Kungl. Maj:ts proposition nr 29 (Proposition 1953:29)

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Kr 29.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen
in. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; given
Stockholms slott den 16 januari 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om
fri rättegång.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås höjning av de ersättningar som av allmänna medel
utgå till vittnen i brottmål m. fl. för inställelse vid domstol.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 29.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1917 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Då ersättning till vittne skall utgå Då ersättning till vittne skall utgå
av allmänna medel, skall resekost- av allmänna medel, skall resekostnadsersättning
bestämmas enligt lägs- nadsersättning bestämmas enligt lägsta
reseklassen i allmänna i’eseregle- ta reseklassen i allmänna resereglementet
samt med iakttagande i till- mentet samt med iakttagande i tilllämpliga
delar även i övrigt av före- lämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna
i samma reglemente. Er- skrifterna i samma reglemente. Ersättning
för kostnad till uppehälle sättning för kostnad till uppehälle
må utgå allenast i den mån vittnet må utgå allenast i den mån vittnet
kan antagas få vidkännas sådan kost- kan antagas få vidkännas sådan kostnad
och må för varje dag beräknas nåd och må för varje dag beräknas
till högst åtta kronor eller, om utgift till högst tio kronor eller, om utgift
för nattlogi åsamkas vittnet eller för nattlogi åsamkas vittnet eller
domstolen eljest i särskilt fall med domstolen eljest i särskilt fall med
hänsyn till omständigheterna så prö- hänsyn till omständigheterna så prövar
skäligt, till högst femton kronor, var skäligt, till högst aderton kronor.
I ersättning för tidsspillan må vittne I ersättning för tidsspillan må vittne
tillerkännas högst tjugu kronor om tillerkännas högst trettio kronor om
dagen. Sådan ersättning må dock ej dagen. Sådan ersättning må dock ej
utgå, med mindre anledning förekom- utgå, med mindre anledning förekommer
att vittnet går miste om inkomst mer att vittnet går miste om inkomst
eller eljest lider ekonomisk förlust, eller eljest lider ekonomisk förlust.
Har vittne för att kunna inställa sig Har vittne för att kunna inställa sig
nödgats anlita bistånd av vårdare el- nödgats anlita bistånd av vårdare eller
annan, må ersättning efter ena- ler annan, må ersättning efter enahanda
grunder beräknas även för handa grunder beräknas även för
dennes inställelse. dennes inställelse.

Vad nu----------36 kap. 8 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Har part —- --- -— ------meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må Om synnerliga skäl föreligga, må
utöver resekostnaden traktamentser- utöver resekostnaden traktamentsersättning
tillerkännas parten med sättning tillerkännas parten med
högst åtta kronor för varje dag, som högst tio kronor för varje dag, som
erfordras för resan och vistelsen vid erfordras för resan och vistelsen vid
domstolen. domstolen.

Har part----—----— för utgifterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1947: 633.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 december 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändring
av bestämmelserna om ersättning av allmänna medel åt vittnen, in. in. Föredraganden
anför följande.

1951 års rättegångskommitté, som tillkallats för att verkställa en översyn
av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa
författningar, har den 14 oktober 1952 avlämnat en promemoria angående
ändrade bestämmelser om vittnesersättning m. m. Sedan promemorian varit
föremål för remissbehandling, anhåller jag nu att få upptaga de i promemorian
behandlade spörsmål som är av beskaffenhet att böra underställas
riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för
nödiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part,
skall utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken
sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott,
som ej hör under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna eu
för båda och båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna
medel. Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel,
skall gälla vad därom är stadgat.

I anslutning till stadgandena i 36 kap. 24 § har i 25 § samma kapitel stadgats,
att den, som kallats till vittne, äger att i förskott erhålla ersättning för
kostnader till resa och uppehälle. I 20 kap. 15 § föreskrives, att målsägande,
som höres i anledning av åklagarens talan, äger, därest han icke biträtt åtalet
eller eljest fört talan jämte åklagaren, rätt till ersättning och förskott enligt
vad om vittne är stadgat.

Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, stadgas
i lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

vittnen m. fl. Enligt denna lag skall resekostnadsersättning bestämmas enligt
lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande i
tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Ersättning
för kostnad till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan
antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje dag beräknas till
högst 8 kronor eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen
eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt,
till högst 15 kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas högst
20 kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå, med mindre anledning
förekommer att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk
förlust. Vad i lagen är stadgat om vittne skall även gälla målsägande
som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.

Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående
vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten eller åklagare kallats
till vittne vid domstol att i förskott erhålla ersättning för kostnaden för
resor från den plats där han vistas och tillbaka till denna. Förskottet skall
beräknas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. Kan det antagas
att den inkallade kommer att få vidkännas särskild kostnad för uppehälle
äger han tillika erhålla förskott å ersättningen därför med högst 8
kronor om dagen. Samma rätt till förskott äger vittne i fråga om kostnader
i anledning av att vattnet av rätten förelagts att som förberedelse till vittnesförhöret
besiktiga plats eller vidtaga annan åtgärd. Dessa regler gäller
även i fråga om sådan målsägande som enligt vad förut sagts är jämställd
med vittne.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, förelagts att infinna sig personligen
vid rätten, må parten enligt 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång på
begäran tillerkännas gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt
lägsta reseklassen i allmänna resereglementet, om han finnes icke själv
kunna svara för kostnaden. Föreligger synnerliga skäl, må utöver resekostnaden
traktamentsersättning tillerkännas parten med högst 8 kronor för
varje dag som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen.

1951 års rättegångskommitté.

Kommittén framhåller i sin promemoria, att enligt dess mening en höjning
av de enligt 1947 års lag angående ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl. för uppehälle utgående maximibeloppen vore motiverad med
hänsyn främst till levnadskostnadernas stegring. Kommittén föreslår sålunda,
att traktamente skall kunna för varje dag utgå med högst 10 kronor
eller, om vittnet åsamkats kostnad för nattlogi eller domstolen eljest i särskilt
fall prövar skäligt, med högst 18 kronor.

Beträffande ersättningen för tidsspillan anför kommittén, att det vid
tidpunkten för tillkomsten av gällande bestämmelse om en maximiersättning
av 20 kronor om dagen torde ha varit ganska sällsynt att full gottgörelse
icke kunde beredas arbetstagare inom denna gräns. Nu vore emellertid
förhållandena annorlunda, och stora grupper av arbetstagare kunde
nå en dagsinkomst överstigande 20 kronor. Det måste därför framstå som

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

önskvärt att höja beloppet. Kommittén föreslår, att ersättningen skall kunna
utgå med högst 30 kronor. Kommittén har tillagt, att den är medveten
om att detta belopp ej är tillräckligt i samtliga fail, men har funnit det
uppenbart, att en viss maximering av ersättningen är nödvändig.

I samband härmed har kommittén gjort vissa uttalanden om nödvändigheten
av att vid tillämpningen av bestämmelserna om vittnesersättning
av allmänna medel iakttaga sparsamhet. Härom har kommittén anfört: Av

hänsyn såväl till det allmänna som till de parter, vilka kunna bliva förpliktade
att till statsverket återgälda vittneskostnaderna, är det av vikt
att vittnesersättningarna hållas inom rimliga gränser. Det är en ofta gjord
iakttagelse, att den högsta ersättningen i stor utsträckning också blir den
faktiskt utgående. Kommittén vill därför framhålla nödvändigheten av att
domstolarna vid prövningen av framställda ersättningsanspråk ej utdöma
högre ersättningsbelopp än som verkligen är påkallat. Domstolarna böra
dock i allmänhet ej kräva någon bevisning genom intyg eller dylikt om den
utgift eller den förlust, som åsamkats vittnet på grund av inställelsen, eftersom
sannolikheten av vittnets uppgift därom i de flesta fall torde kunna
prövas på annat sätt.

Kommittén har vidare framhållit, att vittneskostnaderna syntes kunna
nedbringas genom en mera omsorgsfull planläggning av handläggningen avmålen
än som nu ibland förekomme. I denna del har kommittén anfört
följande.

Om i målet ett flertal vittnen skall höras, bör domstolen icke alltid kalla
samtliga vittnen att iakttaga inställelse vid samma tidpunkt på dagen.
Domstolen bör kunna förfara antingen så att en särskild tidpunkt utsättes
redan i kallelsen eller så att en i vittneskallelsen utsatt tidpunkt jämkas
före inställelsen. I följd av stadgandena i 43 kap. 2 § sista stycket och 46
kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken finnes icke hinder mot ett sådant
förfarande, när det gäller vittnen som man har anledning räkna med komma
att inställa sig. Genom att domstolarna förfara på nu angivet sätt kan mycken
tid sparas för vittnena, vilket kan medföra minskade ersättningsbelopp
till vittnena för uppehållskostnad och tidsspillan.

