Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969 (Proposition 1969:5)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. mgiven Stockholms slott den 17
januari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild tidsbegränsad lag om telefonavlyssning
vid utredning om grovt narkotikabrott m. m. Möjligheterna till telefonavlyssning
har i förslaget liksom i motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken
kringgärdats med rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. fordras för telefonavlyssning
tillstånd i varje särskilt fall av domstol.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

Förslag

till

Lag

om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling,
om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 (nr 704), äger 27 kap. 16 § rättegångsbalken motsvarande
tillämpning, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år. Giltighetstiden för tillstånd får dock bestämmas till högst en månad
från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
utgången av juni 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
10 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om telefonavlyssning
vid utredning om brott mot narkotikastrafflagen in. m. och anför.

Inledning

I en proposition som bifölls av förra årets riksdag (prop 1968: 7, 2LU 1,
rskr 81) drogs riktlinjer upp för samhällets bekämpande av den illegala
narkotikahanteringen och av det tilltagande missbruket av narkotiska preparat.
Dessa riktlinjer ligger fast.

Samhällets insatser bör emellertid nu ytterligare ökas och nya åtgärder
sättas in på ett flertal områden. Därvid kommer bl. a. upp fråga om att ge
polisen ökade möjligheter att utreda grova narkotika- och smngglingsbrott.

Vid överläggningar med företrädare för justitiedepartementet har rikspolischefen
och riksåklagaren fäst uppmärksamheten på polisens behov av
att kunna använda telefonavlyssning som hjälpmedel vid utredningar om den
mest kvalificerade narkotikabrottsligheten.

Gällande bestämmelser

Ingrepp i telefonhemligheten får f, n. företas i mycket begränsad utsträckning.
Gällande bestämmelser i ämnet finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken
(RB) och i 5 § lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål.

Enligt 27 kap. 16 § RB får avhörande av telefonsamtal medges endast när
någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 5

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd får meddelas endast av rätten på
yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Som förutsättning gäller
att åtgärden skall vara av synnerlig betydelse för utredningen. Beslutet får
avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller
kan antas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall meddelas att gälla
viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning som gjorts när samtal
avlyssnats skall vad som föreskrivs i 27 kap. 12 § RB om undersökning
och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvisningen innebär
hl. a. att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas
för eller hörs under utredningen granska uppteckningen efter anvisning
av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer
slutligen att, i den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse
för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart förstoras.

1952 års tvångsmedelslag är tillämplig endast när fråga är om vissa brott
mot rikets säkerhet m. m. Bestämmelserna i 5 § om telefonkontroll bygger
på RB:s bestämmelser i ämnet men går avsevärt längre än dessa. I paragrafens
första stycke föreskrivs att tillstånd enligt 27 kap. 16 § RB kan meddelas
trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Enligt
andra stycket kan rätten meddela tillstånd till att telefonsamtal inställs
eller fördröjs, till att telefonapparat avstängs för samtal och till att uppgift
lämnas om samtal, som expedierats eller beställts till eller från telefonapparat.
Giltighetstiden för tillstånd till nu nämnda åtgärder kan bestämmas till
högst en månad. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, kan förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Lagen är tidsbegränsad. Dess giltighetstid har
successivt förlängts, senast för tiden t. o. in. den 30 juni 1970 genom lag
den 23 februari 1968 (nr 48).

Narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64) innehåller bl. a. bestämmelser
om straff för den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december
1962 (nr 704) utan att vara berättigad därtill.

De brott som avses här är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §),
narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan omfattar
för narkotikaförseelse endast böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i
högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Maximistraffet för brott mot narkotikabestämmelserna höjdes
med införandet av narkotikastrafflagen från fängelse i ett år till fängelse i
fyra år. Samtidigt straffbelädes försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott
eller grovt narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år i969

eller överlåtelse (4 §). Möjligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott
utvidgades avsevärt (6 §).

/ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling är varusmugglingsbrotten
indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter,
lägst tio, eller fängelse i högst ett år (1 §). Är varusmuggling med
hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som
ringa, dömes till böter, högst trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att
anse som grov, skall dömas till fängelse i högst två år eller, om smugglingen
gällt narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962
(nr 704), till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år (3 §).

Departementschefen

Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått sådan
omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare intensifieras
och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv kommer
att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och förstärkta vårdinsatser.
Emellertid är det väsentligt att man också kommer till rätta med
tillflödet av narkotiska medel till den illegala marknaden och försvårar åtkomsten
av narkotiska preparat för missbrukare och för personer som annars
riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet fordras polisiära
och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för socialdepartementet kommer senare
i dag att föreslå skärpning av straffen för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling till maximum sex och minimum ett års fängelse. För min del
vill jag ta upp frågan om telefonavlyssning som hjälpmedel vid utredningar
om sådana brott.

Vid de tidigare angivna överläggningarna har följande framkommit.

Rikspolischefen och riksåklagaren har uppgett: Det är en brist i den nuvarande
lagstiftningen att de brottsbekämpande myndigheterna inte har möjlighet
att tillgripa telefonavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste
formerna av illegal narkotikahantering. Man kan utgå från att narkotikamarknaden
delvis styrs av ett mindre antal personer som finansierar hanteringen
och svarar för import, tillverkning och försäljning av mycket stora
kvantiteter narkotiska preparat. Dessa personer håller sig i bakgrunden och
arbetar med sådana medel att det är praktiskt taget omöjligt att få fram
bindande bevisning mot dem med de spaningsmetoder som nu får användas.
Med telefonavlyssning skulle man sannolikt kunna komma åt några av
dem. I varje fall skulle möjligheten att tillgripa en sådan spaningsåtgärd försvåra
deras arbete. De skulle i viss utsträckning tvingas att ta kontakt med
sina medhjälpare på annat sätt än genom telefon och därigenom lättare
kunna avslöjas med sedvanliga spaningsmetoder. Bestämmelser om telefon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

avlyssning i samband med utredning om grova narkotikabrott skulle kunna
utformas efter förebilden i 27 kap. 16 § RB. Det är dock synnerligen
angeläget att giltighetstiden för rättens tillstånd får bestämmas till en månad
på sätt som skett i 1952 års tvångsmedelslag.

Justitiekanslern har anfört: Han vill för sin del inte bestrida riktigheten
av rikspolischefens och riksåklagarens bedömning av behovet av telefonavlyssning
vid utredning av den grova narkotikabrottsligheten. Han erinrai
emellertid om att telefonavlyssning hittills torde ha använts utanför ramen
för 1952 års tvångsmedelslag bara i ett tåtal fall. Hans allmänna inställning
till telefonavlyssning som hjälpmedel vid brottsutredning är att metoden utgör
ett ingrepp i den personliga integriteten som man så långt möjligt bör
undvika. Om det anses att skälen är tillräckligt starka för en speciallagstiftning
som ger möjlighet till telefonavlyssning vid förundersökning angående
grov narkotikabrottslighet, finns det enligt hans mening ingenting att invända
mot att man helt eller delvis kopierar bestämmelserna i 5 § i 1952 års
tvångsmedelslag.

