Kungl. Maj:ts proposition nr 27 (Proposition 1944:27)

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till Häradsrätterna:
Reseersättningar till nämndemän; given
Stockholms slott den 4 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist.

I skrivelse den 15 juni 1943, nr 291, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning och för innevarande års riksdag framlägga
förslag om traktamentsersättning till nämndemän för tjänstgöring vid
tingssammanträden. Utredning om rätt för nämndemännen att komma i
åtnjutande av dylik ersättning har tidigare verkställts men av statsfinansiella
skäl icke föranlett förslag till riksdagen (jfr II ht 1939 sid. 21; 1940
sid. 22). Enär det sålunda föreliggande utredningsmaterialet blivit föråldrat,
har helt ny utredning införskaffats. I årets statsverksproposition (II ht sid.
Bihang till riksdagens protokoll t9ii. 1 sand. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

58) meddelade jag, alt förslag i ämnet skulle föreläggas årets riksdag sedan
denna utredning kompletterats och bearbetats. I riksstatsförslaget för budgetåret
1944/45 uppfördes därför anslaget till Häradsrätterna: Reseersättningar
till nämndemän m. m. med ett beräknat belopp av 550 000 kronor, motsvarande
det nu anvisade anslagsbeloppet 275 000 kronor nied tillägg av den kostnadsökning,
likaledes 275 000 kronor, som preliminärt beräknades uppkomma,
därest rätt till traktamentsersättning tillerkändes nämndemännen. Jag får nu
ånyo anmäla denna anslagsfråga.

I häradsnämnd skola enligt gällande bestämmelser sitta minst 7 och
högst 12 nämndemän. Om i tingslag erfordras flera än tolv nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal. Äro nämndemännen i tingslaget flera än
tolv eller finnes, i tingslag med tolv nämndemän, allas närvaro i rätten ej
erforderlig, fördelar häradshövdingen efter samråd med nämnden tjänstgöringen
dem emellan. Fördelningen bör ske så, alt erforderlig ortskännedom
blir företrädd inom nämnden samt att ändring i nämndens sammansättning
under ett och samma måls handläggning och avgörande i regel ej kommer
att äga rum.

I varje tingslag hållas årligen två lagtima ting, ett vårting och ett höstting.
Under de lagtima tingen håller häradsrätten enligt Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande allmänna sammanträden till ett antal av 24, 12, 6 eller 3
under vårtinget resp. 16, 8, 4 eller 2 under hösttinget. Sammanträden hållas
med lika mellanrum sålunda att de infalla å samma veckodag i varje,
varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt efter det antal som skall
hållas i tingslaget. För varje ting hålles därjämte i allmänhet särskilt så
kallat slutsammanträde. Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en
rättegångsdag, fortgår sammanträdet det antal helgfria dagar i följd som
visar sig nödigt. Sedan 1919 års ingång håller häradsrätt därjämte i ett stort
antal tingslag under eller mellan de lagtima tingen sammanträden med tremansnämnd,
så kallade tremansting, för handläggning av mindre viktiga mål
och ärenden. Slutligen sammanträder häradsrätt till urtima ting eller å extra
rättegångsdag under lagtima ting, bland annat för rannsakning med häktad.

Nya rättegångsbalken innehåller i nu angivna hänseenden åtskilliga betydelsefulla
ändringar. Högsta antalet samtidigt i häradsrätt tjänstgörande
nämndemän skall sålunda minskas till 9. I tingslag skola regelmässigt finnas
18 nämndemän. Allmänna sammanträden för huvudförhandling med nämnd
skola i regel hållas varje vecka.

