Kungl. May.ts proposition Nr 184

Proposition 1920:184

Kungl. May.ts proposition Nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
jordbrukarungdomens förbund; given Stockholms slott
den 5 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

såsom statsbidrag till jordbrukarungdomens förbund för främjande
av dess verksamhet anvisa å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst................................................................................ kronor 15,000

att utgå under villkor, att förbundet visar sig hava från annat
håll för ändamålet under året mottagit understöd å minst lika stort belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 151 käft. (Nr 184 )

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

Hos Kungl. Maj:t har jordbrukarungdomens förbund genom dess
arbetsutskott i skrivelse den 18 juli 1919 gjort framställning om beredande
åt förbundet av ett anslag av intill 25,000 kronor till fördelning
på åren 1919 och 1920 ävensom hemställt om avlåtande av proposition
till riksdagen om beviljande av ett årligt anslag av 25,000
kronor, till att börja med för åren 1921—1923, att utgå till förbundet
såsom bidrag till dess verksamhet bland jordbruksbefolkningens ungdom.

I ansökningen har inledningsvis erinrats, hurusom under krisåren
frågor rörande jordbruksproduktionens upphjälpande och jordbrukets utveckling
i allmänhet varit föremål för såväl statsmakternas som allmänhetens
särskilda uppmärksamhet samt att från statens sida vidtagits
en mångfald åtgärder avseende såväl tillfälliga som på framtiden riktade
syften till vårt jordbruks tekniska och ekonomiska lörkovran. Till stöd
för förevarande framställning har vidare anförts huvudsakligen följande:

Kunyl. Muj:ts proposition Nr 184. 8

Vid strävandena att med hjälp av de tekniska framstegen stegra jordbrukets
avkastning får man emellertid icke glömma att även skänka uppmärksamhet å sådana
moment, som mera direkt angå jordbruksbefolkningen och dess liv. Ulan afl
vid jorden kan bevaras en vaken och sitt yrke hängiven jordbrukarstam, hjälpa de
många tekniska framstegen föga. Man måste besinna, att jordbruket är av vikt
för landet icke endast därför, att det skänker levebröd åt folket; det är av lika
stor betydelse på den grund, att det är från jordbruksbefolkningens stora lager,
som stads och industrisamhällenas förödda folkkraft skall ersättas. Uppehållande
och så vitt möjligt även förökande av den med jordbruk sysselsatta delen av befolkningen
är därför av vitalt intresse för vårt land.

Allmänt känt är, hurusom den jordbrukande befolkningen hos oss avtagit ej
endast relativt utan även absolut under det senaste halvseklet. År 1880 omfattade
jordbrukarklassen 8,078,274 personer, år 1900 2,756,704 och år 1915 endast 2,540,000
personer. I förhållande till hela befolkningen motsvara dessa tal respektive 78,
67 och 46 procent. Att denna förflyttning av folk från den uråldriga modernäringen
till andra näringar, främst industri, handel och samfärdsel, har sin grund i den allmänna
utvecklingen med dess övergång från liemhushållning till penninghushållning
och ty åtföljande arbetsfördelning, är även väl känt, och det ges ett flertal stater,
inom vilka denna utveckling fört därhän, att jordbruksbefolkningen intar en långt
blygsammare ställning än hos oss. Men hos oss såväl som i andra länder är det
även andra krafter än de rent ekonomiska faktorerna, som draga folket bort från
jorden. Stads- och. industrisamhällena visa sig äga en förunderlig förmåga att locka
särskilt ungdomen bort från landsbygden och detta till den grad, att en verklig fara
för samhällets sunda utveckling och hälsa kan sägas föreligga, om denna flykt från
landet får ohämmad fortgå.

Liksom inom flera andra av Europas länder har man därför även i vårt land
sökt att bland annat genom statshjälp till bildande av egnahem och självständiga
mindre jordbruk och småbruk motverka denna flykt, dock utan att i stort sett hava
avsevärt lyckats. Huruvida erfarenheterna från kristiden och den högre uppskattning
av vad landsbygden och jordbruket giva, som denna fört med sig, skola få
annat än övergående verkningar på denna punkt, kan ännu icke rätt bedömas.
Under alla förhållanden blir det nog nödvändigt att på alla möjliga sätt stöda
landsbygden i dess tävlan med städerna och industrisamhällena om särskilt det
yngre släktet.

