Kungl. Maj:ts Proposition Nr 305

Proposition 1920:305

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 305.

23

Nr 305.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension åt
f. d. marinläkaren av l:a graden i marinläkarkårens
reserv 0. A. Trana; amen Stockholms slott den 19 mars
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
sjöförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att f. d. marinläkaren av l:a graden i marinläkarkårens reserv Carl
Adil Trana må från och med den 1 januari 1920 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av 500 kronor, att tillsvidare utgå från
förslagsanslaget till allfaänna indragningsstaten.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Bernh. Eriksson.

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 305.

Utdrag av protokollet över sj oför svar sär eu den, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Bränning,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

HANsson.

Departementschefen, statsrådet Eriksson anhöll härefter att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan om pension åt f. d. marinläkaren
av l:a graden i marinläkarkårens reserv Carl Adil Trana samt anförde
därvid följande.

Förordningen den 28 november 1902 angående anställning och pensionering
av läkare vid marinläkarkåren i flottans reserv innehåller i § 11
följande stadgande:

»Den, som, efter att hava minst tre år varit såsom läkare eller stipendiat
anställd i flottans eller kustartilleriets stam, anställes i marinläkarkåren
i flottans reserv och därefter fullgör de skyldigheter, som äro
eller bliva stadgade för marinläkare i flottans reserv, äger, sedan han,
efter att hava tillhört marinläkarkåren i flottans stam eller reserv eller

25

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 305.

kustartilleriet under sammanlagt minst 20 år, erhållit avsked samt uppnått
en ålder av 55 år, komma i åtnjutande under sin återstående livstid
av en årlig pension å 500 kronor.»

I skrivelse den 15 september 1919 har marinöverläkaren och chefen
för marinläkarkåren anmält, att marinläkaren av l:a graden i marinläkarkårens
reserv Carl Adil Trana före 1919 års utgång uppnådde 55
års ålder samt sålunda vore berättigad att erhålla entledigande från sin
anställning vid nämnda reserv med utgången av samma år; och har
marinöverläkaren vidare meddelat, att Trana enligt generalrullan över
marinens läkare under tiden den 1 mars 1891—den 10 april 1895 eller
således något mer än fyra år varit stipendiat vid flottans läkarstat, vilken
med år 1903 uppgått i marinläkarkåren, samt från och med den
13 mars 1903 vore anställd vid marinläkarkårens reserv, vadan Trana
vid utgången av år 1919 komme att hava tillhört berörda reserv nära
sjutton år. Trana vore därför enligt marinöverläkarens mening jämlikt
bestämmelserna i § 11 av förenämnda förordning berättigad att från
och med år 1920 under sin återstående livstid komma i åtnjutande av
en årlig pension å 500 kronor.

I häröver den 6 november 1919 avgivet utlåtande har marinförvaltningen
anfört, att Trana syntes hava uppfyllt fordringarna för erhållande
av pension med undantag därav, att han icke tillhört marinläkarkåren i
flottans stam eller reserv under sammanlagt 20 år. Under sin tjänstgöring
såsom stipendiat, vilken tjänstgöring infallit innan marinläkarkåren
uppsattes, hade emellertid Trana tillhört flottans läkarstat. I de
riksdagshandlingar, som rörde organisationen av marinläkarkåren, funnes
visserligen intet nämnt därom, att för beräknande av pensionsrätt skulle
få tillgodoräknas tjänstetid vid flottans läkarstat, men då antagligt vore,
att så varit avsett, ehuru det icke blivit särskilt utsagt, ville marinförvaltningen
tillstyrka, att Trana måtte tillerkännas pension i enlighet med
bestämmelserna i § 11 av berörda förordning.

Därjämte har marinförvaltningen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa medel under riksstatens
tionde huvudtitel.

I ärendet har vidare statskontoret den 26 november 1919 avgivit
utlåtande samt därvid i likhet med marinförvaltningen förklarat sig
anse, att Trana uppfyllt villkoren för att komma i åtnjutande av penUihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 257 käft. (Nr HUS—305.) 95120 4

Marinöverläkarens

skrivelse
den 15 september
1919.

