Kungl. Maj:ts proposition nr 259

Proposition 1933:259

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

1

Nr 259.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank;
given Stockholms slott den 26 maj 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den
12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Rihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 259.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för

Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank1
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras av
dubbla summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad, som i 8 §
sägs, samt därutöver till ett belopp av trehundrafemtio miljoner kronor.

Örn sådant---hava utgivits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Senaste lydelse se 1930: 114 och 1932: 213.

Kungl. Majlis proposition nr 259.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 maj 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler av fullmäktige
i riksbanken i skrivelse den 22 maj 1933 gjord framställning örn
viss ändring i de bestämmelser i lagen för Sveriges riksbank, som avse
riksbankens sedelutgivningsrätt, och anför därvid:

Genom lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 fastställdes riksbankens
sedelutgivningsrätt till ett belopp, som med en kontingent av högst
100 miljoner kronor översteg summan av följande kassatillgångar (primär
sedeltäckning):

a) metallisk kassa, d. v. s. riksbankens guldbehållning inom landet,

b) riksbankens guldbehållning i utlandet eller under transport därifrån
samt

c) riksbankens hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i
löpande räkning innestående medel.

För sedelutgivning, som icke motsvarades av dessa kassatillgångar, erfordrades
täckning av vissa andra tillgångar (supplementär sedeltäckning).

Den metalliska kassan fick ej bibehållas vid lägre belopp än 25 miljoner
kronor. Örn den av kassatillgångar icke täckta sedelutgivningen översteg
ett belopp av 60 miljoner kronor, erfordrades viss förhöjning åv minimibeloppet.

Den sålunda bestämda sedelutgivningsrätten visade sig emellertid snart
vara för snävt tilltagen. Genom lag den 3 maj 1901 genomfördes därför
den utvidgning av densamma, att riksbanken medgavs rätt att utöver
kassatillgångarna utgiva sedlar förutom till nämnda belopp av 100 miljoner
kronor jämväl till det belopp, varmed den metalliska kassan översteg
40 miljoner kronor.

Enligt sistnämnda lag fick den metalliska kassan ej bibehållas vid
lägre belopp än 40 miljoner kronor.

Nämnda regler för riksbankens sedelutgivningsrätt gällde till dess bestämmelserna
i lagen den 4 juni 1913 trädde i kraft. Dessa inneburo den
ändringen, att riksbanken ägde utgiva sedlar till belopp motsvarande
dubbla summan av hela den metalliska kassan (således även till den del
denna icke översteg 40 miljoner kronor) samt därutöver till ett belopp av

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

125 miljoner kronor. Sedelutgivningsrätten ökades emellertid därmed ej
med (40 + 25) 65 miljoner kronor, enär det samtidigt bestämdes, att riksbankens
utländska guldbehållning och tillgodohavande å löpande räkning
i utlandet icke längre skulle utgöra primär utan endast supplementär täckning.
Då dessa tillgångar under åren 1904—1912 i allmänhet hållit sig
mellan 25 och 35 miljoner kronor, blev ökningen i sedelutgivningsrätten
genom 1913 års lagändring 30—40 miljoner kronor.

Den metalliska kassans minimibelopp fixerades till 75 miljoner kronor.

Genom lag den 31 augusti 1914 utökades den supplementära sedeltäckningen
med medel utlånade mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
vilka själva kunna tjäna som dylik täckning.

Genom lag samma dag, som upphörde att gälla med ingången av 1915
års riksdag, infördes en bestämmelse örn rätt för Konungen att medgiva
riksbanken utvidgad sedelutgivningsrätt. Bestämmelsen härom hade sin
plats i 6 § andra stycket riksbankslagen. Denna Konungens rätt förnyades
genom särskild lag den 25 maj 1915, som gällde till ingången av 1916
års riksdag. Även genom lag den 20 juni 1918 erhöll Konungen rätt att
medgiva riksbanken viss ytterligare sedelutgivning. Lagen förnyades av
urtima riksdagen samma år samt av lagtima riksdagen 1919. Sistnämnda
lag upphörde att gälla tjugu dagar efter det 1919 års urtima riksdag
sammanträtt.

Den Konungen medgivna rätten kom till användning dels den 20 december
1918, då Konungen medgav riksbanken att utgiva sedlar till det angivna
maximibeloppet, 125 miljoner kronor, dels ock den 31 mars 1919, då
medgivandet begränsades till ett belopp av 50 miljoner kronor. Sistnämnda
medgivande avsåg tiden till och med den 31 juli 1919.

Vid sidan av de författningar, på grund varav Konungen under vissa
tider ägt att mellan riksdagarna medgiva en utvidgad sedelutgivningsrätt
stadgades genom lag den 25 maj 1915 i 6 § andra stycket riksbankslagen,
''att örn sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris
prövades oundgängligen nödigt, Konungen och riksdagen samfällt
ägde medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av högst 125
miljoner kronor utöver det belopp, som omfattades av den ordinära sedelutgivningsrätten.

