Kungl. Majus proposition nr 148

Proposition 1938:148

Kungl. Majus proposition nr 148.

1

tfr 148.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående kompensation
till Marstrands stad i anledning av skeppsgossekårens
indragning; given Stockholms slott den
25 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

t

Janne Nilsson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson anför:

Sedan Marstrands stad i en den 26 oktober 1936 dagtecknad skrift gjort
underdånig framställning bland annat därom, att staden måtte såsom kompensation
för den av statsmakterna beslutade indragningen av skeppsgosseDihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 118—149. 527 38

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

kåren erhålla dels äganderätten till viss kronan tillhörig av skeppsgossekåren
disponerad fastighet i Marstrand dels ock dispositionsrätten till viss
byggnad, som för det dåvarande användes för skeppsgossekårens räkning,
uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 13 maj 1937 åt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att med staden upptaga förhandlingar och till
Kungl. Majit inkomma med förslag rörande lämplig kompensation åt staden
uti ifrågavarande hänseende.

I skrivelse den 3 januari 1938 har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
till Kungl. Majit avgivit förslag i ämnet.

Innan jag går att redogöra för nämnda förslag, anser jag mig böra lämna
en kortfattad redogörelse för kronans och Marstrands stads tidigare mellanhavanden
i samband med en skeppsgossekårs förläggning till staden.

Beslut örn förläggande av en skeppsgossekår till Marstrand fattades år
1906. I anslutning därtill gjordes från Marstrands stads sida icke annat
åtagande än att staden skulle dels upplåta en fullt lämplig plats för förläggning
av kasernfartyget Norrköping, å vilket inkvartering skulle beredas
skeppsgossarna, dels ock utan ersättning upplåta stadens gymnastiklokal viss
tid dagligen mot det att flottan deltoge i kostnaderna för lokalens renhållning
och uppvärmning.

Sedan kasernfartyget Norrköping befunnits mindre lämpligt för''sitt nyssberörda
ändamål, uppkom emellertid rätt snart fråga örn huruvida kåren
alltjämt borde vara förlagd till larstrand. Förläggningsfrågan förblev svävande
intill dess 1928 års riksdag i enlighet med av Kungl. Majit i proposition
nr 128 till samma riksdag avgivet förslag beslöt, att kåren skulle kvarbliva
i Marstrand och, sedan erforderliga tillbyggnads- och ändringsarbeten
blivit verkställda, förläggas i land i Karlstens fästning samt att visst medelsbelopp
finge tagas i anspråk för verkställande av vissa byggnadsarbeten. I
sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets anmälan inför Kungl. Majit
uttalade föredragande departementschefen, att han funne sig böra förorda
kårens definitiva förläggning till Marstrand, dock under förutsättning att staden
vidhölle vissa gjorda erbjudanden. De sakkunniga, vilkas utredning legat till
grund för propositionen, hade i sitt den 19 oktober 1927 avgivna betänkande
och förslag i ämnet meddelat, att stadsfullmäktige i Marstrand vid sammanträde
den 7 januari 1927, under förutsättning att skeppsgossekåren komme att
kvarbliva i Marstrand, beslutit erbjuda sig dels att genom ombyggnad utvidga
och förbättra stadens gymnastiklokal, dels att anlägga idrottsplats,
dels ock att anskaffa färskvatten till kasernfartyget Norrköping eller till fästningen,
därest vattentillgången därstädes ej skulle vara tillräcklig. De sakkunniga
hade därvid förutsatt, att det borde ankomma på marinförvaltningen
att, innan förläggningsfrågan löstes i enlighet med de sakkunnigas förslag,
med Marstrands stad träffa bindande uppgörelse rörande de förpliktelser
staden vid kårens kvarblivande därstädes förklarat sig vilja ikläda sig eller
som i övrigt av ämbetsverket prövades erforderliga och möjliga att uppnå.