Marinförvaltningens
utlåtande
den 6
november
1919.

Statskontorets
utlåtande
den 26 november
1919.

26

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 305.

sion jämlikt § 11 i förordningen den 28 november 1902 angående anställning
och pensionering av läkare vid marinläkarkåren i flottans reserv.

Yad därefter beträffade den i detta sammanhang uppkomna frågan
om sättet för bestridande av kostnaden för pensionering av personal i
marinens reserv syntes — enligt vad statskontoret vidare anfört böra
erinras, att 1898 års riksdag med bifall till Kung!. Maj ds framställningbeslutat
att, med uteslutande ur riksstaten av det under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till pensionering av reservbefäl, vilket anslaganvänts
till årsavgifter till enskild anstalt för beredande av livräntor åt
reservbefälet, medgiva, att de reservofficerare, som därefter antoges,
skulle äga under vissa villkor bekomma pension, varvid emellertid icke
anvisats något anslag för sådant ändamål och ej Keller i detta avseende
gjorts annat uttalande till statsrådsprotokollet i ärendet, än att, sedan
under ärendets utredning framhållits, att det enklaste sättet för pensioneringen
syntes vara att låta pensionerna utgå direkt från anslag under
riksstatens nionde (nuvarande tionde) huvudtitel, chefen för sjöförsvarsdepartementet
anfört, att det enklaste och på samma gång för statsverket
billigaste sättet för beredande av livränta åt reservofficerare vore,
att staten själv övertoge pensioneringen, och tillstyrkt, att med avseende
å reservofficerare i flottan, som därefter utnämndes, det då gällande sättet
för beredande av livränta åt sådana officerare icke längre skulle tilllämpas
utan dessa i stället, liksom reservofficerare vid armén enligt ett
samtidigt av chefen för lantförsvarsdepartementet framlagt förslag, tillförsäkras
rätt att under vissa förutsättningar komma i åtnjutande av
pension av statsverket.

Då riksdagen sedermera år 1902 i sammanhang med beslut om upprättande
av en marinläkarkår i flottans reserv medgivit, att pension till
årligt belopp av 500 kronor skulle under vissa villkor tillkomma den,
som avginge från beställning i nämnda kår, hade icke heller anvisats
något anslag till bestridande av blivande pensioneringskostnader eller
meddelats någon ''bestämmelse om de medel, som för ändamålet skulle
anlitas; och förekomme ej heller i riksdagshandlingarna rörande denna
fråga något uttalande härom.

Då nu frågan om beviljande av sådan pension syntes för första
gången föreligga, hade marinförvaltningen föreslagit, att hos riksdagen
måtte begäras medel för ändamålet att uppföras såsom anslag under
tionde huvudtiteln i riksstaten. Om kostnaden för denna pensionering
varit att betrakta såsom vanlig pensionskostnad, skulle givetvis icke
vara något att erinra mot nämnda förslag. Emellertid vore det i själva
verket här icke fråga om pensionering i vanlig bemärkelse av ersättning

27

Kung!. May.ts Proposition Nr 305.

för under lång tid utövad verksamhet i statens tjänst. Pensioneringen
av marinläkare i reserven torde väl snarare få anses hava tillkommit
såsom ett lämpligt sätt att skapa tillgång till ytterligare läkarkrafter för
marinen i händelse av behov, alltså såsom en lämplig form av ersättning
för att vederbörande åtagit sig att vid behov stå till förfogande.
Med erinran att liknande synpunkter torde hava föranlett, att kostnaden
för pensionering av motsvarande personal vid armén jämlikt stadgandet
i § 25 av förordningen den 15 november 1912 angående arméns
reserver av befäl och civilmilitär personal bestredes från det under fjärde
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till ■ arméns personal över stat,
ville statskontoret för sin del ifrågasätta, huruvida icke medgivande
borde av riksdagen utverkas därtill, att ifrågavarande pensioneringskostnad
finge bestridas av anslag under femte huvudtiteln, exempelvis av
förslagsanslaget till reservstat för marinen.

