Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
Prop,
1977/78: 68
Regeringens proposition 1977/78: 68
om
ändrade regler för beskattning av inkomst av en- och tvåfamiljs-fastigheter;
beslutad
den 3 november 1977.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag om en ändring av den schablonmässiga
intäktsberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter. Den lägsta procentsatsen
vid intäktsberäkningen föreslås höjd från 2 till 3. Den nya bestämmelsen avses
träda i kraft den 1 januari 1978 och till-lämpas första gången vid 1979 års
taxering.
1
Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 68
Prop.
1977/78: 68
Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrives att 24
§ 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 §
2 m o m.i Är annan
fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfa-miljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga tjänare (tvåfa-miljsfastighet) och
föreligger ej fall, som avses nedan i sista stycket, upptages såsom intäkt av
fastigheten ett belopp motsvarande för helt år räknat två procent av den del
av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret som icke
överstiger 200 000 kronor, fyra procent av den del av taxeringsvärdet som'
överstiger 200 000 kronor men icke 250 000 kronor, åtta procent av den del av
taxeringsvärdet som överstiger 250 000 kronor men icke 300 000 kronor och tio
procent av den del av taxeringsvärdet som överstiger 300 000 kronor. Finnes ej
taxeringsvärde åsätt för året näst före taxeringsåret, beräknas intäkten på
grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande
av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.
2 mom. Är aiman fastighet
inrättad till bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfa-miljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga tjänare (tvåfa-miljsfastighet) oeh
föreligger ej faU, som avses nedan i sista stycket, upptages såsom intäkt av
fastigheten ett belopp motsvarande för helt år räknat tre procent av den del
av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret som icke
överstiger 200 000 kronor, fyra procent av den del av taxeringsvärdet som
överstiger 200 000 kronor men icke 250 000 kronor, åtta procent av den del.av
taxeringsvärdet som överstiger 250 000 kronor men icke 300 000 kronor och tio
procent av den del av taxeringsvärdet som överstiger 300 000 kronor. Finnes ej
taxeringsvärde åsalt för året näst före taxeringsåret, beräknas intäkten på grundval
av fastighetens värde, uppskattat enhgt de grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.
Vad
i nästföregående stycke sagts skall gälla jämväl fastighet, som delvis använts
i ägarens egen rörelse, därest fastigheten i övrigt är inrättad för ändamål som
i nämnda stycke avses. I sådant fall skall till grund för beräkningen av
intäkten av fastigheten läggas i nästföregående stycke avsedda värde å
fastigheten minskat med den del av samma värde, som kan anses belöpa på den i
rörelsen använda fastighetsdelen.
Har
fastighet, som i första eller andra stycket sägs och som är avsedd för
användning under hela året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse eller till följd av ägarens avflyttning från orten eller annan sådan
särskild omständighet icke kurmat utnyttjas under viss tid eller har
1
Senaste lydelse 1975: 312.
Prop. 1911118: 68 3
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1
sådan fastighet för uthyrning avsedd lägenhet icke kunnat uthyras, må den
enligt första eller andra stycket beräknade intäkten nedsättas med hänsyn tiU
den omfattning, vari fastigheten icke kunnat användas eller uthyras. Har så
varit fallet under endast kortare tid av beskattningsåret, skall någon
nedsättning dock icke ske.
Vad i detta moment stadgas
skall icke äga Ullämpning beträffande fastighet eller, i faU som i andra
stycket avses, fastighetsdel, vilken i icke allenast ringa omfattning brukar i
förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för uthyrning till stadigvarande
bostad eller såsom bostad för ägaren. Ej heller skola bestämmelserna i detta
moment tillämpas beträffande publikt boställe.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978 och tillämpas första gången vid 1979 års
taxering.
It Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 68
Prop. 1911118: 68
Utdrag
BUDGETDEPÄRTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde . 1977-11-03
Närvarande:
statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Romanus, Turesson,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Mundebo
Proposition
om ändrade regler för beskattning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
1
Inledning
limehavet
av en- och tvåfamiljsfastighet beskattas enligt den s. k. schablonmetoden. Denna
innebär att ägaren som intäkt tar upp viss procentuell andel av fastighetens
taxeringsvärde. Denna andel beräknas enligt en progressiv skala. Den lägsta
procentsatsen är 2, som gäller för taxeringsvärde upp till 200 000 kr. Avdrag
medges i huvudsak endast för ränteutgifter. Ett syfte med schablonmetoden är
att på ett rättvist sätt beskatta det kapital som ägaren lagt ned i
fastigheten. Mot bakgmnden av de kraftiga prisstegringarna på villafastigheter
vill jag nu efter samråd med statsrådet Friggebo ta upp frågan om en justering
av in-läktsberäkningen för att bättre avpassa intäktsberäkningen till utveck-luigen
av fastighetemas saluvärden.