I enlighet med av Kungl. Majit den 14 juni 1928 meddelat beslut upp -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

gjordes sedermera förslag till avtal mellan kronan ock staden, vilket för
stadens räkning undertecknades den 24 augusti 1928. Enligt detta avtalsförslag,
som jämlikt bestämmelse i detsamma skulle vara för staden bindande,
sedan det antagits av stadsfullmäktige genom beslut, som vunnit laga kraft,
samt vederbörligen undertecknats för stadens räkning, åtog sig staden
att vidtaga väsentliga förbättringar av stadens gymnastiklokal samt att
hyresfritt tillhandahålla densamma minst fyra timmar dagligen efter chefens
för skeppsgossekåren närmare bestämmande,

att garantera anläggandet av idrottsplats enligt vissa givna anvisningar,
vilken idrottsplats kronan skulle i viss utsträckning äga kostnadsfritt disponera,

att vidtaga vissa närmare angivna anordningar för belysningen inom och
utom fästningen samt att garantera visst maximipris för levererad elektrisk
ström,

att medgiva att avloppsledningen från skeppsgossekårens kasernetablissement
finge utan kostnad för kronan anknytas till stadens avloppsledning,
vilkens dimensioner skulle vid behov undergå behövlig förändring,

att garantera att all tvätt för skeppsgossekåren jämte därtill hörande personal
skulle kunna utföras till skäliga priser, som »inklusive eventuella
transportkostnader» under inga förhållanden överstege motsvarande priser
för tvätt i Göteborg,

att, därest tillgången av vatten inom fästningen skulle visa sig otillräcklig,
förse det av skeppsgossekåren disponerade kasernetablissementet därstädes
med färskvatten i erforderlig mängd genom av staden anordnad vattenledning,
med rätt för staden, örn en sådan anordning skulle visa sig nödvändig,
att, sedan vattenledningen färdigställts, under den tid skeppsgossarna
tjänstgjorde ombord använda vattnet i fästningen för stadens behov, i den
mån det ej behövdes för kasernetablissementet, samt

att garantera att, så länge någon del av skeppsgossekåren vore förlagd
till staden, minst fyra lämpliga lägenheter örn 2—5 rum och kök funnes att
hyra i staden för kårens räkning till priser, som ej överstege normalhyror
i staden.

För de förpliktelser staden genom detta avtal åtagit sig och för de rättigheter
staden tillförsäkrat kronan skulle staden icke uppbära någon ersättning.

Vissa från kronans sida påkallade mindre ändringar i det av stadsfullmäktige
sålunda antagna avtalsförslaget godkändes sedermera av stadsfullmäktige
den 20 december 1928, den 5 februari 1931 (innefattande i enlighet
med ett av 1930 års riksdag uttalat önskemål skyldighet för staden att tillhandahålla
dricksvatten för kåren, ej endast »färskvatten») och den 2 mars
1933.

I sin förut omnämnda skrift den 26 oktober 1936 har Marstrands stad
anfört i huvudsak följande:

Från skeppsgossekårens personal hade Marstrands stad under kårens
snart trettioåriga förläggning därstädes tillförts ej mindre jin 12—14 procent
— något varierande olika år — av vederbörliga skatteintäkter, och hade

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 14H.

staden under denna långa period i så hög grad blivit beroende av skatteinkomsterna
från ifrågavarande personal, att en avveckling av kåren komme
att medföra ett mycket allvarligt avbräck i stadens finanser, och detta bleve
så mycket svårare att bemästra, som avvecklingen komme att så hastigt gå
i verkställighet. Någon minskning i stadens utgifter efter kårens indragningkunde
ej beräknas och några utsikter att få någon annan statlig institution
förlagd till staden — i likhet med vad fallet varit i fråga örn de liesta andra
samhällen, vilka drabbats av tidigare militära indragningar — syntes ej
föreligga. En omedelbar följd av kårens avveckling bleve därför, att stadens
kvarvarande befolkning i skattehänseende komme att betungas med det
skattebelopp, som influtit från kårens personal. Ar 1935 hade antalet skattekronor
uppgått till 10,275 kronor 20 öre och av detta belopp hade 1,320
kronor 80 öre belöpt å kårens personal. Det borde ock bemärkas, att 1930
års uttaxering uppginge till 11 kronor per skattekrona.

