Kungl. Maj:ts proposition nr lii

Proposition 1945:18

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

1

Nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; given Stockholms slott den 4 januari
1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Hillring lill riksdagens protokoll 1945

I sand.

Nr /<S.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 18.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 december 1940 opi vissa avlandsting
eller kommun drivna sjukhus skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

7 §•

Vid sjukhus----beredas densamma.

Sjukhus skall----behovet påkallad.

Sjukstuga må ---- — fyrtio vårdplatser.

Sjukhus, som---— särskilda rum.

Vid beräknande jämlikt tredje och fjärde styckena av antalet vårdplatser
skola platser å barnbördsavdelning medräknas allenast i den mån antalet
sådana platser överstiger femton.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

3

Utdrag ao protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:!

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn
beräkningen av antalet vårdplatser å sjukstuga och anför:

I skrivelse den 9 maj 1944 har centrala sjukvårdsberedningen hemställt
om vidtagande av åtgärder, som möjliggjorde att vårdplatser för barnsbörd
icke inräknades i de för s. k. mindre sjukstuga stipulerade 30 vårdplatsefna.
Över framställningen har yttrande infordrats från medicinalstyrelsen, varjämte
svenska landstingsförbundet beretts tillfälle avgiva yttrande. Sedan
yttrandena numera inkommit, anhåller jag att få upptaga ärendet till behandling.

Enligt lagen den 20 december 1940 örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus gäller att sjukhus, som ej är inrättat uteslutande för vård
av luberkulossjuka, benämnes lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande
oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus,
som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes
sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens ari,
och eljest tuberkulossjukstuga. För sjukvård ansvarig läkare benämnes,
där fråga ej är örn vissa särskilt angivna läkare, vid lasarett lasarettsläkare,
vid sjukstuga sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare och vid tuberkulossjukstuga
tuberkulossjukstuguläkare. Beträffande högsta tillåtna antalet
vårdplatser å andra sjukhus än lasarett och sanatorier stadgas — i 7 §
tredje stycket — alt sjukstuga ej må vara försedd med mer än 30 vårdplatser;
dock må med medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill 20
vårdplalsef inrättas. Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än 40 vårdplatser.
I fråga om sjukhus, som bar mer än 24 vårdplatser, gäller — enligt
fjärde stycket i 7 § — att detsamma skall för vård av sådana personer, som
må å sjukhuset mottagas och på grund av smittsam sjukdom eller av annan
anledning icke utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal, vara försett med
nödigt antal för sjuka å sådan sol avsedda särskilda rum. Bestämmelser örn

4

Kungl. Maj ris proposition nr IS.

ordningen för tillsättandet av läkare vid förenämnda sjukhus lämnas i 14 §.
Där stadgas att lasaretts- och sanatorieläkare ävensom sjukstuguläkare vid
sådan sjukstuga beträffande vilken medicinalstyrelsen lämnat medgivande
som nyss sagts (s. k. större sjukstuga) skola utnämnas av Konungen. Sjukstuguläkare
vid annan sjukstuga (s. k. mindre sjukstuga) samt tuberkulossjukstuguläkare
tillsättes av landstingets sjukvårdsberedning efter hörande
av vederbörande direktion genom förordnande på viss tid eller tills vidare,
i senare fallet med ömsesidig rätt till minst sex månaders uppsägningstid.

De bestämmelser i 1940 års sjukhuslag, för vilka ovan redogjorts, lia med
i huvudsak oförändrat innehåll dit överflyttats från lagen den 22 juni 1928
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Beträffande den tidigare behandlingen av frågan må följande
nämnas.

I motioner vid 1920 års riksdag föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa örn sådan ändring i då gällande lasaretts- och
sjukstugestadgor, att högsta tillåtna antalet vårdplatser för sjukstugor, vilket
då var 24, måtte höjas till 32. över motionerna infordrades yttrande från
medicinalstyrelsen, som förklarade sig anse, att en sjukvårdsinrättning endast
när dess sängantal icke överskrede 24 skulle nöjaktigt kunna skötas
— och då såsom bisyssla — av en läkare utan annan kompetens än den,
som läkarlegitimationen innebure. I anledning av motionerna och på förslag
av vederbörande tillfälliga utskott beslöt riksdagen skrivelse (nr 137),
vari hemställdes, att Kungl. Majit måtte föranstalta, alt frågan örn en utvidgning
av sjukstugorna i enlighet med det i motionerna gjorda yrkandet måtte
tagas under övervägande vid då pågående omarbetning av lasarettsstadgan.

