Kungl. Maj:ts proposition nr 27 (Proposition 1945:27)

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; given
Stockholms slott den 26 januari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 12 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning ar jord å landet.

Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse.

12 §.

För resa till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, så
ock för uppehållet vid rätten njute ägodelningsdomaren ersättning av allmänna
medel enligt gällande resereglemente. Ägodelningsnämndeman njute för
tjänstgöring vid ägodelningsrätts sammanträde ersättning av allmänna medel
enligt vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 december 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga
örn statsverkets övertagande av kostnaderna för ägodelningsnämndemännens
inställelser vid sammanträde med ägodelningsrätt.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 17 juni 1944 (nr 387) har riksdagen i anledning
av väckt motion och under åberopande av innehållet i andra lagutskottets
över denna avgivna utlåtande (nr 56) hemställt om utredning rörande sådan
ändring av 21 kap. 12 § lagen örn delning av jord å landet, att ersättning
till ägodelningsnämndemän för resa till och från det ställe, där ägodelningsrätten
sammanträder, samt för uppehållet vid rätten komme att gäldas av allmänna
medel. Sedan utredning införskaffats angående storleken av ifrågavarande
kostnader samt yttranden inhämtats över framställningen, ber jag
nu att få anmäla ärendet.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 21 kap. jorddelningslagen gäller i fråga örn ägodelningsrätts organisation
och verksamhet samt kostnaderna härför bland annat följande.

Ägodelningsrätt, som är första domstol i jorddelningsmål å landet, består
av en ägodelningsdomare såsom ordförande samt tre ägodelningsnämndemän
(1 och 2 §§). Rörande plats för ägodelningsrättens sammanträden är stadgat,
att dessa skola hållas antingen å plats inom skifteslaget eller i dess omedelbara
närhet eller å tingsställe eller eljest å lämplig plats inom domsagan. Är
till ägodelningsrätten inkommet mål av beskaffenhet att kunna prövas utan
syn på stället, må sammanträde hållas å tingsställe eller eljest å plats inom
domsagan, som av ägodelningsdomaren bestämmes med hänsyn till att minsta
kostnader uppstå. I dylikt fall må, där saken icke fordrar mera skyndsamhet
än att den kan anstå till nästa lagtima ting eller sammanträde med tremans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

nämnd och sakägare ej annorlunda begär, ägodelningsrättens sammanträde
utsättas till sådant ting eller sammanträde. I annat fall skall ägodelningsrätten
sammanträda å plats inom skifteslaget eller i dess omedelbara närhet.
För sina sammanträden är ägodelningsrätt berättigad att förfoga över nödiga
lokaler i tingshus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke är för
tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt,
skola de ersättas av sakägarna (11 §). För resa till och från det ställe, där
ägodelningsrätten sammanträder, samt för uppehållet vid rätten äro ägodelningsdomaren
och ägodelningsnämndemännen berättigade till ersättning enligt
gällande resereglemente utom i det fall att sammanträde med ägodelningsrätt
hålles å lagtima ting eller sammanträde med tremansnämnd och häradsrättens
ordförande även är ägodelningsdomare eller i häradsrätten tjänstgörande
nämndeman tillika ägodelningsnämndeman. Ersättningen gäldas till
ägodelningsdomaren av allmänna medel och till ägodelningsnämndemännen
av sakägarna. Förekomma vid ett sammanträde flera mål, skall den å sakägare
belöpande kostnaden fördelas å alla målen efter skälighet (12 §). Ägodelningsdomaren
äger kalla överlantmätaren samt, där för viss frågas bedömande
erfordras särskild, eljest icke för rätten tillgänglig sakkunskap, i sådant
ämne sakkunnig person att biträda. Överlantmätaren äger att för sin
inställelse åtnjuta ersättning av allmänna medel enligt gällande resereglemente.
Ersättning till annat sakkunnigt biträde bestämmes av ägodelningsrätten
att gäldas av sakägarna. Det åligger klaganden eller, där klagandena
äro flera, dessa en för alla och alla för en att förskjuta den bestämda ersättningen
(13 §).