[Riksbankens sedelutgivningsrätt har senast reglerats genom lag den 9
maj 1930 (nr 114) samt lag den 17 juni 1932 (nr 213). Genom förstnämnda
lag bestämdes omfattningen av den ordinära sedelutgivningsrätten till
250 miljoner kronor utöver dubbla metalliska kassan, varjämte, bland
annat, minimibeloppet för metalliska kassan höjdes från 75 till 150 miljoner
kronor. Genom sistnämnda lag ändrades bestämmelserna i 6 § andra
stycket riksbankslagen örn den extraordinära sedelutgivningsrätten därhän,
att det stadgades, att örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövades nödigt, ägde Konungen och riksdagen samfällt el -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ler, om riksdagen ej vore samlad, Konungen på framställning av fullmäktige
i riksbanken oell efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av högst
350 miljoner kronor utöver det belopp, som omfattades av den ordinära
sedelutgivningsrätten; därjämte innefattade lagen en ändring i fråga örn
den omfattning, vari utlånade medel finge inräknas i den supplementära
sedeltäckningen.

De nu gällande bestämmelserna rörande sedelutgivningsrätten återfinnas
i följande paragrafer i riksbankslagen:

6 §. Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras
av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad som i
8 § sägs, samt därutöver till ett belopp av tvåhundrafemtio miljoner kronor.
(Lag den 9 maj 1930, nr lii).

Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt,
må Konungen och riksdagen samfällt eller, örn riksdagen ej är samlad,
Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till belopp av ytterligare högst trehundrafemtio miljoner
kronor. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande
skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom
tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i riksbanken
att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar till
belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning av
sedelutgivningsrätten må hava utgivits. (Lag den 17 juni 1932, nr 213.)

7 §. Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de överstiga bankens
metalliska kassa motsvaras av följande tillgångar sammanräknade:

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbanken och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom andra inhemska obligationer, som noteras å
utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 8 § inräknas
i metalliska kassan; (Lag den 9 maj 1930, nr lii.)

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet, (Lag den 17 juni 1932, nr 213.)

8 §. Såsom riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken
tillhörigt, dels inom landet befintligt guldmynt samt omyntat guld dels
ock, intill ett belopp, motsvarande femton hundradelar av hela metalliska
kassan, på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än etthundrafemtio
miljoner kronor. (Lag den 9 maj 1930, nr lii.)

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Sedan fullmäktige i riksbanken i förenämnda skrivelse erinrat om tidigare
och nuvarande bestämmelser i ämnet, ha fullmäktige i skrivelsen
anfört:

Även örn den genom 1932 års lagändring bestämda förutsättningen folden
extraordinära sedelutgivningsrättens medgivande måste anses medföra
något större rörelsefrihet än de förut gällande bestämmelserna vore
det tydligt, att även de nuvarande bestämmelserna kunde tillämpas endast
under icke normala förhållanden. Enligt fullmäktiges mening vore
exempelvis för närvarande, särskilt med hänsyn till sedelreservens storlek,
läget ej sådant, att fullmäktige med hänvisning till 6 § andra stycket
riksbankslagen skulle kunna hemställa örn ökad sedelutgivningsrätt. Att
sistnämnda sedelutgivningsrätt vore av mera tillfällig natur framginge
av den ovan återgivna föreskriften, att det ålåge fullmäktige att så snart
ske kunde ur den allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, som motsvarade
vad som kunde ha utgivits på grund av den medgivna ökningen
av sedelutgivningsrätten.

Vid de överläggningar inom fullmäktige, som lett till framställningen
till Kungl. Majit den 13 maj 1932 med förslag till bland annat ovanberörda
ändring av bestämmelserna i 6 § andra stycket riksbankslagen hade fullmäktige
även övervägt en principiell omläggning av bestämmelserna örn
sedelutgivningen, så att riksbanken medgåves rätt att utgiva sedlar dels
till ett belopp lika med guldkassan i stället för som nu vore föreskrivet
till ett belopp lika med dubbla guldkassan, dels därutöver till ett fast
belopp (en kontingent) av betryggande storlek. Fullmäktige bade emellertid
då kommit till deli slutsatsen, att det vid den tidpunkten ej var
lämpligt att söka åstadkomma en lagstiftning på längre sikt.

