Kungl. Mnj. ts proposition nr 20 är 19Uti (Proposition 1966:20)

Kungl. Mnj. ts proposition nr 20 är 19Uti

Nr 20

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel till vittnen,
in. in.; given Stockholms slott den 30 december
1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att bestämmelser om ersättning av allmänna medel
till vittnen m. fl., vilka bestämmelser f. n. är upptagna i lag, fr. o. m.
den 1 juli 1966 skall meddelas av Kungl. Maj :t. Dessutom föreslås höjning av
den traktamentsersättning som kan utgå av allmänna medel till part som
åtnjuter fri rättegång.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 20

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

1) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 36 kap. 24 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för Vittne äger rätt till ersättning ennödiga
kostnader till resa och uppe- ligt vad som sägs nedan,
hälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt.

Ersättning till---—--allmänna medel.

Om bestämmande av ersättning, Ersättning, som skall utgivas av
som skall utgå av allmänna medel, part, skall innefatta gottgörelse för
gälle vad därom är stadgat. nödiga kostnader till resa och uppe hälle

samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Ersättning,
som skall utgå av allmänna medel,
fastställes av rätten enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 är 1960

2) Förslag
till
Lag

om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1966.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Har part------meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må
utöver resekostnaden traktamente
tillerkännas parten med högst tjugo
kronor för varje dag, som erfordras
för resan och vistelsen vid domstolen.

Vad i---—--ärftliga egenskaper.

Har part------för utgifterna.

Om synnerliga skäl föreligga, må
utöver resekostnaden traktamente
tillerkännas parten med högst tjugofem
kronor för varje dag, som erfordras
för resan och vistelsen vid
domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

• Senaste lydelse av 4 § se 1962:102.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 10 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående ändrade
bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. in., och anför.

Vittnen och vissa andra personer som hörs i rättegång är berättigade till
ersättning för kostnader och tidsspillan som föranleds av inställelsen. Ersättningen
skall i vissa fall utgå av allmänna medel. Grunderna för bestämmandet
av ersättningen i sådana fall regleras f. n. i lag. I en inom justitiedepartementet
i september 1965 upprättad promemoria (Stencil Ju
1965: 10) har föreslagits att bestämmelserna i stället skall utfärdas av
Kungl. Maj :t.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av
riksåklagaren, Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
domstolskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges
statsåklagare.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden av överåklagaren i Stockholms
åklagardistrikt samt länsåklagarna i Uppsala län, i Blekinge och Kronobergs
län samt i Västmanlands län.

Gällande bestämmelser

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Ersättning till vittne, som har åberopats av enskild part,
skall utges av parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan
att förlikning är tillåten eller är det fråga om ansvar för brott som inte
hör under allmänt åtal, skall ersättningen utges av parterna en för båda
och båda för en. I annat fall utgår ersättningen av allmänna medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 är 1966

I anslutning till bestämmelserna i 36 kap. 24 § rättegångsbalken föreskrivs
i 25 § att den som har kallats till vittne äger erhålla ersättning i förskott
för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den
som har att utge ersättning till vittnet enligt 24 §. Förskottets storlek bestämmer
rätten. Närmare bestämmelser om förskott meddelas av Kungl.
Maj :t.

Enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken äger målsägande, som hörs i brottmål
i anledning av åklagarens talan, rätt till ersättning och förskott enligt
vad som gäller vittne. I 40 kap. 19 § sägs att vad som är föreskrivet om vittne
skall tillämpas i fråga om sakkunnig, som hörs muntligen på begäran
av part, utan att vara förordnad av rätten.

Åtnjuter part fri rättegång, skall kostnad för bevisning — således bl. a.
för vittne, målsägande eller sakkunnig — och förskott på sådan kostnad
utgå av allmänna medel, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utges
av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Detta föreskrivs i
3 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Beslut om ersättning eller förskott av allmänna medel till vittne, målsägande
eller sakkunnig skall genast gå i verkställighet. Detta framgår av
17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § rättegångsbalken. Vid målets avgörande har
rätten att, med tillämpning av föreskrifterna om rättegångskostnad i 18 eller
31 kap., bestämma om ersättningen skall stanna på statsverket eller återbetalas
av part eller annan.