1920 års lasarettsstadgekommitté, till vilken nyssnämnda riksdagsskrivelse
remitterades, anslöt sig till medicinalstyrelsens uppfattning att platsantalet
vid sjukstuga icke lämpligen borde överstiga 24. Kommittén anmärkte
tillika, att det av motionärerna framförda förslaget icke innebure
någon tillräckligt effektiv lösning av de svårigheter, varom i detta sammanhang
vore fråga. Kommittén ansåg för sin del den lämpligaste utvägen
för att komina till rätta med ifrågavarande problem vara att man möjliggjorde
en mjukare övergång från mindre till större sjukhus.

Frågan behandlades därefter av 1926 års lasarettsstadgesakkunniga, vilkas
i ämnet avgivna förslag beträffande antalet vårdplatser vid sjukstuga
samt tillsättningen av sjukstuguläkare i huvudsak överensstämde nied vad
som kom att gälla enligt 1928 och 1940 års sjukhuslagar. Till motivering
av sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat följande.

Mot den av lasareltsstadgekommittén föreslagna anordningen måste enligt
de sakkunnigas mening den avgörande invändningen framställas, att
sjukstugorna från början i de flesta fall måste förläggas till sådana orter
och byggas på sådant sätt, att en övergång till lasarett i allmänhet måste
bliva i hög grad oekonomisk.

Kungl. Maj:is proposition nr IS.

5

Emellertid synes erfarenheten giva vid handen, att någon ändring av nu
gällande regler är önskvärd. Med hänsyn till de krav, som måste ställas
på ett lasarett, har det särskilt under senare år visat sig oekonomiskt atl
driva lasarett med mindre än omkring 60 sjukplatser. På en ort, där ett
lasarett av denna storlek icke lämpligen kan inrättas men behov av en sjukvårdsanstalt
med mer än 24 platser förefinnes, är det således omöjligt att
på ett på en gång ekonomiskt och från sjukvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt ordna sjukhusfrågan. Att ett dylikt behov mångenstädes förefinnes,
lärer vitsordas från landstingshåll och framgår därjämte indirekt därav atl.
enligt vad årsberättelserna från sjukstugorna visa, omkring ett tiotal av
dessa haft en medelbeläggning av mer än 24 patienter.

Efter att därpå hava påvisat bland annat, att under år 1924 medelbeläggningen
vid fem av sjukstugorna uppgått till mellan 32 och 37, anförde de
sakkunniga vidare:

För en utvidgning av det tillåtna antalet sjukplatser å sjukstuga talar
vidare det på senare tid allt mera framträdande behovet av rum för barnbördsfall
å sjukstugorna, liksom det synes obestridligt, att på sjukstugorna
utan olägenhet skulle kunna intagas ett stort antal smärre olycksfall, för
vilka plats därstädes nu saknas. I motsatt riktning gäller åter med oförminskad
styrka det skäl, som föranlett den nuvarande regeln, eller att ett
gynnande av sjukstugutvpen med hänsyn till sjukstugornas i regel enklare
utrustning icke är den rätta vägen för åstadkommande av de bästa vårdmöjligheterna
åt alla grupper av vårdbehövande. Enligt de sakkunnigas
förmenande vinna emellertid båda de här berörda olika synpunkterna
vederbörligt beaktande, om man å ena sidan medgiver en utvidgning av antalet
sjukplatser vid sjukstugorna, men å andra sidan skapar garantier dels
för att en sådan utvidgning icke må ske utan att förhållandena verkligen
påkalla densamma, dels för att det ökade kravet på kirurgisk kompetens,
som en sådan utvidgning med säkerhet måste medföra, varder vederbörligen
tillgodosett och dels för att läkaren finnes i erforderlig utsträckning tillgänglig
å sjukstugan.

