Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Proposition 1951:96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den lh
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
given Stockholms slott den 9 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan utvidgning av lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att såsom yrkessjukdom
omfattad av försäkringen skall anses jämväl kronisk kadmiumförgiftning.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 96.

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 96.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Den, som---—--radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom — — — Såsom yrkessjukdom — — —
hudkräfta (kancer); hudkräfta (kancer);

10) kronisk manganförgiftning; 10) kronisk manganförgiftning,

kronisk kadmiumförgiftning;

11) dammlunga, framkallad — — 11) dammlunga, framkallad — —

— med konsthartslim. — med konsthartslim.

Beträffande försäkringen — — -— nedan stadgas.

Arbete i------farligt arbete.

3 §.

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, vad
angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne, kronisk
manganförgiftning eller dammlunga,
framkallad genom inverkan av oorganiskt
ämne, inom tio år före da- 1

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, då
fråga är om yrkessjukdom, som
framkallats genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne,
eller om kronisk manganförgiftning,
kronisk kadmiumförgiftning eller
dammlunga, framkallad genom in -

1 Senaste lydelse av 1 och 3 §§ se SFS 1950:166.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

gen för sjukdomens yppande varit
sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

(Föreslagen lydelse:)

verkan av oorganiskt ämne, inom tio
år före dagen för sjukdomens yppande
varit sysselsatt med arbete i
verksamhet, där fara föreligger för
sjukdomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951 men skall icke äga tillämpning
i fråga om yrkessjukdom, som icke
omfattas av förut gällande lag, därest
sjukdomen yppats före nämnda
dag, och ej heller beträffande dylik
sjukdom, som yppats senare, därest
arbetaren icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av
den art, som framkallat sjukdomen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld^

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga
om ändring i yrkessjukdomsförsåkringslagen samt anför.

Inledning.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för
skada till följd av olycksfall i arbete, anses försäkrad även för vissa yrkessjukdomar.
Ersättning i anledning av dylik sjukdom utgår enligt i huvudsak
samma grunder som för olycksfall i arbete.

Vid yrkessjukdomsförsäkringslagens tillkomst underströks, att endast
sådana sjukdomar borde omfattas av försäkringen, vilkas uppkomst utan
svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet och därmed sammanhängande förhållanden.
Lagen ansågs därför icke böra innehålla någon allmän definition
av begreppet yrkessjukdom utan endast en förteckning över de fall,
som skulle berättiga till ersättning. Denna principståndpunkt har sedermera
icke frångåtts, men genom upprepade lagändringar (nr 335/1930,
384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949 och 166/1950) har nyssnämnda
förteckning, som återfinnes i lagens 1 §, i olika avseenden kompletterats och
området för de ersättningsgilla sjukdomsfallen sålunda efter hand vidgats.
Vid den senaste lagändringen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1950, hänfördes
under lagen bl. a sjukdomen dammlunga, framkallad genom inverkan
av oorganiskt ämne. Bland de oorganiska ämnen, som kunna giva upphov
till dammlunga, märkes kadmium.

Sedan fråga uppkommit om utvidgning av lagens tillämpningsområde till
även andra av kadmium framkallade sjukdomstillstånd än dammlunga, anhåller
jag att få upptaga denna fråga till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

5

Framställning i ärendet.

I skrivelse den 1 december 1950 till Kungl. Maj :t har Svenska metallindustriarbetareförbundet
anfört bl. a. följande: Vid Svenska Ackumulator
Aktiebolaget Jungner i Oskarshamn funnes en särskild avdelning för tillverkning
av elektroder, avsedda för alkaliska ackumulatorer. Materialet för
denna tillverkning vore en massa av kadmium och järn samt nickel och
grafit i finfördelad form, vilken pressades och formades i specialmaskiner.
Vid denna arbetsplats hade uppstått ett antal fall av yrkessjukdom, som
hittills varit okänd i vårt land. Sedan hälsorisken påtalats för Statens
institut för folkhälsan, hade en utredning verkställts av doktor Lars Friberg
vid institutets yrkeshygieniska avdelning. Utredningen hade bl. a. omfattat
en undersökning av ett 60-tal av förbundets medlemmar vid företaget.
Genom undersökningen hade konstaterats, att ett flertal av arbetarna visat
symtom (lungskada, urinäggvita och njurskada) på kadmiumförgiftning.
Att sjukdomen kunde vara av allvarlig natur framginge därav att sedan
undersökningen påbörjades 1946 två arbetare avlidit på grund av kadmiumförgiftning.
Lungskada på grund av kadmiumförgiftning vore ersättningsbar
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Däremot torde övriga skador,
såsom urinäggvita och njurskador, icke berättiga till ersättning. Med hänsyn
härtill syntes lagen böra kompletteras och förbundet hemställde, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta härom.