Enligt kungörelsen den 21 maj 1931 (nr 161) angående reseersättning till
nämndemän äger nämndeman vid resa för tjänstgöring vid allmänt tingssammanträde
eller särskilt sammanträde för tings avslutande åtnjuta resekostnadsersättning
av statsmedel enligt allmänna resereglementet. Samma
rätt till ersättning tillkommer nämndeman vid resa för tjänstgöring vid rannsakning
med häktad person å urtima ting eller extra rättegångsdag under
lagtima ting; i visst fall äger nämndeman vid sådan tjänstgöring även rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

till dagtraktamente, nämligen då den gärning, varom rannsakas, blivit begången
inom annat tingslag än det, till vilket nämndemannen hör. Såväl
resekostnads- som traktamentsersättning utgå jämväl vid tjänstgöring å urtima
ting för upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör (kung. 4/e 1937, nr
310; ändr. 369/1943). För inställelse vid sammanträde, som avses i lagen den
7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden för handläggning av
vissa mål och ärenden, d. v. s. tremansting, äger nämndeman enligt lagen
åtnjuta resekostnadsersättning men ej dagtraktamente. Vid urtima ting för
upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör samt vid tremansting utgår ersättning
till högst fyra nämndemän för varje ting. I övrigt gäller icke någon
begränsning beträffande det antal nämndemän som må komma i åtnjutande
av ersättning.

Såsom en kvarleva från äldre tid och numera utan nämnvärd betydelse
utgå av allmänna medel till nämndemän jämväl så kallade tingsgästningspenningar.
Denna ersättning utgår årligen med vissa belopp för i regel varje
härad eller tingslag och uppgår för närvarande till sammanlagt 18 211 kronor
67 öre, motsvarande ett medeltal för domsaga av omkring 160 kronor
(se statsliggaren sid. 26 ff.). De till varje härad eller tingslag utgående beloppen
torde i allmänhet fördelas lika efter huvudtalet bland de under året
tjänstgörande nämndemännen.

I det övervägande antalet tingslag erhålla vidare nämndemännen genom
de tingshusbyggnadsskyldiges försorg kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället.
Att skyldighet i förevarande hänseende föreligger för de tingshusbyggnadsskyldige
har fastslagits av Kungl. Majit i utslag den 29 april 1862.
Även förekommer att de tingshusbyggnadsskyldige i stället för att tillhandahålla
nattlogi lämna kontant ersättning till nämndemännen.

På flera håll uppbära nämndemännen jämväl arvode eller expensbidrag
av kommunala medel. Det bör emellertid anmärkas, att vid prövning av frågan
om rätt för kommun att bevilja nämndemän ersättning Kungl. Majit i
utslag den 30 april 1912 funnit sådan rätt icke föreligga (Reg.Rins årsb.
1912 sid. 112. Jfr Reg.Rins årsb. 1920 sid. 109).

Jämlikt kungörelsen den 30 december 1863 (nr 82) angående nämndemäns
rätt till ersättning för extra förrättningar äger nämndeman för biträde vid
vissa syner, besiktningar och andra förrättningar erhålla såväl resekostnadsersättning
som dagtraktamente enligt allmänna resereglementet.

Före år 1932 ägde nämndemännen åtnjuta ersättning av allmänna medel
allenast för inställelse vid särskilda rannsakningssammanträden och vid tremansting.
Frågan örn nämndemäns rätt till ersättning jämväl för inställelse
vid allmänna tingssammanträden har emellertid sedan lång tid tillbaka stått
på dagordningen. En utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling har
lämnats i propositionen nr 49 till 1931 års riksdag, vilken proposition låg till
grund för den samma år utfärdade kungörelsen angående reseersättning till
nämndemän. Redan då hade från en del håll gjorts gällande, alt ersättningen
för nämndemansuppdragets fullgörande borde innefatta såväl resekostnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

som traktamentsersättning. Flertalet hörda myndigheter hade emellertid ansett
försiktigheten bjuda alt tills vidare stanna vid allenast resekostnadsersättning.
Föredragande departementschefen ansåg, att för det dåvarande endast
resekostnadsersättning borde ifrågakomma.

