Kungl. Maj:ts proposition nr 312 (Proposition 1948:312 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Nr 312.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården, m. m.;
given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården; och

2) lag om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det föreslås, att länsstyrelse skall äga att, när skäl därtill äro, upptaga
till prövning ansökning om gottgörelse av statsverket för utgiven fattigvård
och utgivna bidragsförskott, även om ansökningen göres senare än som är
föreskrivet. För närvarande kräves Konungens förordnande för att sådan ansökning
skall kunna prövas. I viss anslutning till vad sålunda hittills gällt,
föreslås vidare att om länsstyrelsen anser ansökningen icke böra upptagas
till prövning, länsstyrelsen skall underställa Konungen frågan om så bör ske.
Den föreslagna ändringen i fattigvårdslagen medför automatiskt, att motsvarande
regler komma att gälla beträffande ansökning om gottgörelse av statsverket
för utgift för barn, som omhändertagits enligt barnavårdslagen.

1—2022 <8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 312.

Kungl. Majits proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 61 § 1 inom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

61 §.

1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse---fattigvårdss ty re 1 s e n delgivet.

Vid ansökningen---böra bifogas.

Sedan Konungens---av ansökningarna.

Konungen må när skäl därtill äro
förordna, att ansökning som här avses
skall av Konungens befallningshavande
upptagas till prövning, ändå
att den göres senare än i första stycket
sägs. över sådan ansökning meddelar
Konungens befallningshavande
beslut så snart ske kan.

När skäl därtill äro må ansökning
som här avses upptagas till prövning,
ändå att den göres senare än i första
stycket sägs. Finner Konungens befallningshavande
så ej böra ske, skall
frågan härom underställas Konungen,
över ansökning, som upptages till
prövning i den ordning nu sagts, meddelar
Konungens befallningshavande
beslut så snart ske kan.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1936: 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni

1943 (nr 382).

Härigenom förordnas, att 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

21 §.

Gottgörelse av statsverket för utgivna
bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökning,
avseende nämndens kostnader
för förskott som belöpa å visst
budgetår (den 1 juli—den 30 juni),
skall göras före utgången av därnäst
följande budgetår. Konungen må dock,
när skäl därtill äro, förordna, att ansökning
skall av länsstyrelsen upptagas
till prövning, ändå att den göres
senare. Ansökning avfattas enligt fastställt
formulär.

Sedan länsstyrelsen---

Gottgörelse av statsverket för utgivna
bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökning,
avseende nämndens kostnader
för förskott som belöpa å visst
budgetår (den 1 juli—den 30 juni),
skall göras före utgången av därnäst
följande budgetår. När skäl därtill
äro må dock ansökning upptagas till
prövning, ändå att den göres senare.
Finner länsstyrelsen så ej böra ske, skall
frågan härom underställas Konungen.

avfattas enligt fastställt

Ansöknin:
formulär,
beviljat belopp.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 oktober 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterbeeg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om decentralisering
av vissa ärenden angående återställande av försutten tid samt
anför därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 6 juni 1947 tillkallade statsrådet
Danielson följande personer att utreda möjligheterna av en ytterligare
decentralisering inom statsförvaltningen, nämligen landshövdingen Th. Bergquist,
tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare professorn
N. Herlitz, statskommissarien B. E. Johnsson, direktören i landskommunernas
förbund S. Larsson, statssekreteraren I. Lindell, ledamoten av riksdagens
andra kammare hemmansägaren Hj. R. Nilson, landssekreteraren
N. O. Åkesson och ledamoten av riksdagens första kammare direktören i
tjänstemännens centralorganisation Y. Åman. Utredningen, som antagit namnet
decentraliseringsutredningen, har i en med nr 14 betecknad, till socialdepartementet
överlämnad promemoria angående återställande av försutten
tid i vissa ärenden rörande statsbidrag m. m. bland annat berört vissa i det
följande närmare angivna bestämmelser i lagen om fattigvården, barnavårdslagen
och bidragsförskottslagen samt därvid föreslagit vissa decentraliseringsåtgärder.