Kommittén har erinrat om att den föreslagna höjningen av maximibeloppen
för uppehållskostnad borde medföra en höjning till 10 kronor av
det belopp som enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol högst kan utbetalas i förskott till
vittnen m. fl. Jämväl det i 4 § lagen om fri rättegång angivna maximibeloppet
för traktamentsersättning har synts kommittén i detta sammanhang
böra höjas till 10 kronor. Vid promemorian har emellertid icke fogats annat
författningsutkast än ett förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

I sin promemoria har kommittén jämväl diskuterat vissa andra närstående
spörsmål, nämligen om ersättning för tidsspillan i det fall, då vittne
ej lider ekonomisk förlust, samt frågan om sådan ändring av bestämmelserna
om vittnesersättning, att polismän kunde beredas möjlighet till ersättning
efter grunder som särskilt anpassats efter deras arbetsförhållanden.
I dessa delar innehåller promemorian icke några förslag om åtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Yttranden.

Över kommitténs promemoria har efter remiss yttranden avgivits av Göta
hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet,
statskontoret, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler ävensom av svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

En höjning av utgående ersättningar har tillstyrkts i samtliga remissyttranden.
I några yttranden har ifrågasatts, huruvida de föreslagna höjningarna
är tillräckliga.

Riksåklagarämbetet har sålunda framhållit att höjningen av ersättningen
för kostnad för uppehälle skulle komma att utgöra endast 20 % medan
ökningen av levnadskostnaderna från 1947, då nuvarande maximibelopp
lastställdes, till september 1952 utgjort ca 36 % och traktamentsersättningarna
enligt allmänna resereglementet sedan 1946 höjts mera än som nu föreslagits
för vittnesersättningarna. Oavsett nu nämnda förhållanden ansåge
ämbetet en ersättning för dygn av 18 kronor vara otillräcklig med hänsyn
till gällande prisnivå. Ämbetet har därför förordat en viss ytterligare höjning
av ersättningen för uppehälle, nämligen till högst 12 kronor i normalfallen
och högst 21 kronor i de fall, då utgift för nattlogi åsamkades
vittnet eller domstolen eljest med hänsyn till särskilda omständigheter så
prövade skäligt.

Hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om inte rätten, där den med
hänsyn till omständigheterna funne synnerliga skäl därtill föranleda, skulle
kunna höja beloppet av ersättningen för uppehälle till att motsvara traktamente
enligt lägsta klassen i allmänna resereglementet. En liknande ståndpunkt
bär intagits av en minoritet inom stadsdomarföreningens styrelse, som
uttalat att därigenom skulle vinnas bland annat den fördelen att traktamentet
på ett smidigare sätt än nu kunde anpassas efter penningvärdets förändringar.
Skulle det av statsfinansiella skäl icke vara möjligt att bestämma
traktamentet så högt som enligt lägsta klassen i resereglementet borde enligt
sistnämnda yttrande tagas under övervägande att införa en särskild klass
i reglementet, avsedd för vittnen in. fl.

I några yttranden förekomma uttalanden i anledning av vad kommittén
anfört om angelägenheten av att begränsa vittnesersättningarna. Sålunda
har riksåklagarämbetet anfört att det kunde ifrågasättas om icke, i viss
analogi med resereglementets motsvarande föreskrifter, bestämmelsen om
ersättning för uppehälle kunde utformas så att, därest den tid som ett vittne
nödgades tillsätta för inställelsen kunde antas ej komma att uppgå till 8
timmar, högst hälften av maximibeloppet för normalfallet finge utdömas.
En sådan regel borde, har ämbetet erinrat, medföra en motsvarande begränsning
av möjligheterna att erhålla förskott å vittnesersättning.

Häradshövdingeföreningen har instämt i kommitténs uttalande att vittneskostnaderna
syntes kunna nedbringas genom en omsorgsfull planläggning
av målens handläggning. Föreningen bär emellertid velat framhålla

Rungl. Maj:ts proposition nr 29.

att det för en riktig sådan planläggning alltid vore önskvärt och ibland nödvändigt
att åklagare och advokater medverkade genom att i god tid ange
resemöjligheterna för vittnena, den ordning vari vittnena önskades hörda
och den ungefärliga tid som kunde förmodas bli behövlig för hörande av
varje vittne. Också den förut nämnda minoriteten inom stadsdomarföreningens
styrelse har berört detta spörsmål och framhållit som lämpligt icke blott
att tidpunkten för inställelsen fastställdes med omsorg utan även att, i
den mån det erfordrades och vore möjligt, i vittneskallelsen angåves hur
lång tid som kunde beräknas åtgå för vittnesärendet så att vittnet kunde
bedöma hur lång ledighet som erfordrades.