Enligt fullmäktiges mening vore ej heller den nuvarande tidpunkten
lämplig för en principiell omläggning av förevarande bestämmelser. Frågan
örn storleken av centralbankernas guldreserver syntes bliva en av de
viktigare frågor, som komme att behandlas på den förestående ekonomiska
världskonferensen. Med hänsyn till möjligheten att konferensen därvid
komme att uttala sig för vissa riktlinjer för utformningen av sedelutgivningsbestämmelserna
i de olika länderna, syntes nu ej lämpligt att i princip
ändra de bestämmelser, som gällde för riksbanken. Ansåges en utvidgning
av riksbankens sedelutgivningsrätt erforderlig, syntes densamma
därför böra genomföras under bibehållande av sedelutgivningsbestämmelsernas
principiella karaktär. Den anordning, som läge närmast till
hands, syntes då vara att i erforderlig mån höja den i 6 § första stycket
riksbankslagen fastställda kontingenten av tvåhundrafemtio miljoner
kronor.

I frågan huruvida den ordinära sedelutgivningsrätten kan antagas vara
tillfyllest intill nästa riksdags början ha fullmäktige anfört:

Frågan kunde givetvis ej med säkerhet besvaras. ^Riksbankens nuvarande
guldbehållning uppginge till omkring 266 miljoner kronor, örn
i densamma inräknades allt det guld, som för bankens räkning funnes
förvarat utomlands. Om guld i erforderlig utsträckning hemtoges, så att
guldbehållningen i sin helhet finge räknas såsom primär sedeltäckning,
d. v. s. inräknas i den s. k. metalliska kassan, skulle riksbanken erhålla
en total sedelutgivningsrätt av omkring 780 miljoner kronor, under förutsättning
att den supplementära täckningen vore tillräcklig. Då sedel -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

utgivningen under år 1932 och hittills under 1933 ej överstigit ett högsta
belopp av 622 miljoner kronor, syntes härav framgå, att en ganska riklig
sedelreserv stöde till riksbankens förfogande. Vid bedömandet av sedelreservens
storlek borde dock hänsyn tagas till vissa omständigheter,
som kunde avsevärt reducera densamma.

För närvarande visade prisnivån i Nordamerikas förenta stater och
även i England en stigande tendens. Det vore givetvis ej möjligt att
förutsäga vare sig varaktigheten av denna prisstegring eller hur hög
stegringen komme att bliva. Försiktigheten b jode dock, att man räknade
med möjligheten såväl av dess fortbestånd som att den kunde bliva
av avsevärd omfattning. Därest en prisstegring på världsmarknaden
komme till stånd, borde i vårt land åtgärder ej vidtagas, som skulle motverka
en måttlig prisstegring även hos oss. Följden av en prisstegring
bleve sannolikt dels ökade anspråk på riksbankens sedelutgivning, dels
även ökade krav på riksbankens reserv av utländska betalningsmedel.
Vid en prisstegring torde visserligen sedelbehovet relativt minskas på
grund av den ökning av sedlarnas omloppshastighet, som då torde inträda,
men det kunde dock befaras, att en sedelreserv, som vid nuvarande
förhållanden syntes tillräcklig, under angivna förutsättningar bleve
reducerad på ett sätt, som vore ägnat att medföra olägenheter.

Även örn berörda utveckling ej med säkerhet kunde förväntas, syntes
densamma enligt fullmäktiges mening utgöra anledning att bereda riksbanken
ökad rörelsefrihet i fråga örn dess för normala förhållanden stadgade
sedelutgivningsrätt.

Med hänsyn till den avsevärda storleken av riksbankens nuvarande
guldkassa och reserv av utländska valutor syntes fullmäktige den ökning
av sedelutgivningsrätten, som kunde ifrågasättas, kunna begränsas
till ett belopp av 100 miljoner kronor. Örn den i 6 § omförmälda kontingenten,
som nu är fastställd till 250 miljoner kronor, höjdes till 350 miljoner
kronor, skulle riksbankens sedelutgivning vid en metallisk kassa av
200 miljoner kronor komma att uppgå till 750 miljoner kronor, och vid en
metallisk kassa av 266 miljoner kronor till ej mindre än omkring 880 miljoner
kronor. Riksbanken finge därigenom anses rustad att möta även
de krav, som kunde följa av en avsevärd internationell prisstegring.
Skulle omständigheter av utomordentlig karaktär därtill inträda, funnes
ju möjlighet för fullmäktige att hemställa örn medgivande till extraordinär
sedelutgivningsrätt enligt 6 § andra stycket riksbankslagen.

Med stöd av vad sålunda anförts ha fullmäktige hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen, att i 6 § första stycket i riksbankslagen
orden »tvåhundrafemtio miljoner kronor» ändras till »trehundrafemtio
miljoner kronor».

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka beretts tillfälle att yttra sig över
bankofullmäktiges framställning, lia i utlåtande den 24 maj 1933 tillstyrkt
bifall till densamma.

Departements chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad fullmäktige i
riksbanken anfört, och finner jag mig således höra förorda den föreslagna
lagändringen såsom en av det rådande ekonomiska läget betingad
beredskapsåtgärd.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för
Sveriges riksbank samt hemställer, att Kungl. Majit måtte i proposition
föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

R. Borgström.

331513. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.