Till stöd för sin framställning har förbundet åberopat en av Friberg författad
akademisk avhandling med titeln »Health hazards in the manufacture
of alkaline accumulators with special reference to chronic cadmium
poisoning.»

Yttranden.

över metallindustriarbetareförbundets framställning ha utlåtanden först
avgivits av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Därefter
ha försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialvårdskommittén, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige yttrat sig i ärendet.

Medicinalstyrelsen och Socialförsäkringsbolagens förening tillstyrka bifall
till förbundets framställning.

Statens institut för folkhälsan, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
socialvårdskommittén och Svenska arbetsgivareföreningen förorda, att
kronisk kadmiumförgiftning införes såsom ersätlningsberättigande sjukdom
i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Landsorganisationen tillstyrker, att kadmiumförgiftning införes i lagen
utan begränsning till kronisk förgiftning.

Statens institut för folkhälsan hänvisar i sitt utlåtande till en inom institutets
yrkeshygieniska avdelning upprättad promemoria, vari anföres följande.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Genom undersökningar utförda vid yrkeshygieniska avdelningen har vid
Svenska Ackumulator AB Jungner, Oskarshamn, påvisats en yrkessjukdom,
kronisk kadmiumförgiftning, vars symtomatologi tidigare varit okänd såväl
i Sverige som i utlandet. Sjukdomen hade uppkommit genom att arbetarna
inandats det finfördelade kadmiumdamm, som bildades vid tillverkningen
av s. k. alkaliska ackumulatorer.

I Sverige finnes f. n. endast en fabrik för tillverkning av alkaliska ackumulatorer
(en liknande anläggning är dock under utbyggnad vid ett annat
företag) och så långt yrkeshygieniska avdelningen har sig bekant förekommer
på andra arbetsplatser inte en exposition för kadmium i sådan grad
att uppkomsten av en kronisk förgiftning är tänkbar. Då kadmium emellertid
troligen kommer att få en allt vidsträcktare användning är det tänkbart
att längre fram möjligheter kunna finnas till kronisk förgiftning även
på andra arbetsställen. Så vet man t. ex. att en avsevärd exposition för kadmium
kan förekomma vid t. ex. framställning av rent kadmium, zinksmältning
och tillverkning av olika kadmiumlegeringar.

Kronisk kadmiumförgiftning är en långsamt progredierande sjukdom,
vars symtom, så långt erfarenheterna hittills sträcka sig, först uppträda
efter flera års arbete med kadmium. Om tillräcklig exposition föreligger
torde flertalet av berörda arbetare drabbas.

Symtomen utgöres av:

1. skador på andningsvägarna i form av framför allt lungemfysem, men
även anosmi.

2. njurskada och njursten. Beträffande njurskadan föreligger differentialdiagnostiskt
en viss skillnad gentemot inflammatoriska njursjukdomar.
Vid dessa senare sjukdomar förekomma nämligen i urinen ett patologiskt
antal blodkroppar och cylindrar, vilket emellertid saknas vid njurskada
orsakad av kadmiumförgiftning.

3. rubbningar av proteinomsättningen, visande sig i en förhöjd sänkningsreaktion
och i urinäggvita. Denna äggvita är av annan natur än den
»vanliga» urinäggvitan och kan särskiljas från denna såväl genom vissa
av våra vanliga fällningsreaktioner som genom elektroforetisk analys.
Äggvitan synes vara specifik för kronisk kadmiumpåverkan och har differentialdiagnostiskt
därför stor betydelse.

Av de nämnda symtomen torde framför allt lungskadan kunna giva
upphov till ett invalidiserande sjukdomstillstånd, och i de två dödsfall,
som i vårt land inträffat i kronisk kadmiumförgiftning, tillskrevs dödsorsaken
främst lungemfysemet. Även njurskadan kan dock vara så uttalad att
det får anses sannolikt att en nedsättning av arbetsförmågan enbart på
denna grund kan förekomma.

De övriga symtomen kunna även de kräva patientens sjukskrivning under
längre eller kortare tid, beträffande njursten för behandling av detta
symtom och beträffande urinäggvita och förhöjd sänkningsreaktion för
att utesluta annan ekologi.