Men för att kunna påverka de unga är det ej nog med ekonomiska anordningar.
Städernas brusande liv och mångahanda tillfällen till förströelser utöva en
stark dragningskraft på de unga sinnena, framför allt hos de mera livaktiga och
vakna. Livet är ofta tomt och intresselöst ute i de glesa bygderna, beroende ej
minst därpå, att den gamla bygdekulturen med dess rika inslag av sådant, som
kunde giva både nöje, intresse och innehåll åt ungdomens liv, fallit i stycken och
förintats. Med hemslöjdens försvinnande, med helgdagssedernas förvisning till Skansen
och med det av penninghushållningen föranledda sönderbrytandet av allt, som under
långa tider givit sin stadga åt vår allmoges liv, har följt förbistring och osäkerhet,
en lantlivets förflackning, som är till stor skada för vår jordbruksbefolkning och
därmed för jordbruket och landet.

Man må hoppas, att detta förhållande skall visa sig vara övergående, och
att landsbygden så att säga skall finna sig själv igen, efter det den låtit sig allt

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 184.

för mycket påverkas av förhållandena i städerna och det ytliga livet där. Men de
förutsättningar till en dylik omvärdering eller rättvärdering av förhållandena, som
kunna finnas, böra från det allmännas sida utnyttjas till utvecklingens påskyndande
denna riktning. Det mest verksamma, som härvid kan komma ifråga, såväl för
hämmande av flykten från landet, som för att i och för sig göra lantlivet mera
trivsamt, är utan all fråga att vända sig till den uppväxande jordbrukarungdomen.
Det gäller att söka påverka denna så, att den dels får ett verkligt intresse för jordbruket
och lär sig rätt uppskatta detta i förhållande till andra näringar, och att
den dels bibringas förmåga att för sin del medverka till att giva lantlivet även ett
rikare andligt innehåll, än det nu faktiskt äger.

En planmässig verksamhet bland jordbrukarungdomen har därför utan tvivel
en stor uppgift att fylla i här berörda hänseende. För att organisera och leda en
dylik verksamhet bildades under 1918 års lantbruksvecka ett jordbrukarungdomens
förbund, vars syfte är sammanfattat i dess stadgars första paragraf på följande sätt:
»Den sammanslutning av jordbrukarklassens ungdom jämte andra för denna ungdom
intresserade personer, som bär namnet Jordbrukare-Ungdomens Förbund (J. U. F.),
har till uppgift att väcka och stärka denna ungdoms håg och höja dess duglighet
för jordbrukarens yrke samt att sålunda, till fromma för vår modernärings sunda
och ostörda utveckling, motarbeta flykten från landet.»

Sitt mål vill förbundet nå genom att sammanföra de unga till lokalföreningar,
inom vilka de av lämpliga ledare dels bibringas en fördjupad hembygskunskap, förvärvad
under studier och strövtåg i hembygden, dels och framför allt intresseras
för självverksamhet i allt sådant, som står i samband med jordbruket och lantlivet
Verksamheten skall hava såväl praktisk som ideell läggning och anpassas efter örtsförhållandena.
Den är avsedd att läggas möjligast fritt och riktar sig till landsbygden
med maningen: »Känn dig själv», och den vill lära landsbygdens ungdom
och indirekt även dess övriga befolkning att uppskatta och tillvarataga allt det
goda, som landet har att bjuda jämfört med staden.

Förbundets verksamhet hittills har huvudsakligen bestått, förutom i de förberedande
organisatoriska arbetena, uti anordnandet av föredrag ute i bygderna i
förbundets anda samt bildandet av lokalavdelningar. Som lokalavdelningsledare
tjänstgöra huvudsakligen jordbrukare, folkskollärare och mindre befattningsinnehavare
vid jordbruket. Den upplysningsverksamhet förbundet bedrivit har även
resulterat i, att det kommit i förbindelse med ett stort antal yngre personer över
hela landet, vilka arbeta på att inom sina respektive orter få till stånd lokalavdelningar.
Förbundet står i kontakt med varje lokalavdelning på det sättet, att denna
till förbundets sekreterare avlämnar kvartalsrapport över sin verksamhet samt från
förbundet erhåller instruktioner, upplysningar, litteratur och ekonomiskt bidrag m. ro

För sin gagnande verksamhet bland landsbygdens ungdom, en verksamhet
som, det bör framhållas, är fullständigt opolitisk, är jordbrukarungdomens förbund
helt naturligt i behov av ekonomiskt understöd. Av dettas storlek blir resultatet
i väsentlig mån beroende. Förbundet, som hittills endast haft att lita till några
privata donationer jämte ett mindre belopp medlemsavgifter, behöver enligt beräkning
minst 25,000 kronor per år för de första åren,-men har det ännu icke tillnärmelsevis
lyckats fylla detta årsbelopp. Och ju mera verksamheten utvecklar
sig, desto större blir behovet av ekonomisk hjälp.