Gällande förhållanden.

I 8 kap. 60 och 61 §§ lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården
finnas bestämmelser angående rätt för fattigvårdssamhälle att i vissa fall erhålla
gottgörelse av staten för utgiven fattigvård. Sådan gottgörelse utgår
enligt 60 § dels för fattigvård, som lämnats utlänning, dels ock för fattigvård,
som lämnats svensk medborgare, då hans hemortsrätt ej kan utrönas
eller i vissa fall då såväl han som vissa av hans anhöriga oavbrutet under
minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, där han äger hemortsrätt.
I 61 § 1 mom. föreskrives, att fattigvårdsstyrelse, som vill erhålla gottgörelse
av staten för fattigvård, skall göra ansökning därom hos Konungens befallningshavande
för varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården
av fattigvårdssamhället utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fattig vår dssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad,
men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse från
det länsstyrelsens utslag i tvisten vunnit laga kraft mot samhället eller, om
det överklagats, från det kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.
Konungen må när skäl därtill äro förordna, att ansökning som här avses
skall av länsstyrelse upptagas till prövning, ändå att den göres senare än
nyss sagts.

I 63 och 65 §§ lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslagen) givas .bestämmelser angående rätt för kommun
att i vissa fall erhålla gottgörelse av staten för utgift, som kommunen
haft för vård av person, som omhändertagits enligt barnavårdslagen. Jämlikt
63 § utgår dylik ersättning av statsmedel enligt samma grunder, som
stadgas i 60 § lagen om fattigvården beträffande gottgörelse för fattigvård,
d. v. s. dels för vård åt utländsk medborgare och dels för vård åt svensk medborgare,
då dennes hemortsrätt icke kan utrönas, eller i vissa fall då han
oavbrutet under minst tre år vistats utom hemortskommunen. Vidare utgår
jämlikt 63 § b arna vårdslagen ersättning av statsmedel för utgift, som vistelsekommun
haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd
av 22 § d) samma lag. Enligt 65 § gäller i avseende å behandling av frågor
om ersättning av staten för utgift för omhändertagen person m. m. ävensom
i avseende å tid för anhängiggörande av talan i tillämpliga delar vad för motsvarande
,fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården.

I 21 § lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag
till barn (bidragsförskottslagen) är stadgat, bland annat, att gottgörelse
av statsverket för utgivna bidragsförskott skall sökas av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader för
förskott som belöpa å visst budgetår, skall göras före utgången av därnäst
följande budgetår. Konungen må dock, när skäl därtill äio, förordna att ansökning
skall av länsstyrelsen upptagas till prövning, ändå att den göres
senare.

Decentraliseringsutredningen.

I sin förenämnda promemoria har decentraliseringsutredningen anfört, att
utredningen övervägt, huruvida nu omförmälda ävensom vissa därmed likartade
bestämmelser angående återställande av försutten tid för sökande av
statsbidrag eller annan gottgörelse av statsverket borde ändras på sådant
sätt, att underordnade myndigheter — i här ifrågavarande fall länsstyrelserna
— finge möjligheter att själva pröva frågan om återställande av tid,
som försuttits.

Utredningen har inledningsvis erinrat, att de statliga ersättningar, bidrag
eller understöd, som på skolväsendets, sjukvårdens, socialvårdens och andra
områden jämlikt skilda författningar kunde utgå till kommuner eller enskilda,
i vissa fall beviljades av Kungl. Maj:t, medan i andra fall underordnade myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