Under år 1917 hade underhandlingar inletts med marinförvaltningen örn
inrättande av en laddningsstation för undervattensbåtar, vilka under denna
tid hade sina övningar förlagda till Marstrands^ orden och angränsande farvatten,
med Marstrand som station. Då Marstrands oljedrivna elektricitetsverk
ej kunde leverera behövlig kvantitet elektrisk energi till båtarna, hade
underhandlingar upptagits med marinförvaltningen örn att ämbetsverket med
en tredjedel skulle deltaga i de till 88,000 kronor beräknade kostnaderna för
elektricitetsverkets anslutning till Trollhätte kraftverk. Till dessa engångskostnader
komme en årlig anslutningsavgift å 3,000 kronor, till vars bestridande
marinförvaltningen likaledes skulle bidraga med en tredjedel. På
grund av de avsevärt stegrade priserna å kablar och annan ledningsmateriel
hade anläggningskostnaderna kommit att stiga från det ursprungligen beräknade
beloppet — 88,000 kronor — till den för Marstrands stad oerhört
höga summan av 198,385 kronor. Då anläggningen färdigställts och energileveransen
från Trollhättan i slutet av år 1918 tagit sin början, hade Marstrands
stad fått meddelande örn att myndigheterna ej längre reflekterade
på att förlägga en laddningsstation för undervattensbåtar till Marstrand.
Staden hade därför ensam fått bära samtliga kostnader för Trollhättekraftens
utnyttjande och sålunda gått miste örn såväl kronans andel i anläggningskostnaderna
och den årliga anslutningsavgiften som dess inköp av
elektrisk energi, vilken även torde lia beräknats till en tredjedel av årsförbrukningen.
Trots en hela tiden sedan år 1918 utgående avgift av 60 öre
per kwt — den högsta i landet —• hade staden ändock en återstående skuld
på den elektriska anläggningen å 118,871 kronor 52 öre. Till elektricitetsverkets
inkomster hade" kåren och dess personal under en följd av år bidragit
med 12—15 procent. Närmast föregående år exempelvis hade inkomsterna
uppgått till 60,489 kronor 74 öre, varav 7,879 kronor 85 öre eller
således något mera än 13 procent från kåren.

För stadens fastighetsägare, handlande och hantverkare m. fl. komme
indragningen av skeppsgossekåren att medföra en betydande nedgång i deras
rörelse, då kårens personal — cirka 40 befattningshavare med sammanlagt
något över 100 familjemedlemmar — utgjort en mycket köpstark del av befolkningen.
Efter sommarsäsongen hade, sedan vintersillfisket för ett tjugotal
år sedan alldeles upphört, under vinterhalvåret en död period i stadens
näringsliv inträtt och det torde ligga i öppen dag, vilken stor betydelse kårförläggningen
haft för nämnda kategorier av stadsbefolkningen. Ätt uppgiva
några exakta siffror rörande dessa förhållanden vore ej möjligt. Enligt ^uppgift
från skeppsgossekårens expedition utbetalades år 1935 i löner 135,502
kronor.

Sedan riksdagen år 1928 beslutat, att den till Marstrand förlagda skepps -

o

Kungl. Majlis proposition nr 148.

gossekåren skulle förbliva i Marstrand oell anvisat 77,000 kronor till lealiserande
av uppgjort förslag till kasernbyggnad inom staden för skeppsgossekåren
samt 1929 års riksdag beviljat ytterligare 177,600 kronor härtill, hade
— såsom av det föregående inhämtas — avtal upprättats mellan kronan
och Marstrands stad, enligt vilket staden åtagit sig vissa prestationer De
åtaganden, som staden sålunda förbundit sig till, hade varit högst betydande,
då enbart kostnaden för anläggning av vattenledningen beräknats till
201,112 kronor.

Även om dessa åtaganden avsevärt komme att öka stadens skulder, hade
stadsfullmäktige dock ansett sig böra godkänna det upprättade förslaget till
avtal, då stadsfullmäktige räknat med en varaktig förläggning av kåren till
Marstrand. Emellertid hade det ovan omförmälda kasernbygget ej blivit
påbörjat, sedan försvarskommissionen den 21 november 1931 hos Kungl.
Majit hemställt, att med detsamma måtte tillsvidare anstå i avvaktan på
kommissionens förslag. _A.tt staden det oaktat haft berättigad anledning
hoppas, att kasernbygget skulle komma till utförande, framginge av att vissa
av marinförvaltningen uppgjorda förslag till ändringar i ovannämnda avtal
först så sent som den 30 januari 1933 kommit staden tillhanda.

