Kungl. Maj:ts proposition nr 21b (Proposition 1930:214)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21b.

Nr 214.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av vissa särskilda bestämmelser örn
rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare,
postiljon eller postförare; given Stockholms slott den 19
mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående upphävande av vissa särskilda
bestämmelser örn rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare,
postiljon eller postförare.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1930

1 sami

179 käft. (Nr 21b.)

Kungl. Majlis proposition nr Sl-t.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser örn rätt domstol
i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare.

Härigenom förordnas som följer:

Yad i kungörelsen den 9 november 1836 (nr 34) och förklaringen den 25
augusti 1837 (nr 37) över samma kungörelse förordnats örn rätt domstol i mål
angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare varder härmed
upphävt; och skall i följd härav örn rätt domstol i sålunda avsedda mål gälla vad
i lag i allmänhet finnes stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930 men skall icke äga tillämpning
å mål, som anhängiggjorts dessförinnan.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 2lk.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 28 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»Enligt kungörelse den 9 november 1836 gäller bland annat, att vissa mål angående
ansvar för tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare icke
skola vara underkastade de vanliga forumbestämmelserna utan enligt närmare
angivna regler handläggas av rådstuvurätterna. Jag får nu anmäla frågan örn
upphävande av detta undantagsstadgande.

Stadgandet leder sitt upphov från tidigare gällande föreskrifter angående
särskilda posträtter. Den första posträtten inrättades i samband med att år
1697 en särskild ''director’ för postväsendet tillsattes. I den för ''directoren
Öfwer påstwäsendet’ den 8 juli 1698 meddelade instruktionen föreskrevs sålunda,
att directoren skulle jämte kamreraren över postväsendet, postmästaren vid
Stockholms postkontor och bokhållaren eller kontrollören efter postordningar,
resolutioner, reglementen, instruktioner och kontrakter företaga och avgöra sådana
postväsendet angående mål, uti vilka parterna vore sinsemellan tvistiga
och båda eller svaranden lydde under postväsendet. Denna posträtt skulle därjämte
hava att handlägga mål, som anginge postmästares och postbetjäntes
’embetesförrettningar och dheremoth begångne fehl och försummeligheter’. Mot
posträttens beslut skulle klagan få föras hos kanslikollegiet. Dessa bestämmelser
upprepades i instruktionen den 19 augusti 1704 för postverkets chef, som dåmera
benämndes postöverdirektören. Enligt en förordning den 8 januari 1704
angående fribreven skulle mål angående missbruk av fribrevsrätten i fråga om
Stockholm handläggas av nyssnämnda posträtt samt i fråga om andra städer av
postmästaren och tre ledamöter av magistraten, vilkas beslut dock skulle för
prövning insändas till kanslikollegiet eller överpostdirektören. Enligt en den
16 februari 1707 utfärdad instruktion för postmästarna utom Stockholms postkontor
skulle jämväl stadsnotarien deltaga i posträtten. Genom brev den 5 juli
1753 inrättades vidare blandade (’melerade’) post- och rådstuvurätter, vilka
skulle hava att döma över postbetjänte, som under sin tjänsteförvaltning olov -

Posträt terna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Nuvarande

bestäm melser.

ligen brutit annans brev och därur tagit penningar eller vissa värdehandlingar.
I de blandade posträttema skulle ordförandeskapet innehavas av borgmästaren
i den stad, där brottet skett, eller örn brottet förövats på landet, borgmästaren
i närmaste stad. Därjämte skulle rätten bestå av minst fyra rådmän eller
postbetjänte. Posträtten skulle hava att till kanslirättens överseende och slutliga
avdömande insända sina protokoll och utslag. Genom brev den 11 november
1817 bestämdes slutligen beträffande posträtten i Stockholm, vars
sammansättning redan tidigare ändrats, att den skulle utgöras av Stockholms
kämnärsrätt, förstärkt med en tjänsteman vid postverket. Beträffande de olika
posträttemas kompetens meddelades vid skilda tillfällen närmare föreskrifter.

I skrivelser den 11 mars 1830 och den 25 augusti 1834 hemställde rikets
ständer bland annat, att enkla posträtter samt blandade post- och rådstuvurätter
måtte avskaffas och deras domsrätt överflyttas till vederbörande allmänna
underdomstol.