1 detta sammanhang må nämnas, att av processlagberedningen utarbetat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av jorddelningslagen (upptaget
i SOU 1944: 9 och 10) icke i förevarande hänseende åsyftar avvikelse från
gällande ordning; stadgandet örn ersättning till överlantmätaren har dock
förtydligats med tillägg att kostnaden i fråga skall stanna å statsverket, varjämte
bestämmelsen om sakägarnas ersättningsskyldighet för sakkunnigkostnad
utvidgats att avse även ersättning eller kostnad i annat fall för bevisning
varom ägodelningsdomare eller ägodelningsrätten självmant förordnat.

Riksdagens framställning.

I den motion, som föranledde riksdagens ovannämnda hemställan (I: 21),
anfördes bl. a., att erfarenheten visat hurusom den rådande ordningen med
avseende å kostnaderna för ägodelningsnämndemännens inställelse icke förstodes
av allmänheten. Särskilt gällde detta i de ganska talrika fall, då av
ägodelningsrätt handlades mål av ren tvistemåls karaktär som tidigare handlagts
inför allmän domstol. Än mera oegentligt framträdde angivna tudelning
av kostnaderna för ägodelningsrätten (d. v. s. att ersättningen till ägodelningsdomaren
gäldades av statsverket och ersättningen till nämndemännen av
sakägarna) sedan i anledning av riksdagens skrivelse Kungl. Majit förklarat

Kungl. Majlis proposition nr 27.

sig ämna framlägga förslag om traktamentsersättning till nämndemän för
tjänstgöring vid tingssammanträden.

Det sålunda berörda förslaget framlades sedermera för riksdagen och blev
av riksdagen bifallet. Kungl. Majit har därefter genom kungörelsen den 15
juni 1944 (nr 374) angående resekostnads- och traktamentsersättning till
nämndemän utfärdat bestämmelser i ämnet. Enligt kungörelsen äger nämndeman
för tjänstgöring vid tingssammanträde åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet, dock att vissa avvikelser
skola gälla. Ersättningen skall icke av parterna återgäldas.

I sitt utlåtande över motionen (uti. nr 56) lämnade riksdagens andra lagutskott
följande uppgifter angående den behandling, som frågan om ägodelningsnämndemännens
inställelsekostnader undergick under förarbetena till
jorddelningslagen.

Enligt 122 § skil tesstadgan den 9 november 1866 skulle dagtraktamente
och resekostnad såväl till rättens ordförande som till dess ledamöter gottgöras
av parterna.

I ett av den s. k. jordstyckningskommissionen den 16 oktober 1920 avgivet
betänkande med förslag bl. a. till lag om delning av jord å landet upptogs
i nämnda lagförslag (19 kap. 15 §) bestämmelse, att ersättningen för
resa och uppehälle skulle gäldas, till ägodelningsdomaren av allmänna medel
och till ägodelningsnämndemännen av sakägarna. Sedan nämnda lagförslag
efter remiss till lagrådet överarbetats inom justitiedepartementet, avgav lantmäteristyrelsen
den 28 april 1924 utlåtande däröver. Styrelsen anförde, i nu
förevarande hänseende, att det torde vara påtagligt, att övervakandet och ledningen
av jorddelningen vore att anse såsom en statsuppgift och att staten
även hade intresse av att befrämja genomförandet av ägoregleringar. Om
man därför i det allmännas intresse stadgade, att viss eller vissa frågor alltid
skulle göras till föremål för prövning av ägodelningsrätt, syntes staten ock
böra åtaga sig kostnaderna härför. I dessa fall borde staten ersätta såväl ordföranden
som nämndemännen. I andra fall åter syntes en lämplig ordning
vinnas, om statsverket gäldade ersättningen till ordföranden och kostnaden
för nämndemännen stannade på sakägarna.

Sedan de framlagda lagförslagen ytterligare jämkats, remitterades de den
21 augusti 1924 till lagrådet, varvid föredragande departementschefen hänvisade
till en inom justitiedepartementet upprättad promemoria. I denna anfördes,
såvitt nu är i fråga, att föreskriften, att ersättningen till ägodelningsdomaren
skulle gäldas av statsmedel, vore ett led i strävandena att nedbringa
delägarnas kostnader för skiftesväsendet. Beträffande lantmäteristyrelsens
nyss återgivna yttrande framhölls i promemorian, att det givetvis måste anses
önskvärt att kostnaderna för skiftesdomstolarnas verksamhet helt övertoges
av staten, helst då mål, vilka flir det dåvarande tillhörde allmän domstols
upptagande, i ej obetydlig utsträckning vore avsedda att överflyttas till ägodelningsrätterna,
men att det emellertid under rådande förhålianden knappast
syntes tillrådligt att gå längre än enligt förslaget vore avsett.