Av denna redogörelse och av handlingarna i ärendet syntes klart framgå,
att staden ej gjort några svårigheter och ej heller undandragit sig de tyngsta
förpliktelser för att 1928 års riksdagsbeslut skulle kunna realiseras. Aven
örn staden ej behövt fullgöra sina avtalade ekonomiska förpliktelser, hade
detta långa ovisslietstillstånd förorsakat, att staden tvingats uppskjuta avgörandet
av frågor, vilkas lösning varit önskvärd och efter beslutet örn kårindragningen
blivit det i ännu högre grad för att icke säga oundgängligen
nödvändig för stadens framtida utveckling.

I oktober 1932 hade staden erbjudits att köpa badinrättningen därstädes,
enär dåvarande ägaren ej längre ansett sig kunna driva rörelsen.
Då köpesumman bestämts till 125,000 kronor och staden mast nedlägga
högst avsevärda belopp för att kunna driva badortsrörelsen, hade något avgörande
ej kommit till stånd. Denna fråga vore emellertid av så vital betydelse
för staden, att den måste lösas. _ Vid diskuterandet av de preliminära
förslag, som förelegat, hade framkommit, att det skulle vara i högsta grad
önskvärt, att staden kunde förvärva den av kronan ägda fastigheten kvarteret
Fredriksborg nr 1, som läge förmånligt till i omedelbar närhet av nuvarande
badhusanläggningar och av sakkunniga ansåges behövlig för ett utvidgat
modernt badortsetablissement.

En sedan länge och av alla både ortsbor och badgäster påtalad brist vore
avsaknaden av vattenledning. Då tillräcklig tillgång på färskvatten för stadens
och badortens behov ej funnes på Marstrandsön, hade föreslagits, att
vatten skulle föras i ledningar från den närbelägna Koön. Detta jämte de
svåra markförhållandena i staden förorsakade stora kostnader, vilka gjort, att
staden dittills ej sett sig i stånd att anlägga den för badorten absolut nödvändiga
vattenledningen. Härtill hade ock bidragit, att marinförvaltningen ej
undertecknat det sedan 1928 av stadsfullmäktige antagna förslaget till avtal,
vilket uppgjorts i samråd med av marinförvaltningen utsedda underhandlare.

Efter upprepade framställningar från statens folkskoleinspektör, att staden
skulle vidtaga åtgärder för undanrödjandet av nu förekommande duplicering
vid skolarbetet, hade staden utarbetat förslag till ombyggnad av sitt folkskolehus.
Då skeppsgossekårens skollokaler i den till Karlstens fästning
hörande s. k. yttre kasernen efter indragningen komme att stå obegagnade,
skulle staden kunna ordna lokalfrågan för sina skolor utan ombyggnad och
utan större kostnader, örn staden finge dispositionsrätten till skeppsgossekårens
skollokaler.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Av det anförda syntes med ali tydlighet framgå, att Marstrands stad på grund
av skeppsgossekarens indragning råkat uti ett i högsta grad bekymmersamt
lage. Hädanefter lomme badortsrörelsen att bliva stadens förnämsta .inkomstkälla.
Men för att hävda sig i den allt skarpare konkurrens, som på
senare ar uppstått badorter emellan, och för att upparbeta badortsanläggnmgarna
ur den lagervall, vari de av den alltmera krävande badgästpubliken,
ansages befinna sig, stöde staden inför det ofrånkomliga att så snart som
möjligt losa badortsfrågan. Det vore emellertid omöjligt för staden att
ensam bara de därmed förenade kostnaderna, i all synnerhet som stadens
ekonomi på grund av skeppsgossekårens indragning ytterligare i så avsevärd
grad försvagats. °

Staden nödgades därför hos Kungl. Majit göra framställning om ekonomiskt
vederlag for forlusten av skeppsgossekåren i sådan omfattning, att i
torsta hand badortsfrågan kunde lösas.