36 kap. 24 § rättegångsbalken innehåller vidare en hänvisning, som säger
att om bestämmande av ersättning av allmänna medel till vittne gäller vad
som är stadgat därom. De åsyftade bestämmelserna finns i lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.
(här kallad vittnesersättningslagen). Enligt 1 § skall resekostnadsersättning
till vittne bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet
och med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna
i detta reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle får utgå endast
i den mån vittnet kan antas få vidkännas sådan kostnad. Ersättningen för
varje dag beräknas till högst 20 kronor. Om utgift för nattlogi åsamkas vittnet
eller domstolen eljest i särskilt fall prövar skäligt med hänsyn till omständigheterna,
kan den dock bestämma ersättningen till högst 38 kronor.
I ersättning för tidsspillan kan vittne tillerkännas högst 50 kronor om dagen.
Sådan ersättning får emellertid inte utgå, om det inte förekommer anledning
att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust.

Vad som sägs om vittne i vittnesersättningslagen gäller enligt 3 § även
sakkunnig, som inte har förordnats av rätten, och målsägande som hörs i
anledning av åklagarens talan.

Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående
vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten eller åklagare
har kallats till vittne vid domstol erhålla ersättning i förskott för kostnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1966

för resor från den plats där han vistas och tillbaka till denna. Förskottet
skall beräknas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. Kan
det antas att den inkallade kommer att få vidkännas särskild kostnad för
uppehälle, äger han även få förskott på ersättningen härför med högst 20
kronor om dagen. Reglerna om förskott gäller enligt 5 § kungörelsen även
för sakkunnig, som inte har förordnats av rätten, och målsägande som hörs
i anledning av åklagarens talan.

Reglerna om ersättning av allmänna medel har betydelse även i andra
fall än då fråga är om rättegång inför allmän domstol. Ersättning för kostnad
till uppehälle och för tidsspillan, som i vissa fall kan tillerkännas person
som hörs under förundersökning i brottmål, får sålunda inte utgå med
högre belopp än den hörde skulle ha ägt uppbära, om han hade hörts som
vittne vid domstol och därvid hade varit berättigad till ersättning av allmänna
medel för inställelsen, 1 § kungörelsen den 26 september 1947 (nr
788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning
i brottmål. Reglerna äger vidare tillämpning i ärenden angående
sinnessjukvård, nykterhetsvård och barnavård, i taxeringsprocessen och
i mål och ärenden som handläggs av försäkringsdomstolen och kammarrätten,
se 40 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), 30 § lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 77 § barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97), 84 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623),
10 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol samt 22 och
26 §§ stadgan den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten, omtryckt
1963:474.

Har part som åtnjuter fri rättegång förelagts att infinna sig personligen
vid rätten, kan parten enligt 4 § lagen om fri rättegång på begäran tillerkännas
gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt lägsta reseklassen
i allmänna resereglementet, om han finnes inte kunna svara för kostnaden
själv. Föreligger synnerliga skäl, kan även traktamentsersättning beviljas
med högst 20 kronor för varje dag som fordras för resan och vistelsen vid
domstolen.

Förutvarande regler m. m.

Sedan gammalt har frågorna om ersättningens maximibelopp och den
närmare grunden för beräkningen av ersättningen till vittne vid allmän
domstol reglerats i lag, medan bestämmelser om förskott, sättet för betalningen
m. m. har meddelats av Kungl. Maj:t. I 17 kap. 5 § äldre rättegångsbalken
föreskrevs att den som hade påkallat ett vittne skulle betala vittnets
resekostnad och täring efter dess värdighet. I fråga om grunderna för ersättning
som skulle utgå av allmänna medel fanns särskilda bestämmelser
senast i lagen den 4 juni 1886 (nr 44) angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål. Genom denna lag upphävdes en tidigare kungö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

relse i samma ämne. Förarbetena till 188(1 års lag innehåller inte något uttalande
om anledningen till att denna författningstekniska ändring gjordes.
Någon diskussion i frågan om vilken ordning som bör väljas för regleringen
synes — med ett undantag — inte heller ha förekommit senare. Problemet
berörs helt kort i prop. 1947: 8 varigenom förslaget till den nuvarande vittnesersättningslagen
förelädes riksdagen. Inledningsvis framhålls i propositionen,
att de spörsmål som tidigare behandlades i 188(1 års lag i sina huvuddrag
har reglerats omedelbart i nya rättegångsbalken. I propositionen
anförs vidare.