2
Gällande bestämmelser
Innehavet
av en fastighet, som är inrättad till bostad åt en eller två familjer beskattas
enligt den s. k. villaschablonen. Reglerna härom finns i 24 § 2 mom. och 25 §
kommunalskattelagen (1928: 370), KL.
Enligt
schablonmetoden skall den skattskyldige ta upp som intäkt 2 % av den del av
taxeringsvärdet eller motsvarande värde som inte överstiger 200 000 kr., 4 % av
den del som överstiger 200 000 kr. men inte 250 000 kr., 8 % av den del som
överstiger 250 000 kr. men inte 300 000 kr. och 10 % av den del som överstiger
300 000 kr. Avdrag medges för ränta på kapital som nedlagts i fastigheten och tomträtts-avgäld
eller liknande gäld. Är den skattskyldige mantalsskriven på fas-
Prop. 1977/78: 68 5
tigheten
medges dessutom ett särskilt avdrag, det s. k. villaavdraget, med 1 000 kr. om
året. Detta avdrag får inte överstiga schablonintäkten av fastigheten men
medges oberoende av om fastigheten lämnar överskott eller imderskott. Även
oskift dödsbo får villaavdrag om någon delägare i boet är mantalsskriven på
fastigheten. Om den skattskyldige äger endast en del av fastigheten nedsätts
avdraget i motsvarande mån.
Villaschablonen
tillämpas även om en villafastighet helt eller delvis hyrs ut tiU
stadigvarande bostad. Vid annan uthyrning — t. ex. mms-uthyming för tillfällig
bostad — skall i princip beskattning ske enligt den konventionella metoden, vUket
innebär att alla intäkter och omkostnader skall redovisas. Undantag har
emellertid gjorts för bl. a. tillfällig uthyrning i ringa omfattning. Ringa
omfattning anses föreligga, om hyresintäkterna inte överstiger 2 400 kr.,
eller, om detta skulle ge högre belopp, 2 % av taxeringsvärdet (punkt 6 av
anvisningarna till 24 § KL).
Villaschablonen infördes
genom lagstiftning år 1953 (prop. 1953: 187, BeU 1953: 50, rskr 1953: 286, SFS
1953: 404). Tidigare beskattades innehavare av en- och tvåfamiljsfastigheter
enligt den konventionella metoden som innebär att alla intäkter, inklusive
värdet av ägarens bostad, skulle redovisas medan å andra sidan avdrag medgavs
fullt ut för kostnader för drift och underhåll. Schablonmetoden infördes för
att förenkla beskattningen i dessa fall. Intäktsprocenten fastställdes från
början till 3 som i stort sett motsvarade då gällande inlåningsränta. Avsikten
var att på ett rättvisande sätt söka beskatta det egna kapital som var nedlagt
i fastigheten. I propositionen uttalades också att på längre sikt borde
utfallet av den nya metoden bli detsamma som vid den tidigare konventionella
metoden.
Den
följande mer genomgripande ändringen skedde genom lagstiftning år 1966 (prop.
1966: 151, BeU 1966: 62, rskr 1966: 390, SFS 1966: 696) då en progressiv
intäktsberäkning infördes. Såsom intäkt skulle upptas 2 % av den del av
taxeringsvärdet som inte översteg 100 000 kr., 4 % av den del av
taxeringsvärdet som översteg 100 000 kr. men inte 200 000 kr. och 8 % av den
del som översteg 200 000 kr. Som skäl för reformen åberopades i första hand,
att det vid fastighetstaxering till-lämpade systemet med vida
säkerhetsmarginaler ledde till att vid inkomstbeskattningen ett allt större
kapital blev obeskattat ju mera påkostad en villa var. Förutom de skattemässiga
synpunktema åberopades även bostadssociala skäl.
I
samband med 1974 års bostadspolitiska lagstiftning (prop. 1974: 150, SkU 1974:
56, rskr 1974: 374, SFS 1974: 944) infördes en ytteriigare skiktgräns vid 300
000 kr. och här sattes intäktsprocenten till 10. Genom 1974 års lagstiftning
sökte man även åstadkomma en ökad neutralitet mellan kostnadema för olika
boendeformer. Ändringar gjordes härvid inte bara i skattereglerna utan i än
högre grad i fråga om bostadsfinan-
Prop. 1977/78: 68 6
äieringen.
