Kungl. Majlis proposition nr 9

Proposition 1940:9 - urtima

Kungl. Majlis proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer;
given Stockholms slott den 1 augusti
1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande
svenska statens sparobligationer.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Förslag

till

förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens

sparobligationer.

Härigenom förordnas som följer:

Vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer
erhållits utöver inköpspriset, icke utgöra skattepliktig inkomst. Vid
uppskattning av förmögenhet enligt förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola obligationerna upptagas till inköpspriset.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1941.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 9.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 augusti
1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler förslag till
förordning örn viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer
samt anför därvid följande:

I syfte att erbjuda i första hand de breda lagren inom befolkningen en ny
sparform, som samtidigt innebär en direkt medverkan från spararnas sida vid
statens upplåning, har riksgäldskontoret utgivit svenska statens sparobligationer.
Försäljningen av sparobligationer, som för riksgäldskontorets räkning
verkställes av postsparbanken, tog sin början den 12 januari 1940.

För sparobligationerna gälla bland annat följande av riksgäldskontoret
fastställda bestämmelser.

Enskild person äger att för egen räkning eller till förmån för annan enskild
person hos postsparbanken inköpa sparobligationer. Sådan obligation gäller
endast om den är insatt i särskild bok, benämnd sparobligationsbok, som
utfärdas vid inköpet av den första obligationen.

Sparobligationer finnas i följande valörer, nämligen 25, 50, 100 och 500
kronor (den sistnämnda valören införd i mars 1940). Det belopp, varå sparobligation
sålunda lyder, utgör dess högsta inlösningsvärde. Obligationerna
försäljas emellertid till lägre pris, inköpspriset. Detta utgör 20 kronor för
obligation å 25 kronor, 40 kronor för obligation å 50 kronor, 80 kronor för
obligation å 100 kronor och 400 kronor för obligation å 500 kronor. Flera
obligationer få samtidigt inköpas.

En och samma persons innehav av sparobligationer må icke överstiga visst
av riksgäldskontoret fastställt högsta belopp. Detta utgjorde till en början
500 kronors inlösningsvärde men höjdes i mars 1940 till 1,000 kronors inlösningsvärde.

Såsom likvid för sparobligation må i stället för kontanta medel användas
av postsparbanken utgivna sparmärken. Sparmärke lyder å 4 kronor.

Sparobligation inlöses med fulla värdet, d. v. s. med det belopp, varå sparobligationen
lyder, efter utgången av det sjätte året (räknat från första dagen
i det kalenderkvartal, under vilket den inköpts).

Ägare av sparobligation kan emellertid få densamma inlöst även tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

3

(förtidsinlösen). På sätt närmare framgår av nedanstående tabell stegras
inlösningsvärdet successivt under obligationens löptid.

Sparobliga-tioner in-	I n 1 ö s n i	n g s värde unde	r	Inlösnings-värde efter 6:e årets slut
köpta för	2:a året	3:e året	4:e året	5:e året	6:e året
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
20	—	20: 40	21:20	22	—	22: 80	23: 60	25	—
40	—	40: 80	42:40	44	—	45: 60	47: 20	50	—
80	—	81:60	84: 80	88	—	91:20	94: 40	O o	—
160	—	163:20	169: 60	176	—	182: 40	188:80	200	—
400	—	408: - ,	424: —	440	—	456:-	472: —	500	—
800	—	816:-	848:-	880	—	912: —	944:-	1,000	—

Tidsbestämningarna »2:a året» etc. i tabellen räknas från och med första
dagen i det kalenderkvartal, varunder obligationen inköpts. Inlösningsvärdet
under första året motsvarar inköpspriset.

Övergår äganderätten till sparobligationsbok från en till annan vare sig
genom arv eller testamente eller till följd av konkurs eller utmätning, skall
därom ofördröjligen göras skriftlig anmälan till postsparbanken. Innan sådan
anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen ej någon rätt mot
postsparbanken, överlåtelse av sparobligationsbok må ej äga rum i annat fall
än nu sagts.