I proposition (nr 101) till 1928 års riksdag, vilken proposition ledde till
antagandet av 1928 års sjukhuslag, framhöll föredragande departementschefen
till en början, att behovet av ökat antal billiga vårdplatser å sjukhus
kunde tillgodoses genom ökad användning av sjukstugutypen, vilket syntes
framgå därav, att utgifterna för underliållsdag vore ej obetydligt högre vid
lasaretten än vid sjukstugorna. Behovet av billiga vårdplatser syntes rent
av hava känts så starkt, att man i ett flertal fall funnit sig föranlåten all
åsidosätta gällande bestämmelser.

Efter ali lia lämnat en del uppgifter angående medelbeläggningen å vissa
sjukstugor anförde departementschefen vidare, bland annat:

Av det anförda kan man enligt min mening icke draga annan slutsats än
ali en ökning av det för sjukstugor medgivna platsantalel är påkallad. De!
torde dock, med hänsyn till vad i delta spörsmål förekommit, icke vara möjligt
ali därvid gå längre än att medgiva ett normalt platsantal av högst 30.
varemot i särskilda fall en ytterligare ökning torde kunna tillåtas. Mot vad
de sakkunniga härutinnan föreslagit har huvudsakligen invänts, dels att det

6

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

skulle innebära tillskapandet av en ny sjukhustyp, varav behov icke skulle
föreligga, och dels att anordningen icke skulle medföra de avsedda ekonomiska
fördelarna. Båda dessa anmärkningar torde emellertid falla på att dylika
sjukhus, låt vara i strid med gällande bestämmelser, redan existera och,
så vitt man kan döma av föreliggande uppgifter, jämväl visat sig ekonomiskt
förmånliga. Möjligt är, att förutsättningar för tillkomsten av ytterligare sjukhus
av enahanda typ icke förefinnas på många ställen — häremot talar dock.
att flera av de mot sjukstugestadgan stridande utvidgningarna skett under
åren 1921—1925 — men å andra sidan har jag, särskilt med hänsyn till de
villkor, som sakkunnigförslaget uppställer för rätten att utvidga sjukstuga,
icke kunnat finna, att någon verklig olägenhet är förenad med nämnda
förslag.

I utlåtande den 29 oktober 1940, avgivet i samband med tillkomsten av
1940 års sjukhuslag, erinrade medicinalstyrelsen örn att styrelsen i skrivelse
den 9 februari 1939 ifrågasatt sådan författningsändring, att i det för sjukstuga
medgivna antalet vårdplatser icke behövde inräknas vårdplatser å tuberkulosavdelningar
och bambördsavdelningar, varpå medicinalstyrelsen anförde
följande.

Beträffande tuberkulosavdelningar vid sjukstugor torde dessa i regel redan
tidigare av medicinalstyrelsen hava uppfattats och behandlats såsom i
viss mån självständiga vårdanstalter — B-anstalter för tuberkulosvård — -ehuru lokalt anslutna till en sjukstuga. Sålunda har för dessa tuberkulossjukstugor
fordrats en särskilt vald direktion oell särskild kontroll har utövats
däröver, att läkaren innehaft föreskriven kompetens att bestrida läkarvården
samt företagit stadgat antal besök å sjukstugan, minst tre gånger i veckan
Ehuru dessa avdelningar sålunda enligt styrelsens betraktelsesätt tillhöra en
annan kategori av vårdanstalter — tuberkulossjukvårdsanstalter — synes
det styrelsen för undanröjande av varje anledning till tvekan önskvärt, ali
det i ifrågavarande författningsrum direkt utsäges, att tuberkulosavdelningens
vårdplatser icke skola inräknas i totalsumman av en sjukstugas
platsantal.

Vad beträffar vårdplatserna å en barnbördsavdelning skulle dessa plaiser
däremot utan tvekan inräknas i platsantalet å en sjukstuga, för såvitt
icke desamma genom en särskild föreskrift undantogos därifrån. Skulle
dessa platser inräknas i nämnda platsantal, torde, enligt styrelsens mening.
''issa organisatoriska svårigheter komma att uppstå vid en del sjukstugor.