Det rör sig således om en allvarlig yrkessjukdom av kronisk natur, som
kan medföra förlust av eller nedsättning av arbetsförmågan under längre
eller kortare tid. Förekomsten av urinäggvita av det speciella slag det här
gäller är specifik för sjukdomen, men även övriga symtom torde i stort
sett väl kunna avgränsas mot liknande symtom av annan etiologi om man
tar i betraktande den långvariga exposition för relativt stora mängder kadmiumdamm,
som erfordras för uppkomsten av kronisk kadmiumförgiftning.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Under hänvisning till ovanstående anser yrkeshygieniska avdelningen att
kronisk kadmiumförgiftning väl bör kunna innefattas i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Riksförsäkringsanstalten, som i ärendet rådfört sig med bl. a. docenten,
medicine doktorn Torsten Bruce, åberopar ett av denne avgivet uttalande
av bl. a. följande innehåll.

Som regel har man vid förgiftning med kadmium anledning räkna med
symtom från såväl lungor som njurar samt rubbningar i proteinomsättningen.
Med kännedom om hur symtomen vid olika sjukdomar kunna variera,
finnes anledning förmoda, att vid kadmiumförgiftning lungskada kan
förekomma som enda sjukdomstecken likaväl som att njurskada kan tänkas
förekomma ensam eller eventuellt i kombination med rubbningar i
proteinomsättningen. Det är en känd sak, att lungskada vid kadmiumförgiftning
kan ge invaliditet; det kan även tänkas, att av kadmium orsakade förändringar
i t. ex. njurarna utan samtidig lungskada kunna medföra invaliditet.
Symtomen med skada i andningsvägarna med emfysem, njurskada och
njursten samt rubbningar i proteinomsättningen äro således att tolka som
olika symtom av kronisk kadmiumförgiftning. Enligt mitt förmenande är
kronisk kadmiumförgiftning tillräckligt utforskad och så avgränsbar från
andra sjukdomstillstånd, att den kan godtagas som yrkessjukdom i lagens
mening.

Försäkringsrådet föreslår, att sjukdomen införes i lagen genom att den
nuvarande beteckningen »dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt
ämne» ändras till »dammlunga, framkallad genom inverkan av
oorganiskt ämne, samt då fråga är om kronisk förgiftning framkallad genom
inverkan av kadmium jämväl annan sjukdomsform än dammlunga».

Socialvårdskommittén erinrar om att det av praktiska skäl hittills ansetts
nödvändigt att begränsa yrkessjukdomsförsäkringslagen på sådant
sätt att den endast omfattade sjukdomar genom inverkan av vissa angivna
ämnen m. m. samt vissa uppräknade sjukdomar av andra orsaker. I samband
med den inom kommittén pågående överarbetningen av lagstiftningen
om försäkring för olycksfall i arbete hade till övervägande upptagits frågan
i vad mån den nuvarande ramen för yrkessjukdomsförsäkringslagen kunde
utvidgas. Flera olika alternativ till utvidgning hade diskuterats med
tillkallade sakkunniga och annan expertis. Kommitténs arbete avsåges bli
slutfört i sin helhet under första hälften av 1951. Den inom kommittén
pågående utredningen borde icke utgöra hinder för att kronisk kadmiumförgiftning
inordnades under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten förorda, att den tid, inom
vilken sjukdomen för att vara ersättningsbar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
skall ha yppats efter det vederbörande lämnat den farliga
verksamheten, bestämmes till 10 år i likhet med vad som gäller i fråga om
dammlunga och vissa andra yrkessjukdomar.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departementschefen.

Lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller
icke någon allmän bestämmelse om vad som skall förstås med yrkessjukdom.
I stället uppräknas i lagen de fall, som berättiga till ersättning.
Bakom denna avgränsning av lagens tillämpningsområde ligger tanken,
att försäkringen endast bör omfatta sådana sjukdomar, som utan
större svårigheter kunna ledas tillbaka till arbetet och därmed sammanhängande
förhållanden. Vid lagstiftningens tillkomst förutsattes, att lagens
förteckning över ersättningsberättigande fall skulle kompletteras efter
hand som våra kunskaper om yrkessjukdomarna ökade. Så har också
skett; vid sex olika tillfällen har lagens tillämpningsområde vidgats genom
att nya fall hänförts till försäkringen. Genom den sista ändringen,
som trädde i kraft den 1 juli 1950, upptogs dammlunga, framkallad genom
inverkan av oorganiskt ämne, bland de sjukdomar, som berättiga till ersättning.