Flertalet av de föreskrifter som därutöver erfordras torde lämpligen böra
meddelas i administrativ ordning. Denna utväg bär som nyss nämnts uttryckligen
anvisats i fråga om rätten till förskott. Såvitt angår närmare
grunder för vittnesersättningens beräknande synes emellertid regleringen
böra ske i författning av lags natur.

Ersättningsreglerna har ändrats flera gånger under senare tid. Därvid
har ersättningsbeloppen höjts eller möjligheterna till ersättning vidgats.
Genom vittnesersättningslagen år 1947 höjdes de dittills gällande traktamentsbeloppen
för vittne till 8 kronor eller, i särskilda fall, 15 kronor om
dagen. Samtidigt infördes möjlighet till ersättning med högst 20 kronor om
dagen för tidsspillan, dvs. mistad arbetsförtjänst eller annan ekonomisk förlust.
År 1953 höjdes maximibeloppen för traktamentsersättning till 10 kronor
resp. 18 kronor för dag. Ersättningen för tidsspillan fastställdes till högst
30 kronor om dagen.

Gällande ersättningsbestämmelser fastställdes år 1962 (prop. 1962:36,
LHJ 6, rskr 68). Till grund för 1962 års ändringar låg förslag som hade
framlagts i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (sept.
1961, stencil). Bestämmelserna är utformade i överensstämmelse med dessa
förslag.

Departementspromemorian

I promemorian anförs att fråga har uppkommit, om inte reglerna för bestämmandet
av vittnesersättningen lämpligen bör ges annan författningsmässig
utformning. Systemet med bestämmelser i lag, som tid efter annan
måste ändras, bör inte upprätthållas, om det inte är alldeles nödvändigt.
Om reglerna meddelas av Kungl. Maj :t, torde en fortlöpande anpassning till
kostnads- och inkomstutvecklingen kunna göras smidigare.

Det framhålls i promemorian att bestämmelserna i vittnesersättningslagen
till väsentlig del är utformade som till domstolen riktade anvisningar, vilka
domstolen har att följa vid tillämpning av den lagregel som tillförsäkrar
den enskilde rätt till ersättning, dvs. regeln i 36 kap. 24 § första stycket
rättegångsbalken. Anvisningar av detta slag synes inte nödvändigt behöva
ges i lagens form. Den närmare innebörden av dem är nära förknippad med

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

frågan om hur stora belopp som statsmakterna anser sig kunna ställa till
förfogande för kostnader för vittnesbevisningen vid domstolarna. Spörsmålet
blir därför i sista hand en anslagsfråga.

Enligt promemorian torde det inte möta några avgörande principiella
hinder att man prövar de grunder som skall gälla för bestämmandet av ersättningen
i samband med och i samma ordning som gäller för anslagsfrågans
behandling. Detta innebär bl. a. att Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
underställer riksdagen förslag om grunderna för bestämmandet av
den ersättning som skall utgå av allmänna medel och om den medelsanvisning
som krävs. Kungl. Maj :t utlärdar sedan bestämmelser i överensstämmelse
med vad riksdagen har beslutat. Det framhålls att en sådan ordning
följs i andra liknande sammanhang, t. ex. i fråga om bestämmandet av ersättning
till nämndemän.

Promemorian utmynnar i förslag att vittnesersättningslagen upphävs och
att föreskrifterna för bestämmandet av ersättning av allmänna medel införs
i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Det föreslås vidare att 36 kap.
24 § sista stycket rättegångsbalken ändras så, att Kungl. Maj :ts rätt att utfärda
sådana föreskrifter kommer till uttryck i lagrummet.

Remissyttrandena

Förslagen i departementspromemorian har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser.