För egen del anförde utskottet slutligen, alt uppehållandet av ägodelningsrätternas
verksamhet i likhet med uppehållandet av verksamheten vid de allmänna
underdomstolarna måste anses vara ett statsintresse och att jämväl i
övrigt enligt utskottets mening starka skäl talade för att rese- och traktamentsersättning
till ägodelningsnämndemän skulle gäldas av allmänna ine -

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

del. Utskottet hemställde därför, att riksdagen med bifall till motionen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning i det av motionären åsyftade
hänseendet.

Yttranden och kostnadsutredning.

Över riksdagens ifrågavarande skrivelse ha, efter remiss, yttranden avgivits
av lantmäteristyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges lantmätareförening.

Tanken att statsverket skulle övertaga ifrågavarande kostnader har i samtliga
yttranden vunnit anslutning eller lämnats utan erinran.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande — efter att ha erinrat om att styrelsen
under förarbetena till gällande jorddelningslag icke varit beredd föreslå
att samtliga ifrågavarande kostnader skulle gäldas av allmänna medel —
anfört följande.

Under dén tid, som förflutit sedan jorddelningslagens ikraftträdande, har
erfarenhet vunnits beträffande lagens verkningar på jorddelningsväsendet.
Förutom att genom jorddelningslagens införande en hel del frågor av närmast
tvistemåls natur överflyttats från allmänna domstolarna till ägodelningsrätterna
har ock visat sig, att frågor i allt större utsträckning komma
under ägodelningsrättens bedömande på grund av det allmännas intresse att
ingripa reglerande och kontrollerande på fastighetsbildningen. Då det härigenom
blivit alltmera tydligt att uppehållandet av ägodelningsrätternas verksamhet
till övervägande del måste anses såsom ett statsintresse, synas nu
knappast några betänkligheter kunna resas mot att staten helt åtager sig kostnaderna
för ägodelningsrättsledamötemas resor till och uppehälle vid rätten
eller vid syner å förrättningsställen, isynnerhet som därigenom enhetliga bestämmelser
i detta hänseende bleve gällande för häradsrätterna och ägodelningsrätterna,
sedan nämndemännen vid häradsrätterna numera tillerkänts
även traktamentsersättning av allmänna medel.

Fastighetsbildningssakkunniga ha inledningsvis betecknat det såsom tvivelaktigt,
huruvida man kunde hänvisa till någon vedertagen princip för bedömandet
av spörsmål huruvida det allmänna eller sakägarna borde vidkännas
ifrågavarande kostnader. Även när det gällde vanlig rättsskipning vore det ju
icke något utomordentligt att parter finge bidraga till kostnaderna för domstolens
egen verksamhet, ej blott genom erläggande av avgifter för expeditioner
o. d., utan även i annan form såsom att särskilda kostnader för domstolens
sammanträde å annan tid eller plats än den ordinarie gäldades av part.
Den fördelning, som i gällande lag skett mellan statsverket och sakägarna
av kostnaderna för ägodelningsrätterna, syntes emellertid tämligen godtycklig
och icke heller föranledd av några principiella skäl. Den kunde ock i vissa
fall leda till resultat, som tedde sig obilliga mot sakägarna, särskilt när icke
någon av dem fört talan, som ogillats. Ett överflyttande å det allmänna av nu
ifrågavarande kostnader kunde näppeligen antagas bli av synnerlig betydelse
från statsfinansiell synpunkt, varemot dessa kostnader säkerligen i många
fall för den enskilde vore mycket kännbara och representerade en förhållandevis
stor post i hans utgifter å fastighetsbildningsärendet. De sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

