Kungl. Maj:ts proposition nr 260

Proposition 1939:260

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ratifikation av
ett i Stockholm den 18 april 1939 undertecknat protokoll
rörande ändring av 1928 års svensk-franska förliknings-
och skiljedomstraktat; given Stockholms
slott den 21 april 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag samt med
överlämnande av texten, jämte översättning därav till svenska språket, till
ett i Stockholm den 18 april 1939, under förbehåll för ratifikation med riksdagens
godkännande, undertecknat protokoll rörande ändring av den i Paris
den 3 mars 1928 mellan Sverige och Frankrike undertecknade förlikningsoch
skiljedomstraktaten, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande
till riksdagen ministern för utrikes ärendena hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Rickard Sandler.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Ministern för utrikes ärendena anför:

»Den 13 april 1939 beslöt Kungl. Maj:t, efter det rådplägning med utrikesnämnden
ägt rum i ärendet, bemyndiga ministern för utrikes ärendena att,
under förbehåll för ratifikation nied riksdagens samtycke, för Sveriges del
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 260.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

underteckna ett protokoll rörande ändring av den i Paris den 3 mars 1928
mellan Sverige och Frankrike undertecknade förliknings- och skiljedomstraktaten.
Sedan jag den 18 april 1939 i enlighet härmed undertecknat ett
sådant protokoll, anhåller jag att få anmäla frågan örn avlåtande av proposition
till riksdagen rörande protokollets godkännande.

Den svensk-franska förliknings- och skiljedomstraktaten, som trätt i kraft
den 3 september 1929, är avsluten för en tid av tio år och skall, därest den
icke uppsäges sex månader före utgången av denna tid, anses förlängd för
en tid av ytterligare fem år. Med skrivelse den 28 februari 1939 har härvarande
franske minister meddelat, att franska regeringen visserligen önskar
låta traktaten förbliva i kraft för en dylik femårsperiod men att den anser
nödvändigt, att ett förbehåll för tvister sammanhängande med under krig
inträffade händelser infördes i densamma. Franska regeringen hade, enligt
vad vidare framhölls i skrivelsen, i vad angår 1928 års generalakt angående
fredligt avgörande av internationella tvister meddelat Nationernas förbunds
generalsekreterare, att den vidhåller sin anslutning men härvid nödgas
beakta det nya läge, som uppstått till följd av såväl vissa staters utträde
ur Nationernas förbund som åtskilliga förbundsmedlemmars tolkning av sina
ur förbundsakten härrörande förpliktelser. Den kunde ej heller bortse
ifrån att enligt Haag-konventionernas grundsatser alla krigförande skola underkastas
samma regler. Följaktligen hade franska regeringen sett sig föranlåten
att till sin förklaring om anslutning till generalakten foga ett förbehåll,
enligt vilket anslutningen hädanefter icke omfattar tvister angående
händelser, som inträffa under ett krig, i vilket Frankrike är invecklat. Under
sådana förhållanden måste franska regeringen överväga införandet av
en likartad bestämmelse även i övriga för Frankrike bindande avtal angående
obligatorisk skiljedom, och den såge sig därför nödsakad uppsäga den
svensk-franska förliknings- och skiljedomstraktaten, som därigenom upphör
att gälla den 3 september 1939. Emellertid skulle franska regeringen,
enligt vad slutligen framhålles i franske ministerns skrivelse, med största
tillfredsställelse återkalla uppsägningen, därest före nämnda dag kunde träffas
ett avtal, varigenom det förbehåll franska regeringen gjort vid sin anslutning
till generalakten infördes även i den svensk-franska traktaten.

Genom det nu förevarande protokollet införes i traktaten en artikel 2 bis,
innehållande det från fransk sida föreslagna förbehållet. Det ligger i sakens
natur, att förbehållet, då det nu förekommer i en tvåsidig traktat, formulerats
så, att det avser båda de fördragsslutande parterna.

Jag anser mig icke böra underlåta att omförmäla, att ett liknande förbehåll
som det franska regeringen den 13 februari 1939 gjort vid sin förnyade anslutning
till generalakten samtidigt anmälts även för Storbritanniens vidkommande.
Därvid har brittiska regeringen, på liknande sätt som den franska,
hänvisat till de ändringar, som inträffat i vad angår Nationernas förbund
och dess medlemmars läge i avseende å de förpliktelser, som åvila dem
enligt förbundsakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

3

Det är sålunda i fråga om både brittisk och fransk uppfattning rörande
förbundsmedlemmarnas ställning som en betydelsefull förskjutning ägt
rum. Till belysning av de problem, på vilka denna ändrade uppfattning
tager sikte, kan i särskilt hög grad tjäna ett memorandum, som brittiska regeringen
framlade för parlamentet år 1929, då den iklädde sig en generell
skiljedomsförpliktelse genom att biträda den fakultativa klausulen i stadgan
för den fasta mellanfolkliga domstolen, och ur vilket följande må anföras:

Tvister rörande utövandet av krigförandes rättigheter till sjöss hava i det
förflutna uppstått genom konflikt mellan två mot varandra stridande rättigheter:
den krigförandes rättighet att begagna sin sjömilitära styrka till att
inskrida mot fiendens sjöhandel och den neutrales rättighet att fortsätta sin
handel oavsett förefintligheten av ett krig, i vilket han icke är inblandad.
Båda dessa rättigheter äro, inom vissa gränser, i lika mån erkända av folkrätten,
och under de senaste tvåhundra åren hava vissa grundsatser utbildats,
vilkas verkan varit, att dessa mot varandra stridande rättigheters räckvidd
bestämts och att vissa föreskrifter uppställts för reglerandet av det
läge, som uppstått genom konflikten dem emellan. Ingen lär emellertid
påstå, att utbildandet av folkrättsliga regler rörande denna fråga har nått
ett sådant stadium, att möjligheten av tvister mellan krigförande och neutrala
avlägsnats, och om man icke är beredd att godtaga möjligheten av att
ett system av regler uppställes och allmänt godtages, vilket skulle erbjuda
en tillfredsställande lösning för varje fråga av denna art, som skulle kunna
uppstå i en helt obestämd framtid, är det svårt att inse, hur denna utveckling
någonsin skulle kunna avlägsna möjligheten till allvarliga tvister av
detta slag. Och allmänna opinionen i detta land är av naturen känslig för
varje åtgärd, som kunde anses otillbörligt inskränka användningen av brittiska
maktmedel till sjöss under krig.

Hela det i föregående stycke beskrivna läget vilar dock och folkrätten rörande
denna fråga har helt och hållet uppbyggts på det antagandet, att det
icke finnes något illegitimt i användandet av krig såsom verktyg för nationell
politik och, såsom en nödvändig följdsats, att neutralas ställning och
rättigheter äro fullständigt oberoende av händelseförloppet i vad angår varje
krig, som må pågå. Före godtagandet av Nationernas förbunds akt var
grundvalen för neutralitetsrätten, att neutralas rättigheter och skyldigheter
voro identiska i förhållande till båda de krigförande och fullständigt oberoende
av vad som var rätt och orätt i den tvist, som lett till kriget, eller av
de krigförandes respektive ställning inför världsopinionens domstol.

Nu är det just detta antagande, som icke längre gäller i fråga om stater,
vilka äro medlemmar av Nationernas förbund och biträtt Kellogg-pakten.
Verkan av dessa aktstycken tillsammantagna är att beröva nationerna rätten
att begagna krig som ett verktyg för nationell politik och att förbjuda
de stater, som undertecknat dem, att bistå eller understödja en fördragsbrytare.
I förhållandet mellan sådana stater har till följd härav ägt rum en
fundamental förändring i hela frågan örn krigförandes och neutralas rättigheter.
Hans Majestäts nuvarande regerings (och, synes det, varje annan
eventuell regerings) hela politik är grundad på en föresats att uppfylla sina
förpliktelser enligt Nationernas förbunds akt och Kellogg-pakten. Under
dessa omständigheter är det läge, varpå vi måste bereda oss i händelse av
ett krig, i vilket vi iiro invecklade, icke ett läge, i vilket krigförandes och
neutralas rättigheter och skyldigheter bliva beroende av de gamla reglerna
örn krig och neutralitet, utan ett läge, i vilket Nationernas förbunds medlemmars
ställning kommer att bestämmas av förbundsakten och Kellogg -