Slutligen må nämnas att stadsfiskalsföreningen framfört tanken på att
varje vittne skulle få ersättning — med ett mindre belopp — utan yrkande
och utan att det visades att inställelsen hade någon ekonomisk betydelse
för vittnet. Föreningen har anfört att den grundläggande tanken om vittnesplikten
som en medborgerlig skyldighet av skilda skäl alltmer uttunnats.
För flertalet vittnen medförde inställelsen mer eller mindre omak
även om detta ej kunde fixeras till något belopp i pengar.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt vittne och
målsägande, som utan att vara part höres i anledning av åklagarens talan,
ävensom åt part, som åtnjuter fri rättegång, tillkom år 1947. Den höjning
av prisnivån som därefter inträtt har gjort en jämkning av beloppen aktuell.
I anledning härav har 1951 års rättegångskommitté, som har till uppdrag
att verkställa en allmän översyn av de författningsbestämmelser som
reglerar vårt rättegångsväsen, ansett sig böra lägga fram en särskild promemoria
med förslag till vissa höjningar. Kommitténs förslag innebär en
höjning av maximiersättningen för uppehälle till vittnen och därmed i förevarande
hänseende jämställda från 8 kronor till 10 kronor för varje dag.
Det särskilda maximibeloppet av 15 kronor som nu kan ges, om utgift för
nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen eljest med hänsyn till omständigheterna
så prövar skäligt, föreslås höjt till 18 kronor. Ersättningen till
vittne för tidsspillan, nu högst 20 kronor, skulle kunna utgå med högst
SO kronor. Ersättningen till part med fri rättegång — den kan endast avse
traktamentsersättning och må utgå endast om parten förelagts att inställa
sig personligen vid rätten och synnerliga skäl föreligger att giva honom ersättning
utöver ersättning för resekostnaden — är nu maximerad till 8 kronor
och skulle liksom motsvarande maximibelopp för vittnesersättning höjas
till 10 kronor. Vittne kan under vissa förutsättningar erhålla förskott, förutom
för resekostnad, också för särskild kostnad för uppehälle. För sådant
förskott har i administrativ väg fastställts ett maximum av 8 kronor. Kommittén
förutsätter en motsvarande jämkning av detta belopp. Slutligen må
nämnas att den ersättning, som enligt en särskild kungörelse av den 26
september 1947 må tillerkännas person som hörts under förundersökning
i brottmål, maximerats på det sättet att den ej må utgå med högre belopp än

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

den hörde skulle ägt uppbära om han hörts som vittne vid domstol och
ägt erhålla ersättning av allmänna medel för inställelsen. En höjning av
maximum för vittnesersättningen får sålunda inverkan också på maximum
för ersättning jämlikt nämnda kungörelse.

I de över promemorian avgivna yttrandena har en höjning av ersättningarna
tillstyrkts, varvid dock några remissinstanser föreslagit en något kraftigare
höjning än promemorians förslag innebär. För egen del finner jag kommitténs
förslag lämpligt avvägda. Givetvis kan det förekomma fall där trots
en dylik höjning av maximibeloppen full ersättning för de verkliga, av inställelsen
vid rätten föranledda kostnaderna ej kan ges, men så måste alltid bli
förhållandet, såvida ej maximibeloppen sättes vida högre än vad som rimligen
kan ifrågakomma. En särskild anledning att iakttaga försiktighet vid
höjandet av maximiersättningen är att, som kommittén också framhållit,
maximiersättningen i praktiken tenderar att bli normalersättning. Det i
vissa remissyttranden framförda förslaget att anknyta vittnesersättningarna,
i vad de avser kostnad för uppehälle, till allmänna resereglementet finner
jag — även om en särskild lägre traktamentsklass skulle införas — mindre
lämpligt av den anledningen, att därigenom principen om prövning i varje
särskilt fall av vilken ersättning som är erforderlig kunde undanskymmas;
resereglementet är ju i andra fall avsett att tillämpas utan någon
dylik prövning. Eftersom det nu är fråga endast om de jämkningar som
påkallas av penningvärdets förändring sedan nuvarande bestämmelsers tillkomst,
finner jag ej anledning att till prövning uppta den i ett remissyttrande
väckta frågan om en även utan särskilt yrkande utgående vittnesersättning.
Ej heller föreligger anledning att dröja vid de andra spörsmål
som kommittén behandlat i sin promemoria men därom kommittén ej framlagt
några förslag.

Lagändringarna torde böra träda i kraft med ingången av budgetåret
1953/54. Frågan om erforderlig anslagshöjning i anledning av lagförslagen
kominer att av mig anmälas i statsverkspropositionen.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad Igdelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg. 1 2

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 januari
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 12 december 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Lassen.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1953.

N ä r v a r a nde:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 13 januari
1953 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 december 1952
remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1957 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om
fri rättegång.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.