Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229
Proposition 1920:229
- kammare
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.
1
Nr 229.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående emeritilön åt
extra ordinarie prästmannen M. E. Fredelius; given
Stockholms slott den 23 januari 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över •
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen för
sin del medgiva,
att till extra ordinarie prästmannen Mårten Erik Fredelius må från
och med den 1 maj 1921 från kyrkofonden utgå emeritilön till belopp
av 1,500 kronor för år, under iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna
i lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Olof Olsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 191 käft. (Nr 229.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.
Emeritilön åt
e.o. prästmannen
M. E.
Fredelius.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Departementschefen, statsrådet Olsson anförde:
Enligt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910 utgår emeritilön
under vissa villkor från kyrkofonden till ordinarie och extra ordinarie
präst, som tjänstgör i territoriell församling. Extra ordinarie präst kan av Konungen
efter förslag av vederbörande domkapitel utses till innehavare av
sådan lön till ett årligt belopp av 1,500 kronor, när han uppnått 60 års
ålder, och äger åtnjuta emeritilönen från och med början- av ecklesiastikåret
näst efter det, då lönen blivit honom tilldelad.
I en av domkapitlet i Skara med utlåtande av den 21 augusti 1918
till Kungl. Maj:t överlämnad ansökning har vakanskomministern i Horns
pastorat Mårten Erik Fredelius, som är född den 20 maj 1879, anhållit
om beredande åt honom av en årlig sjukpension från och med den 1 maj
1920 å 1,500 kronor eller lika med det belopp, som enligt lag fastställts
såsom emeritilön för extra ordinarie präst.
Till stöd för denna anhållan har Fredelius framhållit följande:
Såsom ett vid ansökningen fogat läkarintyg utvisade, hade Fredelius under sin
ämbetstid som präst ådragit sig en obotlig sjukdom, som när som helst kunde sätta
honom ur stånd att tjänstgöra. På grund av denna sjukdom hade han, när hans nu
-
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.
varande förordnande den 1 maj 1920 utginge, ingen utsikt att få någon anställning,
som satte honom i stånd att avlöna den vikarie, han kunde behöva. Då lagen om
emeritilöner för präster den 9 december 1910 ej medgåve tilldelande av pension åt
obotligt sjuk extra ordinarie prästman av sökandens ålder och Fredelius av egna medel
ej kunde påräkna större inkomst än omkring 250 kronor för år, såge han sig ingen
annan utväg, när hans nuvarande anställning upphörde, än att med sin hustru och sina
barn för sin nödtorftiga bärgning anlita andras barmhärtighet. Detta tycktes honom
hårt och obilligt, då han redan 10 år tjänstgjort såsom präst och under denna
tid ådragit sig nämnda sjukdom samt då han för sin beredelse till prästämbetet vid
skola och universitet nödgats underkasta sig betydande uppoffringar.
Av ett ansökningen vidfogat prästbevis inhämtas, att Fredelius ingått
äktenskap år 1910 och i äktenskapet har en dotter, född år 1911, och
en 6on, född år 1914.
Ovanberörda läkarintyg är av följande lydelse:
Pastor M. E. Fredelius, Dunshult, har sedan 1911 av mig vårdats för nervsjukdom
— sclerosis disseminata. Sjukdomen har nu fortskridit så långt, att han kan
anses för framtiden arbetsoförmögen. Detta intygas på heder och samvete.
Göteborg den 10 augusti 1918.
G. Heiiman,
• med. dr., leg. läkare.
Domkapitlet har i sitt över ansökningen avgivna utlåtande hemställt
om vidtagande av sådan ändring i gällande bestämmelser om emeritilöner
för präster, att även en sådan- extra ordinarie prästman, som icke uppnått
60 års ålder men som på grund av obotlig sjukdom vore oförmögen
till tjänstgöring, måtte kunna erhålla pension. Därest sådan lagändring
icke medhunnes, innan behovet av pension åt Fredelius inträdde, hemställde
domkapitlet — med vitsordande av att Fredelius, efter med vackra betyg
avlagda examina, oförvitligt tjänstgjort såsom präst inom stiftet, ehuru
han, synnerligast under senare år, långa tider nödgats på grund av sin
sjukdom vara tjänstledig, samt att han vore i mycket stort behov av det
sökta understödet — att Kungl. Maj:t måtte till riksdag och kyrkomöte
avlåta proposition om beviljande åt Fredelius av en årlig pension på 1,500
kronor ur kyrkofonden.