Nu föreligger förslag att inordna en ny yrkessjukdom — kadmiumförgiftning
— under försäkringen.

Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som hörts i ärendet, ha
tillstyrkt, att kadmiumförgiftning av kronisk natur upptages i lagen bland
de ersättningsberättigande yrkessjukdomarna. En remissinstans har ansett,
att försäkringsskyddet bör utsträckas även till andra förgiftningsfall
än de kroniska.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att inandning av finfördelat
kadmium —- vilket ämne användes bl. a. vid tillverkning av alkaliska
ackumulatorer — kan orsaka en långsamt framskridande kronisk
förgiftning, vars symtom så långt erfarenheterna sträcka sig uppträda
först efter flera års arbete med kadmium. I den mån förgiftningen tar sig
uttryck i skada på lungorna, torde sjukdomen kunna hänföras till dammlunga
i den bemärkelse detta begrepp har i yrkessjukdomsförsäkringslagen
och således redan nu omfattas av försäkringen. Fall synas emellertid
kunna förekomma, då förgiftningen endast yttrar sig i njurskada eller
sådan skada i förening med rubbningar i äggviteomsättningen. Kronisk
kadmiumförgiftning kan ge upphov till bestående invaliditet och t. o. m.
medföra döden; av de kända fall, som hittills inträffat i vårt land, ha
två haft dödlig utgång. Sjukdomen synes kunna avgränsas från andra
sjukdomstillstånd och med tillräcklig grad av säkerhet härledas från den
skadades arbete. Med hänsyn härtill tillstyrker jag, att kronisk kadmiumförgiftning
hänföres under yrkessjukdomsförsäkringslagen även i de fall,
då förgiftningen icke tar sig uttryck i dammlunga.

Frågan huruvida även annan kadmiumförgiftning än den kroniska bör
inordnas under försäkringen synes icke kunna bedömas på den nu föreliggande
utredningen, vilken endast tar sikte på kroniska fall. Denna fråga
torde därför få övervägas i samband med den allmänna översyn av lagstiftningen
på hithörande område, som nu pågår. Jag vill emellertid anmärka,

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

9

att även en i medicinsk mening icke kronisk kadmiumförgiftning, som tar
sig uttryck i lungskada, redan nu synes kunna medföra rätt till ersättning,
nämligen i den mån sjukdomen kan anses falla under begreppet dammlunga
i lagens bemärkelse.

Den av mig föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämpningsområde förutsätter en komplettering av bestämmelserna i lagens
1 § andra stycket, där de ersättningsberättigande sjukdomarna uppräknas.
I nämnda stycke upptagas f. n. under punkt 10) kronisk manganförgiftning
och under punkt 11) dammlunga, framkallad genom inverkan
av oorganiskt ämne. Försäkringsrådet har föreslagit, att kompletteringen
sker genom visst tillägg till stadgandet under punkt 11). För egen del anser
jag, att innebörden av den ifrågasatta utvidgningen av lagens tillämpningsområde
kommer till tydligare uttryck, om kronisk kadmiumförgiftning —
vilken beteckning synes vara vedertagen i medicinskt språkbruk — upptages
i punkt 10) vid sidan om kronisk manganförgiftning och punkt 11)
lämnas oförändrad. Härigenom kommer visserligen kronisk kadmiumförgiftning,
som tar sig uttryck i dammlunga, att bli hänförlig till såväl punkt
10) som punkt 11) men några olägenheter härav synas icke behöva uppstå.

Enligt 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen utgår ersättning i anledning
av yrkessjukdom icke, med mindre den skadade inom viss tid före sjukdomens
yppande varit sysselsatt med arbete i den verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen. Denna tid är i regel ett år men vid vissa sjukdomar
— däribland dammlunga — tio år. Då kronisk kadmiumförgiftning kan
framträda lång tid efter det arbetarna upphört med den farliga verksamheten,
bör 10-årsregeln gälla även för denna sjukdom.

Den nu föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen bör
träda i kraft den 1 juli 1951. Eftersom det gäller ändrade bestämmelser beträffande
en obligatorisk försäkring, bekostad av arbetsgivarna, bör — i
överensstämmelse med den princip som tillämpats vid de tidigare tillfällen,
då yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde utvidgats — lagändringen
icke göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats före dess ikraftträdande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe. 1 2

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har bär
uteslutits.

2 Bihang till riksda gens protokoll 1051. 1 samt. Nr 96.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 mars
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 5 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23
februari 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet G. Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 6 mars 1951 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1951 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den li juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
J. O. Widman.