Under åberopande av det anförda hemställde Marstrands stad dels att
Kungl. Maj.! måtte låta utföra anläggningen av vattenledning i staden enligt
visst upprättat förslag såsom statligt reservarbete, dels att staden utan vederlag
måtte erhålla äganderätten till omförmälda fastighet kvarteret Fredriksborg
nr 1 i Marstrand, dels och'' att staden måtte erhålla dispositionsrätt till
den till Karlstens fästning hörande s. k. yttre kasernen.

I sin inledningsvis berörda skrivelse den 3 januari 1938 har armé förvaltningens
fortijikationsstyreise anfört i huvudsak följande:

Det första skälet, som staden förebragt till stöd för sin anhållan örn
kompensation, vore minskade skatteintäkter. I detta sammanhang finge
fortifikationsstyrelsen meddela, att enligt från Marstrands drätselkammare
den 6 juli 1937 lämnad uppgift den av stadsfullmäktige för samma år beslutade
uttaxeringen vore 10 kronor 50 öre per skattekrona. Någon vidare
minskning i stadens allmänna utgifter torde icke kunna beräknas inträda.
Den minskade skatteinkomsten för staden skulle alltså kunna beräknas till
omkring 14,000 kronor. Kapitaliserat efter 4 procent motsvarade detta
belopp en summa av omkring^ 350,000 kronor och kapitaliserat efter 3 procent
en summa av omkring 465,000 kronor. Stadens direkta förlust på grund
av minskade skatteintäkter skulle alltså kunna uppskattas till i runt tal
400,000 kronor.

^Vidare hade från stadens sida såsom skäl för vederlag andragits beräkna6
men uteblivna bidrag från kronans sida till inrättande och drift av
6n laddningsstation för undervattensbåtar jämte avgifter för förbrukad energi
från stationen. Emellertid ville det synas fortifikationsstyrelsen som örn
det nu ifrågavarande av staden åberopade skälet för kompensation ej hade
närmare sammanhang med skeppsgossekårens indragning, då detsamma grundade
sig på omständigheter, som oberoende därav förekommit.

Att stadens fastighetsägare, handlande och hantverkare m. fl. genom indragningen
komme att få vidkännas inkomstminskning anfördes ytterligare
som stöd för stadens framställning. Att en allvarlig inkomstminskning för
en del av stadens befolkning komme att bliva en följd av indragningen,
syntes fortifikationsstyrelsen uppenbart. Några beräkningar syntes emellertid
därvidlag knappast låta sig göra.

Fran stadens sida anfördes vidare såsom skäl den skada, som ujipstått
genom att förläggningsfrågan hållits svävande. Vad staden i detta avsnitt
av sm framställning anfört förefölle fortifikationsstyrelsen vara värt beaktande.
Särskilt syntes det styrelsen härvid vara av betydelse att, sedan

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

beslut av statsmakterna fattats om skeppsgossekårens kvarblivande i Marstrand,
staden under en lång följd av år hållits bunden vid för stadens del
ensidigt gällande avtalsförslag, innefattande åtaganden från stadens sida av
för densamma betydande ekonomisk innebörd, till dess omsider statsmakterna
ändrat sitt beslut. Visserligen hade staden ej behövt fullgöra de åtagna
förpliktelserna. Fortifikationsstyrelsen hade sålunda vid förfrågan erhållit
den uppgiften, att i sådant avseende andra åtgärder ej vidtagits än att
värmeledning införts i gymnastiklokalen för en kostnad av 3,300 kronor,
varav en tredjedel ansåges böra ankomma på kronan, en utgift, som väl
hnge anses hava varit nödvändig oavsett skeppsgossekårens kvarblivande i
staden och vara av mindre betydelse i förevarande sammanhang. Däremot
måste stadens handlingsfrihet i för densamma betydelsefulla ekonomiska
frågor under denna långa tid hava varit inskränkt på ett synnerligen menligt
sätt. Att i penningar uppskatta den skada staden härigenom lidit läte
sig givetvis icke göra.