Frågan om beredande åt nämndemännen jämväl av traktamentsersättning
upptogs på nytt vid 1937 års riksdag, som efter motioner i ämnet (1:47, II:
126 och II: 308) i skrivelse (nr 2 punkten 16:o) till Kungl. Majit anhöll om
utredning och förslag rörande traktamentsersättning till nämndemän för
tjänstgöring vid tingssammanträden. Med anledning av motionerna hade
statsutskottet i utlåtande nr 2 (sid. 12) uttalat, att utskottet funnit skäl tala
för att traktamentsersättning bereddes nämndemännen i samtliga de fall där
reseersättning utginge. I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag anmälde
chefen för justitiedepartementet, att den begärda utredningen igångsatts samt
att enligt en med ledning av införskaffade uppgifter verkställd preliminär
beräkning kostnaderna för traktamentsersättning skulle komma att uppgå till
i runt tal åtminstone 350 000 kronor. Sedermera anförde departementschefen
i statsverkspropositionen till 1939 års lagtima riksdag, att viss utredning i
frågan verkställts men att han icke vore beredd att då framlägga något förslag.
I statsverkspropositionen till 1940 års lagtima riksdag yttrade departementschefen,
att någon utsträckt rätt till ersättning åt nämndemännen för
kostnader i anledning av tingsresor icke för det dåvarande syntes böra ifrågakomma.
Av statsfinansiella skäl har frågan icke upptagits till förnyad
behandling i statsverkspropositionerna till 1941, 1942 och 1943 års riksdagar.

Några bestämmelser örn rätt för nämndeman till ersättning för med nämndemansuppdragets
fullgörande förenade kostnader upptogos icke i det av
processlagberedningen utarbetade förslaget till rättegångsbalk eller i den på
grundval därav framlagda propositionen nr 5 till 1942 års riksdag. Processlagberedningen
framhöll i motiven till rättegångsbalken (SOU 1938:44 sid.
81) att i anledning av förslaget en viss omarbetning borde ske av nu gällande
bestämmelser i detta avseende; som allmän regel borde stadgas att rätt till
ersättning av statsmedel skulle tillkomma nämndeman för tjänstgöring i
häradsrätt, om ej för särskilt fall sådan ersättning skulle gäldas av enskild
part.

I motionen 11:244 vid 1942 års riksdag yrkades, att riksdagen i samband
med behandlingen av propositionen nr 5 måtte besluta, att dagtraktamenten
skulle utgå för nämndemansuppdrag. Motionären framhöll bland annat, att
genom att dylik ersättning icke utgår måste vid val av nämndemän tillses
att endast sådana personer väljas, som äga ekonomiska förutsättningar för
att mottaga uppdraget. Därigenom hade möjligheten att fritt välja nämndemän
bland de mest betrodda medborgarna väsentligt inskränkts. För att råda
bot på detta uppenbara missförhållande hade åtskilliga kommuner — ehuru
laglig rätt därtill saknades —- likväl anslagit medel för ersättning till sina
nämndemän.

Motionen behandlades av första särskilda utskottet, som i sitt utlåtande

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

(nr 2 sid. 99) erinrade om 1937 års riksdagsskrivelse i ämnet och vidare anförde: I

likhet med vad riksdagen i ovanberörda skrivelse framhållit och med vad
som anförts i nu ifrågavarande motion anser utskottet starka skäl tala för
att traktamentsersättning beredes nämndemännen. Utskottet anser det viktigt
för nämndens ställning i rättsskipningen, att nämndemansuppdraget icke
övergår till en arvodesbefattning utan alltjämt bibehåller karaktären av ett
heders- och förtroendeuppdrag, men det kan icke anses tillfredsställande att
enskilda personer nödgas för fullgörande av detta förtroendeuppdrag vidkännas
kostnader och att valet i realiteten begränsas till dem som äga ekonomiska
förutsättningar för att mottaga uppdraget. Emellertid kan utskottet i frågans
nuvarande läge icke tillstyrka, att riksdagen, på sätt yrkas i motionen, nu
beslutar att dagtraktamente skall utgå för nämndemansuppdrag. Denna fråga
synes icke böra regleras i rättegångsbalken utan liksom nu i särskild författning.
Utskottet vill dock uttala önskvärdheten av att den utredning, som
enligt vad ovan antytts påbörjats inom justitiedepartementet, fullföljes och
att förslag i ämnet snarast möjligt framlägges för riksdagen. Ifrågavarande
spörsmål sammanhänger icke omedelbart med rättegångsrel ormen utan torde
böra lösas oberoende av denna.

Utskottet hemställde på grund av vad sålunda anförts, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls av
riksdagen.