De generella räntesubventionerna till statsbelånade hus avpassades med hänsyn
till effekterna av de skilda skattereglerna för flerfamiljshus och egnahem.
Räntegarantin bestämdes för nybyggda flerfamiljshus till 3,9 % och för egnahem
till 6 %.
Villaschablonen
ändrades senast genom lagstiftning 1975 (prop. 1975: 92, SkU 1975: 25, rskr
1975: 126, SFS 1975: 312). Skiktgränserna anpassades därvid med hänsyn till de
taxeringsvärdehöjningar som väntades genom 1975 års allmänna
fastighetstaxering. Samtidigt höjdes villaavdraget till 1 000 kr.
Vid
taxering till kommunal inkomstskatt skall såsom intäkt alltid tas upp ett
belopp motsvarande 2 % av taxeringsvärdet. Det är det s. k. garantibeloppet.
Vid intäktsberäkningen av ett egnahem medges vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt ett s. k. procentavdrag med belopp motsvarande garantibeloppet.
Avdrag får dock inte ske för underskott i de fall procentavdraget överstiger
nettointäkten i förvärvskällan.
Taxeringsvärdena
har som framgått av det tidigare stor betydelse för fastighetsbeskattningen.
Sådana taxeringsvärden fastställs i princip vart femte år vid allmän
fastighetstaxering. Taxeringsvärdet skall motsvara 75 % av fastighetens
allmänna saluvärde vid ingången av året före taxeringsåret. Den senaste
allmänna fastighetstaxeringen ägde rum år 1975.
3
Föredraganden
Villaschablonen
infördes genom lagstiftning år 1953. Tidigare beskattades även innehavare av
egnahem enligt den konventionella metoden. Enligt denna skulle alla intäkter
redovisas, liksom det värde som bostaden i det egna hemmet hade för ägaren. Å
andra sidan medgavs avdrag för kostnader för drift och underhåll. Genom
villaschablonen åsyftades i första hand en förenklad beskattning av egnahem. De
tidigare reglema \'ar svåra att tillämpa och gav upphov till ett betydande
antal taxeringstvister.
Schablonen
utformades för att få en rättvis beskattning av det egna kapital som var
nedlagt i fastigheten. Samtidigt eftersträvades en jämnhet i beskattningen av
olika boendeformer. Intäktsprocenten sattes därvid till 3. I då rådande
ränteläge innebar schablonen en rimlig avvägning i skattehänseende oeh även i
förhållande till kostnaderna för andra boendeformer. Meningen med schablonen
var inte att skattemässigt premiera en viss boendeform.
Villaschablonen
har sedan ändrats vid flera tillfällen. Ändringarna har haft olika bakgmnd. Till
en del har de motiverats av önskemål att mildra verkningama av höjda
taxeringsvärden. Vid ett par tillfällen har ändringarna varit mer genomgripande
och haft längre gående syften. När den progressiva villabeskattningen infördes
år 1966 var skälet att taxeringsvärdena inte gav en fullt rättvisande bild av
det kapital som i
Prop. 1977/78: 68 7
verkligheten
var nedlagt i fastigheten. Samtidigt anfördes även bostadssociala skäl. Vid
1974 års. bostadspolitiska reform betonades önskemålen om neutralitet i fråga
om ekonomiska villkor för olika boendeformer. Villabeskattningen skärptes något
samtidigt som reglerna om bostadsfinansiering gjordes förmånligare för
flerfamiljshusen än för egnahem.
Den ekonomiska utvecklingen
efter det att schablonen infördes har naturligtvis återverkat på
bostadskostnader och bostadsbeskattning. Till en början var penningvärdet tämUgen
fast, värdestegringen på fastigheter gick långsamt och ränteläget rubbades
inte heller alltför markant. Villaschablonen gav under sådana förhållanden
också rimliga resultat. I och med att penningvärdet började förändras snabbare
och inflationstakten nådde de nivåer som varit aktuella under 1970-talet har
bilden blivit en annan. Taxeringsvärdena kom allt tidigare under perioderna mellan
de allmänna fastighetstaxeringarna att ligga långt under den nivå som krävs för
att man skall nå den avsedda relationen till marknadsvärdena. Även den
procentuella intäktsberäkningen har kommit att ligga allt längre från de
räntesatser som gäller för villalånen och som återspeglas på avdragssidan.
