Kungl. Maj:ts proposition Nr 94

Proposition 1924:94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj
1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;
given Stockholms slott den 14 mars 1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5
i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sarnl. 69 höft. (Nr 94.)

)

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 ma

1S90 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 4.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,
bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål
undergått, eller efter värdering (liypoteksvärdering), som må kunna verkställas
antingen å marken av därtill utav liypoteksföreningens styrelse utsedda
personer, eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen;
och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i
§ 4 här nedan omförmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna
om värdering å marken och efter sig företeende omständigheter bestämma
lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda
sätt utrönta värde.

§ 5.

Vid bestämmande enligt nästföregående paragraf av det värde, i förhållande
vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke
åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning;
och må vid värdets bestämmande genom värdering med ledning
av förefintliga handlingar ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana,
som med minst tio procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering
å marken.

Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av
de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket,
vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskoav, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Cl ason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t föredraga frågan om viss ändring
i gällande bestämmelser angående de s. k. hypoteksföreningarnas verksamhet.

Hypoteksföreningarna handhava den s. k. primära jordbruksfastighetskrediten.
Denna kredit är reglerad av bestämmelserna i dels förordningen
den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank och dels förordningen
samma dag angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Hypoteksbanken och hypoteksföreningarna utgöra tillsammans en enhetlig
institution för den ifrågavarande kreditens handhavande. Hypoteksföreningarna
utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande jordbrukarna;
hypoteksbanken är centralanstalt för hypoteksföreningarna och har ej andra
delägare än dessa.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som
erfordras för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel
och å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt
skall tillses, »att tillräcklig säkerhet i jordegendom finnes och under
hela avbetalningstiden bibehålies» för de penningmedel, banken sålunda
för föreningarnas räkning upplånat. Hypoteksbanken äger så till vida
ensamrätt till utgivande av obligationer mot säkerhet i jordegendom på
landet, som ingen annan kreditinrättning må utgiva dylika obligationer.
Bankens upplåning sker så gott som uteslutande genom försäljning av obligationer
av ifrågavarande slag. De lån, som banken sålunda upptager,
skola återbetalas efter viss, vid respektive låns upptagande bestämd tid
antingen genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, och är banken
i varje fall skyldig att förbehålla sig rätt till uppsägning efter viss tid.
högst tio år, från ett låns upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara
sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till hypo -

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

teksföreningarnas delägare. Lån till hypoteksföreningarna skola från bankens
sida utlämnas att återbetalas genom viss årlig amortering eller efter
viss längre tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns utlämnande,
kan det av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter ett
år. — Till grundfond och såsom säkerhet i sista hand för hypoteksbankens
förbindelser äro till banken överlämnade 30 miljoner kronor i 3 1/2 procents
statsobligationer. Föreningarnas delaktighet i banken och ansvarighet för
dennas förbindelser bestämmas efter oguldna beloppet av föreningarnas från
banken erhållna lån. Hava de nyssberörda statsobligationerna behövt tagas
i anspråk för fullgörande av bankens förpliktelser, kan banken i och för
återställande av grundfonden företaga uttaxering å hypoteksföreningarna i
förhållande till deras delaktighet. Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse,
bestående av fem ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande,
en av riksgäldsfullmäktige utsedd vice ordförande samt tre av de i
banken delägande hypoteksföreningarna utsedda personer. Allmän ordinarie
sammankomst hålles årligen med delägarna i banken, och äger varje ansluten
hypoteksförening att till denna sända tre ombud. Vid sammankomsten
skola delägarna bl. a. bestämma de grunder, enligt vilka inom
varje förening särskild värdering av jordegendom (hypoteksvärdering) skall
ske, samt besluta om villkor för låns utlämnande och om förvaltningsbidrags
erläggande.

De hos hypoteksföreningarna låntagande jordägarnas delaktighet i dessa
föreningar bestämmes efter oguldna beloppet av deras från vederbörande
föreningar erhållna lån. Föreningarna utlämna i allmänhet lån endast mot
första inteckning i vidkommande egendom. Lånebeloppet bestämmes antingen
efter egendomens bevillningstaxering eller efter hypoteksvärdering
och kan uppgå till hälften (för stående lån till en tredjedel) av värdet,
»föreningens styrelse alltid obetaget att förordna om särskild värdering och
efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp lägre än hälften
av egendomens på någotdera av ovannämnda sätt utrönta värde». Vidare
gäller, att man vid bestämmande av det värde, i förhållande vartill lån å
egendom sålunda lämnas, må taga i beräkning endast jordvärdet, men
icke åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas. Å andra
sidan må lån icke i något fall lämnas å egendom, där ej de för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnaderna äro brandförsäkrade i någon med vederbörlig
stadfästelse försedd inländsk försäkringsanstalt, som hypoteksföreningens
styrelse finner erbjuda full säkerhet. För lån, som av hypoteksförening
utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens lån hos
hypoteksbanken. Den huvudsakliga delen av föreningarnas lån till jordägarna
utlämnas såsom långtidiga amorteringslån (med 1/2 procents amortering);

