj:ts beslut
den 27 juni 1969).
I
sammanhanget bör påpekas att någon beloppsmässig begränsning inte gäller i
fråga om regeringens befogenhet att avstå från arv av lös egendom som tillfallit
allmänna arvsfonden. Kammarkollegiet har genom delegation fått rätt alt besluta
i sådana frågor, om värdet av den lösa egendomen uppgår till högst 10 000 kr. (Kungl.
Maj:ts beslut den 27 juni 1969).
Prop. 1977/78:80 4
Riksdagens
tidigare nämnda bemyndigande lämnades, som framgår av vad förut anförts, med
tillämpning av 5 § lagen om allmänna arvsfonden och 77 § i 1809 års
regeringsform. Den 1 januari 1975 ersattes 1809 års regeringsform av 1974 års
regeringsform (RF). Denna slår som huvudregel fast att statens egendom - såväl
fast som lös - står till regeringens disposition. Undantag gäller bl. a.
egendom som i lag har avsatts till särskild förvaltning (9 kap. 8 §). Regeringens
dispositionsrätt kan delegeras till underiydande myndighet (prop. 1973:90 s.
346). Enligt 9 kap. 9 § RF skall riksdagen i den omfattning som behövs
fastställa grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över
den. Riksdagen kan därvid föreskriva att åtgärd av visst slag inle får vidtas
utan riksdagens tillstånd.
Egendom som har tillfallit
allmänna arvsfonden har genom 1 S lagen om allmänna arvsfonden avsatts till
kammarkollegiets särskilda förvaltning. Bestämmelserna i 5 S andra stycket
samma lag innefattar emellertid en inskränkning i kollegiets förvaltningsrätt,
eftersom beslut om avstående av arv i princip skall fattas av regeringen. Så
länge 1809 års regeringsform gällde framgick vidare av hänvisningen i 5 >)
andra stycket lill vad som i allmänhet föreskrivits om förfoganden över statens
fasta egendom atl regeringen inte utan riksdagens samtycke fick avstå arvfallen
fast egendom. 1969 års bemyndigande utgör ett sådant, på visst sätt begränsat,
samtycke.
Fastän gällande RF inte
innehåller några bestämmelser som kräver riksdagens samtycke för förfoganden
över statens fasta egendom, måste det antas alt 1969 års bemyndigande
fortfarande är giltigt. Föreskrifterna i bemyndigandet får uppfattas som sådana
av riksdagen fastställda grunder för förfogandel över statens egendom som avses
i 9 kap. 9 S RF. Bemyndigandet får sålunda numera anses innebära att riksdagen
har förbehållit sig rätlen att pröva frågor om arvsavstående beträffande fast
egendom med högre värde än 50 000 kr. samt förbjudit delegation av regeringens
prövningsrätt beträffande fast egendom med högre värde än 10 000 kr.
Den
värdegräns som alltså fortfarande får anses gälla med avseende på regeringens
befogenhet att pröva frågor om avstående av arv bör nu höjas med hänsyn till
prisutvecklingen. Samtidigt bör regleringen, som efter RF:s ikraftträdande har
formella brister, anpassas till RF. Detta sker lämpligast genom utt kravet på
riksdagens samtycke samt värdegränsen tas in i 5 S lagen om allmänna arvsfonden
(j prop. 1973:90 s. 347) och där får ersätta den numera inaktuella bestämmelsen
om riksdagens medverkan. Vidare bör reglerna utvidgas lill att gälla all
egendom. Som framgår av förarbetena till 9 kap. RF saknas nämligen skäl att i
detta sammanhang göra skillnad mellan statens lösa och dess fuslu egendom (prop.
1973:90 s. 225).
Den
nya värdegränsen börenligt min mening sättas till 200 000 kr. och avse värdet
av den egendom som uvstås till viss fysisk eller juridisk person. Med värde
förstås här egendomens värde enligt bouppteckningen.
Prop. 1977/78:80 5
Också
gränsen för kammarkollegiets befogenhet att besluta om att arv skall avstås bör
höjas. Det torde emellertid för framtiden kunna överlåtas åt regeringen att
även i fråga om fast egendom fritt få avgöra i vad mån regeringens
beslutanderätt skall delegeras till kammarkollegiet. Någon bestämmelse om
beloppsgräns för regeringens delegationsrätt föreslås alltså inte i lagen. Jag vill
tillägga atl avsikten är att regeringen fortfarande skall pröva alla ärenden av
stön-e betydelse.
Det bör nämnas att
bestämmelserna i lagen om allmänna arvsfonden om rätten att avstå arv som tillfallit
fonden f. n. ses över i annat hänseende än det som här har berörts. En av mig
tillkallad utredare(Ju 1977:14) har sålunda fåu i uppdrag bl. a. att undersöka
huruvida avståenderätten bör utvidgas, främst för att man bättre skall kunna
bevara egendom som har särskilt värde från kultur- eller naturvårdssynpunkt.
Enligt 13 S lagen om
allmänna arvsfonden meddelar regeringen de ytterligare föreskrifter som behövs
för tillämpning av lagen. Sådana verkställighetsföreskrifter kan numera
meddelas med direkt stöd av 8 kap. 13 S RF.
Jag föreslår därför att 13
§ lagen om allmänna arvsfonden upphävs såsom överflödig. Vidare bör
redaktionella ändringar göras i vissa andra paragrafer.
Med
hänvisning till vad jag har anfört nu hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att antaga ett inom
justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1928:281)
om allmänna arvsfonden.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.