Kungl. Maj:ts proposition nr 78

Proposition 1933:78

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

5

Nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Bisättning
till vissa personer i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring; given Stockholms
slott den 27 januari 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—4:o hemställt.

GUSTAF.

Ivar Vennerström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Erman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anför:

Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), vilken
förordning trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom ifrågavarande förordning
har förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring upphävts, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1928, skall bedömas enligt äldre bestämmelser.

I 1 § av förordningen den 18 juni 1909 stadgas, att därest under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stam -

156 38

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

manskap, varder skadad, eller därest person, som nu nämnts, skadas under
tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning jämlikt vissa i förordningen
stadgade grunder. Dylik ersättning utgives jämväl, örn sjukdom med därav
följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen
skäligen kan antagas hava till sjukdomen bidragit.

Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de i
förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning, undersökning
ofördröjligen skall hållas rörande skadans uppkomst samt läkarbetyg
anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd; att sagda
undersökning skall, örn skadan yppats under militärtjänstgöring, föranstaltas
av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll och
övriga till ärendet hörande handlingar skola, örn önskan att utbekomma ersättning
anmäles, så snart ske kan överlämnas till vederbörande regements- eller
kårchef eller stationsbefälhavare. Denne har därefter att till riksförsäkringsanstalten
göra framställning om ersättningens bestämmande.

Göres ej framställning örn ersättning i anledning av skada inom två år efter
det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning av dödsfall,
från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av 12 § i omförmälda
förordning, rätten till ersättning förverkad.

I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången av år
1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning örn ersättning
i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig tjänstgöringen
samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, anställningen upphörde eller från den senare tidpunkt, då skadan
yppades, eller, där fråga är örn ersättning i anledning av dödsfall, från det
döden inträdde.

Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen omförmälda
invalid- och pensionsfond.

l:o.

I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift, dagtecknad den 15 augusti
1925, gjorde Karl Oskar Clifford Carlsson från Skogaholm, Glanshammar,
framställning om ersättning i anledning av sjukdom, som han ådragit sig
under militärtjänstgöring år 1919. Då berörda framställning icke gjorts inom den
tid, som stadgats i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse
nämnda förordning erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, fann riksförsäkringsanstalten
enligt beslut den 29 oktober 1925 sig icke kunna tillerkänna
Carlsson någon ersättning.

Hos Kungl. Maj:t har Carlsson sedermera i en den 13 maj 1931 dagtecknad
skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning örn ersättning icke
blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning enligt
grunderna för nyssnämnda förordning den 18 juni 1909.

7

Kungl. Majus proposition nr 78.

Av handlingarna- i ärendet inhämtas, att Carlsson inryckte till värnpliktstjänstgöring
vid Bohusläns regemente den 10 september 1919; att han året före
inryckningen lidit av blodhosta och varit intagen på Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg, där han vårdats för spanska sjukan; att han efter en fältmarsch den
18 oktober 1919 blivit förkyld samt på grund av en den 28 i samma månad
inträffad lungblödning intagits å regementets sjukhus; att han den 6 november
1919 blivit utskriven från sjukhuset såsom oduglig till krigstjänst på grund av
lungtuberkulos; att han vårdats under tiden 3—24 februari 1923 å Örebro länslasarett
och vid olika tillfällen under tiden 27 april 1923—22 juni 1927 å Garphytte
sanatorium; att han sedan den 30 oktober 1931 är intagen å Lindesbergs
tuberkulossjukstuga; samt att vederbörande regementsläkare såsom sin åsikt
uttalat, att det icke vore osannolikt, att Carlsson vid inryckningen till värnpliktstjänstgöringen
år 1919 haft en latent tuberkulos, som under militärtjänstgöringen
kunde hava kommit till utbrott.