Man torde kunna säga, att den lid, som åtgår för läkarens arbete å en
lill en sjukstuga förlagd barnbördsavdelning, i regel icke är alltför betydande,
och att detta arbete per vårdplats räknat i fråga örn intensiteten icke
kan jämföras med vad läkaren har att utföra å en vårdplats på den allmänna
avdelningen. I fråga örn den direkta vården av barnaföderskorna uträtta
ju nämligen barnmorskorna vanligen det mest tidsödande arbete!.

Vid några sjukstugor inom Västerbottens och Norrbottens län är antalet
vårdplatser å allmänna avdelningen för närvarande 24 och enligt av medi
cinalstyrelsen godkända planér skola vid dessa sjukstugor anordnas barnbördsavdelningar
om 7 vårdplatser, varför sålunda antalet vårdplatser å en
var av dessa sjukstugor kan beräknas komma att uppgå till 31. Under förutsättning
av medicinalstyrelsens medgivande bleve då en dylik sjukstuga
en s. k. stonöe sjukstuga, vid vilken läkaren jämlikt 14 § 2 mom. i förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

7

skall utnämnas av Konungen och sålunda erhålla fullmakt såsom sjukstuguläkare.
Så länge en sjukstuga icke har mer än trettio vårdplatser, har sjuk
stuguläkarljänsten därstädes i regel bestritts av vederbörande provinsialläkare.
Den omständigheten, att, sedan barnbördsavdelningen anordnats, en
stor del av barnaföderskorna inom distriktet förlösas å sjukstugan, torde,
även om provinsialläkaren jämväl tjänstgör som sjukstuguläkare, snarare
minska än öka dennes arbete. Då fullmakt icke lärer kunna tilldelas en och
samma person å två skilda civila befattningar, synes en provinsialläkare
icke jämväl kunna innehava befattning såsom sjukstuguläkare vid en större
sjukstuga.

Den lyckligaste lösningen av ifrågavarande spörsmål synes därför vara,
att föreskrift meddelades därom, att vid fastställande enligt ovanberörda författningsrum
av antalet vårdplatser å en sjukstuga, platserna å dess barnbördsavdelning
icke behövde medräknas.

Slutligen synes här böra omnämnas, att särskilda epidemiavdelningar finnas
anordnade vid vissa sjukstugor, men att vårdplatserna å dessa avdelningar
aldrig av medicinalstyrelsen inräknats i sjukstugans platsantal. För
att för framtiden undanröja varje eventuell tvekan i dylikt avseende, får styrelsen
föreslå, att bestämmelse därom intages i ifrågavarande författningsrum.

Med stöd av det anförda hemställde medicinalstyrelsen, att 7 § tredje stycket
i sjukhuslagen måtte erhålla följande lydelse:

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må
med medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.
Såsom vårdplats skall därvid icke räknas sådan plats å barnbörds-,
tuberkulos- eller epidemiavdelning. Tuberkulossjukstuga må ej hava iner
än fyrtio vårdplatser.

Den av medicinalstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelsen inflöt emellertid
icke i den sedermera utfärdade, av riksdagen redan tidigare antagna
sjukhuslagen.

Beträffande förevarande framställning och de däröver avgivna
yttrandena må följande omnämnas.

Centrala sjukvårdsberedningen har såsom ovan omtalats i sin framställning
yrkat, att vårdplatser för barnsbörd icke måtte medräknas i de för s. k.
mindre sjukstuga stipulerade 30 vårdplatserna. Till stöd för sitt yrkande anför
sjukvårdsberedningen, bland annat, följande.

Barnbördsvården är för närvarande stadd i stark utveckling. Härvid är
det av intresse ur driftsekonomisk synpunkt, att de avdelningar för barnsbörd,
som tillskapas, såvitt möjligt anslutas till redan befintliga anläggningar
av lasaretts- och sjukstugetyp. Genom en sådan ordning tillförsäkras även
barnaföderskorna ett vissi mått av trygghet därigenom, att läkarhjälp kan
lämnas i mera komplicerade fall.