1 andra rummet kommer en lånetyp med kortare amorteringstid (i regel

2 procents amortering). — Närmare föreskrifter för förvaltningen av hypoteksföreningarnas
angelägenheter meddelas i de av Kungl. Maj:t för respektive
föreningar stadfästa reglementena. Förutberörda hypoteksvärderingar

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 94. 5

verkställas av därtill av föreningarnas styrelser utsedda förrättning smän
med biträde av tillkallade godemän. Till grund för värderingarna ligga av
vederbörande föreningar och hypoteksbankens delägare fastställda tariffer
amt av de olika föreningarna antagna instruktioner.

1 ett den 14 oktober 1922 aVgivet betänkande framlade de s. k. fastighetskreditsakkunniga
för chefen för jordbruksdepartementet ett förslag angående
höjning av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten
m. m.

Sedan detta betänkande — enär den fortsatta handläggningen av däri
berörda frågor torde ankomma på finansdepartementet — överlämnats till
chefen för detta departement, har utlåtande över betänkandet infordrats från
lantbruksstyrelsen, varjämte fullmäktige i Sveriges riksbank och i riksgäldskontoret
ävensom Sveriges allmänna hypoteksbank beretts tillfälle att avgiva
yttranden. Tillstyrkande utlåtanden från dessa inkommo sedermera,
men något förslag i anledning av kommittébetänkandet blev icke förelagt
1923 års riksdag.

Nämnda betänkande innehöll förslag i tva särskilda hänseenden, nämligen
dels om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastiglietsbelåning
till 60 procent från nuvarande 50 procent av det på visst sätt bestämda
fastighetsvärdet, dels ock om viss ändring av sättet för nämnda
värdes bestämmande, i så måtto att detta skulle kunna beräknas genom
särskild av vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar
företagen s. k. överslagsvärdering.

Angående den senare frågan anförde de sakkunniga,- bland annat, följande.
Ett behov av värdering kunde med de nuvarande fastighetstaxeringsbestämmelserna
uppkomma i ett större antal fall än tidigare. Då man, bland
annat, hade att räkna med att taxeringsvärdet (jordbruksvärdet) i många
fall kunde bliva för lågt för att läggas till grund för belåningen, men det
skulle bliva för betungande särskilt för de mindre jordbruken, om man
allmänt krävde hypoteksvärdering, hade sakkunniga funnit sig böra söka
bereda möjlighet för lånesökande att utan dylik värdering erhålla högre län
än som skulle vara möjligt på grundval av taxeringsvärde (jordbruksvärde).
De sakkunniga uttala vidare följande:

»Den anordning, som de sakkunniga härvidlag vilja föreslå, hava de
kunnat anknyta till den inom flertalet hypoteksföreningar tillämpade metoden
att vid prövning av låneansökan kontrollera taxeringsvärdet, resp.
hypoteksvärderingsvärdet genom att på grundval av arealbevis och tillgängliga
uppgifter samt inom ramen av gällande värderingstariffer verkställa
en överslagsberäkning av den till belåning anmälda fastighetens värde.
Denna överslagsberäkning synes de sakkunniga utan fara kunna direkt läggas
till grund för belåning, ty, under förutsättning att vederbörande styrelse
vid beräkningens verkställande såvitt möjligt håller sig på den säkra sidan,
synes en dylik anordning icke behöva innebära någon egentlig risk.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 01.