Hörda i ärendet hava kammarkollegium och statskontoret den 11 november
1918 avgivit gemensamt utlåtande samt därvid anfört, bland annat,
följande:
Kammarkollegium och statskontoret hava ansett sig böra genom länsstyrelsen i
Mariestad infordra vissa uppgifter rörande sökandens ekonomiska ställning. Därvid
bär vederbörande landsfiskal efter verkställd undersökning meddelat, att sökanden
för närvarande ägde ett kapital å 5,000 kronor, som utgjorde återstoden av arv efter
hans föräldrar, samt att några utsikter, att sökandens ekonomi i framtiden skulle genom
4
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 229.
arv eller eljest förbättras, icke förefunnes. Sökanden vore alldeles nedbruten av sjukdom
och därigenom urstån dsatt att genom eget arbete bidraga till sitt och sin familjs uppehälle.
Länsstyrelsen har, med överlämnande av landsfiskalens utredning, tillstyrkt
bifall till den gjorda framställningen.
Jämväl ämbetsverken finna sådana omständigheter föreligga, att sökanden billigtvis
bör beredas understöd från det allmännas sida.
Ämbetsverken hava emellertid icke velat underlåta att i detta sammanhang till
Kungl. Maj:t göra framställning om sådan ändring i lagen om emeritilöner för präster,
att möjlighet beredes för tilldelande av emeritilön åt extra ordinarie prästman, vilken
före fyllda 60 år drabbas av obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig
tjänstgöring.
_ Särskilt för närvarande, då ett stort antal prästerliga tjänster med hänsyn till
möjligen blivande omorganisation vid ledighet ej blivit besatta eller komma att besättas
med ordinarie innehavare utan tills vidare uppehållas genom vikarier, hava möjligheterna
för det extra ordinarie prästerskapet att vinna ordinarie beställning avsevärt
förminskats. Ett förordnande å s. k. långvakans kan ofta vara så ekonomiskt
förmånligt, att de extra ordinarie prästmännen med hänsyn till sin och sin familjs
ekonomi icke anse sig kunna söka ordinarie tjänst, som är förenad med mindre löneförmåner.
Även oberoende av hans egen vilja kan det ju ofta dröja lång tid, innan
den extra ordinarie prästmannen når en ordinaries ställning, och understundom blir
han aldrig ordinarie. Det har dock ansetts rättvist, att en sådan extra ordinarie prästman
vid fyllda 60 år beredes emeritilön. Om eu extra ordinarie prästman emellertid
före uppnådda 60 år genom obotlig sjukdom blir oförmögen till prästerlig tjänstgöring,
lägga nuvarande lagbestämmelser hinder i vägen för tilldelande åt den sjuke av något
pensionsunderstöd. Det måste dock, såsom i nu ifrågakomma fall av sökanden anförts,
synas hårt att hava under lång tid varit bunden vid prästämbetet med dess förpliktelser
och . tjänstgjort såsom prästman emot eu lön, som endast i sällsynta fall ger
möjlighet till avsättande av några tillgångar för ålderdomen, men vid inträffad sjukdom
av arbetsgivaren lämnas, jämte eventuell familj, åt sitt öde. Billigheten kräver,
att det allmänna i dylika fall träder hjälpande emellan. Att framställning till riksdag
och kyrkomöte därvid skedde i varje särskilt fall, kan synas formellt riktigt. Men det
kan icke förbises, att eu avsevärd tid i regel förflyter mellan kyrkomötets sammanträden.
Under tiden finnes ingen möjlighet att bispringa den nödställde — såvitt icke
såsom i det nu inträffade fallet den sjuke innehar förordnande å vakanssatt tjänst och
vederbörande domkapitel tillgriper den av statsmakterna dock ej förutsatta nödfallsutvägen,
att låta den sjuke hava kvar förordnande mot skyldighet att på egen bekostnad
ombesörja tjänstens behöriga upprätthållande.
Det synes därför ämbetsverken, som det lämpligaste vore, att sådan ändring skedde
i berörda lag om emeritilöner, förslagsvis genom tillägg till 4 § sista stycket, att
möjlighet lämnades Kungl. Maj:t att på ansökan, därest särskilda skäl därtill prövades
föreligga, tilldela extra ordinarie prästman, vilken efter viss tids, t. ex. 10 års väl vitsordad
prästerlig tjänstgöring drabbas av sådan obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen
att uppehålla prästerligt förordnande, emeritilön, även om han ej uppnått 60
års ålder. Särskild utredning torde böra ske rörande sökandens ekonomiska ställning
och övriga omständigheter av natur att kunna öva inflytande på bedömandet av det
förekommande fallet. Någon fordran på att sökanden för sjukdom under viss tid åtnjutit
tjänstledighet synes icke kunna därvid uppställas, då detta oftast skulle innebära,
att han under sådan tid icke kunde förskaffa sig någon inkomst. Enda fordran
5
Kungl. Maj:ts Proposition Kr 229.
torde vara, att han drabbats av obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig
tjänstgöring. Denna sistnämnda inskränkning synes befogad med hänsyn därtill,
att prästman kan drabbas av sådan obotlig sjukdom, t. ex. i talorganen, som gör honom
oförmögen väl icke till arbete i allmänhet men till prästerlig tjänstgöring.