digheter tillagts beslutanderätten. Som villkor för rätt att komma i åtnjutande
av dylika förmåner vore ofta stadgat, att ansökan därom skulle ingivas
inom viss tid. I andra fall saknades lielt bestämmelser härom. Stundom
förekomme dylika bestämmelser endast i form av en anvisning; ansökan
borde ingivas inom viss tid. Där påföljd av försummelse att iakttaga föreskriven
tid vore uttryckligen stadgad, angåves den så, att ansökningen icke
kunde upptagas till prövning eller att rätten till ersättning vore förfallen.
Ofta vore emellertid en bestämd tid villkorlig antingen på så sätt att Kungl.
Maj:t eller annan överordnad myndighet jämlikt särskilda bestämmelser tilllagts
dispensrätt eller ock därigenom att Kungl. Maj:t med stöd av sin allmänna
maktbefogenhet kunde dispensera från en av Kungl. Maj:t fastställd
tidsbestämmelse.

Härefter har utredningen omnämnt de i § 18 regeringsformen och 58 kap.
rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om återställande av försutten tid
samt anmärkt att rättegångsbalkens regler ansetts kunna analogt tillämpas
även för den del av förvaltningsförfarandet som den egentliga förvaltningsprocessen
utgör, men att i fråga om dispens från bestämmelser om viss tid
för ingivande av ansökan om statsbidrag man i vissa fall utgått från att de
allmänna reglerna om återställande av försutten tid icke vore tillämpliga. Å
ena sidan syntes nämligen stundom ha föiutsatts att varje försummelse att
iakttaga lagstadgad frist, oavsett orsaken, medförde ovillkorlig förlust av
rätten till bidrag, medan å andra sidan man vid införande av bestämmelser
om dispensrätt icke ifrågasatt såsom villkor för dispens att laga förfall skulle
föreligga, utan att prövningen skulle vara rent diskretionär.

I det följande bär utredningen anfört, att anledningen till att krav uppställts
på att ansökan skulle vara gjord inom viss tid huvudsakligen torde
sammanhänga med statsfinansiella eller åtminstone budgettekniska ordningssynpunkter.
Dessutom medförde en relativt begränsad fatalietid bland annat
också den fördelen att nöjaktig granskning och utredning lättare kunde
verkställas.

Utredningen har vidare anfört att det i allmänhet icke borde ifrågakomma
att under normala förhållanden åt annan myndighet än Kungl. Maj:t anförtro
prövningen av frågor om återställande av försutten tid i sådana mål och ärenden,
däri två eller flera parter stå emot varandra eller där annan enskild rätt
än den sökandes eljest kan röna inverkan genom en dylik åtgärd. Annorlunda
ställde det sig i fråga om ett mellanhavande uteslutande mellan staten och ett
annat offentligt eller enskilt rättssubjekt och där detta mellanhavande endast
avsåge fråga om fullgörande av en staten enligt utfästelse i viss författning
åvilande skyldighet att för särskilt ändamål lämna vissa prestanda. De intressen,
till vilkas skydd bestämmelser om fatalietider eljest vore givna, berördes
icke i dessa fall, där bestämmelserna om fatalietid väsentligen torde
vara betingade av förut antydda ordningssynpunkter. Då prövningen av frågor
om återställande av försutten tid i dessa slag av ärenden, såsom i vissa fall
uttryckligen angivits, borde vara rent diskretionär och uteslutande grundas

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

på hänsyn till skälighet, syntes prövningen knappast vara av den art, att den
i princip behövde förbehållas Kungl. Maj:t. Vissa avsteg från denna eljest
tillämpade regel hade också redan förekommit.

