med förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

Proposition 1975/76:69

PDF
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1975/76:69

med förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

beslutad den 30 oktober 1975.

Regeringen föftslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås förtydligande ändringar i 14 i; fjärde stycket bar­navårdslagen. Bestämmelserna där, som rör frågan i vilken utsträckning förvaltningslagen är tillämplig i ärenden hos barnavårdsnämnd, har vållat vissa tillämpningssvårigheter.

1  Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 69


Prop. 1975/76:69


 


Prop. 1975/76:69 .                                                              2

Förslag till

Lag om ändring i barnavård-slagen (1960:97)

Härigenom föreskrives i fråga om barnavärdslagen (1960:97)'

dels alt i 87 >; ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels atl 14 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse                       Föreslagen Ivdelse

14 §

Åligger del barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning atl i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom anmälan eller på annat sätt lått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderiig utredning inledas ulan dröjsmål.

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klariägga de omständigheter som äro a v betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, alt obehag, olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Utan hinder av 2 ;; 2 förvaltnings lagen (1971:290) aga 6, 8-10, 14 15, 17, 19 och 20 SJ; nämnda lag till lämpning i samtliga ärenden hos bar navårdsnämnd.   Bestämmelserna

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upp­tecknas i protokoll eller tillvaratagas på annal betryggande sätt.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltnings­lagen (1971:290) äga 6 och 8-10 .« nämnda lag saml, i den mån ej annat följer av 3 § förvaltningslagen, 14, 15, 17, 19 och 20 !;!; samma lag tillämp-

17; förvaltningslagen äga motsva- ning i sådana ärenden hos barna-
rande tillämpning på barnavårds- vårdsnämnd som avses i första sfycA:-
nämnds beslut under ärendes hand- et. Bestämmelserna i 17!; förvall-
läggning,                                     ningslagen äga motsvarande tillämp­
ning på barnavårdsnämnds beslut
under sådant ärendes handläggning.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Lagen omtryckt  1971:308.


 


Prop. 1975/76:69                                                      3

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-30

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Jo­hansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Feldt, Sigurdsen, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

I skrivelse till regeringen den 10 juli 1975 har justitieombudsmannen Bertil Wennergren (JO) väckt fråga om ändring av 14 § barnavårdslagen (1960:97) såvitt rör den i paragrafen intagna hänvisningen till förvaltnings­lagen (1971:290). I skrivelsen framhåller JO att regeringsrätten träffat två avgöranden som rör tillämpning av denna paragraf och att dessa avgöranden kan leda till komplikationet, JO har inhämtat yttrande i frågan från Svenska kommunförbundet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för social­departementet.

Förvaltningslagen innehåller bl. a. bestämmelser om ombud och biträde (6 S), myndighets vägledningsplikt (8 S), tolk (9 >}), remiss (10 >;), parts rätt till insyn i utredningsmaterialet (14 S), myndighets kommunikationsplikt (15 vj), myndighets motiveringsplikt (17 !;), rättelse av förbiseendefel i beslut' (19 i;) och ansvar för brott mot vissa förbehåll och förordnanden (20 !;). Be­stämmelserna om ombud och biträde, myndighets vägledningsplikt, tolk och remiss är generellt tillämpliga i alla ärenden som omfattas av lagen. Enligt 3 är däremot övriga av de nämnda bestärnmelserna tillärnpliga bara i den mån det i ärendet är fråga om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande (s. k. myndighetsutövning mot enskild). Be­stämmelserna skall dock inte tillämpas när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga inte är om prövning med anledning av överklagande. Helt utanför förvaltningslagens tillämpningsområde faller enligt 2 f; 2 sådana ärenden hos kommunal myndighet som avgörs genom beslut vilket över­klagas genom kommunalbesvär. Förvaltningslagens bestämmelserom myn­dighets motiveringsplikt (17's;)gäller vidare bara i fråga om beslut varigenom myndighet avgör ärende, s. k. slutliga beslut, men inte i fråga om beslut under ärendes handläggning.

