Kungl. Maj:ts proposition nr 37

Proposition 1949:37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

1

Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader; given Stockholms
slott den 11 februari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Youot, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför ehefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under
elfte huvudtiteln, punkten 116, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1949/50 beräkna ett förslagsanslag av
270 000 kronor.

1—343 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 37.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I skrivelse den 30 oktober 1948 har medicinalstyrelsen inkommit med utredning
och förslag till ändrade grunder för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret
samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs,
Kopparbergs och Västernorrlands län.

Gällaude statsbidragsbestämmelser.

Nu gällande bestämmelser äro meddelade i kungörelsen den 5 maj 1939
(nr 257) angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre
bemedlade patienter å landsbygden med däri genom kungörelse den 17 december
1943 (nr 904) gjord ändring.

Enligt kungörelsen utgår statsbidrag till bestridande av kostnader för sjukbesök,
som av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare företages
hos mindre bemedlad patient å landsbygden. Bidraget utgår med dels
hälften av den del av läkararvodet, som överstiger sju kronor, dels ock hela
den del av resekostnaden, som överstiger tre kronor.

Statsbidrag må åtnjutas av dels person, för vilken det senast fastställda
beskattningsbara beloppet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke överstiger 400 kronor, dels och person, för vilken det
senast fastställda taxerade beloppet enligt nämnda förordning uppgår till
högst 1 800 kronor, ändock att det beskattningsbara beloppet överstiger 400
kronor. Dock må statsbidrag icke tillkomma den, som har en till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande 12 000
kronor. Statsbidrag må icke heller utgå, därest vederbörandes ekonomiska förhållanden
avsevärt förbättrats efter utgången av det kalenderår, den senast
fastställda taxeringen avser. Har däremot efter sistnämnda tidpunkt avsevärd
försämring inträtt i vederbörandes ekonomiska förhållanden, må statsbidrag
utgå, oaktat nyss angivna förutsättningar icke uppfyllas. Person, som
är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen läkare, är ej berättigad
till ifrågavarande bidrag, liksom ej heller person, för vilken kommunen
åtagit sig betala läkarvård.

Mindre bemedlad, som äger åtnjuta statsbidrag enligt förevarande kungörelse,
är oförhindrad att, om han är medlem av erkänd sjukkassa, hos denna
göra framställning om sjukvårdsersättning jämlikt för kassan gällande grunder
för det belopp, han enligt kvitto utbetalat till läkare i ersättning för erhållen
läkarvård.

Det åligger vederbörande läkare att göra sig underrättad om huruvida nu
angivna förutsättningar för statsbidrag kunna anses vara för handen, i vilket
fall patienten har att å särskild uppgiftsblankett underteckna en försäkran
därom. Statsbidrag rekvireras av vederbörande läkare hos länsstyrelsen i
länet, som har att pröva, huruvida och med vilket belopp statsbidrag må utgå,
samt att utanordna beviljat belopp till läkaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

3

Tidigare förslag.

Under hänvisning till penningvärdets försämring anhöll riksdagen i skrivelse
den 5 maj 1945, nr 5 (p. 157) om förslag till ändrade grunder för statsbidrag
till detta ändamål. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den
18 maj 1945 åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning härom och till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

Medicinalstyrelsen erinrade i sitt den 21 november 1945 avgivna förslag
till en början om att i förslaget till sjukkassereform inginge åtgärder till förbilligande
av sjukresor. Med hänsyn härtill ställde sig styrelsen tveksam till
frågan huruvida någon ändring då borde vidtagas. Styrelsen föreslog emellertid
såsom ett provisorium intill sjukförsäkringsre form ens ikraftträdande, att
kungörelsen gåves ett i vissa avseenden ändrat innehåll. Förslaget innebar,
att gränserna för rätt till bidrag borde bestämmas till ett beskattningsbart
belopp av högst 800 kronor, resp. ett taxerat belopp av högst 3 600 kronor.
En till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet
överstigande 20 000 kronor borde utesluta från rätt till statsbidrag.

