Kungl. Maj:ts proposition nr 81

Proposition 1943:81

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen; given
Stockholms slott den 26 februari 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sami. Nr 81.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 81.

om ändrad

Förslag

till

Lag

lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 45 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som ill kap.
9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas
av allmän åklagare, där det medfört döden, eller ock landsfogden eller, i
Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se 1937: 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

3

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet fråga angående ändring
av åtalsreglerna beträffande misshandel samt anför därvid följande.

I 14 kap. 10 och 11 §§ strafflagen stadgas straff för misshandel varav följer
svår kroppsskada. Härmed förstås förlust av talförmåga, syn eller hörsel,
svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa eller
livsfarlig sjukdom. Från och med den 1 januari 1943 är även försök till sådant
brott straffbart. I 12 § samma kapitel behandlas uppsåtlig misshandel,
varav kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än nyss
nämnts, och i 13 § stadgas straff för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller
ingen skada följt. I 15 § stadgas straff för resande av livsfarligt vapen även i
fall då den skyldige ej är förfallen till straff för misshandel eller försök
därtill.

Enligt 36 § skall misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led medföra
visst där angivet strängare straff; sker misshandel å maka, styv- eller svärföräldrar,
adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan,
under vars lydnad man står, skall den omständigheten anses såsom synnerligen
försvårande. 37 § innehåller motsvarande regler beträffande resande
av livsfarligt vapen mot de personer, som äro nämnda i 36 §.

Misshandelsbrott enligt 14 kap. 10 och 11 §§ höra under allmänt åtal. Däremot
må, jämlikt 45 § i kapitlet, misshandel enligt 12 eller 13 §, ändå att den
skett emot maka, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar,
förmyndare, husbonde eller annan förman, ävensom brott efter 15 eller 37 §
ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande angiver brottet till åtal eller
det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som
avses ill kap. 9 § strafflagen (vid offentliga förrättningar) eller 11 kap. 15 §
strafflagen (å allmän plats). Utan hinder härav må dock, där misshandel varom
i 14 kap. 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän
åklagare. Därest brott, som i 14 kap. 12, 13 eller 15 § sägs, förövats mot den,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

som ej fyllt sexton år, av hans föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare,
äger allmän åklagare tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd angives
till åtal.

Vid flera tillfällen ha gjorts framställningar om lagändring
för att åstadkomma bättre skydd mot misshandel i hemmet.

Är 1938 var frågan örn beredande av ökad trygghet för hustru mot misshandel
i hemmet föremål för riksdagens prövning i anledning av då väckta
motioner I: 170 och II: 208. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr
52), att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Fem
reservanter inom utskottet hemställde emellertid, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida genom ändring
av gällande åtalsregler eller på annat sätt ökad trygghet för hustru att
undgå misshandel kunde ernås. Frågan föll vid 1938 års riksdag i följd av
kamrarnas skiljaktiga beslut. Första kammaren biföll nämligen reservationen
men andra kammaren utskottets hemställan.

Vidare ha Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund i en år 1942 till justitiedepartementet ingiven skrivelse hemställt
örn lagändring därhän, att straffet för misshandel i hemmet skärpes och hithörande
förbrytelser falla under allmänt åtal.

Slutligen har vid 1942 års riksdag i ämnet framställts en interpellation, vilken
av mig besvarats (riksdagens protokoll 1942, andra kammaren, nr 12 s.
82 och nr 21 s. 1). Jag förklarade mig därvid beredd att upptaga frågan om
en lagändring till särskild prövning utan avvaktan på straffrättskommitténs
förslag till reformering av 14 kap. strafflagen.