Detta har medfört en förhållandevis förmånlig ställning för innehavare av
egnahem jämfört med andra boendekatego-rier. Åtgärder för att återställa de
ursprungliga relationerna har också vidtagits. Jag avser här bl. a. 1974 års
bostadspolitiska reformer.
Den
nu beskrivna utvecklingen har blivit än mer accentuerad under de allra senaste
åren. Detta beror i första hand på de starka prisökningarna på
egnahemsfastigheter och de f. n. begränsade möjligheterna att få dessa ökningar
att slå igenom fullt ut vid fastighetstaxeringarna.
Taxeringsvärdena
för egnahem skall, som jag redan nämnt, motsvara 75 % av fastighetens
marknadsvärde vid ingången av året före taxeringsåret. De nu gällande
taxeringsvärdena avser alltså i princip värdet den 1 januari 1974.
Marknadsvärdena erhålls genom jämförelse med en omfattande köpeskillingsstatistik
som framställs av staUstiska centralbyrån.
Förfarandet
med en statistik över fakUska köpeskilhngar som grund för fastighetstaxeringen
medger en betydande noggrannhet vid värderingen av de olika fastigheterna. A
andra sidan blir det av praktiska skäl oundvikligt med en viss eftersläpning i
fråga om prisnivåerna. Detta leder givetvis i lider av snabbt stigande
fastighetspriser Ull att taxeringsvärdena blir lägre än de åsyftade 75 % av
det faktiska marknadsvärdet. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering fick man
sålunda i realiteten utgå från prisnivån i mitten av år 1973.
Genom
statistiska centralbyråns årliga redovisning av köpeskillings-statistiken kan
man i efterhand bedöma utfallet av fastighetstaxeringarna. Den redovisning som
hittills färdigställts omfattar perioden fram till och med år 1975. 1 det
följande anges nivån för taxeringsvärden och köpeskillingar åren 1971—1975
beträffande villor och fritidsfastigheter.
Prop.
1977/78: 68
Taxeringsvärdenas relation till fastighetspriserna (procent)
|
1970
|
1971
|
1972
|
1973
|
1974
|
1975
|
|
Villafastigheter
|
|
|
|
|
|
|
Riksgenomsnitt 69 Högsta länsgenomsnitt 73
Lägsta länsgenomsnitt 67
|
65 70 61
|
60
63 56
|
55 59 51
|
50
52 44
|
61
64 55
|
|
Fritidsfastigheter
|
|
|
|
|
|
|
Riksgenomsnitt 69 Högsta länsgenomsnitt 75
Lägsta länsgenomsnitt 64
|
65 69
57
|
59 64 52
|
54 60 46
|
48 54 41
|
56 61 51
|
Det
kan alltså konstateras att taxeringsvärdena för 1975 genomsnittligt ligger
avsevärt under 75 % av saluvärdena under året. Till en del är detta ett uttryck
för den säkerhetsmarginal som av naturliga skäl är inbyggd då taxeringsvärdet
bestäms, men det återspeglar också en stark prisutvecklmg. Vid jämförelse med
1970, året för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen, framgår
det att anslutningen till 75-procentsrelationen då blev betydligt närmare än
för 1975.
Taxeringsvärdena
ligger normalt fast i fem år medan marknadspriserna för fastigheter stiger.
Taxeringsvärdenas relation till priserna kommer därför att successivt sjunka
fram till nästa allmänna fastighetstaxering. Vid slutet av föregående
femårsperiod hade taxeringsvärdena således kommit att motsvara endast 50 % av
fastighetspriserna. Detta återspeglar en genomsnittlig värdestegring från 1970
till 1974 för fastighetema med ca 40 %, eller drygt 1 % per år utöver den
allmänna konsumentprisstegringen som under samma period uppgick till ca 34 %.
Bakom detta genomsnitt fanns emellertid betydande variationer i storlekshänseende.
Medan försäljningspriserna för villafastigheter med taxeringsvärden år 1970
understigande 50 000 kr. ökade med i genomsnitt över 50 %, var ökningen för dem
med de högsta taxeringsvärdena, över 150 000 kr., i genomsnitt mindre än
hälften så stor.
Siffroma
visar också att den relation mellan taxeringsvärden och fastighetspriser som
efter föregående fastighetstaxering uppnåddes först vid mitten av
femårsperioden nu kommit att råda redan för 1975, dvs. första året av den
löpande perioden. Allt tyder också på att priserna på villor och
fritidsfastigheter fortsatt att stiga i snabb takt efter 1975. Skillnaden
mellan taxeringsvärdenas faktiska och avsedda relation till marknadsvärdena har
därmed blivit så betydande att särskilda åtgärder är påkallade.