I anledning av vad statskontoret sålunda anfört har marinförvaltningen
anmodats att avgiva förnyat utlåtande och därvid särskilt taga
under övervägande, huruvida icke för det i ärendet angivna ändamålet
erforderliga medel kunde och lämpligen borde utgå av det under riksstatens
tionde huvudtitel uppförda förslagsanslaget till pensionering av
flottans befäl och underbefäl med vederlikar.

Till åtlydnad härav har marinförvaltningen inkommit med förnyat
utlåtande i ärendet av den 22 januari 1920, däri ämbetsverket anfört
följande.

Att låta ifrågavarande pension utgå av förslagsanslaget till pensionering
av flottans befäl och underbefäl med vederlikar ansåge marinförvaltningen
icke böra möta hinder, ehuruväl i sådant fall flottans pensionskassa,
som nu hade att ombesörja pension endast för kassans delägare
och gemenskapen, skulle komma att få omhändertaga pensioneringen
för en kategori av marinens personal, med vilken kassan hittills
icke haft något att bestyra.

Statskontoret hade ifrågasatt, huruvida icke medgivande borde av
riksdagen utverkas därtill, att ifrågavarande pensioneringskostnad finge
bestridas av anslag under femte huvudtiteln, exempelvis av förslagsanslaget
till reservstat för marinen.

Visserligen skulle pension till personal, som avgått från reservstat
för marinen med rätt till pension, enligt förordningen den 3 december
1915 angående reservstat för marinen gäldas från sistnämnda anslag.
Att emellertid detta anslag skulle tagas i anspråk för pensionering av

Marinförvaltningens
utlåtande
den
22 januari
1920.

28

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 305.

annan reservpersonal än den, som tillhörde reservstaten, syntes marinförvaltningen
icke böra komma i fråga. Härvid vore särskilt att uppmärksamma,
att den å reservstaten uppförda personalen under den tid,
beställning å reservstaten innehades, årligen skulle erlägga viss pensionsavgift,
som tillfördes anslaget.

Något annat anslag under femte huvudtiteln syntes marinförvaltningen
ej heller lämpligen kunna anlitas för pensionering av marinläkare
i reserven.

Direktionens Sedan direktionen över flottans pensionskassa anbefallts att yttra
pensionskassa sig i anledning av marinförvaltningens utlåtande den 22 januari 1920,
utlåtande den har direktionen i'' utlåtande den 6 februari 1920 anfört följande.

6 ieg2oan Av kungl. brev den 20 november 1860 och cirkulär samma dag

framginge, att det under tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget,
eller som det då kallades kreditivet, till pensionering av flottans befäl
och underbefäl med vederlikar tillkommit för att sätta amiralitetskrigsmanskassan
i stånd att till flottans pensionsberättigade ämbets- och
tjänstemän, som sökte avsked, genast utgiva pensioner enligt de för
kassan gällande pensioneringsgrunder och för att varje delägare i förenämnda
kassa skulle oförändrat bibehållas vid sin pensionsrätt. Uti 9
§ av reglementet för flottans pensionskassa den 17 november 1899 stadgades,
att till pensionsfondens inkomster räknades ordinarie förslagsanslag
av statsverket till pensionering av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar, i ändamål att sätta kassan i stånd att till pensionsberättigade
delägare, som erhölle avsked, genast utgiva pensioner ur kassan
och att tillika bereda tillgång till utbetalande av de dem tillkommande
fyllnadspensioner. Enligt nuvarande bestämmelser bestredes alltså med
ifrågavarande anslag endast pensioner till delägare i flottans pensionskassa.

Uti 2 § av nyssnämnda reglemente angåves, vilka vore delägare
eller kunde antagas till delägare i kassan. För samtliga dessa befattningshavare
vore såsom villkor för att bliva delägare föreskrivet, att de
skulle vara medelst fullmakt, konstitutorial, förordnande eller kontrakt
utnämnda eller antagna och för sina resp. befattningar innehava lön eller
arvode på stat vid flottan eller något av uppräknade ämbetsverk, varjämte
för samtliga delägare förelåge skyldighet att till flottans pensionskassa
erlägga i förenämnda reglemente stadgade pensionsavgifter. Nu
ifrågavarande personal vore sålunda icke delägare i flottans pensionskassa
och kunde icke heller antagas såsom delägare.