Inom justitiedepartementet har därefter ledamoten av straffrättskommittén
hovrättsrådet Nils Beckman upprättat en den 29 december 1942 dagtecknad
promemoria angående ändring av åtalsreglerna beträffande misshandel.
I promemorian anfördes i huvudsak följande:

Såsom skäl för att lägga misshandel i hemmet under allmänt åtal oberoende
av angivelse har anförts, att en hustru eller annan familjemedlem, som
blir utsatt för upprepad misshandel, ofta av rädsla för repressalier från mannens
sida icke vågar ange misshandeln till åtal. Häremot framhöll första lagutskottet
vid 1938 års riksdag, att försiktighet måste iakttagas då det gällde
det allmännas ingripande i hemlivets förhållanden. Även örn i vissa fall allmän
åklagares åtalsrätt skulle vara av värde, säger utskottet, kan det dock
befaras att i åtskilliga andra fall ett polisingripande med åtföljande strafförfarande
efter anmälan från utomstående — måhända i direkt strid mot hustruns
vilja — skulle leda till resultat som ur ingen synpunkt kunna anses tillfredsställande.
Det var framför allt på denna punkt, som meningarna bröto''
sig vid 1938 års riksdag. Någon utväg att möjliggöra allmänt åtal utan angivelse
i sådana fall där detta kunde vara av värde, utan att tillika införa straffförfaranden
i andra fall där det icke var lämpligt, kunde man ej finna, och
frågan fick därför falla.

Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott har en ny anordning i
åtalshänseende införts i vår rätt. Enligt den nya lagstiftningen får allmänt
åtal för vissa förmögenhetsbrott ske endast om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt, och prövningen härav ankommer på överåklagare, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

5

landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskalen. Såsom första lagutskottet
vid 1942 års riksdag i sitt utlåtande nr 18 framhållit, torde man genom en
sådan anordning beträffande de ifrågavarande misshandelsbrotten kunna lösa
den vid 1938 års riksdag behandlade frågan.

I 14 kap. 45 § strafflagen synes lämpligen kunna införas en sådan åtalsregel
beträffande de i 12, 13, 15 och 37 §§ samma kapitel avsedda brotten,
vilka hittills icke kunnat åtalas av allmän åklagare annat än efter angivelse
eller örn brottet skett under sabbat, på allmän plats e. d. eller medfört döden.
Enligt den tilltänkta regeln skulle dessa brott även kunna åtalas av allmän
åklagare, där landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal
vara ur allmän synpunkt påkallat. Härigenom skulle polisingripandena mot
hustrumisshandel i hemmet kunna göras mera effektiva. Visserligen torde det
åligga polismyndigheten att ingripa för att skydda en hustru mot misshandel
i hemmet, även om brottet icke lyder under allmänt åtal, men ett sådant ingripande
blir lätt mindre verksamt. En våldsverkare, som vet sig kunna förmå
hustrun att avstå från angivelse eller återkalla redan gjord angivelse, behöver
för närvarande icke fästa mycket avseende vid ett polisingripande, då
det i allt fall icke kan leda till åtal och straff. Mot sådana våldsverkare får
polismyndigheten en vida starkare ställning, när dess ingripande i enlighet
med den föreslagna nya regeln kan fullföljas genom åtal utan hustruns medverkan.
Å andra sidan förhindrar denna regel sakens fullföljande genom åtal
i sådana fall, då ett strafförfarande icke är lämpligt. Åtals anställande göres
nämligen beroende av att överåklagare finner det påkallat ur allmän synpunkt.

Den nya åtalsregeln beträffande misshandelsbrott synes ej böra begränsas
till misshandel mot hustru. Misshandel mot barn från föräldrars eller förmyndares
sida kan visserligen åtalas av allmän åklagare på angivelse av barnavårdsnämnd,
men det synes lämpligt att vid sidan därom öppna möjlighet
för överåklagaren att förordna om åtal utan barnavårdsnämndens hörande.
Även i andra fall kan möjlighet till allmänt åtal utan angivelse stundom vara
påkallad av liknande hänsyn. Det har exempelvis inträffat, att sinnesslöa blivit
misshandlade på en under medicinalstyrelsens tillsyn stående privat anstalt.
I ett sådant fall bör tydligen överåklagaren, om saken remitteras till
honom från medicinalstyrelsen, kunna utan vidare förordna örn åtal.

Den nya åtalsregeln kan lämpligen införas i den punkt av 14 kap. 45 §
strafflagen, vilken för närvarande blott handlar örn att brott varom i 12 eller
13 § förmäles medfört döden. Punkten kan förslagsvis erhålla följande lydelse:
Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av allmän åklagare, där
det medfört döden, eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vid promemorian fanns fogat ett utkast till lag örn ändrad lydelse av 14
kap. 45 § strafflagen, likalydande med det vid detta protokoll fogade förslaget.