Vid tillkomsten av förvaltningslagen gällde det bl. a. att åstadkomma en samordning mellan denna lag och de specialförfattningar som innehöll


 


Prop. 1975/76:69                                                                 4

förfarandebestämmelser på förvaltningsområdet. Barnavårdslagen (1960:97) erbjöd därvid speciella problem. Bl.a. måste beaktas att bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen, som handlar om förfarandet i ärenden hos bar­navårdsnämnd, i stor utsträckning ägde tillämpning vare sig barnavårds­nämnds beslut kunde överklagas genom förvaltningsbesvär eller genom kommunalbesvär, medan förvaltningslagens regler, som nyss har sagts, inte är tillämpliga i ärenden sorn avgörs genom beslut vilket överklagas genom kommunalbesvur. Denna begränsning i förvaltningslagens tillämpningsom­råde ansågs inte böra få föranleda att rättsskyddet på barnavårdsomrädet avsevärt inskränktes. För all förebygga all delta blev fallet men ändå i möjligaste mån skapa en samordning mellan barnavårdslagens och förvalt­ningslagens regler föreskrevs i ett nytt.Gärde stycke i 14 i; barnavårdslagen att utan hinder av 2  2 förvaltningslagen 6, 8-10, 14, 15, 17, 19 och 20 J;S nämnda lag äger tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 622). Eftersom förvaltningslagens regler om myn­dighets motiveringsplikt i enlighet med vad nyss har sagts bara omfattar slutliga beslut, medan barnavårdslagen krävde alt barnavårdsnämnd, i den mån det inte befanns obehövligt, skulle motivera varje beslut ,som nämnden meddelade, föreskrevs i det nya stycket \ I4i barnavårdslagen också att bestämmelserna i 17 S förvaltningslagen äger motsvarande tillämpning på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.

När jag föreslog att de nya bestämmelserna skulle placeras i 14 S bar­navårdslagen värdet min avsikt att markera att bestämmelserna skulle till-lämpas bara i sådana ärenden som avses i 14 i; första stycket. Där talas om fall där det enligt barnavårdslagen eller annan författning åligger bar­navårdsnämnd alt med anledning av ansökan eller av annan orsak pröva viss fråga eller där nämnden genom anmälan,eller på annat sätt fåll kän­nedom om fidl där åtgärd som ankommer på nämnden kan antas vara på­kallad. De nya bestämmelserna var inte avsedda att äga tillämpning i per-'sonalärenden eller andra direkta självslyrelseärenden som ankommer på bar­navårdsnämnd. Avsikten var vidare att tillägget till 14 S barnavårdslagen skulle ge vid handen att förvaltningslagens bestämmelserom parts rätt till insyn i utredningsmaterialet, myndighets kommunikationsplikl, myndig­hets motiveringsplikt, rättelse av förbiseendefel i beslut och ansvar för brott (14, 15, 17, 19 och 20 !;!;) i enlighet med 3 !; förvaltningslagen skulle gälla bara i sådana ärenden hos barnavårdsnämnd som innefattar myndighets­utövning mot enskild.

Regeringsrätten har år 1975 meddelat två domar som innefattar annan tolkning av bestämmelserna i 14 >; tjärde stycket barnavårdslagen än den som sålunda var avsedd. I båda domarna är det fråga om klander av beslut som har överklagats genom kommunalbesvär. Den första domen avser klan­der av social centralnämnds yttrande lill tingsrätt i mål om umgängesrätt. Social centralnämnd kan enligt I j; lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. handha uppgifter som författningsenligt ankommer på bl.a. barna-


 