För
att förbättra situationen har man enligt min mening två alternativ. Antingen
kan man genom ett särskilt förfarande generellt höja taxeringsvärdena till en
mera realistisk nivå. Eller också kan man genom en justering av
villaschablonen göra intäktsberäkningen mera rimlig. Jag vill här erinra om
att fastighetstaxeringsreglerna f. n. ses över
Prop. 1977/78: 68 9
av
1976 års fastighetstaxeringskommitté (Fi 1976: 05). Kommittén har bl. a. att
pröva möjlighetema att införa s. k. rullande fastighetstaxering med årlig
anpassning av taxeringsvärdena till prisutvecklingen.
Alternativet
med uppräkning av taxeringsvärdena är förknippat med betydande svårigheter. BI.
a. har taxeringsvärdena betydelse även i andra sammanhang än det nu aktuella,
varför effektema av en sådan åtgärd inte låter sig överblickas utan mer
ingående utredning. Jag finner det också olämpligt att föregripa
fastighetstaxeringskommitténs prövning av just denna fråga.
En
justering av villaschablonen är enligt min mening att föredra. Härigenom blir
det möjligt att få en rimligare beskattning aV det egna kapitalet i en- och
tvåfamilj sfastigheterna och samUdigt få en bättre balans i fråga om
ekonomiska villkor för boende i olika former.
Över
95 % av alla en- och tvåfamiljsfastigheter åsattes vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering ett taxeringsvärde understigande 200 000 kr. För att
beträffande dem nå fram till samma intäkt som 2 % av ett taxeringsvärde som
motsvarar 75 % av marknadsvärdet bör intäktsprocenten höjas till 3. Jag har
därvid räknat med att taxermgsvärdena på grund av den fortsatta prisstegringen
redan 1978 allmänt kommer att utgöra högst 50 % av marknadsvärdena. Höjningen
skulle föra till följande ökningar av schablonintäkten:
Taxeringsvärde, Höjning av schablon-
kr. intäkten, kr.
50
000 500
100
000 1 000
150000 .1500 ....
200 000 och högre 2 000
Prisutvecklingen
för det begränsade antalet fastigheter med taxeringsvärden över 200 000 kr.
har generellt sett varit långsammare än genomsnittligt. Med hänsyn till detta
och Ull att justeringen i skiktet upp till 200 000 kr. för dem slår igenom med
fullt krontalsbelopp är ingen ytterligare skärpning i villaschablonen nu
påkallad.
Den
höjning jag nu har föreslagit innebär en måttlig skärpning i beskattningen av
egnahem och fritidsfastigheter. Ökningarna håller sig på en godtagbar nivå. I
vissa fall kommer ökningarna inte heller att verka fullt ut. BI. a. kommer
barnfamiljer och folkpensionärer att kompenseras i betydande omfattning genom
att reglerna för bostadsbidrag beaktar ökningar av bostadskostnaderna. I fråga
om fastigheter som har lågt taxeringsvärde och som är lågt belånade eller
obelånade slår inte inkomstökningen igenom fullt ut vid den kommunala
inkomstbeskattningen. Detta beror på utformningen av den tidigare nämnda
garanti-beskattningen i kombination med villaavdraget på 1 000 kr. Denna situation
är ofta aktuell för folkpensionärer. För denna grupp blir därför
skatteskärpningen regelmässigt mycket begränsad. Jag vill i samman-
Prop. 1911 f 18: 68 10
hanget
erinra om att det ingår i uppdraget för 1972 års skatteutredning (Fi 1972: 02)
att lägga fram förslag till beskattning av folkpension oeh sidoinkomst.
Utredningen kommer inom kort att redovisa sitt huvudbetänkande. I samband med
bedömningen av dess förslag blir det anledning för statsmakterna att pröva om
några ytterligare förändringar utöver dem som följer av förslagen i prop.
1977/78: 49 kan anses behövliga.
De
förslag som kommer att framläggas av 1976 års fastighetstaxeringskommitté kan
aktualisera en omprövning av frågan om de lämpliga schablonprocenten och om
skiktgränserna i skalan.
Mitt
förslag föranleder nu en ändring i 24 § 2 mom. KL. De nya reglema bör träda i
kraft den 1 januari 1978 och tillämpas första gången vid 1979 års taxering. För
stat och kommun kan förslaget beräknas medföra ökade skatteintäkter om ca 850
milj. kr. varav ca 350 milj. kr. tillfaller kommunerna.
4 Hemsfällan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att
antaga inom budgetdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).
5 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77065+