I syfte att befria läkaren från betungande uträkning av den del av arvodet
och resekostnaden, som skulle gäldas av patienten, föreslog styrelsen
vidare, att patienten själv skulle erlägga — i förekommande fall med bidrag
från sjukkassa — samtliga kostnader för sjukbesöket intill ett belopp av
femton kronor, vilket motsvarade kostnaderna för ett besök på en mils avstånd,
medan överskjutande del av kostnaderna skulle ersättas av statsverket.
Slutligen föreslog styrelsen, att granskningen av statsbidragsräkningarna och
utbetalningen av statsbidragen skulle anförtros medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsens förslag anmäldes i 1946 års statsverksproposition under
femte huvudtiteln, punkten 198. Föredragande departementschefen framhöll
därvid att, även om de av styrelsen föreslagna ändringarna av gällande bestämmelser
på området i och för sig kunde synas välbetänkta, tillräcklig anledning
dock knappast förelåge att för en jämförelsevis kort övergångstid före
den nya sjukförsäkringslagstiftningens ikraftträdande genomföra en dylik författningsrevision,
samt förordade, att förevarande statsbidrag finge utgå enligt
oförändrade grunder. Riksdagen (skr. nr 5/1946) framställde icke någon
erinran häremot.

Medicinalstyrelsens förslag''.

På grund av borttagandet vid statsskattereformens genomförande av de
skattefria avdragen för barn samt införandet av barnbidragen har medicinalstyrelsen
ansett sig nu böra upptaga frågan om ändring i de grunder, efter vilka
ifrågavarande statsbidrag utgår, till förnyad prövning.

Härvid borde enligt styrelsens mening hänsyn tagas jämväl till penningvärdets
försämring. Med beaktande härav har styrelsen utarbetat förslag till
ändring av kungörelsen angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden. I anslutning till förslaget
har medicinalstyrelsen anfört i huvudsak följande,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Enligt från socialstyrelsen under hand inhämtad uppgift har det tal, som
anger minskningen av penningvärdet sedan 1939, uppskattats till 152. Bestämmandet
av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst, som bör utgöra gräns för rätten till statsbidrag, synes böra ske så,
att den behållna inkomsten (d. v. s. den taxerade inkomsten efter avdrag för
den därå utgående statliga inkomstskatten) jämte utgående barnbidrag motsvarar
den enligt äldre bestämmelser före skattereformens genomförande beräknade
behållna inkomsten (d. v. s. det taxerade beloppet efter avdrag för
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt), förhöjd till ungefär
nämnda procenttal. För erhållande av dylik överensstämmelse för den behållna
inkomsten kan icke ett för alla kategorier skattskyldiga gällande belopp
fastställas utan erfordras en gradering av den beskattningsbara inkomstens
storlek med hänsyn till om vederbörande uppbär allmänt barnbidrag.

Den högsta beskattningsbara inkomst, som bör utgöra gräns för rätt till
statsbidrag, torde icke böra fastställas för varje ortsgrupp, vilket skulle göra
tillämpningen alltför invecklad, utan det för varje kategori skattskyldiga fastställda
beloppet bör avse alla ortsgrupper, även om därigenom det procentuella
tillägget å den före skattereformens genomförande beräknade behållna inkomsten
ej helt överensstämmer med förut angivna procenttal. Av verkställda
uträkningar av den behållna inkomsten före och efter statsskattereformens
genomförande framgår, att procenttillägget i de olika ortsgrupperna i vissa fall
är något högre, i andra lägre än nämnda procenttal. En för tillämpningens
underlättande någorlunda jämn serie av beloppen har emellertid erhållits.

Med stöd av nyssnämnda utredning angående den behållna inkomsten
före och efter skattereformens genomförande föreslår medicinalstyrelsen,
att den högsta beskattningsbara inkomsten fastställes till 1 000 kronor för
den, som uppbär allmänt barnbidrag för ett barn, och till 1 500 kronor för
den, som uppbär barnbidrag för två barn. För den, som uppbär barnbidrag
för flera än två barn, syntes den beskattningsbara inkomsten böra bestämmas
till 1 500 kronor, ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. För
att icke gränsen för rätt till statsbidrag skall bliva för låg för de lägsta inkomsttagarna
bland kategorin ensamstående, d. v. s. skattskyldiga med
lägsta ortsavdrag, föreslår styrelsen, att dessa må äga rätt till statsbidrag,
därest den beskattningsbara inkomsten uppgår till högst 1 000 kronor. Härigenom
skulle den behållna inkomsten för de lägsta inkomsttagarna sättas
i viss relation till gällande bestämmelse om taxerat belopp av högst 1 800
kronor. För vinnande av önskvärd enkelhet föreslår styrelsen vidare, att
även för kategorin makar utan barn bestämmes en beskattningsbar inkomst
av högst 1 000 kronor.