På begäran av riksgäldskontoret har kammarrättsrådet, juris doktorn Carl
W. V. Kuylenstierna avgivit en den 15 februari 1940 dagtecknad promemoria
rörande inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av svenska statens sparobligationer.
I promemorian anföres följande:

Enligt svensk rättstillämpning lärer beträffande belopp, som utfalla å
obligationer, vid inkomstbeskattningen normalt förfaras på det sätt,

att utfäst ränta beskattas såsom intäkt, när den blir tillgänglig för lyftning,

att över- eller underkurs i samband med obligationens utfärdande betraktas
såsom pristillägg resp. rabatt vid inköpet, vartill hänsyn tages endast
vid beskattning för realisationsvinst,

samt att, örn obligation — vare sig på grund av bestämmelse i samband
med utfärdandet eller på grund av senare överenskommelse — inlöses för
högre eller lägre belopp än det varå den lyder, den därigenom uppkommande
vinsten resp. förlusten ej lägges till resp. avdrages från räntan, utan
att hänsyn tages till sådant belopp endast vid beskattning för realisationsvinst.
1

Jag har likväl anledning tro, att denna praxis ej tillämpas alldeles genomgående.
I varje fall lärer den ej genomgående kunna dokumenteras
med klara prejudikat.

1 Det anförda gäller ej obligationer som ingå i rörelse. Dylika obligationers behandling i
beskattningsavseende skall ej här beröras.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Oavsett om nämnda praxis är fullt allmän eller ej, torde det böra framhållas,
att den, om också i flertalet fall naturlig, ej kan anses utgöra en
självklar konsekvens av skatteförfattningarnas innehåll. Från obligationsutfärdarens
synpunkt är överkurs vid inlösen liksom underkurs vid utfärdandet
att anse såsom lånekostnad, medan å andra sidan rabatt vid inlösen
liksom överkurs vid utfärdandet är att betrakta såsom en minskning i sådan
kostnad. Detta torde också erkännas vid skattetillämpningen. Från obligationsförvärvarens
synpunkt åter kan bedömandet ställa sig på olika sätt.
En överkurs vid snart förestående förtidsinlösen exempelvis torde för mottagaren
vanligen te sig som en räntegottgörelse för den förtidiga inlösningen.
Om däremot en obligation förvärvas till underkurs och efter lång tid skall
inlösas till pari, torde obligationsinnehavaren vanligen betrakta vinsten som
kapitalökning. För det allmänna medvetandet torde väl skillnad framför
allt göras mellan obligationer med återstående lång löptid och sådana med
återstående kort löptid. Beträffande obligationer med återstående kort löptid
torde benägenheten att såsom ränteavkastning uppfatta belopp, varmed
inlösningsvärdet överstiger förvärvskostnaden, vara större än beträffande
obligationer med återstående lång löptid.

Det anförda torde tillräckligt visa, alt det ej är möjligt att draga en klar
begreppslig gräns mellan ränteavkastning och kapitalökning. I verkligheten
är det i båda hänseendena fråga örn avkastning, som förfaller till betalning
i den ena eller andra formen vid det ena eller andra tillfället. Vanligen
torde dock den form som väljes vara betingad av reella hänsyn. En
över- eller underkurs vid utfärdandet av obligationer är till för att så att
säga komplettera räntevillkoren. Den vanligaste anledningen härtill är att
räntefoten bör bestämmas i avrundat belopp, eller att lånet utsläppes under
längre tid med växlande ränteläge. En dylik över- eller underkurs kan
emellertid också föranledas av annat förhållande. Såsom exempel kan anföras,
att under konjunktur med hög ränta långfristiga lågprocentiga obligationer
äro särskilt begärliga och därför utsläppas, ehuru till avsevärd underkurs.
En utredning i vad mån den valda formen är motiverad av dylika
sakliga hänsyn eller ej är emellertid i praktiken merendels omöjlig att
åstadkomma. Man har därför vid skattetillämpningen måst nöja sig med
hänsyntagande till rent yttre kännetecken. I stort sett synes gränsen hava
dragits på det sätt att vad som formellt benämnes ränta också behandlas
såsom ränta, medan övriga omständigheter hänföras till kapitalvärdena,
utan att jag likväl vill påstå, att en sådan gränsdragning varit fullt allmängiltig.
Det anförda betyder bl. a. att i praktiken normalt stor betydelse
tillkommer den valör, å vilken en obligation lyder.