I motion nr II: 268 till 1943 års riksdag upptogs frågan åter. Efter erinran
om nyss återgivna uttalanden av första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag
framhålles att olägenheterna av att nämndemännen sakna rätt till traktamentsersättning
stegrats starkt under nu rådande dyrtid. Vidare anföres:

Nämndemän kunna få deltaga i tingssammanträden ett par dagar i sträck
och få av egna medel betala uppehållskostnader och därjämte gå miste om
sina dagsinkomster i hemorten. Det har också inträffat under fjolåret, att
nämndemän därför av ekonomiska skäl avsagt sig nämndemannaskapet. De
av utskottet påtalade olägenheterna skärpas därför snabbt under denna tid.
Med det utredningsarbete, som redan föreligger, borde det vara möjligt att få
denna fråga avgjord vid årets riksdag.

I utskottsutlåtandet över motionen (sammansatt stats- och första lagutskotts
uti. nr 3 sid. 4 f.) uttalades, att förevarande fråga icke längre kunde undanskjutas.
De skäl som i skilda sammanhang anförts tili stöd för att nämndemännen
bereddes jämväl traktamentsersättning ägde enligt utskottets mening
sådan styrka, att statsfinansiella synpunkter icke finge lägga hinder i vägen
för en snar lösning. Även med hänsyn till den genomgripande lönereglering
beträffande bl. a. häradshövdingarna och personalen vid häradsrätterna, som
i tidigare utlåtande till 1943 års riksdag av utskottet tillstyrkts, syntes nämndemännen
nu böra beredas skälig gottgörelse för sin ofta betungande verksamhet
i rättsskipningens tjänst. I enlighet med framställning av utskottet hemställde
riksdagen, som redan nämnts’ all Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
och för 1944 års riksdag framlägga förslag örn traktamentsersättning
till nämndemän för tjänstgöring vid tingssammanträden.

Utredning har införskaffats dels rörande nämndemännens antal, tjänstgöringsförhållanden,
ekonomiska förmåner m. m., dels ock rörande de kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

der, som skulle uppkomma för statsverket därest nämndemännen tillerkändes
traktamentsersättning.

Antalet nämndemän i de skilda tingslagen är mycket olika och växlar från
12 till 54. I det stora flertalet domsagor tjänstgör regelmässigt fulltalig eller
i det närmaste fulltalig nämnd. Medeltalet samtidigt i rätten tjänstgörande
nämndemän utgjorde sålunda under budgetåret 1942/43 10—12 i 119 av rikets
179 tingslag. I 57 tingslag utgjorde samma medeltal 8—9 och endast i
3 tingslag, samtliga inom Norrbottens län, var det 7 eller det minimiantal
nämndemän som erfordras för att rätten skall vara beslutför.

Vid fördelning av tjänstgöringen nämndemännen emellan ha mycket
växlande principer kommit till användning. I allmänhet är visserligen gruppindelning
inom nämnden genomförd, men för varje grupps tjänstgöring kunna
följande huvudfall urskiljas: tjänstgöring viss rättegångsdag av varje
allmänt sammanträde, tjänstgöring vartannat sammanträde, vart tredje sammanträde,
två, tre eller fyra sammanträden i följd, ett år i följd och så vidare.
Då nämndens sammansättning ofta växlar under samma sammanträde, förekommer
i stor utsträckning att flera än 12 nämndemän tjänstgöra vid ett
sammanträde. I 14 tingslag utgjorde under budgetåret 1942/43 medeltalet vid
sammanträdena tjänstgörande nämndemän 20 eller mera och i 2 av dessa funnos
i genomsnitt 30 tjänstgörande nämndemän vid varje sammanträde, vilket
är det högsta i sådant hänseende redovisade antalet.