Med hänsyn till det riksgagneliga i sitt arbete tror sig förbundet med eu ej

Kungl. Maj.ts proposition Nr 184. 5

ringa grad av tillförsikt kunna vända sig till Kungl. Maj:t med begäran om statsunderstöd
för förbundets fortsatta verksamhet, på det att icke förbundets under sä
gynnsamma auspicier började och ute i bygderna med intresse och förståelse emottagna
arbete må av brist på tillräckliga medel nödgas avstanna. Och anser förbundet,
att om ett statsanslag lämnas till denna betydelsefulla verksamhet bland
jordbrukarungdomen, så innebär detta endast en akt av enkel rättvisa mot landsbygden,
i det att statsmakterna, som bekant är, bevilja ett flertal anslag på avsevärda
belopp, vilka anslag antingen helt och hållet eller till övervägande del komma
städernas befolkning till godo. Ty även i fall, där landsbygden formellt är likaberättigad,
kommer den på grund av förhållandena i ett sämre läge än städerna
beträffande kulturella ändamål.

Förbundets verksamhet och ändamål belysas ytterligare genom dess
stadgar samt en instruktion för ledare av förbundets lokalavdelningar,
vilka handlingar bifogats ansökningen.

Av förbundsstyrelsen bär ingivits och åberopats följande ekonomiska
plan för förbundet:

Inkomster:

»Statsbidrag ...................................................................... kronor 25,000

Årsavgifter och understödjande medlemmar.......................... _»_________5,700 30,700

Utgifter:

Expeditionslokal i Stockholm kronor 1,000

Städning, bränsle och ljus för densamma » 400

Möblering (5 års amortering å 1,500 kronor) » 300

Sekreterarens avlöning................................................................ » 7,000

Skrivmaterialier, postporton in. in. ............................................ » 1,000

Litteratur (jordbruks- m. m. för spridning bland lokalföreningarna)
.................................................... * 1,500

Trycksaker för ungdomsverksamheten ................................... » 2,000

5 föredragshållare för agitation för bildande av lokalföreningar
.......................................... * 10,000

Reseersättningar till sekreteraren och styrelseledamöter........ » 1,000

Bidrag till lokalföreningarna (idrott, studiecirklar, försöksverksamhet
m. m.) .................................................................... » 5,000

Oförutsedda utgifter ........................................................ » L500 30,700.

Förbundets styrelse har hittills utgjorts av följande personer:
rektorn vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm C. Svedelius
(ordförande), godsägaren O. A. Berg, Staby, Biskopskulla (vice ordförande),
föreståndaren för lantmannaskolan i Färgelanda, Ålvsborgs län
J. S. Svensson (sekreterare), ombudsmannen hos svenska lantarbetsgivarföreningarnas
fullmäktige I. A. Wallenius, Stockholm (kassaförvaltare),
lantbruksakademiens sekreterare professorn P. Hellström, verkställande

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

direktören hos Sveriges allmänna lantbrukssällskap Gr. Leufvén, statskonsulenten
A. Östergren, överassistenten vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet P. Bolin, inspektören över lantmannaskolorna
E. W. Ljung, Svalöv, redaktören E. Aikman, Göteborg, ledamoten
av riksdagens andra kammare lantbrukaren P. H. Sjöblom, Skebo
bruk, samt fröken Agnes Sundberg, Järvsö.

Efter i ärendet erhållen remiss har lantbruksstyrelsen i utlåtande
den 14 november 1919 anfört följande:

»Lantbruksstyrelsen håller före, att ifrågavarande organisation bör bliva av
viss betydelse för ungdomens kvarhållande på landsbygden och skapandet av en intresserad
jordbrukarstam samt att organisationens verksamhet i nämnda syfte är av
sådant allmänt intresse, att densamma bör kunna påräkna ekonomiskt understöd av
staten. Principiellt har styrelsen således ingenting att invända mot, att förbundet
erhåller statsunderstöd för bedrivande av sin verksamhet.

Beträffande frågan om dylikt understöd får lantbruksstyrelsen emellertid till
en början framhålla, att statsunderstöd till jordbrukets främjande merendels utgår
under förutsättning att minst ett visst belopp eller viss del av beräknade kostnader
tillskjutas från enskilt- håll. Samma villkor för erhållande av statsunderstöd torde,
enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant, tillämpas jämväl å andra områden än
dem, som beröra jordbruket.

En art av sammanslutningar, som enligt lantbruksstyrelsens förmenande i
sina strävanden att bereda ungdom upplysning och förströelse företer många beröringspunkter
och delvis arbetar i samma anda som ifrågavarande förbund, äro de
till folkbiblioteksrörelsen anslutna riksförbunden. Dessa åtnjuta numera för sin biblioteksverksamhet
genom studiecirklar betydande understöd enligt grunder, som
stadgas i kungörelsen den 23 september 1912 (nr 229) angående understödjande av
folkbiblioteksväsendet. Enligt denna kungörelse erhåller riksförbund under vissa
villkor statsbidrag i form av bundna böcker, motsvarande högst hälften av riksförbundets
egna utgifter därför.

Det är således — såsom av ovanstående framgår ett genomgående drag,
att statsunderstöd till enskilda sammanslutningar anvisas, under villkor, bland annat,
att visst bidrag tillskjutes från orten.

Denna princip för understöd har visat sig verka eggande pa verksamhetslusten,
samt nödgar vederbörande sammanslutning till ansträngningar att genom
uppdrivande av medlemsantalet eller på annat sätt öka de egna inkomsterna och
därigenom även statsbidraget. Tillskottet från orten utgör dessutom ett bevis för
att verksamheten där uppskattas.

Något skäl för att icke meddela enahanda, grunder för åtnjutande av ett
eventuellt statsbidrag till jordbrukarungdomens förbund synes enligt lantbruksstyrelsens
mening icke vara för handen. Förbundets verksamhet kan givetvis bliva av
stor allmän betydelse, men i ännu högre grad torde här kunna påräknas ett verkligt
ortsintresse. Man kan med skäl vänta, att husbönder, kommuner, hushållningssällskap
och landsting böra hava gagn av en enligt förbundets program bedriven
verksamhet, och att på grund härav väsentliga bidrag från orten kunna påräknas.

7

KunyL Maj:ts proposition Nr 184.

Det begärda statsunderstödet skulle utgå till centralledningen cell användas
till organisation av lokalföreningar.

Enligt det av förbundets arbetsutskott upprättade budgetförslaget beräknas
utgifterna för förbundets verksamhet uppgå till 30,700 kronor för år, varav 5,700
kronor skulle erhållas såsom årsavgifter frän understödjande medlemmar och resten
eller 25 000 kronor tillskjutas av statsmedel.

Lantbruksstyrelsen kan icke tillstyrka, att statsunderstöd utgår med belopp,
som sålunda blivit ifrågasatt. Därigenom skulle förbundet redan från början inrättas
som en till större delen med statsmedel underhållen institution. Utgår man
emellertid från att i förevarande fall hälften av omkostnaderna böra gäldas av statsmedel,
skulle enligt omförmälda budgetförslag, mot vars utgiftsposter lantbruksstyrelsen
ingenting har att invända, statsunderstödet för närvarande kunna beräknas
till i runt tal 15,000 kronor för år.»

i’ä grund av vad sålunda anförts liar lantbruksstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att åt förbundet såsom bidrag
till främjande av dess verksamhet anvisa såsom förslagsanslag, högst,
dels å tilläggsstat för år 1920 ett belopp av 15,000 kronor, dels ock å
extra stat för år 1921 likaledes ett belopp av 15,000 kronor, dock att
förbundet härav icke skulle äga uppbära större belopp än som motsvarade
hälften av vad förbundet visade sig hava utgivit för uppehållande
av sin verksamhet.

Socialstyrelsen, som jämväl hörts i ärendet, har i utlåtande den
12 januari 1920 biträtt lantbruksstyrelsens hemställan med den ändring,
att årsanslaget syntes böra utgå halvårsvis med det belopp, förbundet
kunde styrka sig hava från annat håll mottagit under samma år, dock
högst med 15,000 kronor årligen.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande jämväl erinrat, att frågan om
beviljande av statsanslag till ändamål av här ifrågavarande slag redan
tidigare varit föremål för behandling inom riksdagen. I motion nr 83
väcktes vid 1919 års lagtima riksdag i andra kammaren förslag om ett
statsanslag för år 1919 å 25,000 kronor till jordbrukarungdomens förbund,
varvid enahanda motivering förebragtes som i den nu föreliggande
framställningen. Med anledning av denna motion uttalade sig jordbruksutskottet
i dess utlåtande nr 29 på följande sätt:

»Jämväl utskottet anser, att åtgärder, som äro ägnade att verka till höjande
av jordbrukarungdomens andliga utveckling och till densammas ''bevarande vid jordbruket,
äro värda beaktande. Att såsom motionärerna föreslagit i detta syfte nu
bevilja statsbidrag till nämnda sammanslutning kan utskottet emellertid icke tillstyrka
av den anledningen, att utskottet saknar närmare kännedom om förbundet
ifråga och med hänsyn till den korta tid detsamma varit i verksamhet tillräcklig

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

erfarenhet om dess arbete icke kunnat vinnas. Härtill kommer, att utskottet av
principiella skäl ställer sig tveksamt i fråga om beviljande av anslag till enskilda
föreningar, då någon utredning från Kungl. Maj:t i ärendet icke föreligger.»

Vid samma riksdag väcktes i andra kammaren genom motion nr
25 förslag om vissa åtgärder för fostran av landsbygdens ungdom.
Denna motion föranledde bland annat ett erkännande uttalande av andra
kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 11) om nu i frågavarande
förbund, vars på ett samlande av speciellt jordbrukarungdomen
kring folkbildande uppgifter inriktade verksamhet syntes utskottet böra
av staten kraftigt understödjas.

Av dessa båda uttalanden syntes det socialstyrelsen framgå, att
en framställning från Kungl. Maj:ts sida om statsbidrag för jordbrukarungdomens
förbund skulle kunna påräkna en välvillig behandling av
riksdagen, så snart man vore i tillfälle att med stöd av erfarenheten
bilda sig eu gynnsam föreställning om förbundets verksamhet. Da
socialstyrelsen jämväl för egen del hyste den uppfattningen, att förbundet
hade en betydelsefull uppgift att fylla med avseende å jordbrukarungdomens
fostran, ansåge sig styrelsen ej böra tveka att förorda dess
understödjande med statsmedel. Det vore visserligen sant, att alltjämt
endast knapphändig erfarenhet förelåge om förbundets verksamhet, men
å andra sidan torde ej böra förbises, att eu organisation, som icke ansåge
sig böra uttaxera några som helst penningbidrag från de aktiva
medlemmarnas sida, svårligen kunde förväntas uppvisa några mera betydande
resultat av sin verksamhet, förrän det allmänna genom sitt
understöd möjliggjort arbetsprogrammets genomförande i större utsträckning.
Om förbundets syftemål över huvud taget syntes beaktansvärda,
torde namnen, å de personer, som tillhörde förbundets ledning, utgöra
eu borgen för att ett eventuellt statsbidrag skulle finna bästa möjliga
användning inom ramen av förbundets verksamhetsprogram.

Den numera av förbundsstyrelsen avgivna årsberättelsen för år
1919 utvisar, att förbundet vid årets slut hade tillhopa 84 lokalavdelningar
inom 17 av rikets län med tillhopa 3,689 aktiva medlemmar.
De passiva (understödjande) medlemmarnas antal uppgår nu till 100.
Förbundsstyrelsen framhåller, hurusom densamma hittills sett såsom sin
främsta uppgift att, särskilt genom tidningspressen, för allmänheten bekantgöra
förbundets verksamhet, klargöra dess mål och arbetsmetoder,
dess uteslutande kulturella uppgifter och dess politiska neutralitet. Förbundets
föredragsverksamhet hade varit relativt livlig och till följd av
de dryga resekostnaderna tagit i anspråk en avsevärd del av de till -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 184. 9