I fråga om storleken av den förmögenhet, som bör utesluta från rätt till
statsbidrag, finner styrelsen skäl tala för a-tt nu gällande belopp höjes till
30 000 kronor eller samma belojap, som för fysisk person gäller för skatteplikt
till statlig förmögenhetsskatt. Hänsyn hade härvid tagits bl. a.
till möjligheten att effektivt kontrollera uppgiften angående förmögenhetens
storlek. Styrelsen har tänkt sig, att kontrollen av inkomst- och förmögenhetsförhållandena
helt skall ombesörjas av länsstyrelserna, vilka genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 37. o

taxeringslängderna kunde kontrollera endast beskattningsbara förmögenheter
överstigande 30 000 kronor. Förmögenheter därunder kunde visserligen kontrolleras
genom självdeklarationerna, men då en dylik kontroll skulle bliva
både tidsödande och mycket arbetsbetungande, syntes den vara svår att
genomföra. Medicinalstyrelsen föreslår sålunda, att statsbidrag icke må tillkomma
den, vilkens enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara
förmögenhet överstiger 30 000 kronor.

I fråga om kontrollen av barnantalet har medicinalstyrelsen föreslagit, att
vederbörande skall å uppgiftsblanketten angiva, huruvida han uppbär allmänt
barnbidrag. För kontroll härav hade länsstyrelserna icke någon annan
möjlighet än att inhämta upplysningar hos vederbörande barnavårdsnämnd.
Stvrelsen ansåge det emellertid knappast påkallat, att ifrågavarande uppgift
särskilt kontrollerades, utan syntes vederbörandes egen på heder och samvete
lämnade uppgift få anses vara till fyllest.

Då ifrågavarande förslag endast avsåge tiden intill sjukförsäkringsreformens
genomförande, syntes någon höjning av det belopp, som skulle erläggas
av patienten, icke böra vidtagas.

För att förtydliga de föreslagna ändringarnas räckvidd i jämförelse med
de gällande bestämmelsernas i fråga om storleken av den behållna inkomsten
före och efter statsskattereformen ävensom däremot svarande beskattningsbar
inkomst har styrelsen i tabellform sammanställt vissa uträkningar, beträffande
vilka jag torde få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Beträffande medelsbehovet för ifrågavarande ändamål har medicinalstyrelsen
med hänsyn till, å ena sidan, nettoutgifterna å anslaget under budgetåret
1947/48, 208 864 kronor, ävensom, å andra sidan, de med cirka 50 procent höjda
inkomstgränserna för rätt till statsbidrag och därav följande stegrade utgifter
ansett det vara tillräckligt att i avbidan på vidare erfarenhet för nästa budgetår
beräkna ett med 30 000 kronor till 300 000 kronor förhöjt belopp.

Yttrandena.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av
yttrandena, nämligen länsstyrelsernas i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads,
Skaraborgs och Västernorrlands län. Av dessa har dock länsstyrelsen i Skaraborgs
län ifrågasatt, huruvida icke mellan makar, som uppbära allmänt barnbidrag
för ett barn, och makar, som icke uppbära allmänt barnbidrag, för
vilka båda kategorier samma beskattningsbara inkomst, 1 000 kronor, föreslagits
såsom gränsbelopp, någon differentiering lämpligen borde äga rum.

Statskontoret har med hänsyn till den förhållandevis korta tid, som återstode
till ikraftträdandet den 1 juli 1951 av den vid 1946 års riksdag beslutade
sjukförsäkringslagstiftningen, ansett, att ifrågavarande statsbidrag borde
— i överensstämmelse med 1946 års riksdags förut omnämnda beslut — under
övergångstiden utgå enligt- oförändrade grunder. Annan ändring däri än som
påkallades av 1947 års skattereform torde följaktligen icke böra vidtagas.

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 37.

Nämnda reform hade medfört lindring i beskattningen för barnlösa familjer
med upp till 15 000 kronors inkomst, medan för familjer med barn i praktiskt
taget samtliga fall en försämring i det ekonomiska läget inträtt först vid
en inkomst, som vore alltför hög för att vara aktuell i samband med här avsedda
statsbidrag. Härjämte borde beaktas, att — såsom vid skattereformens
genomförande framhållits — barnbidragen icke vore den enda förmån, som
utan behovsprövning utginge till barnfamiljerna. Detta gällde exempelvis de
fria skolmåltiderna och den fria skolmaterielen, borttagande av terminsavgifter
m. in.