Med hänsyn till att framställningar om dispens av förevarande slag i allmänhet
vunne bifall, kunde det, enligt vad utredningen vidare anför, synas
som om dessa bestämmelser om fatalietid utan större olägenhet skulle kunna
helt undvaras. Till stöd för en sådan uppfattning skulle också kunna anföras,
att åtskilliga bestämmelser om dylika fatalietider enligt vad för utredningen
upplysts tolkades som innefattande allenast en anvisning, även då en sådan
tolkning ur formella synpunkter måste te sig mycket tvivelaktig. Av en jämförelse
mellan olika bidragsformer med eller utan bestämmelser om fatalietider
syntes vidare framgå, att några enhetliga principer beträffande föreskrivandet
av dylika bestämmelser knappast torde ha förelegat. Det torde emellertid
vara uppenbart, att de ordningssynpunkter, som bestämmelserna avsåge
att tillgodose, måste tillmätas en avsevärd vikt. Fördenskull torde alltjämt
kravet på iakttagande av de i olika fall stadgade tidsbestämmelserna i allmänhet
böra upprätthållas. Däremot syntes en förenkling, som i och för sig måste
anses angelägen, kunna vinnas genom en decentralisering av beslutanderätten
i dispensärendena. Förutom en lättnad i Kungl. Maj ds arbetsbörda skulle
också vinnas fördelar i form av minskad väntetid för de sökande med allt vad
detta innebure. Ur statens synpunkt syntes också önskvärt att eftersläpningen
i fråga om utbetalningarna icke ökades genom en onödigt omständlig behandling
av förekommande dispensärenden.

Decentraliseringsutredningen har härefter anfört följande.

Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den decentralisering, som
här bör eftersträvas, måste taga sikte på att dispensärendena få avgöras av
samma myndighet, som har att pröva huvudfrågan. I den mån som i denna
ingår en viss skälighetsbedömning, synes dispensfrågan lämpligen kunna
prövas som ett led i ärendet av samma myndighet, som har att avgöra huvudfrågan.
Men även i de fall då något skälighetsmoment icke förefinnes beträffande
prövningen av huvudfrågan, torde dispensfrågan i regel icke bereda
större svårigheter än att den utan olägenhet kan anförtros den bidragsbeviljande
myndigheten.

Då utredningen är medveten om att en decentralisering av beslutanderätten
kan befaras medföra en viss ökning av försummelserna att iakttaga föreskrifterna
om ansökningstider, har utredningen övervägt möjligheterna att på något
sätt råda bot härför. T nu gällande bestämmelser om dispensrätt är i allmänhet
föreskrivet, att dispens må meddelas, när skäl därtill äro. Att på något sätt
närmare angiva arten av de skäl, som må godtagas, torde icke vara möjligt,
även om vissa allmänna synpunkter kunna anföras. Sålunda synes det rimligt,
att fordringarna på de förebragta skälens styrka ökas i förhållande till dröjsmålets
längd eller vid upprepade försummelser. För att understryka vikten av
att en verklig prövning kommer till stånd skulle därför i samband med en decentralisering
kunna övervägas att skärpa kravet på så sätt, att för medgivande
av dispens skulle erfordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». En annan
utväg för att motverka den befarade ökningen av försummelserna vore att till
stöd för de fastställda fristerna införa vissa sanktioner. Såsom sådana skulle
kunna tänkas exempelvis straffavgifter antingen i form av viss ränta å sökta
belopp eller såsom stämpelavgift å beslut om dispens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Trots sina betänkligheter med avseende på en befarad ökning av försummelserna
anser sig utredningen emellertid icke böra förorda vare sig en skärpning
av bestämmelserna om förutsättningarna för dispens eller införandet av
något särskilt slags sanktioner i samband med decentralisation av beslutanderätt,
som med eller utan stöd av uttrycklig bestämmelse nu tillkommer Kungl.
Maj:t. Det förhåller sig ju dock så att en försummlese i och för sig medför att
vederbörande sökande icke längre har en ovillkorlig rätt att få sin ansökan
sakligt prövad. Men därjämte torde också på detta område bättre förutsättningar
för ett fullgott handhavande av de kommunala angelägenheterna komma
att skapas genom kommunindelningsreformen. Det torde därför kunna förutsättas
att försummelserna därigenom skola komma att minska.

Under åberopande av det anförda har utredningen beträffande nu ifrågavarande
författningar föreslagit, att 61 § 1 mom. lagen om fattigvården och
21 § bidragsförskottslagen gåves sådan lydelse, att länsstyrelse erhölle rätt
att, när skäl därtill äro, till prövning upptaga ansökan, ändå att den göres
senare än i dessa lagrum är stadgat. Genom den föreslagna ändringen av fattigvårdslagen
komme motsvarande att gälla beträffande barnavårdslagen enligt
dess 65 §.

Beträffande ett stort antal andra författningar, berörande såväl socialdepartementets
som andra departements verksamhetsområden, har utredningen föreslagit
ändringar, avseende att på enhetligt sätt reglera frågan om dispens, då
ansökan om statsbidrag ingives senare än i vederbörande författning föreskrives.
De ifrågasatta författningsändringarna avse i flertalet fall införande
av uttrycklig bestämmelse om dispensrätt där sådan bestämmelse saknas. I
några fall där för närvarande dispensregler finnas föreslår utredningen att
dessa ändras så att dispensrätten överflyttas på vederbörande myndigheter, därvid
i vissa fall tillika ifrågasättes att helt slopa stadgade tidsfrister.

Beträffande fullföljd av talan mot beslut, varigenom länsstyrelsen eller
annan underordnad myndighet avslagit framställning om dispens från viss
stadgad frist, har decentraliseringsutredningen anfört följande.

Därest icke i samband med decentraliseringen särskilda föreskrifter om
fullföljd meddelas, synes i huvudsak följande komma att gälla.

I ärenden, som avses i 61 § fattigvårdslagen och 65 § bamavårdslagen, anföras
besvär hos kammarrätten, som blir sista instans (81 § 5 mom. och 82 §
fattigvårdslagen samt 84 § 1 och 4 mom. bamavårdslagen). I övriga ärenden
anföras besvär hos Kungl. Maj:t, därvid huvudparten av ärendena komma att
handläggas i regeringsrätten (2 § 2 inom. sista punkten samt 4 mom. lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt).

I denna fråga vill utredningen för sin del anföra, att möjlighet till fullföljd
av talan mot beslut om avslag å dispensansökan torde böra finnas samt att
det ur såväl principiell som praktisk synpunkt torde vara angeläget att samtliga
frågor av förevarande slag få prövas av en och samma sista instans. Då huvudvikten
vid prövningen av dessa frågor torde ligga vid de rent diskretionära
synpunkterna, synes mindre lämpligt att anförtro prövningen åt domstol. Utredningen
får därför, med hänsyn också till önskvärdheten av att i möjligaste
mån hittillsvarande praxis vid ärendenas behandling bör bibehållas, föreslå
att fullföljd av talan i dessa ärenden skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

För detta ändamål erfordras ändringar dels i 81 § 5 inom. fattigvårdslagen
och 84 § 1 mom. barnavårdslagen ävensom i samband därmed 2 § 2 mom. 3
och 4 punkterna regeringsrättslagen, dels och 2 § 2 mom. 6 punkten samt 4
mom. 1, 3 och 4 punkterna i sistnämnda lag.

Yttrandena.

Över decentraliseringsutredningens promemoria såvitt denna angår nu förevarande
författningsändringar ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser ävensom svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

I samtliga sålunda avgivna yttranden tillstyrkas de av decentraliseringsutredningen
föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen och bidragsförskottslagen
eller lämnas förslagen utan erinran. Vad beträffar promemorians innehåll
i övrigt är förhållandet i stort sett detsamma utom såvitt angår ett par
av utredningen framförda förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock
anfört vissa allmänna betänkligheter mot innehållet i promemorian. Enligt
länsstyrelsen syntes, då för sent ingivna ansökningar enligt länsstyrelsens
erfarenhet vore ytterst sällan förekommande, ej mycket vara vunnet med de
ifrågasatta ändringarna, som å andra sidan kunde befaras föranleda, att den
sökande allmänheten bleve slarvigare med att iakttaga stadgade tider. Härtill
komme att olika myndigheter säkerligen komme att tillämpa skiljaktig praxis.
Länsstyrelsen ville dock icke motsätta sig utredningens förslag. Länsstyrelsen
i Kalmar län har uttryckt vissa farhågor för att bristande enhetlighet i tilllämpningen
skulle bliva följden av förslagens genomförande. Denna olägenhet
borde dock i viss utsträckning kunna elimineras genom vägledande utslag i
besvärsmål, varjämte tveksamma spörsmål borde kunna lösas genom behandling
på de årligen återkommande landskamrerarmötena. Även om ur enhetlighetssynpunkt
viss tveksamhet kunde råda, tillstyrkte dock länsstyrelsen förslaget
med hänsyn till de påtagliga fördelar i fråga om snabbheten i förfarandet
som det komme att medföra. Även länsstyrelsen i Gotlands län har berört
frågan om enhetliga grunder för dispensrättens utövande och ifrågasatt att
länsstyrelserna underrättades om hittills tillämpad praxis eller eljest erhölle
direktiv i ämnet. Ett likartat uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har med anledning av promemorian
ifrågasatt om det icke vore tekniskt möjligt att i särskild författning
meddela e-tt allmänt stadgande om dispens, i huvudsak innebärande att den
statliga ''myndighet, som i första instans hade att sakligt pröva framställning
om ersättning av statsmedel, även ägde pröva frågan om eventuell dispens.

Att den föreslagna decentraliseringen icke bör få leda till en ökning av
försummelserna att iakttaga föreskrivna tidsfrister och att fördenskull kravet
på iakttagande av fastställda tidsbestämmelser i allmänhet bör upprätthållas
framhålles av statskontoret och riksräkenskapsverket.

I fråga om besvärsrätten anför länsstyrelsen i TJppsala län att det knap 2—2022

48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 312.

Kungl. Majrts proposition nr ‘612.

past vore principiellt lämpligt att part som vägrats begärd dispens tillerkändes
besvärsrätt, men ''att det syntes klart, att parten genom ansökningsförfarande
skulle kunna få frågan prövad hos Kungl. Maj:t.

Här må anmärkas, att i några yttranden, vilka beröra särskilda områden,
framförts vissa synpunkter, som här torde få återgivas.

Medicinalstyrelsen bär sålunda såvitt angår styrelsens verksamhetsområde
ifrågasatt, om icke fatalieföreskrifter kunde avvaras och ersättas av en
anvisning att ansökan eller rekvisition bör ingivas före viss tid. Enahanda
ståndpunkt har intagits av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och
sjukvården, vilka förklarat sig ha i sitt slutbetänkande utformat bestämmelser
av förevarande slag på detta sätt, ävensom av svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation.

Departementschefen.

De gällande reglerna om rätt för Kungl. Maj it att återställa försutten tid
i fråga om ansökning om gottgörelse av staten infördes i fattigvårdslagen år
1936 och i bidragsförskottslagstiftningen år 1941. Kungl. Maj:ts dispensrätt
begränsades därvid icke till sådana fall, i vilka laga förfall kunde sägas föreligga,
såsom från vissa håll föreslagits, utan man valde att giva Kungl. Maj:t
en diskretionär prövningsrätt i varje särskilt fall. Sedan dess har årligen till
Kungl. Maj:t inkommit ett icke obetydligt antal ansökningar om dispens jämlikt
ifrågavarande bestämmelser. Under år 1947 behandlades i socialdepartementet
tillhopa 25 dylika dispensärenden enligt fattigvårds- och bamavårdslagama
samt 73 enligt bidragsförskottslagen. För tiden 1 januari—30 september
1948 äro motsvarande tal 17 respektive 32. Vid prövningen av ansökningar
av ifrågavarande slag har Kungl. Maj:t ställt jämförelsevis små krav
på1 de åberopade skälen, då billigheten ansetts tala för att försummelse att
iakttaga den lagstadgade tiden icke borde medföra förlust av möjlighet till
gottgörelse. I vissa fall, där försummelsen ansetts vara mera väsentlig, har
i Kungl. Maj:ts beslut intagits en särskild erinran om vikten av att i fortsättningen
ingiva dylika ansökningar inom stadgad tid. Endast i undantagsfall
har dispens icke beviljats. Samtliga de under år 1947 prövade ansökningarna
hava sålunda bifallits. Under år 1948 har en dispensansökning
jämlikt 61 § 1 mom. lagen om fattigvården avslagits, medan övriga bifallits.

Med hänsyn till mängden av de ärenden av ifrågavarande slag, vilka årligen
komma under Kungl. Maj ds prövning, samt ärendenas beskaffenhet,
synes det mig önskvärt, att en förenkling av förfarandet beträffande dessa
ärenden kommer till stånd. På de allmänna grunder som decentraliseringsutredningen
anfört torde bestämmelserna om fatalietid i 61 § 1 mom. lagen
om fattigvården och 21 § bidragsförskottslagen alltjämt böra bibehållas. Det
i några yttranden framkastade förslaget att bestämmelser om tidsfrister
för ingivande av ansökan om bidrag eller gottgörelse av statsmedel böra utbytas
mot föreskrifter av innehåll att sådan ansökning bör vara ingiven inom
viss tid synes mig på här förevarande område icke lämpligt. I enlighet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

utredningens förslag böra emellertid bestämmelserna ändras på sådant sätt, att
det i framtiden skall ankomma på länsstyrelserna att själva pröva ansökningar
om återställande av försutten tid. Härför talar särskilt att man därigenom
skulle vinna att ärendena kunna snabbare avgöras. Liksom utredningen finner
jag anledning saknas att skärpa det nu uppställda kravet för att dispens
skall kunna medgivas så att därför skulle fordras »särskilda skäl» eller »synnerliga
skäl». Visserligen kan man icke bortse från den omständigheten, att
den föreslagna decentraliseringen kan komma att medföra eu viss ökning av
försummelserna, men farhågorna härför böra ej överdrivas. En sökande, som
försuttit den stadgade tiden, har ju nämligen icke en ovillkorlig rätt att få
sin ansökan prövad i sak, utan länsstyrelsen kan vägra att upptaga ansökningen
till prövning. I enlighet med den praxis som i förevarande ärenden
hittills tillämpats av Kungl. Maj:t bör emellertid sådan vägran ifrågakomma
endast när en särskilt hög grad av försumlighet kan anses föreligga.

Vad angår rätten att fullfölja talan när länsstyrelse vägrat att upptaga för
sent gjord ansökan till prövning är jag ense med utredningen därom att den
överprövning av beslutet, vartill möjlighet bör finnas, bör göras av Kungl.
Maj:t i statsrådet. På sätt anförts i ett- yttrande synes emellertid dispensfrågan
icke lämpligen böra bringas under Kungl. Maj:ts prövning besvärsvägen,
då här är fråga om ett rent diskretionärt avgörande. Enär det vidare
synes kunna förväntas att frågan huruvida ansökningen skall upptagas till
prövning i flertalet fall kommer att dragas under Kungl. Maj:ts bedömande,
när länsstyrelse ansett förutsättningar därför ej föreligga, vill jag föreslå att
i dylikt fall länsstyrelsen skall underställa Kungl. Maj:t detta spörsmål.
Härigenom torde ytterligare tidsutdräkt med den eventuella sakprövningen
bäst undgås. Vid denna lösning av frågan bortfaller behovet av de av decentraliseringsutredningen
ifrågasatta ändringarna i 81 § 5 inom. fattigvårdslagen
och 84 § 1 mom. barnavårdslagen ävensom 2 § 2 mom. 3, 4 och 6 punkterna
regeringsrättslagen. De av utredningen ifrågasatta ändringarna i 2 §
4 mom. sistnämnda lag beröra ej här ifrågavarande författningsändringar.

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1018 (nr
422) om fattigvården samt

2) lag om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382).

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande lagförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.