I anledning av förstnämnda skrivelse hördes överpostdirektörsämbetet, som
förordade, bland annat, att frågor om tjänstefel av postförvaltare samt örn fel
och försummelser i tjänsten av postiljoner och postförare skulle handläggas av
rådstuvurättema i residensstäderna. Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen
angelägenheten av ett snabbt förfarande, därvid särskilt framhölls, att
först genom rannsakningen kunde klarläggas, örn postförvaltare behövde avstängas
från tjänstgöring. Beträffande forum i mål rörande tjänstefel av postiljoner
och postförare åberopades därjämte, att postinspektören (postmästaren
i residensstaden) fortfarande borde vara åklagare i dylika mål och att han
ej kunde medhinna att utöva denna åklagarebefattning utom sin station.

I den förenämnda kungörelsen den 9 november 1836, vid vars avfattning
överpostdirektörsämbetets yttrande synbarligen varit vägledande, föreskrevs, att
posträtter samt blandade post- och rådstuvurätter ävensom kanslirättens domsrätt,
i vad anginge postväsendet, skulle upphöra och de detsamma rörande mål
överflyttas på allmänna domstolar och där behandlas i den ordning, lag och
författningar föreskreve, dock med iakttagande av, att postförvaltare uti alla
mål angående åtal för tjänstefel skulle lyda under rådstugurätten i den stad,
där postkontoret funnes, men under rådstuvurätten i länets residensstad, örn kontoret
vore beläget på landet, att till den domstol, varunder postförvaltaren således
skulle lyda, ock skulle höra frågor örn förefallande missbruk av fribrevsrättighet
vid det av honom förvaltade postkontoret, att mål rörande förbrytelse
och försummelse i tjänsten av postiljon och postförare skulle rannsakas och dömas
vid rådstuvurätten i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller försummelsen
timat, att likväl de postmål, som fordrade handläggning vid domstol
i Stockholm, skulle behandlas av stadens kämnärsrätt, att frågor om fel
och försummelse i tjänsteutövning av överpostdirektören och de till hans ämbetsverks
kansli- samt kammar- och revisionskontor hörande tjänstemän skulle
omedelbart upptagas och prövas av Svea hovrätt samt att genom kungörelsen
icke gjordes någon ändring i vad som blivit stadgat dels genom förordningen
den 5 mars 1755 därom, att mål angående våld å den, som förde posten, och
stöld av postväska eller utur den skulle tillhöra ordinarie domstolen i den ort,

Kungi. Maj:ts proposition nr S14-.

där gärningen blivit begången, dels ock uti den av Kungl. Majit den 15 oktober
1831 utfärdade instruktionen för kammarrätten rörande denna rätt tillkommande
prövning av balansmål och felaktigheter vid kontrollen över uppbörd
av postmedel.

Sedan tvivelsmål uppkommit, huruvida med ''postförare’ enligt den nu återgivna
kungörelsen skulle förstås ej blott postbönder och deras drängar utan
ock de, som forslade post med gästgivareskjuts eller enligt beting, förklarade
Kungl. Majit den 25 augusti 1837, att stadgandet angående domstol för åtal
om förbrytelse eller försummelse i tjänsten av postförare måste vara gällande
i avseende å alla de personer, vilka hade befattning med postens forslande,
utan avseende å de särskilda villkor, varunder en sådan befattning blivit dem
anförtrodd.

Vid 1903 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr 121), vari mo- Förslag om
tionären, efter att hava framhållit, att 1836 års kungörelse dåmera vore gäl- Ekerna*
lande allenast i vad anginge forum för åtal mot postförvaltare, postiljoner upphävande.
och postförare, hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit täcktes förordna, att berörda kungörelse skulle upphöra
att gälla i vad den ännu kunde äga laga kraft. Såsom skäl för sitt yrkande
åberopade motionären huvudsakligen, att utredningen i målen försvårades
genom åklagarens brist på lokal- och personkännedom, att kostnaderna
för inställelser vid rådstuvurätten i residensstaden ställde sig avsevärt dyrare
än för inställelser vid domstolen i orten, samt att rannsakningstiden ej obetydligt
förlängdes för exempelvis det fall, att poststationsföreståndare, som
tillika vore stationsinspektor, tillgrepe medel från både posten och järnvägen
och alltså måste rannsakas vid både rådstuvurätten i residensstaden och domstolen
i orten. Motionären framhöll till sist, att kungörelsen,väl medförde den
fördelen, att förbrytelser, begångna under resa genom flera jurisdiktioner inom
ett län, finge upptagas vid samma domstol, men han förmenade, att denna fördel,
som skulle vinnas i jämförelsevis få fall, icke vore så avsevärd, att den
borde hindra upphävandet av kungörelsen.