Örn det i eli sjukvårdsområde befinnes lämpligt ali inrätta en mindre barnbördsavdelning
örn exempelvis 0 platser vid en befintlig sjukstuga med 25
till 30 vårdplatser i stället för att skapa ett fristående förlossningshem, uppstår
fråga örn sjukhusets övergång till större sjukstuga. Enär i det anförda
fallet endast avses tillfogandet av en vårdenhet, som annars icke skulle få

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

Tillgång till sjukstugans resurser, torde icke några särskilda skäl föreligga
att fordra högre kompetens av sjukstugeläkaren och sjukstugans överförande
till större typen.

Gällande bestämmelser i vad avser storleken av sjukstuga äro ägnade alt
försvåra ett rationellt utbyggande av barnbörds vården, då de tvinga till onödiga
ekonomiska uppoffringar från huvudmännens sida. Inrättandet av flera
större sjukstugor torde dessutom i och för sig i allmänhet icke vara önskvärt,
emedan därigenom embryon skapas till ytterligare odelade lasarett, vilket
k-unde vara ägnat att fördröja den delning av de hittillsvarande odelade lasaretten,
som är i så hög grad påkallad inom flertalet sjukvårdsområden.

Sjukvårdsberedningen hänvisar även till två aktuella fall, nämligen förhållandena
vid sjukstugorna i Kiruna och Strängnäs.

Medicinalstyrelsen åberopar i sitt yttrande över centrala sjukvårdsberedningens
hemställan vad styrelsen andragit i sitt förut återgivna utlåtande den
29 oktober 1940 samt framhåller vidare, att den utbyggnad å den slutna förlossningsvårdens
område, som för närvarande påginge och inom de närmaste
åren kunde förväntas äga rum, i hög grad aktualiserade ifrågavarande spörsmål.
För att förhindra de olägenheter, som kunde vara förbundna nied nuvarande
lagbestämmelser i ämnet, syntes det styrelsen önskvärt, att så snart
sig göra läte centrala sjukvårdsberedningens hemställan måtte vinna beaklande.
Den av sjukvårdsberedningen föreslagna ändringen avsåge visserligen
endast sjukstugornas barnbördsavdelningar, men styrelsen ansåge sig
på i utlåtandet den 29 oktober 1940 anförda skäl böra förorda, att, därest
en dylik ändring vidtoges, densamma även måtte komma att avse sjukstugornas
tuberkulos- och epidemiavdelningar.

Svenska landstingsförbundet anför genom sin styrelse:

De nuvarande bestämmelserna angående högsta antalet vårdplatser vid en
s. k. mindre sjukstuga hava i praktiken visat sig vara förbundna med betydande
nackdelar. Det är särskilt tillkomsten under senare år av ett betydande
antal barnbördsavdelningar vid sjukstugorna, som härvidlag lett till vissa
mindre önskvärda konsekvenser, såsom närmare framgår av den föreliggande
framställningen.

I likhet med såväl centrala sjukvårdsberedningen som medicinalstyrelsen
anser styrelsen därför alt berörda bestämmelse bör ändras därhän, afl i sjukstugas
vårdplatsantal icke böra inräknas platser för barnbördsvård. På av
medicinalstyrelsen anförda skäl anser styrelsen, att ej heller vårdplatserna
a anslutna tuberkulos- och epidemiavdelningar därvid skola inräknas.

Styrelsen tillstyrker på grund härav bifall till det av medicinalstyrelsen
framlagda lagförslaget, därvid styrelsen framhåller att, med hänsyn till den
utbyggnad av den slutna barnbördsvården som nu påginge, det vore angeläget
alt berörda lagändring bomme till stånd snarast möjligt.