förberedde icke något förslag till sådan omvandling av förfarandet vid fastighetsbildningen,
som kunde bringa förevarande fråga i väsentligen nytt läge.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att enligt dess mening
någon allmän princip i förevarande hänseende, åtminstone icke beträffande
specialdomstolarna, vare sig kunde eller borde uppställas, utan borde frågan,
huruvida domstolsledamöternas inställelsekostnad skulle gäldas av sakägare
eller det allmänna, beträffande varje särskilt slag av sådan domstol avgöras
uteslutande med hänsyn till där förekommande måls beskaffenhet och art
och till de omständigheter, som föranlett specialdomstolens inrättande. Vad
ägodelningsmålen anginge torde två särskilda synpunkter böra vinna beaktande.
Dels vore i det stora flertalet av dessa mål de värden, som av domstolsavgörandet
berördes, icke så betydande, att de tålde de dryga kostnader, varom
här vore fråga. Dels vore behovet av specialdomstol i huvudsak grundat
på statens intresse av ändamålsenlig jorddelning och av säkra bestående
grunder för fastighetsindelningen. Med hänsyn härtill måste enligt föreningens
mening anses riktigast, att kostnaderna för domstolsledamöternas inställelser
till ägodelningsrätt bestredes av allmänna medel.

Jämväl Sveriges lantmätareförening har såsom ett skäl för bifall till det
väckta förslaget hänvisat till ägodelningsrättemas uppgift såsom ett instrument
för den statliga jordpolitiken.

Till vinnande av utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna av att
kostnaderna för ägodelningsnämndemännens inställelser övertoges av det allmänna
har genom en rundfråga till rikets domhavande uppgifter inhämtats
om de belopp, vartill dessa kostnader uppgått under ettvart av budgetåren
1941/42, 1942/43 och 1943/44. Kostnaderna i fråga ha för riket i dess
helhet befunnits utgöra, i avrundade tal, respektive 15 700 kronor, 20 200
kronor och 20 700 kronor.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser skola kostnaderna för domstolsledamots inställelse
vid rätten i vissa fall bestridas av sakägare. Så är jämlikt 21
kap. 12 § jorddelningslagen fallet med ersättningen till ägodelningsnämndemän
då ägodelningsrätten icke hålles i anslutning till häradsrättssammanträde,
vari vederbörande såsom nämndeman deltager. Gottgörelsen till ägodelningsdomaren
för hans inställelse gäldas däremot av allmänna medel. Beträffande
vattendomstol gäller enligt 11 kap. 97 § vattenlagen, bland annat,
att sökande i ansökningsmål och kärande i stämningsmål ävensom klagande
i besvärs- och underställningsmål, den sistnämnde i den mån kostnaden orsakats
av hans besvär, äro pliktiga att förskjuta gotfgörelse åt vattendomstolens
ledamöter samt åt dess sekreterare för inställelse vid domstolens sammanträde,
där detta hålles vid syn pa stället, eller vid undersökning enligt
11 kap. 45 § 2 moni., dock ej ersättning för längre resa än från järnvägseller
ångbåtsstation, som ligger närmast sammanträdesplatscn; sökande i
underställningsmål kan ock bliva skyldig alt förskjuta dylik kostnad. Erinras

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

må vidare, att kostnaden för urtima ting i tvistemål jämlikt 4 kap. 2 § rättegångsbalken
skall bestridas av kärande och att jämväl häradssyn jämlikt
14 kap. 4 § jordabalken skall ske å kärandens bekostnad.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, har frågan om sakägarnas
skyldighet att svara för domstolsledamöternas inställelsekostnader varit
föremål för diskussion under förarbetena till gällande jorddelningslag. Enligt
1866 års skiftesstadga skulle inställelsekostnaderna för såväl rättens ordförande
som dess ledamöter gottgöras av parterna, men redan i det tidigaste av de
förslag till ny skifteslagstiftning, som ligga till grund för 1926 års jorddelningslag,
nämligen det år 1911 avgivna, föreslogs att ersättningen till ägodelningsdomaren
skulle utgå av statsmedel. Lantmäteristyrelsen uttalade sig
sedermera vid upprepade tillfällen för att staten i större utsträckning skulle
påtaga sig ifrågavarande kostnader. I samband med remiss till lagrådet av
det förslag till lag örn delning av jord å landet, som sedermera efter viss omarbetning
förelädes riksdagen, framhölls i en vid statsrådsprotokollet i ärendet
fogad promemoria, att det vore önskvärt att kostnaden för skiftesdomstolarnas
verksamhet helt övertoges av staten men att det under rådande förhållanden
knappast syntes tillrådligt att gå längre än till att låta staten bestrida
kostnaden för ägodelningsdomarens inställelse.