Enligt vad fortikationsstyrelsen inhämtat hade det i stadens skrivelse
berörda inköpet av badinrättningen kommit till stånd under år 1937 fölen
köpeskilling av 85,000 kronor. För åstadkommande av förutsättningar
för bedrivande av modern badortsrörelse i större skala syntes vederbörande
ha tänkt sig att å den kronan tillhöriga fastigheten nr 1 i kvarteret Fredriksborg
anlägga en större restaurangbyggnad. Å fastigheten vore uppförd en
större bostadsbyggnad, det så kallade kommendantshuset, tidigare använt
såsom bostad åt chefen för skeppsgossekåren. Fastigheten hade ett taxeringsvärde
av 29,500 kronor, varav 9,500 kronor beräknats såsom markvärde
och 20,000 kronor såsom byggnadsvärde. Fastighetens verkliga värde syntes
emellertid vara väsentligt större. Enligt uppgift skulle tomtpriserna i Marstrand
variera mellan 8 kronor och 2 kronor per kvadratmeter. Fortifikationsstyrelsens
domänofficer ansåge, att man i nu föreliggande fall borde
räkna med ett tomtvärde av minst 10,000 kronor och ett byggnadsvärde av
30,000 kronor, tillhopa alltså omkring 40,000 kronor. Något behov av fastigheten
för statligt ändamål hade fortifikationsstyrelsen sig icke bekant och någon
anledning i övrigt att i kronans hand behålla äganderätten till densamma
syntes icke föreligga. Styrelsen ansåge därför densamma utgöra ett lämpligt
kompensationsobjekt.

Vad därefter beträffade dispositionsrätten till »yttre kasernen» ansåge
fortifikationsstyrelsen ifrågavarande byggnad kunna för statens vidkommande
väl undvaras. En uthyrning av densamma till enskilda torde icke kunna
ske utan vidlyftiga omändringsarbeten. Vid sådant förhållande ansåge sig
fortifikationsstyrelsen böra tillstyrka, att den begärda upplåtelsen finge ske.
Densamma syntes böra äga rum utan ersättning ■— vilket väl finge antagas
vara.från stadens sida avsett — men å andra sidan icke böra medgivas för
all framtid utan tillsvidare eller för en längre men begränsad tidrymd,
exempelvis 10 år, med automatisk förlängning för lika långa perioder, därest
ej uppsägning skedde senast ett år före en periods utgång.

Av det anförda framginge, att de av Marstrands stad sålunda gjorda anspråken
på ersättning för skeppsgossekårens indragning vore synnerligen
måttfulla i förhållande till de förluster, staden och dess innebyggare bomme
att åsamkas genom indragningen. Fortifikationsstyrelsen ansåge också de
av staden föreslagna särskilda kompensationsobjekten lämpliga. Något annat
förslag beträffande ersättning till staden hade styrelsen icke att framlägga.
Styrelsen hemställde därför — förutom att den planerade vattenledningen
måtte komma till utförande på statens bekostnad -—• att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva, att fastigheten nr 1 i kvarteret Fredriksborg i
Marstrand finge utan ersättning med äganderätt överlåtas till Marstrands

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

stad, varvid med fånget förenade kostnader borde gäldas av staden, samt
att upplåtelse av »yttre kasernen» finge ske på sätt av styrelsen föreslagits.

I ärendet har marinförvaltningen den 20 januari 1938 avgivit utlåtande
och därvid anfört, att ämbetsverket beträffande stadens anhållan örn äganderätten
till fastigheten nr 1 i kvarteret Fredriksborg samt dispositionsrätten
till »yttre kasernen» intet hade att erinra mot vad arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
i denna del av ärendet hemställt.

Slutligen har riksantikvarieämbetet i utlåtande i ärendet den 31 januari
1938 erinrat därom, att exteriören till »yttre kasernen» vore upptagen på
den av Kungl. Majit den 25 januari 1935 fastställda förteckningen över sådana
staten tillhöriga byggnader av kulturhistoriskt värde, vilka icke finge förändras
utan Kungl. Majits medgivande. Därest dispositionsrätten till
nämnda byggnad på viss tid upplätes till Marstrands stad, förutsattes därför
att staden icke utan Kungl. Maj :ts medgivande företoge förändringar av
byggnadens exteriör. Beträffande övriga i föreliggande handlingar berörda
spörsmål förelåge icke skäl till särkilda yrkanden från riksantikvarieämbetets
sida.