Ifrågasättas kan emellertid huruvida icke, i överensstämmelse med vad fallet är
med civil tjänstinnehavare, vilken av liknande grund nödgas före uppnådd pensionsålder
avgå från sin tjänst, avkortning av emeritilönen borde ske i förhållande till antalet
tjänstår, dock så att i intet fall utginge mindre än s/4 av emeritilönen. Emellertid
kan emot en sådan avkortning invändas, att emeritilönen uppgår till så lågt belopp,
1,500 kronor, att densamma icke skäligen bör avkortas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa ämbetsverken om sådan ändring
i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster, som ovan antytts.
Då det emellertid, även om en dylik lagändring komme att genomföras, synes
ovisst, huruvida densamma kunde träda i kraft så tidigt, att Fredelius med stöd av
de ändrade bestämmelserna kunde tilldelas emeritilön, hemställa ämbetsverken vidare,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition om tilldelande åt Fredelius av
pension ur kyrkofonden med ett belopp om 1,500 kronor eller, för den händelse avkortning
av ovan angivna skäl anses böra ske, 1,200 kronor, ävensom, därest denna
framställning vinner riksdagens bifall, till näst sammanträdande kyrkomöte hemställa
om dess godkännande av riksdagens beslut i ämnet.
Kyrkofondskommittén har i ett den 23 maj 1919 avgivet infordrat
utlåtande andragit bland annat följande:
Vad först beträffar Fredelius ansökan, att såsom sjukpension från och med den
1 maj 1920 årligen bekomma ett belopp, svarande mot den emeritilön, som enligt lagen
den 9 december 1910 utginge till extra ordinarie prästman, eller 1,500 kronor,
anser sig kommittén med hänsyn till de särskilda omständigheter, som i detta
fall föreligga, böra förorda densamma. Då nyssnämnda belopp, 1,500 kronor, för en
person i prästens ställning lärer utgöra existensminimum, bör enligt kommitténs mening
någon avkortning av pensionsbeloppet icke ifrågakomma. Pensionen, som synes
böra utgå från och med den 1 maj 1920, torde lämpligen kunna benämnas emeritilön,
och för densamma lära de i emeritilönelagen meddelade bestämmelserna i tillämpliga
delar böra gälla. Därest det för extra ordinarie prästman i sagda lag fastställda pensionsbeloppet
skulle komma att i framtiden förhöjas, synes motsvarande förhöjning böra
tillkomma även Fredelius. Likaledes torde han böra få åtnjuta dyrtidsunderstöd,
som kan komma att beviljas prästerliga emeriti för tiden efter den 1 maj 1920.
Vidkommande därefter det av domkapitlet väckta samt av kammarkollegium och
statskontoret närmare utformade förslaget till ändring av 4 § i emeritilönelagen, håller
även kommittén före, att synnerligen starka skäl kunna anföras för en förtidspensionering
av det extra ordinarie prästerskapet. Liknande skäl tala för en dylik pensionering
även av de ordinarie prästmännen. Då emellertid prästerskapets pensionering
ännu icke kunnat genomföras i hela den omfattning, som vid emeritilönelagens tillkomst
varit avsedd, synes det kommittén knappast böra ifrågakomma att redan nu
vidga den i sagda lag angivna ramen för samma pensionering.
Härtill kommer ytterligare eu omständighet, som enligt kommitténs mening talar
emot förslaget att nu vidtaga en författningsändring i angivna avseende. Kommittén
har under förberedande behandling förslag till ändringar i skilda hänseenden av 1910
års ecklesiastika lönelagstiftning, som från olika håll framställts. Fråga föreligger
Departe mentschefen -
6 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 229.
alltså, att sagda lagstiftning inom en icke allt för långt avlägsen framtid skall bliva föremål
för en mera omfattande revidering. Vid sådant förhållande har kommittén ansett sig
böra föreslå partiella författningsändringar endast då behovet av dylik ändring är alldeles
oavvisligt, vilket enligt kommitténs mening knappast kan anses vara fallet i fråga
om förtidspensioneringen. För det fåtal extra ordinarie prästmän, som kunna komma
i trängande behov av förtidspension, innan emeritilönelagen blir föremål för omarbetning,
torde nämligen saken kunna ordnas genom särskilt beslut för varje fall av riksdag
och kyrkomöte. En avsevärd olägenhet utgör härvid visserligen den omständigheten,
att ända till fem år kunna förflyta mellan två kyrkomöten. Kommittén föreställer sig
emellertid, att vederbörande domkapitel, vilken myndighet ju torde kunna förutsättas
hava sin uppmärksamhet riktad på de fall, där förtidspensionering kan komma i fråga,
är i tillfälle att vidtaga åtgärder för att saken måtte i god tid underställas vederbörlig
prövning.