Lagutskottet fann i sitt utlåtande (nr 32) såsom regel lämpligt och önskvärt,
att ifrågavarande postmal i avseende å forum likställdes med brottmål i allmänhet.
Utskottet framhöll emellertid tillika, att det vore förtjänt att tagas under
övervägande, örn det ej vore lämpligt att meddela en särskild bestämmelse
om forum för tjänsteförseelser, som begåtts under resa, en bestämmelse,
som med hänsyn till nutidens snabba kommunikationer borde avse
jämväl förseelser, begångna under resa genom mer än ett län. Utskottet
hemställde därför — under förklaring, att en lagstiftningsåtgärd beträffande
forum av ena eller andra innebörden syntes vara av den beskaffenhet, att för
densamma erfordrades beslut av Konung och riksdag gemensamt — att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag ej mindre till lagbestämmelse,
varigenom kungörelsen angående upphörande av posträtter m. m. den 9 november
1836 förklarades upphävd till den del den ännu ägde gällande kraft,
än även till sådana särskilda stadganden, som kunde anses erforderliga för be -

Kungl. Majlis proposition nr 214.

stämmande av forum för de förbrytelser i tjänsten av hos postverket anställda
personer, med avseende å vilka den allmänna regeln örn domstols behörighet i
brottmål medförde särskilda svårigheter i tillämpningen.

Utskottets utlåtande avslogs av första kammaren men bifölls av andra kammaren.
Skrivelsefrågan hade således förfallit.

Sedermera hemställde generalpoststyrelsen i skrivelse den 12 maj 1903 örn
åtgärds vidtagande för att ifrågavarande kungörelse måtte varda upphävd, i
vad den ännu gällde. Generalpoststyrelsen framhöll, att de skäl, som föranlett
utfärdandet av 1836 års kungörelse, icke längre utgjorde tillräcklig grund
för dess bibehållande. Sålunda föreginge rättsskipningen vid häradsrätterna
mycket snabbare än förut, och i de mål, varå kungörelsen på senare tider tilllämpats,
hade det i de flesta fallen varit fråga om häktade, så att urtima ting
måst hållas. Vidare ägde poststyrelsen numera enligt gällande instruktion
avstänga befattningshavare från tjänstgöring, så snart misstanke om svårare
fel i tjänsten yppats och utan att rannsakning vid domstol behövde äga rum.
Ytterligare framhölls, att disciplinära förseelser numera upptoges och prövades
av styrelsen. Styrelsen åberopade därjämte de skäl, som framförts i den förut
återgivna motionen. Styrelsen anmärkte till sist, i anledning av lagutskottets
utlåtande över motionen, att bestämmelser rörande ansvar för brott under resa
icke vore särskilt behövliga för posttjänstemännens del, i all synnerhet som
dylika förbrytelser dittills varit ganska sällsynta.

Justitiekanslersämbetet yttrade i utlåtande över framställningen, att den
föreslagna reformen, örn ock i och för sig eftersträvansvärd, icke borde äga
rum förrän bestämmelser meddelats rörande forum för förbrytelser, som förövats
under resa genom mer än en domvärjo.

I en den 2 oktober 1907 dagtecknad framställning upptog sedermera riksdagens
justitieombudsman ifrågavarande spörsmål. Efter att hava omnämnt,
att föreskriften om särskilt forum för tjänstefel av postförvaltare givit anledning
till skiljaktiga uppfattningar, örn vilka befattningshavare den avsåge,
framhöll justitieombudsmannen, att han i likhet med lagutskottet icke kunnat
finna, att vare sig arten av de mål, varom här vore fråga, eller postverkets
organisation eller något dess särskilda intresse betingade avvikelse från vad
med avseende å forum borde gälla för brottmål i allmänhet. I anslutning till
det sagda ifrågasatte justitieombudsmannen ett upphävande av ifrågavarande
kungörelse, varvid dock enligt hans mening, så vitt gällde forum för tjänstefel
av postiljon eller postförare, upphävandet borde sammanbindas med införandet
av en allmän bestämmelse om forum för brott, som förövats under
resa genom mer än en domvärjo.

I yttrande över justitieombudsmannens framställning förklarade sig generalpoststyrelsen
vidhålla den uppfattning, som styrelsen uttalat i skrivelsen
den 12 maj 1903.