Jag har samma grundinställning till telefonavlyssning som spaningsmetod
som justitiekansler^ Metoden utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten och den bör användas ytterligt restriktivt. Rikspolischefens
och riksåklagarens önskemål att polisen skall få möjligheter att tillgripa
telefonavlyssning för att skaffa bindande bevisning mot de grövsta profitörerna
inom narkotikabranschen är emellertid enligt min mening inte oförenligt
med denna grundinställning. Det är i praktiken inte fråga om någon
stor grupp av misstänkta som skulle bli föremal för telefonavlyssning. Det
rör sig om personer som misstänks för att ha gjort sig skyldiga till brott
som i fråga om samhällsfärlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra
brott beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten. De skärpningar
av straffen som chefen för socialdepartementet kommer att förorda avser
att träffa just den kategori brottslingar som jag här talar om. Det finns
ingen anledning att ifrågasätta riksåklagarens och rikspolischefens bedömning
av svårigheterna att komma åt dem som i realiteten har det största
ansvaret för att den illegala marknaden nu i allt större utsträckning förses
med narkotiska preparat. Dessa personer arbetar nämligen i det fördolda och
torde inte kunna nås med nuvarande spaningsmetoder. Den utbredning och
förgrovning av narkotikabrottsligheten som har skett och som motiverar en
straffskärpning gör det också angeläget att polisen får tillgång till sådana
spaningsåtgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Telefonavlyssning
skulle sannolikt försvåra dessa brottslingars verksamhet och öka polisens
möjligheter att få fram bindande bevisning mot dem.

Jag vill erinra om att frågan om att införa möjligheter till telefonavlyssning
eller andra särskilda processuella tvångsmedel vid bekämpning av narkotikabrottslighet
hölls öppen när förslaget till den nu gällande narkotikastrafflagen
förelädes riksdagen (se prop. 1968: 7 s. 109). Narkotikabrottslig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

hetens utveckling sedan dess är enligt min mening motiv för att ge polisen
möjlighet att använda avlyssning som hjälpmedel vid utredning om grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling som avsett narkotika. Jag föreslår
att en särskild lag i ämnet föreläggs riksdagen.

Telefonavlyssningen bör kringgärdas med rättssäkerhetsgarantier efter
förebild av 27 kap. 16 § RB. Med den restriktiva inställning jag har till telefonavlyssning
som spaningsmetod förordar jag att den nya lagen görs tidsbegränsad
så att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att pröva dess
verkningar.

Den nya lagen bör lämpligen utformas så att den uttryckligen anknyter
till bestämmelserna i 27 kap. 16 § RB. Detta kommer att innebära att domstols
tillstånd måste inhämtas innan telefonavlyssning får anordnas samt
att framställning om sådant tillstånd får göras bara av undersökningsledaren
eller åklagaren. Som generell förutsättning för att tillstånd skall kunna
ges kommer att gälla inte bara att vederbörande är skäligen misstänkt för
grovt narkotikabrott eller motsvarande smugglingsbrott utan också att åtgärden
skall vara av synnerlig betydelse för utredningen.

I 1952 års tvångsmedelslag ges möjligheter till vissa ingrepp i telefonhemligheten
som går avsevärt utöver RB:s bestämmelser i ämnet. Jag anser inte
att det finns skäl att i detta sammanhang gå längre än vad sistnämnda bestämmelser
medger. Dock bör önskemålet att giltighetstiden för domstols
tillstånd till telefonavlyssning i den nya lagstiftningen, liksom i 1952 års lag,
skall få bestämmas till högst en månad tillgodoses. Beträffande handhavandet
av uppteckningar av telefonsamtal som har avlyssnats finns bestämmelser
i RB som bl. a. innebär att uppteckning inte får granskas av annan än
rätten, undersökningsledaren eller åklagaren eller, efter anvisningar från
någon av dessa myndigheter, av sakkunnig eller annan samt att uppteckning,
i den mån den innehåller något som saknar betydelse för utredningen,
efter granskningen omedelbart skall förstöras. Bestämmelser om handhavandet
av uppteckning utöver dem som finns i RB behövs enligt min mening
inte.

Det är angeläget att den nya lagstiftningen kan börja tillämpas så snart
som möjligt. Lagen bör därför träda i kraft dagen efter det den utkommit
från trycket. Giltighetstiden bör tills vidare begränsas till utgången av juni
1970.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
1

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har uteslutits
här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 16 januari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conrad i.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 10 januari
1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
in. m.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn B. S. Holstad.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690063