över promemorian ha, efter remiss, yttrande n avgivits av juslitiekanslersämbetet,
Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Malmöhus län, socialstyrelsen, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Överståthållarämbetet,
som under hand hört förste stadsfiskalen i Stockholm, har tillika överlämnat
yttranden från Stockholms stads nykterhets- och barnavårdsnämnder.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Länsstyrelserna ha överlämnat yttranden från poliskamrarna och stadsfiskalerna
samt nykterhets- och barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö.

I samtliga yttranden har förslaget tillstyrkts. Behovet av en lagändring har
därvid allmänt vitsordats.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har förklarat sig vilja livligt
tillstyrka ett antagande av förslaget. Barnavårdsnämnden i Stockholm
har ansett den föreslagna utvidgningen av åtalsrätlen fylla ett verkligt behov.
Barnavårdsnämnden i Göteborg har framhållit, att i de fall, där nämnden
vid hustrumisshandel ingripit för att skydda barnen, hustrun såsom regel
vägrat att angiva mannen till åtal. Barnavårdsnämnden i Malmö har förmenat
det icke vara något tvivel underkastat, att införandet av den nya åtalsregeln
på ett helt annat sätt än tidigare skulle göra polisingripanden mot de tyvärr
alltför ofta förekommande fallen av hustrumisshandel mera effektiva.

Även de hörda åklagar föreningarna och enskilda åklagarna ha betecknat
lagändringen såsom synnerligen önskvärd och ägnad att avhjälpa nu förefintliga
brister i åtalsreglerna beträffande misshandel. Därvid har framhållits,
att erfarenheten ej sällan lämnat exempel på att vid misshandel å enskild
plats anmälan till åtal återtagits även i fall då det ur allmän synpunkt varit
önskvärt att åtal kommit till stånd.

Beträffande behovet av en lagändring har poliskammaren i Malmö anfört:

Till kriminalpolisen inkomna angivelser angående misshandel återkallas
i stor utsträckning, och gäller detta särskilt hustrumisshandel. I regel återkallas
angivelsen av hustrun, innan utredningen hunnit verkställas om det
angivna brottet. Icke sällan har utredningen dock hunnit så långt, att rapporten
förelegat i koncept, varav framgått, att angivelsen tillkommit efter
upprepad, ofta under en längre tid förövad misshandel. Under åren 1941—
1942 ha sålunda av 45 inkomna angivelser från hustrur, som misshandlats
av sina män, 30 återkallats, innan rapport hunnit avgivas. Beträffande de
återstående 15 fallen har rapport avgivits och remitterats till domstol, men
i 4 av fallen ha de misshandlade hustrurna, antingen hos allmänne åklagaren
eller inför rätten, återtagit sina angivelser varför åklagaren avstått från
fullföljd av målet, ehuru upprepad hustrumisshandel förelegat i samtliga fall.
Anledningen till att angivelser om hustrumisshandel återkallats kan mången
gång hava varit den, att den misshandlade hustrun dragit sig för den offentlighet,
som icke kan undgås, därest ärendet går till domstol. Någon gång kan
återkallelsen också lia berott därpå att mannen ångrat sitt handlingssätt samt
lovat bot och bättring. I ett stort antal fall torde emellertid återkallelsen ha
skett av rädsla för repressalier från mannens sida. I de anförda fallen har
polisen kunnat fullfölja sitt ingripande mot en hustruplågare endast örn misshandeln
förövats under rusets inflytande, så att mannen kunnat behandlas
enligt alkoholistlagens bestämmelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Från flera håll stammande uppgifter giva vid handen att misshandel i
hemmen förekommer i större antal fall än i allmänhet antages. Länsstyrelsen
har 6ig dock icke något bekant, som skulle tyda på att under senare år ökning
skulle ha skett i fråga om sådana misshandelsfall. Den av statsmakterna
tidigare visade obenägenheten att låta misshandelsbrott med undantag
av de svåraste stå under allmänt åtal har väl främst bottnat just i omtanken

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

7

om samlivet, i vilket alltför starka ingrepp ansetts komma att göras, om beträffande
ifrågavarande brott ovillkorlig åtalsplikt skulle finnas. Emellertid
måste det ur social synpunkt anses angeläget att möjlighet beredes för allmän
åklagare att inskrida mot dessa missförhållanden, och finner länsstyrelsen
för sin del den i föreliggande promemoria föreslagna utvägen vara
en god lösning. Det förefaller sannolikt, att enbart möjligheten av att åtal
kan komma till stånd utan att den misshandlade eller målsman kan utöva
inflytande på beslutet därom är ägnad att verka i förebyggande riktning.