Föreningen Sveriges statsåklagare uttalar, att den omständigheten, att
grunderna för ersättningen har bestämts i lag, har verkat hindrande för erforderlig
justering av ersättningarnas belopp. Förslaget synes ägnat att
möjliggöra ett smidigare förfaringssätt i lägen, då justering av beloppen
finns påkallad. Liknande synpunkter anförs i rikspolisstyrelsens och lånsåklagarnas
yttranden.

Hovrätten för Övre Norrland hyser vissa betänkligheter. Hovrätten anför
att de gällande reglerna innebär att ersättning stundom inte utgår till fullo
för tidsspillan och kostnader. Med hänsyn till den begränsning som sålunda
har föreskrivits i jämförelse med vad som gäller för vittnen, till vilka ersättning
skall utges av enskild, kan det synas tveksamt om inte reglerna om
ersättning av allmänna medel även i fortsättningen bör innehållas i författning
av lags natur. Emellertid finns praktiska skäl som talar för den föreslagna
ändringen. Dessutom har regler om ersättning på andra, likartade
områden meddelats i administrativ ordning. Hovrätten anser sig därför
kunna tillstyrka förslagen.

Departementschefen

Den grundläggande bestämmelsen om vittnes rätt till ersättning är föreskriften
i 36 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken, enligt vilken vittne
äger rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen skall i vissa fall
utgå av allmänna medel. Om bestämmande av ersättning i dessa fall innehåller
24 § sista stycket en hänvisning som avser lagen angående ersättning
av allmänna medel till vittnen in. fl. Denna lag anger närmare hur ersättningen
skall beräknas. Bestämmandet av resekostnadsersättning har anknutits
till reglerna i allmänna resereglementet. Ersättning för kostnad för
uppehälle och för tidsspillan har maximerats till vissa belopp. F. n. gäller
att kostnad för uppehälle ersätts med högst 20 kronor om dagen i normalfall
och med högst 38 kronor om dagen i särskilda fall. Ersättning för tidsspillan
får utgå med högst 50 kronor om dagen.

I fråga om ersättning till vissa andra personer som hörs i rättegång gäller
samma huvudbestämmelser som för vittnen. Även grunderna för bestämmandet
av ersättningen av allmänna medel är desamma. På grund av föreskrifter
i andra författningar är bestämmelserna också tillämpliga utanför
rättegångsbalkens område.

Medan ersättningens storlek och den närmare grunden för dess beräkning
har reglerats i lag, har bestämmelser om förskott, sättet för betalningen
m. m. meddelats av Kungl. Maj :t med stöd av bemyndigande i 36 kap. 25 §
rättegångsbalken.

I departementspromemorian föreslås att vittnesersättningslagen upphävs
och att motsvarande bestämmelser i stället införs i en kungörelse, som utfärdas
av Kungl. Maj :t. Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

I likhet med remissinstanserna anser jag att ändringar i fråga om ersättningsbeloppens
storlek bör ske på ett enklare sätt än hittills. Detta bör genomföras
genom att, som har föreslagits, 36 kap. 24 § sista stycket rättegångsbalken
ändras så, att därav framgår att det ankommer på Kungl.
Maj :t att meddela föreskrifter om bestämmandet av den ersättning som
skall utgå av allmänna medel. I anslutning härtill bör vittnesersättningslagen
upphävas.

De ändrade bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande de föreskrifter, som utsträcker vittnesersättningslagens tilllämpningsområde,
torde någon ändring inte vara påkallad. Genom att dessa
föreskrifter direkt eller indirekt hänvisar till rättegångsbalkens regler om
vittnesersättning blir nämligen de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga.

I detta sammanhang aktualiseras även fråga om en höjning av maximibeloppet
för den traktamentsersättning som kan utgå enligt 4 § lagen om
fri rättegång. Nuvarande maximibelopp torde fr. o. m. den 1 juli 1966 böra
höjas till 25 kronor per dag.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 19A7 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

1 Förslagen under 2) och 3), som överensstämmer med de vid propositionen fogade förslagen,
har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år W6(>

Bilaga

1) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 36 kap. 24 § rättegångsbalken skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

24 §.