Såsom de sakkunniga framhållit, är detta tillvägagångssätt motiverat
främst av hänsynen till de mindre fastigheterna, och det kunde därför ligga
nära till hands att begränsa anordningen till att giilla endast dem. Emellertid
visar det sig, att man på grund av de skiftande förhållandena i landets
olika delar — särskilt olikheterna mellan tättbebyggda, skogfattiga trakter
ä ena sidan och glestbebyggda, skogrika sådana ä den andra — stöter pa
oövervinneliga svårigheter, om man vill söka draga upp sådana gränser
härvidlag, som utan olägenhet kunna givas författningsbestämmelsers bindande
form. . För att anordningen skall bliva nöjaktigt smidig, bör det därför
anförtros åt hypoteksbankens delägare att i samband med bestämmandet
av värderingstariffer — för hypoteksvärdering och för överslagsvärdering —
även besluta, om och huru gränser för överslagsvärderings användning inom de
olika hypoteksföreningarna böra dragas. De sakkunniga förmena, att man
når fullt betryggande resultat genom att åt hypoteksinstitutionen själv överlämna
att bestämma i detta hänseende. — Vid överläggningarna inom de
sakkunniga har även ifrågasatts, huruvida icke en gräns för långivning på
grundval av överslagsvärdering borde bestämmas antingen på det sätt, att
överslagsvärderings belopp i intet fall linge överstiga egendoms sammanlagda
taxeringsvärde, eller ock så, att sagda belopp linge uppgå till förslagsvis
högst 80 å 00 procent av vad som vid hypoteksvärdering med användande
av maximivärden kunde ernäs. De sakkunniga, som givetvis
förutsätta, att man vid överslagsvärdering under inga förhållanden skall
komma till högre belopp än vid en hypoteksvärdering, hava emellertid med
hänsyn till de jämförelsevis få fall, det här torde röra sig om, och till de
förutberörda svårigheterna att utan olägenhet kunna uppdraga hela landet
avseende gränser icke ansett sig böra föreslå införande av någon författningsbestämmelse
härom. Även denna fråga bör, enligt de sakkunnigas
mening, kunna överlämnas till hypoteksinstitutionens eget avgörande.

I anslutning till det nu anförda vilja de sakkunniga upptaga till särskild
prövning frågan om i vad mån värdet av växande skog enligt gällande
bestämmelser må ingå i egendoms taxeringsvärde, då detta lagts till grund
för ansökan om lån, ett spörsmål, beträffande vilket en viss oklarhet gjort
sig gällande. Spörsmålet avser närmast tolkningen av § 5 i kungl. förordningen
den 16 maj 1800 angående de allmänna grunder, som vid hypotcksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Enligt nämnda stadgande skall vid bestämmandet av det värde, i förhållande
vartill enligt § 4 i förordningen lån å egendomen må meddelas, endast
jordvärdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan från egendomen
skiljas, tagas i beräkning. Och i sistnämnda paragraf talas om, att beloppet
av lån må bestämmas antingen efter egendomens bevillningstaxering eller
efter särskild värdering. Den uppfattningen har nu framkommit, att den
i § 5 meddelade regeln skulle vara att tillämpa endast, då hypoteksvärderingsvärde
men icke då taxeringsvärde lagts till grund för låneansökningen,
varav skulle bliva en följd, att i det senare fallet egendomens belåningsvärde
skulle komma att formellt baseras på ett värde, som jämväl omfattade
byggnader och växande skog, under det att belåningsvärdet reellt skulle
grundas på en av styrelsen gjord kontrollvärdering, företagen på liknande
sätt, som avses för den av de sakkunniga föreslagna överslagsvärderingen.
Den motsatta uppfattningen går ut därpå, att från taxeringsvärdet bör avdragas
vad som kan antagas belöpa å förmögenhetsobjekt, som kunna från
fastigheten skiljas, och att sålunda maximum för det värde, i förhållande
vartill lån må meddelas, är, då taxeringsvärde åberopas, det på nyssberörda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

i

sätt reducerade taxeringsvärdet. Att ifrågavarande förordning med den
förra uppfattningen skulle bliva inkonsekvent, ligger i öppen dag, och redan
denna omständighet innefattar givetvis ett vägande skäl mot att godkänna
berörda uppfattning. Därtill kommer ej blott att förordningens ordalag
avgjort strida mot densamma utan även att man vid formuleringen av förordningens
nuvarande text — enligt vad i motiveringen uttryckligen angives
— just avsåg att giva uttryck åt den senare av de här omförmälda
uppfattningarna. Under sådana förhållanden synes någon tvekan icke kunna
råda om att denna senare uppfattning är den riktiga.