Av bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken framgår väl ej direkt
att skyldighet föreligger för tingshusbyggnadsskyldige att tillhandahålla
nämndemännen nattkvarter å tingsplatsen men sådan skyldighet har, som
redan nämnts, fastslagits av Kungl. Maj:t i utslag den 29 april 1862. Genom
detta utslag förpliktades de tingshusbyggnadsskyldige i visst härad att åt
nämnden å tingsstället hålla bostad jämte sängkläder.1 På grund av kommunikationsväsendets
utveckling är behovet av nattkvarter för nämndemännen
numera betydligt mindre än förr. I den mån sådant behov fortfarande föreligger
erhålla nämndemännen i regel kostnadsfritt nattlogi i tingshuset. Stundom
få de på tingshusbyggnadsskyldiges bekostnad disponera rum annorstädes.
I ett tiotal fall utgår i stället för kostnadsfri inkvartering kontant ersättning.
Beloppet av denna ersättning växlar från 3 till 12 kronor för natt; i några
fall anslås för ändamålet en viss summa för år, att fördelas mellan de
nämndemän som måste övernatta.

Ehuru någon rätt för kommun att tillerkänna nämndemän annan ersättning
än nyss sagts icke föreligger, utgår för närvarande sådan ersättning i 59
tingslag. I åtskilliga av dessa är det emellertid endasten del av nämndemännen
som åtnjuta bidrag. Bidragen äro av mycket olika storlek, delvis beroende
på tjänstgöringens omfattning. Sålunda utgår lägst 2 kronor högst 18 kronor
för dag (ev. sammanträde) eller lägst 7 kronor 50 öre högst 400 kronor
för år.

Till utredning rörande de kostnader, som skulle uppkomma för statsverket
därest nämndemännen tillerkändes traktamentsersättning, ha länsstyrelserna

1 Naumanns tidskr. 1864 sid 163; jfr Reg.Rins årsbok 1912 sid. 342.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

anmodats att, på grundval av från domhavande^ infordrade eller hos länsstyrelserna
redan tillgängliga uppgifter rörande nämndemännens rese- och
tjänstgöringstider under budgetåret 1942/43, till justitiedepartementet inkomma
med uppgifter för envar av domsagorna i respektive län rörande sammanlagda
antalet dag- och nattraktamenten, vartill nämndemännen skulle ha varit
berättigade, örn Iraktamentsersältning till dem under nämnda budgetår utgått
enligt bestämmelserna i gällande resereglemente. Med ledning av dessa
uppgifter kunna de årliga kostnaderna för dagtraktamenten till nämndemän
uppskattas till i runt tal 379 000 kronor. Av detta belopp skulle ca 20 000
kronor utgöra kostnader för enbart resedagar. Därest även nattraktamenten
skulle utgå av statsmedel, skulle utgifterna ökas med i runt tal 26 000 kronor.

Bestämmelserna i gällande kungörelse den 21 maj 1931 angående reseersättning
lill nämndemän grunda sig på en av 1928 års riksdag begärd utredning
i ämnet. Denna riksdag godkände en i första lagutskottet avgiven reservation,
vari uttalats, bland annat, att spörsmålet om ersättning till nämndemän
utöver resekostnaderna utan större olägenhet syntes kunna vila i avvaktan
på lösningen av frågan om en mera omfattande omläggning av domstolsorganisationen
och processväsendet i övrigt. I propositionen nr 49/1931, vari
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet framlades, anslöt sig föredragande departementschefen
till den av riksdagen sålunda godkända uppfattningen (sid. 17).

Ny rättegångsbalk har numera antagits och domsagoförvaltningen har jämväl
varit föremål för en genomgripande omorganisation. Utvecklingen har
därtill under senare år skärpt behovet av ytterligare ersättning för de med
nämndemansuppdraget förenade kostnaderna. Härtill har särskilt bidragit, att
antalet tingssammanträden avsevärt ökat. På grund av de relativt betydande
kostnader som skulle uppkomma för statsverket, därest nämndemännen tillerkändes
traktamentsersättning, har emellertid det statsfinansiella läget hittills
ansetts utgöra hinder för framläggande av förslag om sådan ersättning. Såsom
framhållits i den motion, som legat till grund för den senaste riksdagsskrivelsen
i ämnet, lia emellertid olägenheterna stegrats under rådande krisförhållanden.
Av denna anledning bör, i enlighet med den av 1943 års riksdag
intagna ståndpunkten, icke längre anstå med en lösning av frågan. Då traktamentsersättning
icke utgör någon ersättning för själva uppdraget utan endast
innebär en gottgörelse för de med detta förenade kostnaderna, kommer
nämndemansuppdraget icke genom att rätt lill sådan ersättning lillerkännes
nämndemännen att mista sin karaktär av att vara ett på medborgarnas
förtroende grundat hedersuppdrag. Det nuvarande systemet vilket
ofta förorsakar nämndemännen ekonomiska uppoffringar, medför däremot
svårigheter alt för uppdraget förvärva den i varje fall lämpligaste.