En efter barnantalet differentierad skala kunde sålunda icke vara motiverad
av den genomförda skatteomläggningen. Medicinalstyrelsens förslag
skulle, såvitt statskontoret kunde finna, innebära en rätt avsevärd vidgning av
kretsen av de statsbidragsberättigade, vilket statskontoret — trots att en liknande
gradering genomförts i fråga om familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag
— icke kunde tillstyrka.

Vid nu angivna förhållanden kunde statskontoret icke finna annat än att här
avsedda statsbidrag till sjukvårdskostnader för mindre bemedlade patienter
å landsbygden även under övergångstiden borde begränsas till dem, som hade
en beskattningsbar inkomst av högst 400 kronor. Genom den vidtagna höjningen
av ortsavdragen hade för övrigt viss kompensation lämnats för penningvärdets
fall.

Anledning att för budgetåret 1949/50 uppräkna anslaget för ifrågavarande
ändamål förefunnes alltså icke enligt statskontorets mening.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att medicinalstyrelsens
ifrågavarande förslag visserligen vore en konsekvent utveckling av det hittills
tillämpade systemet men att mot detsamma kunde insändas, att det
komme att bliva synnerligen besvärligt att tillämpa. Framför allt komme
granskningen av de från läkarna till länsstyrelsen insända rekvisitionerna att
bliva betydligt mera tidskrävande än förut. Länsstyrelsen ville ifrågasätta,
huruvida det funnes tillräckliga skäl att över huvud taget tillämpa någon behovsprövning
för åtnjutande av statsbidrag. Med de av medicinalstyrelsen
föreslagna gränsbeloppen syntes antalet av dem, som befunne sig över bidragsgränserna,
bli förhållandevis ringa. Därest icke ett i tillämpningen
enklare system än det av medicinalstyrelsen föreslagna kunde åstadkommas
för ifrågavarande statsbidrag, tilläte sig länsstyrelsen föreslå, att behovsprövningen
vid fördelning av dessa bidrag helt slopades.

Departementschefen.

Frågan om ändring av de grunder, efter vilka nu ifrågavarande statsbidrag
utgår, var senast år 1946 föremål för statsmakternas prövning. Medicinalstyrelsens
då framlagda förslag hade utarbetats med anledning av att 1945 års
riksdag under hänvisning till penningvärdets försämring begärt utredning i
frågan. Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj ds eller riksdagens
åtgärd. Tillräcklig anledning ansågs nämligen icke föreligga att för en

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

jämförelsevis kort övergångstid före den nya sjukförsäkringslagens ikraftträdande
göra någon ändring av gällande bestämmelser.

Det nu föreliggande förslaget har närmast föranletts av 1947 års sfcatsskattereform,
vars verkningar första gången framträda vid 1949 års taxering
av 1948 års inkomster. Medicinalstyrelsen har emellertid ansett sig böra taga
hänsyn även till minskningen av penningvärdet sedan år 1939, då nuvarande
bestämmelser utfärdades.

För att närmare belysa verkningarna av statsskattereformen vid oförändrade
statsbidragsgrunder får jag hänvisa till de exempel, som sammanställts i
denna tabell.

Inkomsttagare	Ett beskattningsbart belopp av 400 kronor motsvarade före skatte-reformen följande högsta taxerade belopp:	En beskattningsbar inkomst av 400 kronor motsvarar efter skatterefor-men följande taxerade inkomst:	Barn- bidrag
	Ort	s g r	upp			Ort	s g r	upp
1	2	3	4	5	1	2	3	4	5
Ensamstående	1340	1430	1490	1570	1650	2 000	2 100	2 200	2 300	2 400	_
Makar utan barn	2 010	2 090	2170	2 250	2 330	2 900	3 030	3150	3 280	3 400	—
» med 1 »	2 470	2 590	2 710	2 830	2 950	2 900	3 030	3150	3 280	3 400	260
» » 2 »	2 930	3 090	3 250	3 410	3 570	2 900	3 030	3 150	3 280	3 400	520
» » 3 »	3 630	3 850	4 070	4 290	4 510	2 900	3 030	3150	3 280	3 400	780
» » 4 »	4 330	4 610	4 890	5170	5 450	2 900	3 030	3 150	3 280	3 400	1040

Vid en jämförelse mellan siffrorna i tabellen är att märka, att före skattereformen
i det taxerade beloppet även ingick Vioo av eventuell förmögenhet,
medan efter reformen inkomst- och förmögenhetsbeskattning äro helt skilda.
Vidare bör vid ett studium av tabellen beaktas, att rätt till statsbidrag enligt
gällande bestämmelser föreligger även vid högre beskattningsbart belopp
än 400 kronor under förutsättning, att det taxerade beloppet ej överstiger
1 800 kronor.