Nyssberörda spörsmål har fått ökad betydelse i följd av de ändringar,
som genom kungl. förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering
1922 genomförts i avseende å taxering av jordbruksfastighet. Medan enligt
äldre taxeringsbestämmelser för varje sådan fastighet skulle upptagas ett
gemensamt taxeringsvärde för allt, som enligt lag är att hänföra till den
fasta egendomen, skall taxeringen enligt nyssnämnda förordning ske på
sådant sätt, att jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde
redovisas vart för sig. Därvid förstås med jordbruksvärde fastighetens värde
för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten
hörande mark, med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och
industrivärde det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Den uppdelning
av taxeringsvärdet, som med hänsyn till skogsvärdet författningsenligt skall
ske vid beviljande av hypotekslån, göres sålunda numera redan vid själva
taxeringen. Emellertid har det vid tillämpningen av 1921 års förordning
visat sig, att taxeringsmyndigheterna på sina håll vid det äldre taxeringsvärdets
uppdelning satt skogsvärdet relativt högt och i allt fall högre än
det belopp, vartill detsamma vid hypotekslåns beviljande beräknats. Härav
blir åter en följd, att vid en eventuell förnyelse av äldre iån vederbörande
fastighetsägare icke utan hypoteksvärdering kan erhålla samma lånebelopp
som förut, ja fall hava till och med förekommit, i vilka det äldre lånebeloppet
icke skulle kunna erhållas ens om lånegränsen höjdes till 60 procent
av egendomsvärdet. Ett dylikt resultat kan givetvis icke anses tillfredsställande.
Godtages emellertid den av de sakkunniga ovan förordade anordningen
att vid sidan av taxerings- och hypoteksvärderingsvärdena såsom
beräkningsgrund godkänna det värde, vartill hypoteksförenings styrelse på
grundval av arealbevis och värderingstariffer finner sig böra upptaga egendomen,
bortfaller den nyss berörda svårigheten.»

I en till chefen för finansdepartementet ställd, den 14 december 1923
dagtecknad skrivelse har nu styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
anfört i huvudsak följande:

Då fastighetskreditsakkunnigas förslag ej föranlett proposition till 1923
års riksdag, hade hypoteksbankens delägare i juni 1923 uppdragit åt bankstyrelsen
att vidtaga de åtgärder, som styrelsen kunde finna lämpligast för
att frågan måtte så snart som möjligt erhålla en tillfredsställande lösning.
Sedan i anledning härav bankens verkställande direktör i frågan utarbetat
en vid skrivelsen fogad promemoria angående motiven för de ifrågasatta
ändringarna, hemställde styrelsen, att departementschefen ville ägna ifrågavarande
sakkunnigeförslag sin synnerliga uppmärksamhet samt föreslå
Kungl. Maj:t att till 1924 års riksdag avlåta proposition i ämnet, därvid
framställning syntes böra göras om antagande av den nya belåningsgrunden

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Departements chefen.

även för den händelse att hypoteksföreningarnas belåningsrätt ansåges ieke
kunna utsträckas utöver nuvarande procent av egendomens värde.

I den av bankstyrelsen åberopade promemorian framhållas, bland annat,
följande synpunkter. Hypoteksvärdering enligt nuvarande bestämmelser
innebure ett lika vidlyftigt som dyrbart förfarande, varför det i endast
jämförelsevis få fall kunde komma till användning. Särskilt betungande
bleve förfarandet för de mindre låntagarna, vilka i sparbanker och andra
penninginrättningar kunde få lån utan motsvarande kostnad. Hypoteksvärderingen
vore alltså icke ägnad att ersätta en »överslagsvärdering».
Erfarenheten inom hypoteksinstitutionen pekade bestämt därhän, att de på
grund av de ändrade taxeringsbestämmelserna försämrade lånemöjligheterna
i avsevärd grad minskat tillförseln av nya lån och försvårat konkurrensen
med andra långivare, och detta trots vissa lätt påvisbara fördelar hos
hypotekslånen. Hos fackmännen vore man numera på det klara med att
införande av s. k. överslagsvärdering vore ett nödvändigt komplement till
det nuvarande taxeringsförfarandet, och att det skulle fullständigt råda bot
för de mer och mer sig hopande svårigheterna. Då en tillbakagång för
hypoteksinstitutionen medförde ökad risk även för staten på grund av dess
garanti, måste det ligga i statens intresse att motverka en sådan tillbakagång.
Fara för ett medgivande att anställa överslagsvärdering funnes icke.
Hypoteksinstitutionen hade hittills i över 60 år skötts på ett sätt, som aldrig
— vad soliditeten beträffade — blivit föremål för anmärkningar från något
håll. Under hela denna tid hade institutionen fritt fått bestämma villkoren
(tarifferna) för hypoteksvärderingar utan annan kontroll än den, som läge
hos det allmännas representanter i hypoteksbankens styrelse och revision.
Denna kontroll skulle alltjämt utövas även beträffande villkoren för överslagsvärderingar.
Dessutom torde det ligga minst lika mycket i låntagarnasdelägarnas
intresse som i statens, att institutionens soliditet ej äventyrades,
då ju låntagarna gemensamt ansvai’ade för hypoteksbankens skuld.