4

Kungl. Mcij:ts proposition nr 260.

pakten. Örn Hans Majestäts regering uppfyller sina skyldigheter enligt dessa
aktstycken, finnas blott två förutsättningar, under vilka den skulle kunna
invecklas i krig: 1) om en stat anfallit den i strid mot endera av eller båda
dessa aktstycken1 eller 2) om den till uppfyllande av bestämmelserna i art.
16 av förbundsakten deltager i en krigisk aktion mot en stat, som brutit
mot akten. I vartdera fallet skulle art. 16 vara tillämplig, och det är så
långt ifrån att förbundets övriga medlemmar skulle befinna sig i en neutral
stats läge med rätt att med vår fiende idka handel, vilken skulle kunna strida
mot våra rättigheter såsom krigförande och sålunda framkalla en tvist,
som är ägnad att bliva föremål för rättsligt avgörande, att de enligt nämnda
artikel tvärtom skulle vara förpliktade att avbryta varje förbindelse med
honom; de skulle kunna varken idka direkt handel med honom eller tilllåta,
att deras territorier användes för transithandel mellan honom och någon
annan stat. Under dessa omständigheter skulle förutsättningar för att
mellan detta land såsom krigförande part och annan medlem av förbundet
såsom neutral makt framkalla en tvist, som är ägnad bliva föremål för rättsligt
avgörande, icke finnas; antingen skulle de övriga förbundsmedlemmarna
uppfylla sina skyldigheter enligt art. 16, i vilket fall vi icke skulle behöva
ingripa mot deras handel, eller också, om de icke gjorde detta och sådant
ingripande från vår sida därför bleve nödvändigt, skulle de icke hava
någon grundval för en protest mot våra åtgärder, enär varje protest måste
grundas på ett anspråk på att idka handel med fienden, som skulle vara
oförenligt med deras skyldigheter enligt förbundsakten. Med andra ord, i
förhållandet mellan förbundets medlemmar kunna inga neutralitetsrättigheter
finnas, emedan neutrala icke kunna finnas.

Då numera brittiska, franska och jämväl andra regeringar i fråga örn
obligatorisk förlikning och skiljedom se sig föranlåtna undantaga tvister,
vilka sammanhänga med händelser under krig, sker detta som förut nämnts
under uttrycklig hänvisning till det förändrade läge, som uppkommit genom
åtskilliga staters utträde ur Nationernas förbund och den tolkning, som
numera gives förpliktelserna enligt förbundsakten. Det torde få anses uppenbart,
att härmed främst åsyftas det förändrade läget i avseende å aktens
sanktionsbestämmelser. I den mån dessa icke tillägges förpliktande
karaktär, föranledes därav en väsentlig ändring uti den i ovan citerade aktstycke
angivna uppfattningen av förhållandet mellan neutralas och krigförandes
rättigheter. Det synes mig vara av vikt, att innebörden av denna
förändrade uppfattning i avseende å en neutral stats rättsläge här konstateras,
alldeles oavsett den omständigheten, att den i aktstyckets slutmening
hävdade tesen i dess kategoriska avfattning aldrig varit godtagen av Sverige
och ej heller av vissa andra medlemmar av förbundet.

Å svensk sida förefinnes ej något önskemål att med hänsyn till det förändrade
läget undantaga sådana tvister, som sammanhänga med under krig inträffade
händelser från det obligatoriska förliknings- eller skiljedomsförfa 1

Det är alltjämt under vissa strängt begränsade förutsättningar möjligt för en stat att i strid
mot Kellogg-pakten börja krig utan att nödvändigtvis kränka förbundsakten, och i ett sådant
fall skulle art. 16 teoretiskt icke vara tillämplig. Det synes emellertid högst osannolikt, att dessa
förutsättningar skulle kunna uppstå i praktiken, och möjligheten härför kommer att avlägsnas,
örn förbundsakten ändras på sätt den brittiska delegationen föreslagit vid församlingens möte
år 1929. (Denna not ingår i brittiska regeringens memorandum).