Under åberopande av vad ovan anförts hemställer kommittén, att Kungl. Maj:t
ville till riksdag och kyrkomöte avlåta förslag om beviljande åt komministern Frededelius
av emeritilön, utgående från och med den 1 maj 1920 med samma belopp, som
enligt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910 tillkommer extra ordinarie
prästman, och med iakttagande i motsvarande tillämpning av därom gällande bestämmelser.
Beträffande det väckta förslaget om vidtagande av sådan ändring i
gällande lag om emeritilöner åt präster, att möjlighet beredes att tilldela
emeritilöner åt extra ordinarie präst, vilken före fyllda 60 år drabbats av
obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig tjänstgöring,
finner även jag vissa skäl tala för en sådan lagändring. Nu föreliggande
fall ådagalägger enligt min mening på ett övertygande sätt behovet av
att bereda möjlighet till förtidspensionering av det extra ordinarie prästei''-skapet. Emellertid har kyrkofondskommittén anfört så tungt vägande skäl
emot företagande av en dylik partiell lagändring, att jag anser, att frågan
härom icke nu bör upptagas till behandling utan uppskjutas för att tagas
i övervägande i samband med en eventuell mera omfattande revidering
av 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning. På sätt kyrkofondskommittén
framhållit torde, då i något fall förtidspensionering kan anses vara av
nöden, saken kunna ordnas genom framställning till riksdag och kyrkomöte
angående beviljande av emeritilön åt den prästman, som blivit
otjänstbar.
Föreliggande upplysningar giva vid handen, att Fredelius, då hans
förordnande som vakanskomminister upphör, torde komma i en synnerligen
nödställd belägenhet. Med hänsyn till de särskilt ömmande omständigheterna
i detta fall anser även jag, att billighet och rättvisa
kräva, att Fredelius, ehuru på grund av sin ålder författningsenligt
ännu icke behörig att ifrågakomma till erhållande av emeritilön, bör få
något årligt ekonomiskt understöd. Lämpligen bör detta utgå i form av
Kungl. Majits Proposition Nr 229.
7
emeritilön. Emot det föreslagna beloppet av berörda understöd, 1,500
kronor för år, eller det belopp, varmed emeritilön utgår till extra ordinarie
präst, finner jag, i likhet med ämbetsverken och kyrkofondskommittén,
ej anledning till erinran. Aven i övrigt torde de bestämmelser, vilka gälla
för extra ordinarie präst, som uppbär emeritilön, i tillämpliga delar bliva
gällande i fråga om Fredelius rätt att åtnjuta ifrågavarande understöd;
och torde förty vid en eventuell förhöjning av pensionsbeloppen för extra
ordinarie präst motsvarande förhöjning böra tillkomma Fredelius och även
dyrtidsunderstöd böra beredas honom, i den mån dylikt understöd enligt
gällande bestämmelser utgår till övriga innehavare av prästerliga emeritilöner.
Huru önskvärt det än vore, att Fredelius redan från och med
den 1 maj 1920 kommé i åtnjutande av emeritilön, synes mig möjlighet
härtill icke förefinnas, då ärendet är av beskaffenhet att böra underställas
jämväl kyrkomötets prövning och frågan om beviljandet av emeritilönen
alltså icke slutgiltigt kan avgöras före nämnda dag. Tiden, från vilken
emeritilönen skall utgå, torde följaktligen icke kunna bestämmas till
tidigare dag än den 1 maj 1921. För domkapitlet torde det icke vara
omöjligt att intill dess vidtaga sådan anordning, att Fredelius icke blottställes.
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen för sin del medgiva,
att till extra ordinarie prästmannen Mårten Erik
Fredelius må från och med den 1 maj 1921 från kyrkofonden
utgå emeritilön till belopp av 1,500 kronor
för år, under iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna
i lagen om emeritilöner för präster den 9 december
1910.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sixten Carlborg.
Det här är en proposition
En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen. Det kan vara ett förslag till ny lagstiftning, lagändringar eller riktlinjer. En proposition innehåller förslagspunkter, som kan fördelas på olika utskott för beredning.
Allt eftersom förslagspunkterna har beslutats hittas de under rubriken beslut längre ned på denna sida.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket