Kungl. May.ts proposition nr 133 (Proposition 1948:133)

Kungl. May.ts proposition nr 133.

Nr 133.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående vissa kostnader
för allmänt kyrkomöte; given Stockholms slott
den 5 mars 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att ordningen för utbetalning av dagtraktamenten
och resekostnadsersättningar åt kyrkomötesledamöter skall förenklas samt
att ledamot skall få rätt till en fri hemresa under kyrkomötet ävensom att
reglerna om resekostnadsersättning åt kyrkomötesledamot skola justeras i anslutning
till vad som gäller för riksdagsledamot.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet föredrager
statsrådet Quensel fråga om förenkling av sättet för gäldande av kyrkomöteskostnaderna
m. m. samt anför därvid följande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll IdiH. 1 saml. Nr ISS.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 133.

Enligt § 13 i förordningen den 16 november 1863 angående allmänt kyrkomöte
skola kostnaderna för allmänt kyrkomöte gäldas av allmänna medel.

Med anledning av en till 1868 års riksdag avlåten proposition (nr 16)
fattade riksdagen beslut dels angående arvode och resekostnadsersättning
åt allmänt kyrkomötes valda ledamöter, dels ock angående ordningen för
bestridandet av såväl berörda arvoden och resekostnadsersättningar som
övriga av allmänt kyrkomöte föranledda utgifter. Riksdagens beslut meddelades
statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret genom Kungl.
Maj:ts brev den 4 juni 1868.

De sålunda meddelade bestämmelserna ha, såvitt angår storleken av arvoden
och resekostnadsersättningar, sedermera upprepade gånger blivit
ändrade i syfte att avväga dessa förmåner efter samma grunder som fastställts
för riksdagens ledamöter. Alltsedan år 1920 utgå arvoden och resekostnadsersättningar
ej blott till de valda utan även till de självskrivna
kyrkomötesombuden.

Beträffande ordningen för bestridandet av kostnaderna för allmänt kyrkomöte
stadgades enligt nämnda kungl. brev, att såväl arvoden och resekostnadsersättningar
som ock övriga av allmänt kyrkomöte föranledda utgifter,
sedan de blivit i underdånighet anmälda och av Kungl. Maj:t å statskontoret
anvisade till utbetalning, skulle, på sätt om ersättning för de på Kungl.
Maj:ts godkännande beroende riksdagskostnader vore bestämt, av riksgäldskontoret
efter erhållna rekvisitioner statskontoret gottgöras.

Denna ordning äger alltjämt bestånd. Kyrkomötets samtliga utgifter anmälas
följaktligen hos Kungl. Maj:t, som anbefaller statskontoret att utbetala
erforderliga belopp, varefter statskontoret i sinom tid från riksgäldskontoret
erhåller gottgörelse från ett å riksstaten under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m. uppfört förslagsanslag: Allmänt kyrkomöte.

I en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria har föreslagits
förenkling av ordningen för gäldande av vissa kyrkomöteskostnader,
varjämte förordats förbättring av kyrkomötesledamots reseförmåner. Häröver
ha yttranden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret och statskontoret.

D epartementspromemorian.

I promemorian har anförts i huvudsak följande.

Utgifterna för allmänt kyrkomöte äro av fyra slag: arvoden eller, som
de numera benämnas, dagtraktamenten åt ledamöterna under kyrkomötet;
reseersättningar åt ledamöterna; avlöningar åt kanslipersonal och vaktbetjäning;
samt »diverse utgifter».

Dagtraktamenten under kyrkomötet.

Dessa traktamenten fastställas av riksdagen och äro som nämnts bestämda
till belopp, motsvarande arvodena åt riksdagsmän. Enligt den i
överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade kungörelsen den 28 no -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

vember 1947 (nr 877) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte
uppbär kyrkomötesledamot i dagtraktamente under kyrkomötet dels,
om han är bosatt å annan ort än där kyrkomötet hålles, 33 kronor, vilket
traktamente doek ej må överstiga sammanlagt 990 kronor, dels ock, om han
är bosatt å ort där kyrkomötet hålles, 25 kronor, vilket traktamente dock
ej må överstiga sammanlagt 750 kronor. Utövar ledamot av kyrkomöte tilllika
riksdagsmannauppdrag, och åtnjuter han därför arvode, skall han dock
i dagtraktamente under kyrkomötet uppbära endast 8 kronor och må traktamentet
ej överstiga sammanlagt 240 kronor.

Proceduren beträffande dagtraktamentenas utbetalning och gäldande är
i anslutning till 1868 års brev följande:

Inom kyrkomötets ekonomiutskott uträknas för varje ledamot det traktamentsbelopp,
som med hänsyn till hans bosättningsort skall tillkomma
honom under förutsättning att kyrkomötets sammanträdestid kommer att
vara minst 30 dagar. Ekonomiutskottet avlåter därefter till kyrkomötet ett
memorial med hemställan, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utbekommande av den för samtliga kyrkomötesledamöter sammanräknade
högsta traktamentssumman. Sedan efter vederbörlig bordläggning
kyrkomötet in pleno fattat beslut i frågan och detta beslut meddelats mötets
expeditionsutskott, uppgör detta utskott ett förslag till skrivelse, vilket
underställes kyrkomötet och av mötet godkännes. Skrivelsen expedieras till
Kungl. Maj:t, som anbefaller statskontoret att utbetala »de erforderliga
arvodesbeloppen» i enlighet med föreskrifterna i 1868 års brev och kungörelsen
angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte. Sedan statskontoret
mottagit Kungl. Maj:ts brev i ämnet, utbetalar statskontoret traktamentsbeloppen
till ledamöterna i två omgångar, först för de 20 första dagarna
av mötestiden och därefter, sedan klarhet vunnits angående mötestidens
längd, för den återstående delen av tiden, dock sammanlagt högst för
30 dagar. Utbetalningen sker i praktiken genom förmedling av kyrkomötets
förste kanslist, som hos statskontoret mot interimskvitto lyfter traktamentsbeloppen
och efter utbetalning till ledamöterna inlevererar dessas
kvittenser till statskontoret mot återbekommande av interimskvittot. I
sinom tid rekvirerar statskontoret från riksgäldskontoret gottgörelse för sina
utlägg, varvid riksgäldskontoret avför beloppet å förslagsanslaget till allmänt
kyrkomöte.

Det förefaller, som om det nu relaterade förfaringssättet vore betydligt
mera omständligt och arbetskrävande än förhållandena påkalla. Detta bestyrkes
av en jämförelse med ordningen för riksdagsmannaarvodenas utbetalning,
varom må nämnas:

Enligt stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättnings utgående för
riksdagsmannauppdragcts fullgörande (ändrad lydelse 1945:253) skola utbetalningar
med stöd av stadgan verkställas av riksgäldskontoret. Beträffande
arvodena tillämpas denna bestämmelse i praktiken helt enkelt sa,
att inom vardera kammarens kansli uppgöres med föreskrivna tidsintervaller
en arvodeslista, upptagande namnen ä kammarens samtliga ledamöter
samt de arvodesbelopp, som för den ifraguvarande tidsperioden tillkomma
dem, vilken lista efter granskning a riksdagens ekonomibyra överlämnas
till riksgäldskontoret, som direkt till riksdagsmännen utbetalar dem tillkommande
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

I 1868 års riksdagsbeslut och kungl. brev angående bestridande av kostnaderna
för allmänt kyrkomöte hänvisas till vad som var bestämt om ersättning
för »de på Kungl. Maj ds godkännande beroende» riksdagskostnaderna.
Att sådana kostnader skulle av Kungl. Maj:t anvisas å statskontoret
till utbetalning var naturligt och att kyrkomötesledamöters arvoden
hänfördes dit kan förklaras av att vid den tidpunkt, då 1868 års riksdag fattade
sitt beslut i ämnet, sammanstämmande beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen angående arvodenas storlek ej förelågo. Då läget nu är annorlunda
och riksdagens beslut om arvodesbeloppen alltsedan år 1918 promulgeras
i allmän författning, förefaller det onödigt att bibehålla den hittillsvarande
omständliga proceduren med arvodens utbetalning. Den naturliga
lösningen av frågan synes vara, att kyrkomötesledamöternas dagtraktamenten
utbetalas direkt av riksgäldskontoret på samma sätt som sker beträffande
riksdagsmannaarvodena. För genomförande av en sådan ordning erfordras
givetvis riksdagens godkännande.

Reseersättningar.

Enligt nu gällande bestämmelser (förutnämnda kungörelse 1947:877,
punkten 1) ma kyrkomötesledamot, som är bosatt å annan ort än där kyrkomötet
hålles, av statsmedel vid resa till och från kyrkomötet åtnjuta ersättning
»för därav föranledd resekostnad» jämte ett dagtraktamente av 25
kronor för vardera resan. Beträffande tillkomsten av denna bestämmelse
erinras om följande:

Ersättning åt kyrkomötesledamot för resekostnad vid resa till och från
kyrkomötet utgick enligt äldre bestämmelser efter de grunder, som i motsvarande
avseende gällde för riksdagsledamot. Förmånen av dagtraktamente
under resorna infördes år 1933, samtidigt som riksdagsledamot erhöll motsvarande
förmån.

Vid 1941 års riksdag antogs en ny stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. I samband med att riksdagsmännens rätt till fria
hemresor under riksdagen därvid utvidgades, borttogs resetraktamentet på
25 kronor. I en vid riksdagen väckt motion (11:300) uttalades, att ledamot
av kyrkomöte fortfarande torde böra åtnjuta dagtraktamente av 25 kronor
vid resa till och från kyrkomötet vid dess början och slut, då de skäl, som
föranlett borttagandet av motsvarande rätt för riksdagsman, icke kunde
anses föreligga beträffande kyrkomötesledamot. I motionen framhölls vidare,
att ledamot av kyrkomötet fortfarande borde erhålla ersättning för själva
resekostnaden enligt samma grunder som gällde för riksdagsman. Motionärens
förslag i nu ifrågavarande hänseenden godkändes av riksdagen
(jfr bankoutskottets utlåtande nr 55/1941). Riksdagens beslut i ämnet erhöll
den avfattning, som (med av kungörelseformen föranledd redigering)
den nu gällande bestämmelsen har.

Beträffande utbetalningen av ifrågavarande resekostnadsersättningar har i
tillämpliga delar tillgått på samma sätt som i fråga om utbetalningen av dagtraktamentena
under kyrkomötet. Reseräkningarna granskas förberedelsevis
inom kansliet, varvid i praktiken den expertis anlitas, som finnes tillgänglig
hos riksdagens ekonomibyrå.

Kunql. Maj:ts proposition nr 133.

Även i fråga om resekostnadsersättningarna synes en förenkling i utbetalningsförfarandet
kunna ske på det sätt, att de gäldas direkt av riksgäldskontoret,
sedan reseräkningar ingivits till och granskats av riksdagens
kansli. Härvid är emellertid att beakta, att uttryckliga regler för resekostnadsersättningens
beräknande för närvarande saknas. Såsom förut angivits,
utgår ersättning vid resa till och från kyrkomötet »för därav föranledd resekostnad».
Då såsom nämnts enligt motiven för denna år 1941 införda bestämmelse
ersättning för själva resekostnaden skulle utgå enligt samma
grunder som i sådant avseende gällde för riksdagsman, har tidigare i praktiken
någon tvekan icke rått om tillämpningen, oaktat bestämmelsen icke
innehåller någon uttrycklig hänvisning till de för resekostnadsersättning åt
riksdagsledamöter gällande grunderna. De bestämmelser i fråga om resekostnadsersättning
till kyrkomötets ledamöter, som tillämpats, ha sammanfattats
i en promemoria, som i här intagna delar är av följande innehåll:

Vid resa å ångbåt utgår ersättning för enkel liyttplats.

Vid resa å järnväg utgår ersättning för av resan föranledda kostnader,
dock högst efter 1 klass å snälltåg järnte gottgörelse för sovvagnsbiljett.

Vid resa från hemorten eller åter med automobil i stället för med järnväg
ersättas av sådan resa föranledda kostnader med belopp, motsvarande högst
kostnaden för första klass biljett å järnväg utan sovvagn.

Nu har emellertid enligt beslut vid 1945 års riksdag (jfr konstitutionsutskottets
memorial nr 15) en helt ny ordning införts beträffande reseersättning
åt riksdagsman (lag den 25 maj 1945, nr 253). Med stöd av bestämmelserna
i denna lag ha sedermera riksdagens kanslideputerade i samråd med
kamrarnas talmän utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter angående riksdagsmännens
resor (se kanslideputerades memorial nr 2/1946).

Beträffande av riksdagsmannauppdraget föranledda resor innehålla de av
kanslideputerade utfärdade tillämpningsföreskrifterna, efter bestämmelser
om fribiljetter å järnvägarna, en punkt av följande lydelse:

»Riksdagsledamot äger för nu ifrågavarande resor jämväl erhålla ersättning
för kostnader för färd med bil i enlighet med mom. a) och c) här nedan,
med buss och båt, samt med flyg i enlighet med mom. e), för sittplats- och
resgodstilläggsbiljetter samt för transport av reseffekter. För erhållande av
ersättning för sådana kostnader skall räkning å fastställd blankett ingivas
till riksdagens kansli. Därvid gäller att ersättning utgår endast med belopp
motsvarande verkliga kostnaden med iakttagande likväl att

a) skjutsersättning utgår för en plats vid färd mellan bostad i hemorten
och närmaste järnvägsstation. Vid färd med privatbil utgår i sådant fall
ersättning med belopp som i allmänna resereglementet angives;

b) ersättning utgår för frakt av resgods med järnväg med utlägg för övervikt
intill 60 kg; utlägget bör styrkas med kvitto;

c) i kolumnen ''transport av reseffekter’ upptagas kostnader för bagagetransporter,
kortare färder med bil, t. ex. mellan bostad i riksdagsorten eller
i hemorten och järnvägsstation inom samma ort;

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

d) under ''Övriga utlägg’ upptagas eventuella kostnader för rese- och sittplatsbiljetter
samt för resgodsövervikt o. d.;

e) vid färd med flyg utgår ersättning endast för färden jämte skjutsersättning
högst motsvarande färd mellan bostaden och järnvägsstationen
enligt mom. a) och c).»

Efter införandet av de nya bestämmelserna beträffande riksdagsmännens
resor har en viss oklarhet uppstått i fråga om de reseförmåner, som skola
tillkomma kyrkomötets ledamöter. Det synes därför önskvärt, att närmare
regler fastställas för tillämpningen av det i kungörelsen nr 877/47 intagna
stadgandet om ersättning för resekostnad. Särskilt om, såsom förut
förordats, ersättningarna skola utbetalas direkt av riksgäldskontoret, torde
det vara motiverat att närmare precisera, vilka kostnader skola anses föranledda
av resorna och hur dessa kostnader må beräknas.

Såsom av det föregående framgått, har vid regleringen av kyrkomötesledamöternas
såväl arvoden som resekostnadsersättningar åsyftats att bereda
kyrkomötets ledamöter samma förmåner som tillkomma riksdagsmännen,
i den mån ej särskilda skäl föranlett undantag. I anslutning härtill bör
jämväl den reglering av resekostnadsersättningarna åt kyrkomötesledamöterna,
som nu föreslås, i den omfattning så kan ske anknyta till bestämmelserna
för riksdagens ledamöter.

Härvid är först att märka, att de skäl, som föranlett införandet av s. k.
fria resor under hela året för riksdagsmännen, icke äro tillämpliga å kyrkomötets
ledamöter; någon närmare motivering härför torde icke vara erforderlig.
Rätt till fri hemresa under pågående kyrkomöte har hittills icke förefunnits.
I detta hänseende ha kyrkomötesledamöterna varit ogynnsammare
ställda än riksdagsmännen, vilka redan före införandet av systemet med
fribiljetter haft rätt till visst antal fria hemresor under pågående riksdag.
Förhållandena äro visserligen icke fullt jämförbara på grund därav, att
riksdagen är samlad'' under så mycket längre tid än kyrkomötet. Såsom
förut angivits utgår dagtraktamente till kyrkomötesledamot under högst 30
dagar. Denna »ordinarie» sammanträdestid har dock oftast överskridits,
under de fem senaste kyrkomötena med minst 1 högst 3 dagar (tidigare
någon gång med upp till 16 dagar). I sakkunnigförslaget rörande ny förordning
angående allmänt kyrkomöte m. m. (S. O. U. 1946: 32) har föreslagits
en utökning av den »ordinarie» sammanträdestiden till 35 dagar. Vare sig
detta kommer att bifallas eller icke, torde man kunna räkna med att kyrkomötena
framdeles såsom hittills i regel komma att vara samlade minst en
månad. Även under en sådan tidsperiod kan för mången kyrkomötesledamot
uppkomma ett fullt legitimt behov att åtminstone en gång besöka hemorten.
En jämförelse kan göras med statsrevisorerna, som enligt gällande
instruktion äga att, då de under pågående revision besöka hemorten, åtnjuta
ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för det antal resor,
som motsvarar en var femtonde dag. I analogi härmed torde kyrkomötes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ledamot, som är bosatt å annan plats än sammanträdesorten, böra få rätt
till en »fri hemresa» under pågående kyrkomöte.

Vad sedan angår de närmare grunderna för resekostnadsersättningen,
torde de böra vara oförändrade i fråga om resa å ångbåt, resa å järnväg
samt resa från hemorten och åter med bil i stället för med järnväg. För färd
med flyg torde böra stadgas samma begränsning, som gäller beträffande
riksdagsmans motsvarande resa, d. v. s. att ersättning utgår endast för färden
jämte skjutsersättning högst motsvarande färd mellan bostaden och
järnvägsstationen. Övriga resekostnader torde likaledes böra ersättas enligt
de grunder, som angivits i tillämpningsföreskrifterna angående riksdagsimännens
resor. Hit hör ersättning för kortare färder med bil, buss och båt,
för sittplats- och resgodstilläggsbiljetter samt för transport av reseffekter.

Utöver ersättningen för resekostnaderna torde liksom hittills vid resa till
och från kyrkomötet vid dettas början och slut böra utgå ett dagtraktamente
av 25 kronor.

Avlöningar åt personal.

Dessa avlöningar bestämmas för varje kyrkomöte, efter framställning av
kyrkomötet, av Kungl. Maj:t. Några allmänna avlöningsbestämmelser finnas
alltså icke och torde näppeligen kunna fastställas. Arvodenas storlek är
nämligen beroende av arbetsbördan vid de olika kyrkomötena och av kyrkomötestidens
längd. En förenkling vore visserligen att inrymma åt kyrkomötet
befogenhet att i dessa frågor självt fatta beslut, men detta synes av
andra skäl mindre lämpligt. Med kyrkomötets ställning synes knappast vara
förenligt att giva det någon beslutanderätt i till statsbudgeten hörande ekonomiska
frågor.

Det synes vara nödvändigt att i fråga om avlöningarna bibehålla den
nuvarande ordningen, enligt vilken de av Kungl. Maj:t anvisas å statskontoret
till utbetalning samt därefter av riksgäldskontoret gottgöras statskontoret.

Diverse utgifter.

Hit hänföras omkostnader för lokaler och tryckning ävensom åtskilliga
andra utgifter, vilkas storlek växlar från det ena kyrkomötet till det andra.

Medel för täckande av dessa utgifter ställas efter framställning av varje
kyrkomöte av Kungl. Maj:t till kyrkomötets sekreterares förfogande mot
redovisningsskyldighet.

Om dessa kostnader gäller i tillämpliga delar vad förut anförts beträffande
avlöningar åt personal. Någon ändring i utbetalningsordningen ifrågasättes
alltså icke.

Förslag.

Vid bifall till förslaget om en fri hemresa, vilket innebär en reell ändring
i de förmåner, som tillkomma ledamot av kyrkomöte, torde en bestämmelse

8 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

i ämnet böra införas i kungörelsen angående ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte.

Beträffande riksdagen är det, såsom i det föregående angivits, kanslideputerade,
som äga att, tillika med kamrarnas talmän, meddela närmare bestämmelser
om resekostnadsersättning. Då någon motsvarande utväg icke
står till buds i fråga om kyrkomötesledamöternas resor, men det å andra
sidan torde vara nödvändigt, att riksgäldskontoret vid utbetalningen har
ledning av i viss ordning fastställda närmare grunder för ersättningarnas
beräknande, lärer det vara ofrånkomligt, att sådana grunder fastställas av
Kungl. Maj:t och riksdagen.

I anslutning till det anförda föreslås, att Kungl. Maj:t i proposition till
riksdagen föreslår riksdagen att

dels besluta, att i kungörelsen den 28 november 1947 (nr 877) skall införas
ett nytt stycke av följande lydelse:

Besöker ledamot av allmänt kyrkomöte, som i punkt 1 avses, under pågående
kyrkomöte efter beviljad ledighet hemorten, äger han åtnjuta ersättning
för därav föranledd resekostnad, dock endast för en resa;

dels godkänna följande grunder för resekostnadsersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte, som är bosatt å annan ort än där kyrkomötet hålles:

1. Vid resa å ångbåt utgår ersättning för enkel hyttplats.

2. Vid resa å järnväg utgår ersättning för av resan föranledda kostnader,
dock högst efter första klass å snälltåg jämte gottgörelse för sovvagnsbiijett.

3. Vid resa med flyg utgår ersättning för verkliga kostnaden, dock endast
för färden jämte skjutsersättning högst motsvarande färd mellan bostaden
och järnvägsstationen enligt punkt 5 mom. a) och c) här nedan.

4. Vid resa från hemorten eller åter med bil i stället för med järnväg
ersättas av sådan resa föranledda kostnader med belopp, motsvarande högst
kostnaden för första klass biljett å järnväg utan sovvagn.

5. Ersättning utgår jämväl för kostnader för färd med bil i enlighet med
mom. a) och c) här nedan samt med buss och båt ävensom för sittplatsoch
resgodstilläggsbiljetter samt för transport av reseffekter. Sådan ersättning
utgår endast med belopp, motsvarande verkliga kostnaden, dock med
iakttagande att

b) ersättning utgår för frakt av resgods med järnväg med utlägg för
övervikt intill 60 kg; utlägget bör styrkas med kvitto;

c) till kostnader för transport av reseffekter hänföras kostnader för
bagagetransporter, kortare färder med bil, t. ex. mellan bostad i kyrkomötesorten
eller i hemorten och järnvägsstation inom samma ort;

dels ock besluta, att dagtraktamenten och resekostnadsersättningar till
ledamöter av allmänt kyrkomöte skola, sedan ingivna räkningar granskats
å riksdagens ekonomibyrå, utbetalas av riksgäldskontoret samt att övriga av
allmänt kyrkomöte föranledda kostnader skola, sedan de blivit hos Kungl.
Maj :t anmälda och till utbetalning hos statskontoret anvisade, av riksgäldskontoret
efter erhållna rekvisitioner gottgöras statskontoret.

Kungl. May.ts proposition nr 133.

Remissyttrandena.

Fullmäktige i nksgäldskontoret ha ej funnit något att erinra mot vad i
departementspromemorian föreslagits. Det syntes fullmäktige befogat att
såsom föreslagits en fri hemresa medgåves under kyrkomötet. Det hade
varit önskvärt, att även utbetalandet av avlöningar till kyrkomötets personal
och mötets »diverse utgifter» kunnat förenklas. Då emellertid departementet
ansett detta av konstitutionella skäl ej låta sig göra, torde frågan
åtminstone för närvarande böra förfalla.

Statskontoret har icke framställt annan erinran mot förslaget än att ämbetsverket
ansett att om kyrkomötesledamot erhölle rätt till en fri hemresa
under pågående kyrkomöte, detta borde medföra, att den nuvarande rätten
till dagtraktamente vid resa till och från kyrkomöte upphävdes (jfr borttagandet
av rätten för riksdagsman till dagtraktamente vid resa till och från
riksdagen, konstitutionsutskottets memorial nr 5/1941, sid 21, riksdagens
skrivelse nr 38/1941).

Föredraganden.

Den sedan år 1868 gällande ordningen för bestridandet av kyrkomöteskostnaderna
är omständlig och otidsenlig. I den förutnämnda departementspromemorian
har förordats, att sättet för utbetalning av dagtraktamenten
och resekostnadsersättningar åt kyrkomötesledamöterna skulle omläggas i
anslutning till det enklare system, som tillämpas beträffande utbetalning av
riksdagsledamöternas arvoden och resekostnadsersättningar. Sålunda har
föreslagits, att dagtraktamenten och resekostnadsersättningar åt kyrkomötesledamöterna
skulle, sedan ingivna räkningar granskats å riksdagens ekonomibyrå,
utbetalas av riksgäldskontoret. Jag biträder detta förslag. Vad
angår övriga kyrkomöteskostnader (personalavlöningar och omkostnader),
delar jag den i promemorian uttryckta uppfattningen, att en omläggning
av utbetalningssättet icke för närvarande bör ifrågasättas.

Den förordade förenklingen av utbetalningssättet aktualiserar behovet
av närmare bestämmelser om resekostnadsersättning åt kyrkomötesledamot.
Beträffande dylik ersättning ha sedan länge tillämpats samma regler som
gällt i fråga om resekostnadsersättning åt riksdagsman. Sedan riksdagens
ledamöter numera erhållit speciella förmåner i fråga om järnvägsresor, kan
en direkt tillämpning av de för riksdagsmännen gällande bestämmelserna ej
längre ske, varför särskilda föreskrifter böra utfärdas för kyrkomötesledamöterna.
De i promemorian föreslagna grunderna för resekostnadsersättning
åt kyrkomötesledamot ansluta sig i görligaste mån till vad som gäller
för riksdagsledamot. Mot dessa grunder har jag intet att erinra.

Kyrkomötesledamöternas reseförmåner omfatta nu endast rätt för ledamot,
som är bosatt å annan ort än där kyrkomötet hålles, att vid resa till

2 — B ihan g till riksdagens ''protokoll IQ.lfS. 1 sand. Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

och från kyrkomötet vid dettas början och slut uppbära ersättning för resekostnaden
jämte ett dagtraktamente av 25 kronor för vardera resan. Jämförelsen
med riksdagsmännens reseförmåner har i promemorian lett till förslag
om rätt för kyrkomötesledamot även till en fri hemresa under kyrkomötet,
vars sammanträdestid beräknas till minst en månad. Till stöd för förslaget
har även framhållits, att riksdagens revisorer ha motsvarande förmån. Statskontoret
har yrkat, att det nyssnämnda traktamentet av 25 kronor skulle
indragas i samband med införandet av rätt till en fri hemresa under kyrkomötet,
därvid ämbetsverket åberopat, att motsvarande traktamente för riksdagsledamöter
borttogs vid regleringen av deras reserättigheter år 1941.
För min del anser jag dock traktamentet skäligen böra bibehållas för kyrkomötesledamot
.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att ledamot av allmänt kyrkomöte, som är
bosatt å annan ort än där kyrkomötet hålles, skall, om han
under pågående kyrkomöte efter beviljad ledighet besöker
hemorten, äga åtnjuta ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock endast för en resa;

dels godkänna i förutnämnda promemoria angivna grunder
för resekostnadsersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte; dels

ock besluta, att dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
till ledamöter av allmänt kyrkomöte skola, sedan
ingivna räkningar granskats å riksdagens ekonomibyrå,
utbetalas av riksgäldskontoret samt att övriga av
allmänt kyrkomöte föranledda kostnader skola, sedan de
blivit hos Kungl. Maj:t anmälda och till utbetalning hos
statskontoret anvisade, av riksgäldskontoret efter erhållna
rekvisitioner gottgöras statskontoret.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Bruhn-Meller.

Stockholm 1948 Ivar Hteggströms Boktryckeri A. B.

480857

Kungl. May.ts proposition nr 133

Propositioner och skrivelser