En tillämpning av de ovan angivna reglerna å sparobligationerna borde
väl närmast resultera däri, att ingen beskattning för ränta ifrågakomme,
utan att beskattning borde äga rum endast där förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga, d. v. s. praktiskt taget endast i sådant fall,
där förtidsinlösen sker inom fem år från förvärvet. Obligationerna lyda å
de belopp, som skola erhållas vid deras inlösen efter sex år. Formellt löpa
de alltså ej med någon som helst ränta, och de lägre belopp, för vilka de
tecknas, hava formellt karaktär av underkurs.

Ett sådant resultat är emellertid från skattelagstiftningens utgångspunkter
uppenbarligen orimligt. Det skulle öppna en utväg att utfärda räntebärande
skuldförbindelser, för vilka praktiskt taget ingen inkomstbeskattning
ifrågakomme, en utväg som helt visst kunde leda till allvarliga missbruk
från enskilda låntagares sida. I det föreliggande fallet är det utom allt tvivel
fråga om i verklig mening räntebärande papper, vilka även så uppfattas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

allmänheten. Såvitt jag kan se hade utan någon reell ändring av obligationernas
innebörd eller de med dem förenade rättsverkningarna dessa kunnat
utställas att lyda å de belopp, för vilka de förvärvas. I dylikt fall skulle otvivelaktigt
de belopp, med vilka obligationerna ökas i värde, formellt haft karaktär
av och bort i beskattningsavseende behandlas såsom ränta. Enligt
min mening nås också det enda förnuftiga resultatet i beskattningsavseende,
om man betraktar det belopp, som faktiskt är ränta, såsom sådan, med
bortseende alltså från den uppenbarligen ej ur planen för lånet härledda
utan ur ren lämplighetssynpunkt valda bestämningen av de belopp, varå
obligationerna lyda. I själva verket synes formuleringen kunna än mer tillspetsas
på det sätt, att bär uppenbarligen fråga ej är om en verklig underkurs,
som så att säga kompletterar räntevillkoren, utan att skuldförbindelsernas
verkliga kapitalbelopp äro just de belopp, för vilka obligationerna förvärvas.
Sparobligationernas form och de därmed förbundna villkoren i övrigt
-— med förbud mot överlåtelse m. m. — äro så säregna, att någon olägenhet
av ett sådant förfaringssätt med hänsyn till dess prejudicerande verkan
näppeligen behöver befaras.

I detta sammanhang torde förtjäna framhållas den analogi som i visst avseende
föreligger med vanliga affärsväxlar. Dessa inlösas för de belopp å
vilka de lyda, formell ränta får enligt uttrycklig bestämmelse i växellagen
endast undantagsvis förekomma. Den faktiska förräntningen sker i form av
diskontering. Vid beskattningen behandlas emellertid diskontot genomgående
såsom ränta.

Jag anser de sålunda på sakliga synpunkter grundade skälen för ståndpunkten,
att värdeökningen på sparobligationerna bör beskattas såsom ränta,
så starka, att jag vågar göra uttalandet att den bör tillämpas utan hinder
av de förut angivna formella synpunkterna.

Det återstår emellertid att från dessa utgångspunkter också besvara frågan,
när beskattningen av räntan skall försiggå. I detta avseende synas närmast
två alternativa utvägar tänkbara.

Den första av dessa utvägar är att låta räntan successivt beskattas under
obligationernas löptid. Härvid skulle anläggas det betraktelsesättet, att fråga
vore örn en sexårsränta, vilken successivt bleve tillgänglig för lyftning vid
varje tidpunkt, då värdeökning vid inlösen ägde rum, med det belopp som
representerade värdeökningen.

Den andra utvägen är att anse räntan tillgänglig för lyftning först i den
mån den i samband med obligationens inlösen utbetalas, dock givetvis ser
nast vid sjätte årets slut.

Av dessa utvägar synes den senare ofrånkomligen vara den mera hållbara.
Det särskilt utmärkande för ifrågavarande obligationer är att räntan
förfaller till betalning vid inlösen, och det kan svårligen göras gällande att
den i annat sammanhang är tillgänglig för lyftning. Frågan bur man i detta
avseende förfar äger väl i praktiken ej större betydelse. Då emellertid
samtidig tillämpning av båda alternativen ej kan ifrågasättas, lärer företrädet
böra tillerkännas dét senare alternativet.