Den i fastighetskreditsakkunnigas betänkande avhandlade frågan om en
höjning av belåningsgränsen för hypoteksföreningarna från 50 till 60 procent
av egendomsvärdena är jag ej beredd att nu taga ställning till. Däremot
synes mig mycket starka skäl tala för att omedelbart tillmötesgå kravet på
införande av vad de sakkunniga benämnt »överslagsvärdering» vid sidan av
den redan förekommande hypoteksvärderingen.

Anledningen till att de numera gällande bestämmelserna om fastighetstaxering
åstadkommit det resultatet, att belåningsmöjligheterna faktiskt i
vissa fall försämrats, torde företrädesvis ligga i metoden för taxering av
skog. Denna sker nämligen efter ett slags schablon, i det hela skogens
värde anses utgöra sammanlagda värdet av den beräkneliga medelavkastningen
för ett visst antal år, samt att själva skogsmarkens värde alltid anses
motsvara sammanlagda medelavkastningen för tre år. Detta markvärde redo
visas ej särskilt i taxeringslängderna utan ingår i det s. k. jordbruksvärdet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94. 0

medan den växande skogens värde upptages särskilt såsom s. k. skogsvärde.
Sistnämnda värde får otvivelaktigt ej medräknas vid bestämmande av hypoteksbelåningen.
Den del av jordbruksvärdet, som representerar skogsmarkens
värde, är emellertid i många fall avsevärt lägre än det värde, som erhålles
vid tillämpning av de tariffer, som finnas fastställda för hypoteksvärdering,
något som synes helt naturligt med hänsyn till taxeringsmetodens avsiktliga
schablonmässighet.

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt
syfte att under växlande konjunkturer bereda möjlighet för en primärkredit
åt jordbruket på billiga villkor till fromma för denna närings räntabilitet,
är uppenbarligen, att de penningmedel, som anskaffas för ändamålet, erhålla
en fast placering. Det är därför ett allmänt intresse av vikt, att institutionen
bevaras i sådan form, att dess bistånd även i fortsättningen betraktas såsom
en fördel av landets jordbrukare.

All hänsyn bör fördenskull enligt min mening tagas till hypoteksbankens
erfarenhet om en försämring av läget på grund av det i verkligheten ändrade
underlaget för egendomsvärdenas bestämmande. Det synes mig ock
rimligt, att botemedlet sökes i en modifiering av metoden för värdenas bestämmande.
Vad fastighetskreditsakkunniga i sådant avseende föreslagit och
hypoteksbankens styrelse nu livligt tillstyrkt, nämligen medgivande av särskild
värdering utan förrättning på stället synes mig ej böra giva anledning
till erinran. I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank
ävensom i förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,
saknas i själva verket uttrycklig föreskrift, att värdering skall ske på stället.
Ehuru en ändring i bestämmelserna sålunda måhända strängt taget ej kan
anses nödvändig, förefaller det mig klokast, att avsikten att åstadkomma en
ändring i praxis kommer till tydligt uttryck i de nämnda förordningarna.

Fastighetskreditsakkunniga hava diskuterat möjligheten att i förordningarna
fastställa en högsta gräns, som vid s. k. överslagsvärdering ej finge överskridas.
De sakkunniga hava emellertid stannat för att ej avgiva något förslag
i dylikt syfte, under framhållande, att denna frågas lösning kunde överlämnas
åt hypoteksinstitutionen. Ehuru jag delar de sakkunnigas uppfattning, att
hypoteksinstitutionens hittillsvarande verksamhet motiverar ett fullt förtroende
för institutionens ledning, anser jag det emellertid — ej minst med hänsyn till
innehavarna av hypoteksbankens obligationer — önskvärt, att handhavandet
av det enklare värderingsförfarandet kringgärdas med en garanti från statsmakternas
sida. En sådan garanti synes mig lämpligast böra åstadkommas
på det sätt, att vid värdering med ledning av förefintliga handlingar ej må
tillämpas högre tariffer än sådana, som med minst 10 procent understiga de
tariffer, vilka tillämpas vid värdering å marken.

Slutligen ber jag få erinra, att de förordningar, varom nu är fråga, icke
hava karaktär av lagstiftning i egentlig mening utan äro att betrakta såsom
av statsmakterna fastställda reglementen för hypoteksinstitutionens verksamBikang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 6.9 höft. (Sr 94.) ''1

.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

het. Ändringar erfordras allenast i förordningen angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, samt hemställer, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla och förordnar, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Stockholm, Isaac Marcus’ Iioktryckeri-Aktiebolag, 1924.