Sedermera har generalpostdirektören den 22 januari detta år till mig överlämnat
en av postverkets ombudsman uppsatt promemoria, vari framhålles, att
vid åtskilliga tillfällen olägenheter av ifrågavarande kungörelse yppats därutinnan,
att ''vederbörligen anvisad domstol'' funnit sig obehörig, samt att det

Kungl. Maj:ts proposition nr Silf.

icke sällan inträffat, att föreståndare för förenad post- och järnvägsstation
begått tillgrepp och förskingring av såväl post- som järnvägsmedel och följaktligen
måst lagforas vid två domstolar. I ombudsmannens promemoria
göres gällande, att de ifrågavarande bestämmelserna nu utdroge och förtyngde
förfarandet''och således medförde en motsatt verkan mot den, vilken ursprungligen
avsetts.

Innan jag övergår till en behandling av huvudspörsmålet torde en redogö- Gällande
reise för gällande allmänna bestämmelser örn forum i brottmål böra lämnas. re/hr on}

Enligt 10 kap. 21 § rättegångsbalken gäller härom följande: Brottmål skall brottmål.
handläggas av underrätten i den ort, där brottet förövats. Lagföres någon
på en gång för brott, begångna inom olika domstolars jurisdiktionsom råden,
skall beträffande varje särskilt brott rannsakning äga rum vid vederbörande
domstol, varefter domstolen har att bedöma, örn den tilltalade är saker till det
brott, som lagts honom till last. Straff ådömes därpå av den domstol, där den
tilltalade sist lagföres, dock att, örn alla brotten äro ringa, ett vart av brotten
fullständigt avdömes vid den rätt, inom vars domvärjo det begåtts. I dessa
regler hava emellertid vissa modifikationer skett genom lagen den 22 februari
1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål.
Enligt denna lag gäller, att örn någon vid allmän underrätt är tilltalad
för brott och hålles häktad i målet, vid rätten skall upptagas jämväl talan,
som föres mot den tilltalade på grund av brott, begånget inom annan allmän
underrätts domvärjo, så vida det kan ske utan men för utredningens fullständighet
och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes
lämpligt; dock må ej på nämnda sätt upptagas mål, för vilka i fråga örn
rätt domstol gälla särskilda, fran stadgandena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
avvikande föreskrifter.

Från de sålunda gällande allmänna reglerna förefinnas vissa undantag. Sålunda
äger jämlikt 10 kap. 26 § rättegångsbalken Konungen att bestämma,
vilken myndighet som skall pröva och döma i mål angående fel i ämbete eller
tjänst. Vidare handläggas enligt särskilda lagbestämmelser vid vissa rådstuvurätter
bland annat tryckfrihetsmål, mal angående straff för olovlig varuutförsel
samt brottmål, som böra bedömas enligt sjölagen.

Slutligen må erinras om att enligt lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande
av rannsakning med häktad sådan rannsakning skall börjas snarast
möjligt, inför rådstuvurätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast
å fjortonde dagen från den dag, anmälan om häktningen inkommit.

Av den här lämnade redogörelsen torde otvetydigt framgå, att de skäl, som Dcpartepå
sin tid föranlett utfärdandet av 1836 års kungörelse, numera förlorat sin me,,techefengiltighet.
Någon egentlig tidsbesparing kan sålunda icke vinnas genom gällande
ordning. De mål, varom här är fråga, avse såsom regel tillgrepp oell
förskingring i tjänsten. I dylika mål hållas de tilltalade i allmänhet häktade.

Genom att rådstuvurätt är forum skulle således högst en vecka kunna vinnas.

Skulle, såsom ofta är fallet, poststationsföreståndare på landet, vilken tillika

Kungl. Maj:ts proposition nr 21b.

är föreståndare för järnvägsstation, hava på en gång gjort sig skyldig till tillgrepp
och förskingring av både post- och järnvägsmedel, föranleder åter den
gällande regeln en förlängning av proceduren, eftersom lagen den 22 februari
1924 icke kan tillämpas och i följd härav rannsakning vid såväl rådstuvurätten
i residensstaden som häradsrätten i orten blir nödvändig. Vidare lärer
— såsom numera också praktiseras — åklagartalans utförande vid underrätt i
mål örn ansvar för postförares och postiljoners tjänstefel ankomma å vederbörande
allmänna åklagare, medan utförandet av postverkets talan åligger postverkets
ombudsman. Ifrågavarande bestämmelser innefatta därför ej längre
någon lättnad i avseende å åtalens utförande eller iakttagandet av det allmännas
rätt.