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

5

randets tillämplighetsområde. Emellertid har den franska framställningen
tillmötesgåtts, då det torde vara av betydande intresse, att 1928 års svenskfranska
förliknings- och skiljedomstraktat förblir gällande, även örn dess
räckvidd i nu berört avseende begränsas.

Ur denna synpunkt vill jag förorda, att protokollet för Sveriges del ratificeras,
och får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen

att samtycka till att protokollet den 18 april 1939 rörande
ändring av den i Paris den 3 mars 1928 mellan Sverige och
Frankrike undertecknade förliknings- och skiljedomstraktaten
må av Kungl. Maj:t för Sveriges del ratificeras.»

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Carl-H. Borgenstierna.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 260-

Bilaga.

Protokoll rörande ändring av den i Paris den 3 mars 1928 mellan
Sverige och Frankrike undertecknade förliknings- och skiljedomstraktaten.
Stockholm den 18 april 1939.

Sa Majesté le Roi de Suéde et le
Président de la République Francaise,

désireux d’apporter une modification
au Traité de conciliation et d’arbitrage,
conclu le 3 mars 1928,

ont résolu de signer å cet effet un
Protocole et ont nommé pour Leurs
Plénipotentiaires respectifs, savoir:

Sa Majesté le Roi de Suéde:

Son Ministre des Affaires Etrangéres,
Monsieur R. J. Sandler;

Le Président de la République Francaise: Monsieur

Roger Maugras, Envoyé
Extraordinaire et Minisire Plénipotentiaire
de la République Francaise
å Stockholm;

lesquels, apres s’étre communiqué
leurs pleins pouvoirs, trouvés en bonne
et due forme, sont convenus d’insérer
dans le dit Traité un nouvel artide
ainsi concu:

»Artide 2 bis.

Les dispositions du présent Traité
ne s’appliquent pas aux différends relatifs
å des événements qui viendraient
å se produire au cours d’une guerre
dans laquelle 1’une ou l’autre des
Hautes Parties Contractantes serait
impliquée.»

Le présent Protocole sera ratifié,
pär Sa Majesté le Roi de Suéde avec
^approbation du Riksdag, et les ratifications
seront échangées å Stockholm.

(Översättning.)

Hans Majestät Konungen av Sverige
och Franska Republikens President,

som önska vidtaga en ändring i
förliknings- och skiljedomstraktaten
av den 3 mars 1928,

hava beslutit att för detta ändamål
underteckna ett protokoll och hava
till Sina respektive fullmäktige utsett:

Hans Majestät Konungen av Sverige: Sin

Minister för Utrikes Ärendena
R. J. Sandler,

Franska Republikens President:

Franska Republikens Envoyé extraordinaire
och Ministre plénipotentiaire
i Stockholm Roger Maugras,

vilka, efter att hava delgivit varandra
sina fullmakter, som befunnits
i god och behörig form, överenskommit
om att i nämnda traktat införa en
ny artikel av följande lydelse:

»Artikel 2 bis.

Stadgandena i denna traktat skola
icke tillämpas å tvister angående händelser,
som inträffa under ett krig, i
vilket endera av de höga fördragsslutande
parterna är invecklad.»

Detta protokoll skall ratificeras, av
Hans Majestät Konungen av Sverige
med riksdagens samtycke, och ratifikationerna
skola utväxlas i Stockholm.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 260-

7

En foi de quoi, les Plénipotentiaires
susnommés ont signé le présent
Protocole.

Fait å Stockholm, en double exemplaire,
le 18 avril 1939.

Till bekräftelse härav hava ovannämnda
fullmäktige undertecknat
detta protokoll.

Som skedde i Stockholm i två exemplar
den 18 april 1939.

Rickard Sandler.
(L. S.)

Roger Maugras.
(L. S.)

(Underskrifter.)