Slutligen må här nämnas att medicinalstyrelsen i skrivelse den 19 juni
1944 hemställt om utredning rörande villkoren för behörighet till befattning
såsom läkare vid epidemisjukhus m. m. Ärendet är, efter remissbehandling,
beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

9

Såsom framhållits i centrala sjukvårdsberedningens framställning och understrukits
i de över densamma avgivna yttrandena är den i 7 § tredje stycket
av 1940 års sjukhuslag upptagna bestämmelsen angående högsta tillåtna
antalet vårdplatser å sjukstuga ägnad att försvåra ett rationellt utbyggande
av barnbördsvården. Med den utformning nämnda bestämmelse erhållit kommer
nämligen stundom inrättandet av särskild barnbördsavdelning vid sjukstuga
att kunna äga rum endast om sjukstugan övergår till s. k. större sjukstuga.
En dylik övergång synes emellertid med hänsyn till de därav föranledda
konsekvenserna icke önskvärd i andra fall än då den påkallas ur
vårdsynpunkt. Vad nämnda synpunkt beträffar torde böra beaktas att, såsom
medicinalstyrelsen framhållit, den lid som åtgår för läkarens arbete å
en till sjukstuga förlagd barnbördsavdelning i regel icke är alltför betydande
och att detta arbete, per vårdplats räknat, i fråga om intensiteten icke kan
jämföras med det arbete, som en vårdplats å allmän avdelning medför för
läkaren. Även om i följd av inrättandet av särskild barnbördsavdelning sammanlagda
antalet vårdplatser vid en sjukstuga kommer att överstiga trettio,
torde därför vården å sjukstugan kunna på ett tillfredsställande sätt handhavas
av den dittillsvarande sjukstuguläkaren. Av liknande skäl bör en barnbördsavdelning
kunna anslutas till en större sjukstuga, även om det sammanlagda
platsantalet, barnbördsavdelningen medräknad, skulle överstiga femtio.
Ej heller då det gäller tillämpningen av stadgandet i 7 § fjärde stycket örn
inrättande å sjukhus, som har mer än tjugufyra vårdplatser, av särskilda
rum för sjuka, som icke utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal, synes
barnbördsavdelningen böra medräknas. På grund härav och med hänsyn
till det ökade behovet av vårdplatser å barnbördsavdelningarna finner jag påkallat,
att ifrågavarande bestämmelser i 7 § sjukhuslagen uppmjukas såtillvida
att i det föreskrivna maximiantalet vårdplatser å sjukstuga ej behöva
inräknas vårdplatser å barnbördsavdelning. Utökningen av antalet platser å
barnbördsavdelningen kan emellertid givetvis icke få ske utan varje begränsning.
Ett alltför stort antal dylika platser å en sjukstuga skulle nämligen förändra
dennas karaktär och verka förryckande å arbetet därstädes. Det synes
därför lämpligt att bestämmelsen avfattas så att vårdplatserna å barnbördsavdelningen
skola medräknas allenast i den mån de överstiga vissi antal, förslagsvis
femton.

Vårdplatser å sådana tuberkulosavdelningar som finnas inrättade vid
vissa sjukstugor lia icke av medicinalstyrelsen brukat inräknas i sjukstugornas
platsantal. Då dessa avdelningar, såsom ock av styrelsens redogörelse
framgår, torde vara att anse såsom självständiga vårdanstalter, ehuru de av
driftsekonomiska skäl lokalt anslutits till en sjukstuga, lärer någon erinran
icke kunna framställas mot nämnda praxis. Vid sådant förhållande torde den
av styrelsen ifrågasatta lagändringen, att såsom vårdplatser å sjukstuga ej
heller skola räknas vårdplatser å dylika avdelningar, icke vara av behovet
påkallad.

Bihang till riksdagens protokoll Ulli5. 1 sami. Nr 18.

Departements chefen.

2

10

Kungl. Majlis proposition nr 18.

Vad slutligen beträffar spörsmålet, huruvida vårdplatserna å sjukstugas
epidemiavdelning skola inräknas i platsantalet, torde med lösningen avnämnda
fråga, vilken icke synes vara mera trängande, lämpligen böra få
anstå till dess den kan upptagas i samband med behandlingen av kompetensvillkoren
för läkare å epidemisjukhus; sistnämnda ärende torde, såsom
av redogörelsen framgår, komma att prövas inom en icke avlägsen framtid.

Departementschefen hemställer härefter, att inom socialdepartementel
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse aa 7 § lagen den 20 deeember
1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att lill riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
516038