Tidigare uttalade betänkligheter mot att släppa polis- och åklagarmyndigheterna
inom hemmets dörrar ha i allmänhet ansetts på ett lyckligt sätt undanröjda
i det föreliggande förslaget. Justitiekanslersämbetet har, efter erinran
om dessa betänkligheter, vidare anfört:

Nämnda betänkligheter, som torde ha tillmätts avgörande betydelse, göra
sig i viss mån gällande även i fråga örn förevarande förslag. Den prövning
av överåklagare, som förslaget förutsätter, lärer nämligen icke kunna ske
innan erforderlig utredning erhållits. Och redan anställande av polisutredning
rörande påstådd misshandel kan ju, vare sig på utredningen följer åtal
eller icke, medföra vissa av de olägenheter lagstiftaren velat undvika genom
nu gällande åtalsregler. Justitiekanslersämbetet finner emellertid angeläget,
att de upprepade framställningarna om bättre skydd mot dem som öva misshandel
i hemmen vinna beaktande. Blotta möjligheten av att sådana personer
kunna åtalas av allmän åklagare utan att angivelse av den förorättade
sker lärer vara ägnad att i en del fall leda till ökat skydd för hemmen. Då
det vidare torde kunna antagas, att de ingripanden av polismyndighet som
komma att ske, därest förslaget genomföres, skola företagas med varsamhet
och med beaktande av angelägenheten att menliga verkningar för hemlivet
i möjligaste män undvikas, anser sig justitiekanslersämbetet kunna tillstyrka
införande av atalsrätt för allmän åklagare efter medgivande av överåklagare
i de fall som avses med förslaget.

Betänkligheter mot förslaget ha i övrigt endast framförts av poliskammaren
i Göteborg, som förordat sådan begränsning av överåklagarens prövning,
att fullständig polisutredning icke skulle behöva företagas i alla de fall av
misshandel, där det från början eller mycket snart bleve klarlagt att något
allmänt intresse icke påkallade åtal. Poliskammaren har funnit sannolikt,
att i största delen av de fall, där med nuvarande åtalsregler något ingripande
icke kunde ske, åtal ej heller kunde anses påkallat ur allmän synpunkt, samt
har vidare anfört:

Även med hänsyn tagen till möjligheten av åtgärder enligt alkoholistlagen
eller sinnessjuklagen, lär det likväl i de återstående fallen kunna tänkas
vissa situationer, som för närvarande äro svåra att lösa på ett tillfredsställande
sätt. Den möjlighet till ingripande, som enligt promemorian skulle finnas,
synes, till och med under förutsättning av en mycket restriktiv tillämpning,
kunna bliva till avsevärt gagn, framförallt genom sina generalpreventiva
verkningar. Enbart vetskapen örn att straff kan komma att ådömas honom
utan eljest erforderlig angivelse, torde för en familjeplågare innebära
ett synnerligen återhållande moment. För åvägabringande av erforderligt
skydd mot misshandel av familjemedlemmar synes den föreslagna lagändringen
i sist angivna fall vara så pass värdefull, att de betänkligheter lagändringen
ur andra synpunkter kan vara ägnad ingiva, icke böra tillmätas

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

avgörande betydelse, om det finnes möjlighet att giva ändringen en sådan
innebörd, att de icke önskvärda konsekvenser elimineras, som den eljest
skulle medföra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har härutinnan anfört:

