Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
1
Nr 21.
Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för förre furiren A. F. Fredriksson och förre
korpralen A. E. Andersson från viss ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 20 januari
1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Rosén.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Rosén anför:
l:o.
Genom utslag den 25 september 1926 förpliktade Älvsborgs regementes
krigsrätt dåvarande furiren vid regementet A. F. Fredriksson samt värnpliktige
furiren P. A. Björstedt, en för båda och båda för en, att till
kronan utgiva ett belopp av 184 kronor 10 öre såsom ersättning för en
kulsprutepipa, som söndersprängts vid skarpskjutning den 30 juni samma
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 16 häft. (Nr 21.)
91 28
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
år. Utredningen i målet ådagalade, att kulsprutan vid tillfället varit försedd
med pipa för skjutning med lös ammunition i stället för sådan avsedd
för skarpskjutning. Enligt utslaget fann krigsrätten utrett, att bemälda
furirer gjort sig skyldiga till vårdslöshet i fråga om vad dem i
kontrollavseende ålegat för konstaterande av att, innan skjutövningen börjat,
kulsprutan varit apterad för skarpskjutning.
Krigsrättens utslag vann laga kraft. Yid ett den 22 januari 1927 företaget
försök till verkställighet av utslaget i avseende å Björstedt kunde
denne ej anträffas, varjämte befanns, att han å vederbörlig kyrkobokföringsort
saknade utmätningsbar tillgång.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 19 februari 1927,
har Fredriksson anhållit att bliva befriad från den honom åliggande
ersättningsskyldigheten. Såsom skäl härför har Fredriksson framhållit, dels
att Björstedt, som av åklagaren i målet ansetts vara i första hand vållande
till skadan, vistades å okänd ort i utlandet, dels ock att, då Fredriksson
på lönen såsom furir av andra klassen måste försörja hustru
och två barn samt därjämte vore skuldsatt, ett utgivande av det ådömda
ersättningsbeloppet skulle förstöra hans ekonomi samt vålla honom och
familjen allvarliga försakelser och umbäranden.
Chefen för tredje arméfördelningen samt chefen för Älvsborgs regemente
hava med hänsyn till de för sökanden föreliggande ömmande omständigheterna
tillstyrkt ansökningen.
Arméförvaltningens artilleridepartement, som den 31 mars 1927 avgivit utlåtande
i ärendet, har anfört, att ehuru ett efterskänkande av Fredrikssons
ersättningsskyldighet kunde komma att av Björstedt göras gällande såsom
förminskande den honom jämte Fredriksson åliggande ersättningsskyldigheten,
departementet likväl ansåge de av Fredriksson anförda skälen så
ömmande, att departementet tillstyrkte, att åtgärd vidtoges för efterskänkande
av kronans fordran hos honom.
I infordrat utlåtande den 8 april 1927 har statskontoret anfört, att i
trots av att ett efterskänkande av ersättningsskyldigheten för Fredriksson
kunde av Björstedt åberopas gent emot kronan, ämbetsverket dock ansåge
sig på grund av de ömmande förhållanden, som i detta fall förelåge, böra
tillstyrka den gjorda ansökningen.
Enligt vad jag inhämtat, har Fredriksson den 1 november 1927 lämnat
sin anställning vid regementet. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet
finner jag det skäligt, att kronan avstår från sin fordran hos Fredriksson
på grund av omförmälda domstolsutslag. Jag hemställer därför,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
att förre furiren vid Älvsborgs regemente A. F. Fredriksson
må befrias från honom jämlikt regementskrigsrättens
utslag den 25 september 1926 åliggande skyldighet
att till kronan utgiva ersättning med 184 kronor 10 öre.
2:o.
Vid skarpskjutning den 6 september 1926 med en pluton av Första
livgrenadjärregementets kulsprutekompani söndersprängdes en vid plutonens
andra grupp använd kulspruta. Vid verkställd undersökning befanns
anledningen därtill vara, att kulsprutan varit försedd med pipa för skjutning
med lös ammunition i stället för sådan avsedd för skarpskjutning.
Vid tillfället i fråga tjänstgjorde dåvarande vice korpralen A. E. Andersson
såsom chef för ifrågavarande grupp av plutonen.
Bedan händelsen gjorts till föremål för behandling vid regementets krigsrätt,
förklarade krigsrätten genom utslag den 6 november 1926, att ej
någon kunde anses ersättningsskyldig för skadorna å kulsprutan, utan att
kronan skulle vidkännas kostnaden för kulsprutans reparation.
Sedan besvär häröver anförts, meddelade krigsb o vrätten utslag i målet
den 28 mars 1927. Krigsh o vrätten fann utrett, att Andersson, som erhållit
order att för skarpskjutningsövningen förse kulsprutan med härför
avsedd skarpskjutningspipa men underlåtit att fullgöra denna skyldighet,
härigenom måste anses hava gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten,
samt förpliktade honom på grund härav att till kronan utgiva ersättning
för skadorna å kulsprutan med ett belopp av 322 kronor 43 öre. Jämlikt
30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken ägde Andersson icke fullfölja talan
mot krigshovrättens utslag.
Uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift, dagtecknad den 12 april 1927,
har Andersson — som dåmera befordrats till korpral — anhållit att bliva
befriad från den honom sålunda åliggande ersättningsskyldigheten. Såsom
skäl härför har Andersson framhållit, att han, som vid olyckstillfället varit
elev vid kulsprutekompaniet och saknat större praktisk erfarenhet, genom
en felaktig uppgift från eu annan elev vid kompaniet förletts att åsidosätta
honom åliggande kontroll, ävensom att han, som den 24 mars 1927
ingått äktenskap, saknade medel till gäldande av ifrågavarande ersättningsbelopp.
Chefen för andra arméfördelningen samt chefen för Första livgrenadjärregementet
hava tillstyrkt bifall till ansökningen.
I utlåtande den 29 april 1927 har armé förvaltningens artilleri departement
förklarat sig icke hava något att erinra mot att ansökningen vunne
bifall.
Statskontoret, som den 18 juni 1927 avgivit utlåtande i ärendet, har
jämväl förklarat sig icke hava något att erinra mot att Andersson befriades
från den honom åvilande ersättningsskyldigheten.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
Andersson liar med utgången av oktober månad 1927 lämnat sin anställning
vid regementet. På grund av vad i ärendet förekommit anser jag
mig böra tillstyrka, att Andersson befrias från skyldigheten att utgiva
omförmälda ersättningsbelopp. Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre korpralen vid Första livgrenadjärregementet
A. E. Andersson må befrias från honom jämlikt krigshovrättens
utslag den 28 mars 1927 åliggande skyldighet att
till kronan utgiva ersättning med 322 kronor 43 öre, samt
att ifrågavarande belopp må ur vederbörliga räkenskaper
avskrivas.
Vad departementschefen under punkterna l:o och
2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
W. G. O. Montgomery.
Stockholm, K. L Beckmans Boktryckeri, 1928.