Av den lämnade redogörelsen lärer framgå, att Marstrands stad icke fått
vidkännas några mera avsevärda ekonomiska uppoffringar för ordnandet av
skeppsgossekårens förläggning till staden. De förpliktelser, som staden på sin
tid åtog sig för genomförande av 1928 års riksdagsbeslut i fråga örn en skeppsgossekårs
fortsatta förläggning till staden, hava —på ett betydelselöst undantag
när — till följd av förläggningsfrågans sedermera ändrade läge icke behövt fullföljas.
Emellertid torde vissa billighetsskäl få anses tala för att staden och dess
invånare erhålla någon kompensation för de olägenheter av ekonomisk art,
som skeppsgossekårens indragning onekligen medför för dem. På sätt fortifikationsstyrelsen
anfört kan den minskning i skatteintäkter för staden, som därav
blivit en följd, uppskattas till ett kapitaliserat belopp av omkring 400,000
kronor. Vidare innebär naturligen kårens upphörande ett icke oväsenligt
avbräck i det lilla samhällets kommersiella liv. Som särskilt skäl för att
staten träder emellan lärer ock kunna åberopas den omständigheten, att
skeppsgossekårens förläggningsfråga under en lång tidsperiod från statens
sida hållits svävande, under det staden ensidigt varit bunden vid åtagna
förpliktelser av vittgående ekonomisk natur.

Vad då till en början beträffar stadens hemställan om utförande på statens
bekostnad av eu ny vattenledningsanläggning vill jag erinra därom, att
nämnda fråga redan erhållit sin lösning i och med att Kungl. Majit genom
beslut den 12 november 1937 på vissa angivna villkor beviljat Marstrands
stad statsbidrag med 90 procent av styrkta verkliga kostnaden för utförande
såsom kommunalt beredskapsarbete av vattenledningsanläggningen i fråga,
dock högst 198,000 kronor, vilket statsbidrag staden enligt ett den 1 december
1937 till socialdepartementet inkommet bevis beslutat mottaga.

Vidkommande därefter stadens hemställan örn att utan vederlag få å sig

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

överlåten äganderätten till den kronan tillhöriga fastigheten nr 1 i kvarteret
Fredriksborg i Marstrand, lärer nämnda fastighet, som omfattar en areal av
omkring 19 ar och vars tomt- och byggnadsvärde enligt fortifikationsstyrelsens
domänofficers beräkning kan uppskattas till sammanlagt omkring 40,000
kronor, icke längre vara behövlig för försvarsväsendets räkning. Då icke heller
i övrigt någon anledning lärer föreligga för kronan att i sin ägo behålla fastigheten
i fråga, men densamma å andra sidan väntas komma att få stor betydelse
för ordnandet av Marstrands badortsfråga och sålunda utgör ett
lämpligt kompensationsobjekt i förevarande avseende, anser jag mig böra
tillstyrka, att fastigheten utan ersättning med äganderätt överlämnas till
staden, dock på villkor att med fånget förenade kostnader gäldas av staden.

Yad slutligen angår stadens hemställan örn dispositionsrätt till den s. k.
yttre kasernen inom Karlstens fästning för användande till skollokaler,
synes intet vara att erinra däremot. Byggnaden torde nämligen icke längre
erfordras för något statligt ändamål och en uthyrning av densamma till
enskilda personer förutsätter utförande av vidlyftiga omändringsarbeten.
Upplåtelsen, vilken såsom ingående i kompensationsuppgörelsen torde böra
äga rum utan ersättning, synes emellertid icke böra ske för all framtid utan
för en begränsad tidsperiod av till en början tio år med rätt till förlängning
för lika långa tidsperioder, därest icke uppsägning sker senast ett år
före en periods utgång. I likhet med riksantikvarieämbetet förutsätter jag,
att staden icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande företaga förändringar av
byggnadens exteriör.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att fastigheten nr 1 i kvarteret Fredriksborg i Marstrand
må utan ersättning överlämnas till Marstrands stad pa
villkor, att staden vidkännes samtliga med fånget förenade
kostnader,

dels och att till Marstrands stad må i enlighet med ovan angivna
grunder upplåtas dispositionsrätt till den s. k. yttre
kasernen inom Karlstens fästning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl-Axel Bloch.