Mot den föreslagna lagändringen synes i princip icke vara något att erinra.
De betänkligheter mot densamma, som yppat sig hos poliskammaren i Göteborg,
hänföra sig närmast till att förslaget av poliskammaren befarats förutsätta
fullständig polisutredning i alla de fall, där genom anmälan eller eljest
fall av misshandel i hemmet kommit till polisens kännedom. Vore denna
förutsättning riktig, skulle länsstyrelsen dela betänkligheterna såväl med hänsyn
till angelägenheten att undvika för privatlivet störande ingripanden i
onödan som med hänsyn till polisens och överåklagarens arbetsbörda. I sistnämnda
hänseende må exempelvis framhållas, att bestyret för landsfogden
här i länet att årligen genomläsa och pröva hundratals polisrapporter av här
avsett slag endast från Göteborg måste innebära en sådan arbetsökning för
denne, att ytterligare arbetskraft sannolikt finge ställas till hans förfogande.

Emellertid förmenar länsstyrelsen, att fullständig polisutredning med åtföljande
rapportskrivning ingalunda behöver vara en förutsättning för att
överåklagaren skall kunna i sådana fall, som förslaget avser, pröva om åtal
ur allmän synpunkt bör äga rum. Polisrapporter med fullständig utredning
torde normalt icke behöva upprättas och underställas överåklagarens prövning
annat än i sådana fall, där den lokala polismyndigheten själv finner
åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I övriga fall borde en muntlig föredragning
för överåklagaren av vederbörande polisbefäl rörande omständigheterna
i de särskilda fallen vara tillfyllest för att överåklagaren skall kunna
bedöma, om ytterligare åtgärder — i första hand fortsatt utredning — erfordras.

Får ett dylikt förenklat förfarande tillämpas, anser sig länsstyrelsen kunna
tillstyrka förslaget.

Av de hörda nykterhetsnämnderna har framhållits, att misshandel i hemmen
främst förövades av familjemedlemmar, mot vilka ingripande enligt
alkoholistlagen vore påkallat; den föreslagna utvidgningen av åtalsrätten
borde emellertid hälsas med tillfredsställelse med hänsyn till de ej sällan
förekommande fall, beträffande vilka alkoholistlagen icke vore tillämplig
eller där tvekan därom kunde råda. Nykterhet snämnd en i Malmö har utvecklat
sin åsikt på följande sätt:

Mellan ytterlighetsformerna av våldsverkare i hemmet, representerade av
den farlige alkoholisten och den patologiskt brutale, finnas naturligtvis många
av dessa undermåliga eller fega naturer, vilka endast i hemmet och gentemot
den till kroppskrafter underlägsne våga hävda sin självkänsla eller ge utlopp
åt sina sämre instinkter. För dessa hustru- och familjeplågare liksom för den
alkoholskadade, vilken icke kommit i personlig kontakt med nykterhetsnämnden
och knappast känner till alkoholistlagens existens men däremot
räknar med polis och åtal som mera påtagliga realiteter, synes ett åtals- och
straffhot på grund av misshandel kunna verka återhållande.

Genom att åtalsfrågan avgöres av överåklagare, torde prövningen kunna
ske under betryggande och auktoritativ form och med omdömesgill hänsyn
till såväl det allmänna rättsmedvetandet som individens ändamålsenliga tillrättaförande.

Givetvis förutsattes, att den utredning, varpå prövningen av åtalsfrågan
skall grundas, jämväl innebär en ingående undersökning av vederbörandes

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

9

nykterhetsförhållanden, ävensom att vederbörande nykterhetsnämnd beredes
tillfälle att yttra sig i ärenden, som avse alkoholister eller personer, vilka
kunna antagas vara alkoholskadade, samt att under sådana förhållanden
samarbete mellan åklagare, nykterhetsnämnd och på området specialutbildade
läkare etableras, bl. a. till förebyggande av såväl åtalsförfarande som interneringsåtgärder
i fall, där så ej kan anses försvarligt.