Jämväl ur taxeringsteknisk synpunkt synes det senare alternativet vara att
föredraga. Det torde bliva svårt för allmänheten att förstå, att såsom inkomst
skulle upptagas belopp, som ännu ej uppburits och som ej kunnat
utan förmögenhetens realiserande, uppbäras. Mången obligationsägare torde
också finna det svårt att ur inlösningsplanen uträkna den årliga räntan. För
taxeringsmyndigheterna åter skulle det bliva svårt att verkställa kontroll å
räntorna, om dessa skulle årligen beräknas. Om sparobligationer komma
att utsläppas under längre tidsrymd och sålunda upplysning om inköpsti -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Departements chefen.

derna skulle bliva erforderlig, bleve en dylik kontroll ytterligare försvårad.
De taxeringstekniska synpunkterna böra visserligen knappast tillerkännas
större betydelse vid bedömande av den materiella skattefrågan men torde
dock förtjäna beaktande såtillvida, att de ej kunna åberopas såsom skäl
emot den lösning, till vilken det sakliga bedömandet synes leda.

Vad förmögenhetsbeskattningen angår, bör såsom förmögenhets värde rätteligen
upptagas det värde som vid beskattningsårets utgång utgör obligationens
inlösningsvärde enligt den å obligationen tecknade inlösningsplanen.

För egen del kan jag helt instämma i de uttalanden, som i promemorian
gjorts beträffande gällande skattelagstiftnings ståndpunkt i fråga om beskattningen
av förevarande obligationer. Med hänsyn till de för obligationslånet
gällande villkoren, särskilt i vad avser de för varje år successivt
stigande, på förhand bestämda inlösningsvärdena, synes det mig uppenbart
att hela det belopp, varmed sparobligation ökas i värde från inköpet lill
inlösningen, i beskattningsavseende är att betrakta såsom ränta. Jag delar
även uppfattningen att hela räntebeloppet bör anses tillgängligt för lyftning
först det beskattningsår, varunder det — i samband med sparobligationens
inlösning — utbetalas, dock senast vid sjätte årets slut. Att vid förmögenhetsbeskattningen
såsom förmögenhetsvärde bör upptagas obligationens inlösningsvärde
vid beskattningsårets utgång enligt inlösningsplanen synes riktigt.

Örn sålunda enligt gällande rätt skattskyldighet under alla omständigheter
får anses föreligga beträffande avkastningen å sparobligationer samt i dessa
nedlagt kapital, inställer sig frågan, om icke på grund av särskilda omständigheter
skattefrihet i detta fall bör stadgas i avseende å avkastningen. Starka
skäl för en sådan åtgärd finnas enligt min mening. Den form av upplåning för
statens behov, som sparobligationerna representera, vänder sig till de små spararna.
Man bör undvika att ställa dessa inför beskattningskrav, vilka förutsätta
en deklarationsskyldighet, som icke kan väntas bliva allmänt känd eller
till sin innebörd rätt förstådd. Med hänsyn till att innehavet av sparobligationer
är maximerat till 1,000 kronors inlösningsvärde för varje person bli de inkomster
som skulle befrias från beskattning av förhållandevis ringa omfattning.

Den förmånliga ställning i räntehänseende för sparobligationerna, som
skulle följa av skattefriheten, synes icke behöva medföra ogynnsamma följder
vare sig vid statens fortsatta upplåning under andra former eller för
banker och övriga institutioner, som förvalta allmänhetens sparmedel.

Den av mig här motiverade skattefriheten torde böra avse även redan
försålda sparobligationer samt de fall, då sparobligation av staten inlöses i
förtid.

Vad förmögenhetsbeskattningen angår torde skäl saknas att låta det i sparobligationer
nedlagda kapitalet få en särskilt förmånlig ställning. För att
underlätta deklarationsskyldigheten synes dock böra stadgas, att obligationerna
vid förmögenhetsuppskattningen skola upptagas till inköpspriset.

Kungl. May.ts proposition nr 9.

7

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande
svenska statens sparobligationer måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Öhman.