Tabellen visar, att vid oförändrade statsbidragsgrunder skattereformen
medför en höjning av gränserna för den taxerade inkomsten för ensamstående,
för makar utan barn och för familjer med ett barn, medan för tvåbamsfamiljer
ställningen är ungefär oförändrad. För familjer med flera barn medför
reformen, om man bortser från barnbidragen, en viss sänkning av inkomstgränserna.
Dessa förskjutningar utjämnas emellertid därigenom, att å
ena sidan den ekonomiska ställningen för barnfamiljerna — framför allt i de
inkomstlägen, det här är fråga om — genom barnbidragen undergått en förhållandevis
väsentlig förbättring, medan å andra sidan höjningen av inkomstgränsen
för vissa kategorier berör så små inkomsttagare, att den får anses
fullt berättigad. En viss kompensation för penningvärdets försämring har
vidare lämnats genom den i samband med skattereformen vidtagna höjningen
av ortsavdragen. Skäl kunna dock anföras för en revision av nu gällande
grunder med hänsyn till flerbarnsfamiljernas i någon mån försämrade ställ -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

ning. För att kunna göra dessa proportionell rättvisa skulle man emellertid
behöva tillämpa en graderad skala, som administrativt bleve ganska svårhanterlig.
Då nu ifrågavarande statsbidrag — i motsats till exempelvis
familjebostadsbidragen — allenast tager sikte på ett i regel tillfälligt behov
och det dessutom blir fråga om ett provisorium endast under den förhållandevis
korta övergångstid, som numera återstår till sjukförsäkringslagens
ikraftträdande, anser jag i likhet med statskontoret en materiell ändring av
gällande bestämmelser icke nu böra företagas. För en dylik ståndpunkt talar
även, att medicinalstyrelsens år 1945 framlagda förslag om ändring med hänsyn
till penningvärdets fall av gällande bidragsgrunder avvisades vid 1946
års riksdag. Någon annan ändring än som påkallas därav, att genom skattereformen
gränsen höjts för skatteplikt till statlig förmögenhetsskatt, torde
sålunda icke böra vidtagas. I likhet med medicinalstyrelsen föreslår jag alltså,
att — oavsett vederbörandes inkomstförhållanden — en till statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbar förmögenhet överstigande 30 000 kronor under alla
förhållanden bör utesluta från rätt till sådant statsbidrag, som här avses. Härjämte
torde den f. n. gällande bestämmelsen om ett högsta taxerade belopp av
1 800 kronor såsom gräns för rätt till statsbidrag i vissa fall kunna slopas, då
densamma efter skattereformen saknar betydelse.

Då på grundval av 1949 års taxering utfärdade debetsedlar å slutlig skatt
komma de skattskyldiga till handa först i december 1949, torde de föreslagna
ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1950.

Vad beträffar det för nästa budgetår erforderliga medelsbehovet torde detta
med hänsyn till belastningen å anslaget under budgetåret 1947/48, 208 864
kronor, kunna beräknas till oförändrat belopp, 270 000 kronor.

Slutligen får jag i detta sammanhang erinra om att de nu ifrågavarande
statsbidragsbestämmelserna i princip skola lända till efterrättelse även vid
bestämmande av begreppet mindre bemedlad enligt kungörelserna angående
statsbidrag till dels resor för patienter vid de statsunderstödda kustsanatoriema
m. m., dels ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter,
dels ock resor för vanföra m. m. Någon ändring härutinnan synes
icke påkallad. För tolkningen av begreppet mindre bemedlad i sistnämnda
tre kungörelser torde sålunda alltjämt i princip böra gälla samma grunder, som
angivas i kungörelsen angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden med de av mig förordade
jämkningarna däri. Jag förutsätter emellertid därvid, att vederbörande
behovsprövande myndighet vid tillämpningen av dessa grunder skall bibehållas
vid den friare prövningsrätt av bidragsbehovet i varje särskilt fall,
som f. n. tillkommer densamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 270 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

9

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Öhrström.

Bihang till riksdagens protokoll 1949.

1 samt. Nr 37.