29

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 305.

.Vidare ville direktionen i likhet med statskontoret framhålla, att
ifrågavarande pensionering icke avsåge pensionering i vanlig bemärkelse,
nämligen ersättning för under lång tid utövad verksamhet i statens tjänst,
utan att denna pensionering tillkommit för att skapa reservtillgång på
personal för marinen i händelse av behov, alltså såsom en lämplig form
av ersättning för att vederbörande åtagit sig att vid behov stå till förfogande.
Detta gällde ej blott nu ifrågavarande befattningshavare utan
även de avsevärt talrikare reservofficerarna vid marinen.

På grund av vad sålunda anförts ansåge direktionen det ej vara riktigt
att från förslagsanslaget till pensionering av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar bestrida kostnaden för pensioneringen av marinens
reserver av befäl och civilmilitär personal, utan syntes för detta ändamål
böra upptagas ett särskilt förslagsanslag.

I fråga om den huvudtitel, under vilken detta anslag borde uppföras,
syntes direktionen — i likhet med vad uti den i statskontorets
förenämnda yttrande åberopade utredningen till 1898 års riksdag i fråga
om reservofficerarnas pensionering framhållits — nämnda anslag lämpligen
böra uppföras under tionde huvudtiteln.

Vad åter anginge bestyret med utbetalningen av pensionerna till
förevarande personal, syntes detta lämpligen böra överlämnas åt marinförvaltningen,
som omhänderhade pensioneringen av personalen å reservstat
för marinen, men kunde ock, därest anslag för ändamålet beviljades,
omhänderhavas av flottans pensionskassa. Redan nu ombesörjde
nämligen flottans pensionskassa, förutom pensioneringen av sina delägare,
jämväl pensioneringen av gemenskap.

Slutligen har statskontoret den 20 februari 1920 ånyo yttrat sig i statsärendet
och därvid anfört att, ehuru statskontoret fortfarande hyste den f&undedenlo
uppfattningen, att ifrågavarande pensioneringskostnad lämpligen borde februari 1920.
bestridas från anslag under femte huvudtiteln, liksom motsvarande kostnad
vad armén beträffade bestredes från det under fjärde huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till arméns personal över stat, och statskontoret
ej heller kunde finna något att erinra mot, att femte huvudtitelns
förslagsanslag till reservstat för marinen, efter det riksdagens medgivande
därtill utverkats, anlitades för nu ifrågavarande ändamål, statskontoret
likväl icke ville motsätta sig, att medel under riksstatens tionde
huvudtitel härför toges i anspråk, vare sig detta kunde ske genom uppförande
av ett särskilt för ändamålet avsett anslag eller riksdagens medgivande
utverkades därtill, att kostnaderna finge utgå från anslaget till
allmänna indragningsstaten.

30

Departe mentschefens yttrande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr S05.

Beträffande till en början frågan, huruvida f. d. marinläkaren av l:a
graden i marinläkarkårens reserv C. A. Trana må anses hava uppfyllt
de i § 11 av förordningen den 28 november 1902 angående anställning
och pensionering av läkare vid marinläkarkåren i flottans reserv stadgade
villkor för att komma i åtnjutande av pension, anser jag, i likhet
med myndigheterna, att Trana bör äga att såsom tjänstetid i sådant avseende
tillgodoräkna sig jämväl den tid av något mer än fyra år, varunder
han varit anställd såsom stipendiat vid flottans läkarstat. Sedan Trana,
som under år 1919 uppnått en ålder av 55 år, förut denna dag erhållit
avsked från sin anställning i marinläkarkårens reserv, lärer han alltså
vara berättigad att från och med den 1 januari 1920 uppbära en årlig
pension av 500 kronor.