Traktamentsersättning torde i likhet med resekostnadsersättning höra utgå
för inställelse vid alla tingssammanträden, d. v. s. allmänna sammanträden,
särskilda sammanträden för tings avslutande, urtima ting, särskilda rättegångsdagar
under lagtima ling samt tremansting. Liksom resekostnadsersättning
bör traktamentsersättning utgå helt av statsmedel, lörsåvitt kostnaden

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

ej enligt gällande bestämmelser skall gäldas av enskild part. Därvid är emellertid
av betydelse, att i tingshusbyggnadsbesväret ingår skyldighet för de
tingshusbyggnadsskyldige att hålla kostnadsfritt nattkvarter för nämndemännen
å tingsstället. Enligt 18 § resereglementet utgår icke traktamente för
natt då förrättningsman på grund av gällande bestämmelser erhåller kostnadsfri
inkvartering. Även örn generell rätt till traktamentsersättning tillerkännes
nämndemännen, kommer med hänsyn härtill nattraktamente till
nämndeman att utgå endast i undantagsfall, nämligen då övernattning måste
ske på annan ort än tingsstället (t. ex. vid rannsakning).

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha nämndemännen i ett
stort antal tingslag tillerkänts bidrag av kommunala medel, vilka bidrag icke
avse gottgörelse för nattkvarter. Någon rättslig grund för dylika beslut finnes
ej. Det syntes därför lämpligt, att vederbörande kommunala myndigheter i
samband med att traktamentsersättning tillerkännes nämndemännen taga
under övervägande att upphäva sådana ersättningsbeslut.

I fråga om det antal nämndemän, som må åtnjuta traktamentsersättning,
torde, i principiell överensstämmelse med nu gällande ersättningsbestämmelser,
någon begränsning ej böra ske i vidare mån än att traktamentsersättning
för inställelse vid tremansting samt vid urtima ting för upptagande
av sjöförklaring eller sjöförhör ej bör utgå till flera än fyra nämndemän för
varje ting.

Traktamentsersättning torde böra utgå enligt bestämmelserna i allmänna
resereglementet. Anledning synes icke föreligga att göra ändring beträffande
den nu för nämndeman gällande traktamentsklassen E. Enligt denna traktamentsklass
utgår dagtraktamente med 10 kronor och nattraktamente med 6
kronor. Med nuvarande tjänstgöringsförhållanden vid häradsrätterna skulle,
som redan nämnts, de årliga kostnaderna för dagtraktamenten lill nämndemän
kunna beräknas till 379 000 kronor. Nattraktamente torde av förut
angivna skäl endast komma att utgå i undantagsfall. Något särskilt belopp
torde därför icke behöva beräknas för detta ändamål.

I samband med att resereglementets bestämmelser göras tillämpliga å
nämndemännen, torde den i lagen den 7 maj 1918, nr 294, intagna bestämmelsen
om ersättning för inställelse vid tremansting böra upphävas. Denna
fråga torde få anmälas särskilt.

Om förslaget att bereda nämndemännen rätt till traktamentsersättning genomföres,
torde tingsgästningspenningarna kunna indragas. Då dessa uppgå till
sammanlagt 18 211 kronor, synes det ökade anslagsbehovet kunna bestämmas
till (379 000 — 18 211 = 360 789) i avjämnat tal 360 000 kronor. Anslaget
skulle alltså för nästa budgetår uppföras med (275 000 + 360 000) 635 000
kronor.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Häradsrätterna: Reseersättningar
till nämndemän å riksstaten under andra
huvudtiteln för budgetåret 1944/45 anvisa
ett förslagsanslag av .................... 635 000 kronor.

Kunyl. Majlis proposition nr 27.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1941. I sunil. Nr