Tidigare medförde bestämmelserna otvivelaktigt förmåner därutinnan, att
postförvaltare kunde lagforas vid en och samma domstol för alla av honom
i tjänsten begångna förbrytelser och att postiljon eller postförare kunde vid rådstuvurätten
i länets residensstad åtalas för alla förbrytelser, som han i tjänsten
begått inom länet. Dessa förmåner hava emellertid väsentligen förlorat sin betydelse
genom den i det föregående omförmälda lagen den 22 februari 1924.
Vid en tillämpning å tjänsteförbrytelser av postiljoner eller postförare av de
allmänna reglerna örn forum i brottmål skulle, därest den tilltalade är häktad,
rent av vinnas en vidgad möjlighet att vid en och samma domstol handlägga
mål angående brott, begångna inom olika domstolars jurisdiktionsområden,
eftersom även brott, begångna inom olika län, kunna behandlas vid en
och samma allmänna underrätt. Med hänsyn till bestämmelserna i 1924 års
lag torde ock vad som tidigare anförts angående behovet av särskilda forumregler
i avseende å brott av sistnämnda slag hava i huvudsak mist sin giltighet.

Redan den omständigheten, att några fördelar icke längre äro förenade med
ifrågavarande undantagsregel, utgör uppenbarligen ett starkt skäl mot densammas
bibehållande. Därtill kommer emellertid, att nämnda regel medför
vissa direkta olägenheter. Sålunda torde rådstuvurätterna i residensstäderna
och där tjänstgörande åklagare i fall, då den tilltalade haft sin verksamhet och
begått de åtalade förbrytelserna å annan ort, sakna erforderlig kännedom om
lokal- och personförhållanden. Vidare kan i dylika fall forumregeln ofta
genom att reseersättningar måste utbetalas till vittnen medföra en ökning avstatsverkets
kostnader för rättegången. Slutligen är att erinra örn den förlängning
av proceduren, som äger rum i fall, då åtalad postförvaltare tillika
i egenskap av föreståndare för järnvägsstation gjort sig skyldig till förbrytelse
i tjänsten av beskaffenhet att böra bedömas av domstolen i orten.

Med hänsyn till det anförda tvekar jag icke att förorda upphävandet av
bestämmelserna om särskilt forum för förbrytelser, som i tjänsten begåtts av
postförvaltare, postiljoner och postförare.

övriga genom 1836 års kungörelse meddelade bestämmelser örn särskilt
forum hava redan upphört att gälla. Föreskrifterna örn särskilt forum för mål
angående missbruk av fribrevsrättighet lära sålunda hava förlorat sin giltighet
genom förordningen den 5 december 1873 (nr 73) angående upphörande av fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21-f.

brevsrätten m. m. Bestämmelsen örn vissa måls handläggning av kämnärsrätten
i Stockholm har genom förordningen den 18 april 1849 angående upphörande
av kämnärs-, lagmans- och riddarsynerätter kommit att avse handläggning vid
rådstuvurätten i nämnda stad. Slutligen är föreskriften örn att Svea hovrätt
skall vara rätt forum i mål angående tjänstefel av överpostdirektören och vissa
till hans ämbetsverk hörande befattningshavare ersatt med vissa i instruktionen
för generalpoststyrelsen upptagna bestämmelser örn handläggning av mål
rörande ämbetsfel av generalpostdirektören och andra befattningshavare vid
postverket (instruktionen för generalpoststyrelsen den 30 juni 1920, nr 591).

I anslutning till det sagda och då med hänsyn till ifrågavarande bestämmelsers
art ett upphävande av desamma lämpligen synes böra ske genom lag,
stiftad i enlighet med § 87 regeringsformen, har jag låtit upprätta förslag till
lag angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser om rätt domstol i
mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, vilket är av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1980

1 sami

179 haft.

(Nr Silf.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 h.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser örn rätt domstol
i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i kungörelsen den 9 november 1836 (nr 34) och förklaringen den 25
augusti 1837 (nr 37) över samma kungörelse förordnats örn rätt domstol i mål
angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare varder härmed
upphävt; och skall örn rätt domstol i sålunda avsedda mål härefter gälla vad
i lag i allmänhet finnes stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930 men skall icke äga tillämpning
å mål, som anhängiggjörts dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21b.

Utdrag ar) protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars
1930.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 28 februari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser
om rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon
eller postförare.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Sven Lawski.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler, att lagrådet
i utlåtande den 17 mars 1930 lämnat utan anmärkning det till lagrådet den
28 februari 1930 remitterade förslaget till lag angående upphävande av vissa
särskilda bestämmelser om rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare,
postiljon eller postförare.

Under förmälan, att i lagförslaget vidtagits en oväsentlig redaktionell jämkning,
hemställer föredraganden, att förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300772