Med avseende å det anslag, från vilket ifrågavarande pension bör
utgå, har i det föregående omnämnts, att särskilda medel icke blivit anvisade
vare sig för pensionering av marinläkare i marinläkarkårens reserv
eller av övrig personal, tillhörande marinens reserver. Tidigare har, såvitt
officerare i flottans reserv angår, under femte huvudtiteln funnits
uppfört ett anslag till pensionering av reservbefäl, men detta anslag
blev vid 1898 års riksdag uteslutet ur riksstaten, utan att i samband
därmed eller sedermera frågan om pensionering av marinens reservpersonal
blivit i anslagshänseende ordnad. Däremot är under fjärde huvudtiteln
upptaget ett ordinarie förslagsanslag till arméns personal över stat,
varifrån kostnaderna för pensionering av motsvarande personal vid armén
bestridas.

Vid nu angivna förhållande och då pensionering av marinens reservpersonal
icke kan betraktas såsom en pensionering i vanlig bemärkelse,
utan huvudsakligen avser att skapa reservtillgång på personal i händelse
av behov, synes det ligga närmast till hands, att för ändamålet uppföres
ett särskilt anslag under femte huvudtiteln. En sådan åtgärd kan
emellertid givetvis icke vidtagas vid innevarande års riksdag, helst erforderlig
utredning rörande beloppet av ett sådant anslag icke föreligger och
ett dylikt förfarande i allt fall knappast kan anses lämpligt med hänsyn till
den beslutade sammanslagningen av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.
Såsom en provisorisk anordning kunde då tänkas att för här
ifrågavarande ändamål anlita något redan befintligt anslag under femte
huvudtiteln. I sådant avseende har av statskontoret ifrågasatts förslagsanslaget
till reservstat för marinen. Av det utav marinförvaltningen
angivna skäl — att av den å reservstaten uppförda personalen under
den tid, beställning å reservstaten innehaves, årligen erlägges viss pensionsavgift,
som tillföres anslaget — synes det icke vara riktigt eller

31

Kungl Maj:ts Proposition Nr 305.

ändamålsenligt att låta här ifrågavarande pension utgå av detta anslag.
Något annat anslag under femte huvudtiteln, som i förevarande avseende
skulle kunna ifrågakomma, lärer icke heller förefinnas. Återstår
då att tillse, huruvida något anslag under tionde huvudtiteln — innefattande
utgifter för pensionsväsendet — lämpligen skulle kunna för ändamålet
tagas i anspråk. Härvid torde möjligen kunna ifrågasättas, att pensionen
skulle kunna utgå från förslagsanslaget till pensionering av flottans
befäl och underbefäl med vederlikar, men anser jag, i likhet med direktionen
över flottans pensionskassa och på av direktionen anförda skäl, att så icke
bör ske. Däremot lärer enligt min mening hinder icke möta att för ifrågavarande
ändamål anlita förslagsaiislaget till allmänna indragningsstaten. En
sådan lösning av frågan har statskontoret, enligt vad ämbetsverket anfört i
sitt den 20 nästlidna februari avgivna utlåtande, icke velat motsätta sig.
Jag vill emellertid härvid betona, att detta förslag med hänsyn till den
föiut angivna särskilda karaktären av pensioner av här ifrågavarande
slag endast avser eu provisorisk anordning i avvaktan därpå, att spörsmålet
om beredande av erforderliga medel för pensionering av all militär
och civilmilitär personal, tillhörande marinens reserver, göras till föremål
för utredning. Vid en sådan utredning böra givetvis beaktas de
särskilda synpunkter, som av den beslutade sammanslagningen av de
båda försvarsdepartementen betingas.

För anlitande i nu förevarande fall av förslagsanslaget till allmänna
indragningsstaten lärer riksdagens medgivande böra inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kuqgl.
Maj:t behagade föreslå riksdagen medgiva,

att f. d. marinläkaren av l:a graden i marinläkarkårens reserv Carl
Adil Trana må från och med den 1 januari 1920 under sin återstående
livstid uppbära eu årlig pension av 500 kronor, att tillsvidare utgå från
förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Baad-Heirner.