Riksförsäkringsanstalten bär i avgivet utlåtande i ärendet den 25 augusti
1931 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Majit skulle finna skäligt,
att Carlsson utan hinder därav, att framställning örn ersättning icke gjorts inom
föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen den
18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde antagas hava bidragit
till hans ifrågavarande sjukdom, hade riksförsäkringsanstalten införskaffat
ytterligare utredning i ärendet. Vid granskning av vad sålunda i ärendet
förekommit hade anstalten med stöd av det yttrande, som avgivits av den
hos anstalten anställde specialisten på lungsjukdomarnas område, överläkaren
A. Gullbring, funnit sjukdomen hava ådragits under sådana förhållanden, att
anstalten, därest framställning örn ersättning gjorts inom därför föreskriven tid,
skulle hava tillerkänt Carlsson ersättning jämlikt berörda förordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som den 13
oktober 1931 avgivit utlåtande i ärendet, hava anfört, att oaktat Carlsson
författningsenligt icke vore berättigad till ersättning av statsmedel för den
sjukdom (lungtuberkulos), varav han för närvarande lede, syntes det likväl
departementet och sjukvårdsstyrelsen, med hänsyn till att Carlsson icke syntes
hava haft kännedom om gällande förordning rörande anmälan och ersättning
i dylika fall samt i betraktande av att Carlsson genom sjukdomen otvivelaktigt
lidit ett avsevärt ekonomiskt avbräck i sin utkomst, som örn billigheten fordrade,
att ersättning bereddes honom jämlikt grunderna för förordningen den 18 juni
1909. Att statsverket borde ikläda sig dylik ersättningsskyldighet syntes så
mycket mera böra ske, som. enligt vad av handlingarna i ärendet syntes framgå,
någon sådan undersökning, varom förmäldes i § 11 av förordningen, icke
blivit verkställd i anledning av Carlssons sjukdom. Departementet och styrelsen
erinrade, hurusom i ett flertal fall — bland annat genom riksdagens skrivelse
den 16 maj 1931, nr 202, punkterna 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11 — medgivits,
att, där anledning funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens
uppkomst eller utveckling samt där omständigheterna givit vid handen,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

att sådan undersökning, varom förmäldes i § 11 av förordningen den 18 juni
1909, bort äga rum, men av vederbörande militärbefäl underlåtits, ersättning
i enlighet med förordningens föreskrifter finge utbetalas utan hinder av däri
stadgade preskriptionsbestämmelser. På grund av vad sålunda anförts hemställde
departementet och styrelsen, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till Carlsson finge — utan hinder därav att framställning örn ersättning
icke blivit gjord inom föreskriven tid — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna
för ovannämnda förordning den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Carlsson icke kunnat tillerkännas
någon ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909, enär ansökning därom
icke gjorts inom behörig tid. Emellertid har förut, där särskilda omständigheter
förelegat, dispens från förordningens preskriptionsbestämmelser medgivits. Så
har skett i, bland andra, sådana fall, då förhållandena givit vid handen, att
undersökning, varom förmäles i 11 § av förordningen, bort äga rum. I förevarande
fall synas omständigheterna hava bort giva anledning till dylik undersökning.
På grund härav och då, enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat,
Carlsson ådragit sig ifrågavarande sjukdom under sådana förhållanden, att ersättning
enligt bestämmelserna i förutnämnda förordning kunnat tillerkännas
honom, därest framställning därom gjorts inom föreskriven tid, finner jag
billigt, att han får komma i åtnjutande av ersättning enligt i förordningen angivna
grunder. Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 1933.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Karl Oskar Clifford Carlsson må — utan hinder därav
att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
—• från och med den 1 januari 1933 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill
han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses berättigad.

2:o.

I en till riksförsäkringsanstalten den 17 februari 1932 inkommen skrift
gjorde Bror Magnus Larsson från Anrås, Jörlanda, framställning örn ersättning
i anledning av sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöring år
1924. Då berörda framställning icke gjorts inom den tid, som stadgats i förordningen
den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse nämnda förordning erhållit genom
förordningen den 4 juni 1920, fann anstalten enligt beslut den 30 april 1932
sig icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning.

Hos Kungl. Majit har Larsson sedermera i en den 4 juni 1932 dagteoknad
skrift anhållit, att, utan hinder därav att hans framställning icke blivit gjord

Kungl. Maj:ts proposition nr 78. 9

inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning i anledning av ovanberörda
sjukdom.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Larsson under fullgörande av sin
värnpliktstjänstgöring vid Göta ingenjörkår i början av maj månad 1924 ådragit
sig ett skavsår å högra hälen, som sedermera infekterats med spridning uppåt
knäleden; att han den 14 i nämnda månad insjuknat med smärtor över högra
knäleden och samma dag inlagts på garnisonssjukhuset i Karlsborg, där han
vårdats till den 29 september 1924, då han, som den 2 förutnämnda maj blivit
förklarad icke vapenför, avrest till hemorten; att under sjukhusvistelsen ett flertal
incisioner blivit gjorda i högra knäledsregionen; att han sommaren 1931
vårdats å Kungälvs lasarett för ischias i höger ben; att enligt ett av bataljonsläkaren
i fältläkarkårens reserv, medicine doktorn Sven Lundberg i Göteborg
den 15 februari 1932 avgivet intyg muskulaturen å Larssons högra ben vid
företagen undersökning befunnits slapp och atrofisk; samt att överläkaren å
vanföreanstalten i Göteborg H. Camitz den 11 juli 1932 intygat, att det syntes
honom säkert, att Larssons nuvarande symptom helt kunde sättas i samband
med den infektion Larsson ådrog sig under år 1924 och den muskelskada, som
då uppstod.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 20 september
1932 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Maj :t skulle finna skäligt,
att Larsson utan hinder därav, att framställning örn ersättning icke gjorts inom
föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen den
18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde antagas hava bidragit
till hans ifrågavarande skada, hade riksförsäkringsanstalten i anledning
av Larssons nu förevarande framställning införskaffat ytterligare utredning i
ärendet. Vid granskning av vad sålunda i ärendet förekommit hade anstalten
med stöd av från biträdande läkaren hos anstalten, professorn P. Haglund,
inhämtat utlåtande funnit skadan hava ådragits under sådana förhållanden,
att anstalten, därest framställning örn ersättning gjorts inom därför föreskriven
tid, skulle hava tillerkänt Larsson ersättning jämlikt berörda förordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava den 26
oktober 1932 avgivit utlåtande i ärendet och därvid på i huvudsak samma skäl,
som departementet och styrelsen anfört i sitt under punkten l:o omförmälda
utlåtande, hemställt, att till Larsson finge ■— utan hinder därav att framställning
örn ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt
grunderna för förordningen den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.

Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Bror Magnus Larsson må ■—• utan hinder därav att
framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som
föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersätt -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1938 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill
han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses berättigad.

3:o.

I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift, dagtecknad den 6 maj
1932, gjorde förre vice korpralen vid Älvsborgs regemente Nils Johan
Mattias Bremberg i Eskilstuna framställning örn ersättning i anledning
av sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöring under tiden
1 november 1916—1 november 1918. Då berörda framställning icke gjorts
inom den tid, som stadgats i förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade
lydelse nämnda förordning erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, fann
riksförsäkringsanstalten genom beslut den 7 oktober 1932 sig icke kunna upptaga
ersättningsfrågan till prövning.

Hos Kungl. Majit har Bremberg sedermera i en den 30 november 1932 dagtecknad
skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning om ersättning
icke blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning
enligt grunderna för nyssnämnda förordning den 18 juni 1909.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Bremberg under tiden 1 november
1916—1 november 1918 varit fast anställd vid Älvsborgs regemente; att han
varit sjukskriven för influensa under tiden 16—26 januari 1917 samt för torr
lungsäcksinflammation och lungsäckskatarr under tiden 25 februari—7 april
samma år; att han ånyo insjuknat den 24 nämnda april månad och då varit
sjukskriven för vatten i vänstra lungsäcken; att han under tiden 16 januari—

6 februari 1918 varit sjukskriven för tuberkulos, för vilken sjukdom han den

7 februari samma år intagits å Västeråsens sanatorium, där han vårdats till
och med den 21 påföljande juni; att han under fullgörande av repetitionsövning
år 1920 vid Hallands regemente ånyo insjuknat under deltagande i fälttjänstövningar
i Södermanland och någon tid vårdats å garnisonssjukhuset i
Stockholm; att han, som efter utskrivningen därifrån varit klen till hälsan,
dels under en omkring tioårig vistelse i Amerika tidvis måst söka sanatorievård,
dels efter återkomsten till Sverige hösten 1931 erhållit vård för lungtuberkulos
å Fagereds sanatorium under en del av år 1932; samt att regements
läkaren vid Älvsborgs regemente O. Gertzén i ett den 13 juli 1932 utfärdat
intyg såsom sin åsikt uttalat, att det vore uppenbart, att Bremberg ådragit sig
sin tuberkulos i tjänsten.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 9 december
1932 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Majit skulle finna
skäligt, att Bremberg utan hinder därav, att framställning om ersättning icke
gjorts inom vederbörlig tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förord -

11

Kungl. Majus proposition nr 78.

ningen den 18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde antagas
hava bidragit till hans ifrågavarande sjukdom, hade riksförsäkringsanstalten
prövat ärendet i sistnämnda hänseende. Vid granskning av vad sålunda
i ärendet förekommit hade anstalten med stöd av yttrande, som avgivits
av överläkaren A. Gullbring, funnit omförmälda sjukdom hava ådragits under
sådana förhållanden, att anstalten, därest framställning om ersättning gjorts
inom därför föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Bremberg ersättning jämlikt
berörda förordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava den 3
januari 1933 avgivit utlåtande i ärendet och därvid på i huvudsak samma skäl,
som departementet och styrelsen anfört i sitt under punkten l:o omförmälda
utlåtande hemställt, att till Bremberg finge — utan hinder därav att framställning
örn ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid —- från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han
enligt grunderna för förordningen den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.

Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Nils Johan Mattias Bremberg må •— utan hinder därav
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1933 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.

4:o.

I en till riksförsäkringsanstalten inkommen skrift, dagtecknad den 21 september
1931, gjorde Cesar Axel Lennart Månsén i Stockholm framställning
örn ersättning i anledning av sjukdom, som han ådragit sig under
militärtjänstgöring år 1924. Då berörda framställning icke gjorts inom den
tid, som stadgats i förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse
nämnda förordning erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, fann anstalten
enligt beslut den 9 februari 1932 sig icke kunna upptaga ersättningsfrågan till
prövning.

I en till försvarsdepartementet den 21 september 1932 inkommen skrift har
Månsén sedermera anhållit, att utan hinder därav att hans framställning icke
blivit gjord inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning i anledning
av ovanberörda sjukdom.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Månsén under fullgörande av värnpliktstjänstgöring
vid Vaxholms kustartilleriregemente den 3 juli 1924 in -

12

Kungl. Majus proposition nr 78.

sjuknat i ledgångsreumatism; att lian den 12 nämnda juli intagits å garnisonssjukhuset
i Stockholm, där han intill tidpunkten för sin utryckning eller den
16 september 1924 vårdats för, bland annat, hjärtfel; att t. f. äldste läkaren
vid Vaxholms kustartilleriregemente E. Jonsson i ett den 10 oktober 1931 utfärdat
intyg såsom sin åsikt uttalat, att skäl saknades för antagandet, att
annan omständighet än militärtjänstgöringen varit orsak till Månséns sjukdom
eller befordrat dess utveckling; samt att professorn H. C. Jacobaeus i Stockholm
den 28 januari 1932 intygat, att Månsén lede av ett ganska svårt hjärtlidande.

Piiks för säkringsans tält en har i avgivet utlåtande i ärendet den 14 oktober
1932 anfört, bland annat, att för den händelse Kungl. Majit skulle finna
skäligt, att Månsén utan hinder därav, att framställning örn ersättning icke
gjorts inom föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen
den 18 juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde antagas
hava bidragit till hans ifrågavarande sjukdom, hade riksförsäkrings-,
anstalten i anledning av Månséns nu förevarande framställning införskaffat
ytterligare utredning i ärendet. Vid granskning av vad sålunda i ärendet förekommit
hade anstalten med stöd av yttrande, som avgivits av överläkaren A.
Gullbring, funnit omförmälda sjukdom hava ådragits under sådana förhållanden,
att anstalten, därest framställning örn ersättning gjorts inom därför
föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Månsén ersättning jämlikt berörda förordning.

Marinförvaltningen, som den 3 november 1932 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört att, på sätt framginge av riksförsäkringsanstaltens utlåtande i
ärendet, Månsén syntes hava bort tillerkännas ersättning enligt förordningen den
18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
därest han gjort framställning örn sådan förmån inom den tid, som
stadgades i 12 § samma förordning, sådant lagrummet lydde enligt svensk författningssamling
nr 305/1920. Emellertid hade tidigare i liknande fall enligt
riksdagens beslut jämlikt dess skrivelse den 16 maj 1931, nr 202, medgivits,
att med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter ersättning i enlighet
med förordningens föreskrifter finge utbetalas utan hinder av däri stadgade
preskriptionsbestämmelser. I förevarande fall syntes sjukdomen hava under
årens lopp alltmer förvärrats. Att Månsén under sådana förhållanden uppskjutit
sin framställning om ersättning syntes ganska förklarligt och näppeligen
ägnat att böra beröva honom rätten till sådan ersättning. På grund av
vad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva, att till Månsén finge — utan hinder därav, atti
framställning örn ersättning icke blivit gjord inom därför föreskriven tid —
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för ovannämnda förordning den 18 juni 1909
kunde anses berättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78. 13

Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Cesar Axel Lennart Månsén må — utan hinder därav
att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1933 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.

Vad departementschefen ovan under punkterna Ilo—4:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
A. Lindman.