gängliga medlen, vald icke ingått något bidrag från det allmänna. Styrelsen
både i övrigt understött lokalavdelningarnas verksamhet, som,
enligt vad av de kvartalsvis inkommande rapporterna kunnat kontrolleras,
under året i stort sett utvecklats på ett glädjande sätt. Lokalavdelningarna
hade anordnat gemensamma möten och utflykter, därvid
hållits föredrag i historiska och kulturella ämnen samt i aktuella jordbruksspörsmål,
varjämte förekommit sång, musik, deklamation, diskussion
och folklekar. Inom avdelningarna hade bildats olika slag av klubbar,
såsom studiecirklar, föreläsningsföreningar, sångkörer, idrotts-, schackoch
folkdansklubbar, frivilliga brandkårer etc. Jämväl både avhållits
trädgårds- och jord brukskur ser samt aftonskolor ävensom anordnats
fester och teaterföreställningar i välgörenhetssyften samt bringats hjälp
med brådskande jordbruks- eller byggnadsarbeten åt jordbrukare vid
sjukdomsfall och åt hjälpbehövande gamla.

De uppgifter, jordbrukarungdomens förbund satt sig före att söka DePart«m*nu.
främja, äro för hela vårt land men i första hand för dess jordbrukande
befolkning och jordbruket självt av synnerligen stor betydelse. Det är
ägnat att framkalla allvarliga bekymmer ur många synpunkter, att
jordbruksbefolkningen icke blott relativt utan även absolut taget visar
eu stark tendens att minskas. I viss mån torde en sådan förändring
visserligen vara betingad av en naturlig utvecklingsgång, bland annat
av att stadsmannanäringarna torde äga avsevärt starkare förmåga av
expansion än jordbruksnäringen. Men det kan icke förbises, att den
så mycket omtalade flykten från landet i stor utsträckning kan hänföras
till andra, mera psykologiska orsaker, vilka ur viss synpunkt ibland betecknats
med uttrycket »tråkigheten på landsbygden». Dessa motiv få
icke underskattas. Om man vill söka förebygga, att inflyttningen från
landsbygden till städerna och stadsliknande samhällen sker i raskare
tempo än förhållandena i själva verket påkalla och att städerna fyllas med
en befolkning, vilken kanske icke där kan finna sin utkomst, under det
att jordbruket lider av brist på arbetskraft, bör man icke underlåta att
så gott sig göra låter avhjälpa den jordbrukande landsbygdens underlägsenhet
i nyss antydda avseende. Man måste på sätt och vis flytta
de företräden städerna i nämnda hänseenden äga — i den mån de äro
sunda och förädlande — ut på landet.

Det sätt, på vilket jordbrukarungdomens förbund gripit sig an
med sin uppgift, synes utvisa öppen blick för både mål och medel. Då
förbundet för att främja anslutningen icke kräver någon avgift av sina
aktiva medlemmar, är det givet, att behovet av penningmedel utifrån
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 151 käft. (Nr 184.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

skall bliva stort. Visserligen bör det icke vara uteslutet, att förbundets
lokalavdelningar kunna i någon mån bereda sig inkomster genom upptagande
av en mindre avgift vid av dem anordnade föredrag, musikaliska
underhållningar, idrottstävlingar m. m., men dessa inkomster torde
i varje fall bliva ganska obetydliga och icke täcka omkostnaderna. I
betraktande av ovan anförda, såväl sociala som jordbruksekonomiska
synpunkter, anser jag därför staten böra med ett bidrag understödja
föreningens verksamhet.

Beloppet av statsbidraget anser jag icke böra sättas högre än
15,000 kronor för år. Jag kan icke tillstyrka, att anslag äskas
redan för innevarande år å tilläggsstat. I anslutning till vad såväl
lantbruksstyrelsen som socialstyrelsen tillstyrkt bör fordras, att förbundet
visar sig hava från annat håll för sin verksamhet mottagit understöd
med minst lika belopp. Statsbidraget kan lämpligen utbetalas halvårsvis.
Förbundet bör årligen avgiva berättelse över sin verksamhet.

Ur budgetssynpunkt bör anvisandet av anslag härtill å extra stat
för år 1921 icke möta hinder av den anledningen, att detsamma icke
beräknats i statförslaget.

Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

såsom statsbidrag till jordbrukarungdomens förbund för främjande
av dess verksamhet anvisa å extra stat för år 1921
ett förslagsanslag, högst ...................................................... kronor 15,000,

att utgå under villkor, att förbundet visar sig hava från annat
håll för ändamålet under året mottagit understöd å minst lika stort
belopp.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition i ämnet avlåtas
till riksdagen av den lydelse, bil. — vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
H. Mellström.

STOCKHOLM, ISAAC MA ROTS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1920