Vittne äge------prövar skäligt.

Ersättning till-----—---allmänna medel.

Om bestämmande av ersättning, Om bestämmande av ersättning,
som skall utgå av allmänna medel, som skall utgå av allmänna medel,
gälle vad därom är stadgat. meddelar Konungen föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 dr 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 december 1965.

Närvarande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 30 december 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 10 december 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 §
rättegångsbalken, 2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl. samt 3) lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Förslagen, som finnes bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Stig Ramkull.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet:

Lagen angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., vilken
omfattas av hänvisningen i 36 kap. 24 § tredje stycket rättegångsbalken,
innebär en viss modifikation av ersättningsregeln i nämnda paragrafs första
stycke. Modifikationen kan antingen förstås som en jämkning av ersättningsregelns
materiella innehåll i fall, när ersättningen skall utgå av allmänna
medel, eller anses ha den innebörden att frågan om ersättningens
storlek i dessa fall helt undantages från stadgandet i första stycket för fristående
behandling i den särskilda lagen. Oavsett huru härmed må förhålla
sig — ett spörsmål som saknar betydelse när de särskilda reglerna om ersättning
av allmänna medel ges i form av lag — torde det remitterade förslaget
få antagas avse att från regleringen i rättegångsbalken helt undantaga
frågan om ersättningens storlek för att låta den uttömmande regleras i
administrativ ordning; att stadga rätt för Kungl. Maj :t att ensam ge en i
lag upptagen bestämmelse dess närmare innehåll torde nämligen icke kunna
antagas vara meningen.

Då skyldigheten att vittna ålagts genom lag, finns i och för sig goda skäl
för att också de regler som bestämmer vittnes rätt till ersättning meddelas

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1960

i form av lag. Det måste emellertid antagas att, även om bestämmelser om
storleken av ersättning utgående av allmänna medel ej upptages i lag, sådana
regler meddelas, att nöjaktig ersättning blir säkerställd utan att dock
den slutligen återbetalningsskyldige oskäligt betungas. Med hänsyn till vad
som anförts kan det ej anses föreligga hinder mot att, lör tall varom nu äi
fråga, överflytta reglerna om ersättningens storlek från lag till administrativ
författning.

Det remitterade förslagets antagna innebörd torde komma till tydligare
uttryck, därest 36 kap. 24 § rättegångsbalken så ändras, att dels i ett törsta
stycke anges att vittne äge rätt till ersättning enligt vad nedan i paragrafen
stadgas, dels att andra stycket upptages oförändrat dels ock att i tredje stycket
stadgas att ersättning, som skall utgivas av part, skall innefatta gottgörelse
för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan etter
vad rätten prövar skäligt samt att ersättning, som skall utgå av allmänna
medel, fastställes av rätten enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Maj :t.

I övrigt föranleder de remitterade förslagen ej erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 30 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 30 december
1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 december 1965 remitterade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De nuvarande bestämmelserna i 36 kap. 24 § rättegångsbalken synes mig
böra uppfattas så, att föreskriften i paragrafens första stycke om skälighetsprövning
gäller även när ersättning skall utgå till vittne av allmänna medel.
Hänvisningen i tredje stycket torde avse att prövningen i sådant fall skall ske
inom ramen för de föreskrifter om maximibelopp och närmare grunder i
övrigt som meddelas i särskild författning. Avsikten med det remitterade
förslaget var inte att rubba innebörden av paragrafens bestämmelser utan
endast att få fastslaget att de föreskrifter som hänvisningen avser får meddelas
av Kungl. Maj :t.

Lagrådet har dock anfört vägande skäl för att dessa bestämmelser bör förtydligas.
Jag förordar därför att första och tredje styckena i paragrafen avfattas
så att de i sak överensstämmer med vad lagrådet har föreslagit. Grundsatsen
att en skälighetsprövning skall ske även när vittnesersättning skall
utgå av allmänna medel bör komma till uttryck i de föreskrifter som avses
skola meddelas av Kungl. Maj :t.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen
föreslå 1966 års riksdag att antaga lagförslagen med den ändring
som sålunda har angetts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år W06

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Bylén

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 65D809