De kostnader för ägodelningsnämndemännens inställelse, varom här är
fråga, uppgå från statsfinansiell synpunkt icke till några större belopp, under
de två sistförflutna budgetåren omkring 20 000 kronor om året. För de
enskilda ersättningspliktiga parterna kunna emellertid de belopp, som i de
olika målen skola gäldas, komma att utgöra en betungande extra pålaga,
särskilt som i jorddelningsmål de av domstolsprövningen berörda ekonomiska
värdena — till skillnad från vad fallet ofta är i vattenmål — sällan
torde vara särskilt betydande. Därtill kommer att, såsom bl. a. häradshövdingföreningen
framhållit, behovet av specialdomstol för dessa ärenden i huvudsak
är grundat på det allmännas intresse av ändamålsenlig jorddelning
samt säkra och bestående grunder för fastighetsindelningen. Det synes kunna
antagas, att utvecklingen på förevarande område kommer att gå i sådan
riktning, att ägodelningsrätternas uppgift i fortsättningen i än högre grad
än hittills kommer att avse tillgodoseende av olika av den statliga jordpolitiken
bestämda önskemål beträffande jorddelningsförhållandena. I betraktande
härav finner jag välgrundat att sakägarna skola vara befriade, ej blott
från kostnaderna för ägodelningsdomarens inställelse vid rätten utan även
från ersättningsskyldigheten för de med ägodelningsnämndemännens inställelse
förenade utgifterna. Någon anledning att låta med genomförandet av
denna reform anstå, till dess i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande
vissa andra ändringar i 21 kap. jorddelningslagen skola företagas,
synes mig icke föreligga.

I överensstämmelse med det anförda torde i 21 kap. 12 § första stycket
jorddelningslagen, jämte det ersättning till ägodelningsdomaren förklaras
skola utgå av allmänna medel enligt gällande resereglemente, böra stadgas,
att ägodelningsnämndeman för tjänstgöring vid ägodelningsrätt skall njuta

Kungl. Majlis proposition nr 27.

ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt är stadgat. I detta hänseende
torde böra meddelas samma bestämmelser som angående ersättning till
nämndeman för tjänstgöring i häradsrätt. Härom gäller enligt förut nämnda
kungörelse, att resekostnads- och traktamentsersättning utgår enligt rese- och
traktamentsklass II E samt att dagtraktamente utgår, även om nämndemannen
är bosatt å sammanträdesorten.

Örn sakägarna befrias från skyldighet att svara för kostnaden för ägodelningsnämndemännens
inställelse, torde den i andra stycket av lagrummet
intagna regeln om fördelning av kostnader å flera mål kunna utgå. I
den man fördelning kan ifrågakomma av andra kostnader än för ägodelningsnämndemännens
inställelse lärer ligga i sakens natur, att den bör ske
efter vad som är skäligt. Vad angår tredje stycket av lagrummet — enligt vilket
ersättning icke skall utgå då sammanträde med ägodelningsrätt hålles i
samband med häradsrättssammanträde och ordföranden i häradsrätten även
är ägodelnings domare eller i häradsrätten tjänstgörande nämndeman tillika är
ägodelningsnämndeman -—- är att märka, att efter genomförandet av de nya
avlöningsbestämmelserna för häradshövdingar enhetliga föreskrifter gälla
med avseende å resekostnads- och traktamentsersättning för häradsrätts ordförande
och ägodelningsdomare. Enligt vad jag nyss anfört skulle förhållandet
bliva detsamma med avseende å ersättningen till nämndemän och ägodelningsnämndemän.
I betraktande härav synes jämväl tredje stycket av lagrummet
kunna utgå.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 23 januari
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 18 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.-t Konungen i statsrådet
den 22 december 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 12 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn H.
K. H. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 19A5.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 23 januari 1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 22
december 1944 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21
kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.