Prop. 1975/76:69                                                      5

vårdsnämnd. Regeringsrätten fann att sociala centralnämnden enligt 14!; fjärde stycket barnavårdslagen hade haft att iaktta föreskrifterna i 15 S för valtningslagen och därmed också föreskrifterna i 19 >; barnavårdslagen, som handlar om muntligt förhör. Eftersom sociala centralnämnden inte i enlighet med 19 !; barnavårdslagen hade erinrat klaganden om rätten att begära munt­ligt förhör, upphävde regeringsrätten sociala centralnämndens beslut. Do­men innebär att regeringsrätten, trots bestämmelsen i 3 S förvaltnings­lagen, har funnit I SS samma lag tillämplig också i ärenden, som inte in­nefattar myndighetsutövning från barnavårdsnämnds sida. Den andra do­men avser klander av barnavårdsnämnds beslut i ärende angående en av enskilda kommunmedlemmar begärd ändring av en i statförslagel för år 1974 redovisad omdisponering inom barnstugeverksamheten. Regeringsrät­ten fann atl barnavårdsnämnden enligt 14 i;,fjärde stycket barnavårdslagen hade haft att iaktta kommunikationsföreskrifterna i 15 § förvaltningslagen. • Eftersom detta inte hade skett upphävde regeringsrätten barnavårdsnämn­dens beslut. Denna dom innebär atl hänvisningen i 14 !; Qärde stycket bar­navårdslagen till där uppräknade bestämmelser i förvaltningslagen anses tillämplig inte bara i rena barnavårdsärenden utan också i självslyrelseären­den som barnavårdsnämnd handlägger.

JO har i sin framställning särskilt pekat på de komplikationer som re­geringsrättens tolkning av 14 i; fjärde stycket barnavårdslagen kan leda lill hos kommuner med social centralnämnd, därför att någon motsvarighet till sistnämnda lagrum inte finns i lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller i övriga vårdlagar inom sådan nämnds verksamhetsområde.

Kommunförbundet har i sitt yttrande framfört i huvudsak följande. Re­geringsrättens dom rörande social centralnämnds yttrande lill domstol i mål om umgängesrätt innebär inte någon direkt förändring av rättslägel i för­hållande till vad som gällde före förvaltningslagens tillkomst. Den andra domen går längre. Den tolkning, som de båda regeringsrättsdomarna och då främst den senare ger uttryck för, föranleder komplikationer. Om de i 14 v; fjärde stycket barnavårdslagen åberopade paragraferna i förvaltnings­lagen anses tillämpliga i samtliga ärenden som ankommer pä barnavårds­nämnd eller i sådan nämnds ställe på social centralnämnd, således även i självstyrelseärenden, innebär delta en avvikelse från vad som annars gäller vid behandlingen av ärenden av denna typ hos olika kommunala nämnder och styrelser. En sådan olikhet strider mot en av grundtankarna vid för-valtningsrältsreformen. Att låta 14 5; fjärde stycket barnavårdslagen omfatta också självslyrelseärenden är inte påkallat med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet och innebär en betydande administrativ merbelastning, som i många fall framstår som helt omotiverad.

Sammanfattningsvis anföi; Kommunförbundet att den tolkning, som de nämnda regeringsrättsdomarna bygger på, inte är ändamålsenlig från kom­munal synpunkt. Hänvisningen i 14 !; barnavårdslagen till förvaltningslagen bör inte tolkas generellt utan bara avse barnavårdsnämnds handläggning


 


Prop. 1975/76.69                                                      6

av rena barnavårdsärenden. En lagändring bör därför enligt Kommunför­bundels mening genomföras i den riktningen att förvaltningslagen blir till-lämplig vid barnavårdsnämnds handläggning av sådana barnavårdsärenden endast i den omfattning motsvarande regler gällde före förvaltningslagens ikraftträdande.

För egen del delar jag JO:s och Kommunförbundels uppfattning atl re­geringsrättens tolkning av 14 i; fjärde stycket barnavårdslagen leder till komplikationer. I enlighet med vad jag har anfört i det föregående över­ensstämmer regeringsrättens tolkning inte med vad som förutsattes vid för-valtningsrältsreformen. Bestämmelsen bör därför ändras. Undanlaget från principen att förvaltningslagen inte är tillämplig i sådant ärende hos kom­munal myndighet i vilket beslut överklagas genom kommunalbesvär bör uttryckligen förklaras omfatta bara sådana ärenden hos barnavårdsnämnd som avses i 14 § första stycket. Vidare bör uttryckligen anges att 14, 15, 17, 19 och 20 §!; förvaltningslagen blir tillämpliga bara i den mån annat inte följer av 3 § samma lag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97).

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen alt antaga del förslag som före­draganden har lagt fram.