Liknande synpunkter ha framhållits av socialstyrelsen, som ansett den föreslagna
åtgärden allenast vara en detalj av det komplex av åtgärder som
vore erforderliga för att en verklig förbättring på detta område skulle komma
till stånd. Som en sammanfattning av sin ståndpunkt har socialstyrelsen
anfört, att de individer, som göra sig skyldiga till misshandel i hemmet, i
flertalet fall äro alkoholmissbrukare och psykiskt icke normala personer, att
den mest ändamålsenliga reaktionen gentemot alkoholiserade familjeplågare
utgöres av ingripande enligt alkoholistlagen, att de i första hand erforderliga
åtgärderna för att få till stånd denna reaktion äro av organisatorisk art,
åsyftande dels att öka allmänhetens kännedom om alkoholistlagstiftningen
och dels att höja nykterhetsnämndernas faktiska kompetens att tillämpa denna
lagstiftning, att jämsides härmed bör komma till stånd en utsträckning
av tillämpligheten av alkoholistlagen, så att denna omfattar personer med
benägenhet för våldsamt beteende i hemmet under inflytande av alkoholmissbruk,
oavsett örn detta missbruk är så inrotat, att hemfallenhet häråt kan
anses föreligga enligt hittillsvarande bedömningsgrunder, att vid tillämpningen
av alkoholistlagen, utvidgad de facto på nyss antydda sätt, psykisk misshandel
bör vara att anse som med kroppslig misshandel fullt jämförlig ingreppsanledning
samt att införande av en diskretionär åtalsrätt för överåklagare
i övriga fall av misshandel i hemmet är värdefull både från allmän- och
individualpreventiv synpunkt.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke i samband med ändringen av
strafflagens 14 kap. 45 § även kunde göras ett förtydligande av detta lagrum,
som genom flera tillägg blivit tämligen svårtydbart. Barnavårdsnämnden i
Göteborg har ansett, att frågan om en inskränkning i äganderättens omfattning
borde upptagas i detta sammanhang.

Otvivelaktigt äro mera effektiva åtgärder från samhällets sida än som för Departementsnärvarande
stå till buds påkallade mot den misshandel i hemmen som i av- Zeferi.
sevärd utsträckning förekommer. Jag är väl medveten om att, såsom socialstyrelsen
framhållit, huvudvikten ligger på alkoholistlagstiftningens område,
då misshandel av.mera allvarligt slag i flertalet fall lär härröra från alkoholmissbrukande
män. Detta utesluter emellertid icke att, såsom också i de
avgivna yttrandena allmänt vitsordats, införande av möjlighet till allmänt åtal
oberoende av angivelse kan vara av värde för bekämpande av sådan misshandel.

De tidigare yppade betänkligheterna, vilka grundats på farhågan att en
sådan möjlighet skulle kunna leda till polisingripande och åtal även i fall där
ett dylikt ingripande i hemlivets förhållanden icke bort komma lill stånd,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 81. 2

10

Kungl. Majlis proposition nr 81.

synas kunna undanröjas genom att åtal av allmän åklagare medgives allenast
om överåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Mot en regel
med detta innehåll har i huvudsak icke riktats någon annan anmärkning än
att den skulle leda till onödiga polisutredningar, örn fullständig sådan utredning
måste företagas även när det från början eller mycket snart bleve klarlagt
att något allmänt intresse icke påkallade åtal. Regeln bör emellertid
uppenbarligen, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat, så
tillämpas, att polisrapport med fullständig utredning normalt icke behöver
upprättas och underställas överåklagarens prövning annat än i sådant fall,
där den lokala myndigheten själv finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
Vid bedömande av frågan huruvida åtal är påkallat böra för övrigt
möjligheterna till ett ingripande enligt alkoholistlagstiftningen beaktas, varför
samarbete med nykterhetsnämnderna bör äga rum.

Jag vill alltså förorda, att i 14 kap. 45 § strafflagen införes en regel av
nu angivet innehåll utan avvaktan på straffrättskommitténs förslag till reformering
av 14 kap. strafflagen. De av socialstyrelsen och barnavårdsnämnden
i Göteborg berörda frågorna om en fullständig omredigering av lagrummet
i förtydligande syfte samt örn inskränkning i äganderättens omfattning
torde icke lämpligen böra upptagas i detta sammanhang.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag om ändrad
lydelse av U kap. 45 § strafflagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari
1943.

N ärvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 19 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet N. Beckman.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 25 februari
1943 avgivna utlåtande över det den 19 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen
samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430770