Kungl. Maj:ts proposition nr 211 (Proposition 1952:211)

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till
Rut Edit Bergström m. fl.; given Stockholms slott den
4 april 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning dels ett ärende angående
livränta åt efterlevande till en person, som avlidit till följd av sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring, och dels tre ärenden angående ersättning
för skada ådragen under militärtjänstgöring.

1 Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Utdrar) av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.

Värnpliktige nr 616-8-44 Holger Johan Bergström, som var född år 1924,
inryckte den 10 april 1945 till värnpliktstjänstgöring vid Upplands regemente.
Han intogs den 19 oktober samma år å regementets sjukavdelning
för observation på grund av psykiska besvär och förklarades oduglig till
krigstjänst den 25 i samma månad samt hemförlovades. Den 10 november
1945 undersöktes han å centraldispensären i Uppsala, varvid förtätningar
å båda lungorna konstaterades. Bergström vårdades för lungsjukdomen å
olika sjukvårdsinrättningar till den 20 februari 1947, då han utskrevs såsom
arbetsoförmögen. Den 30 januari 1948 intogs han åter å sjukhus och vårdades
därefter under flera perioder å olika sjukvårdsinrättningar till den
10 november 1950, då han avled till följd av lungtuberkulos.

Under Bergströms vård å sjukhus avkunnades i mars 1946 lysning till
äktenskap mellan honom och Rut Edit Bengtsson. Den 10 april 1946 ägde
vigsel rum å sjukhuset. I äktenskapet föddes den 18 maj 1946 en dotter
och den 23 januari 1948 en son.

Riksförsäkringsanstalten, som funnit 1927 års militärersättningsförordning
tillämplig å Bergströms lungsjukdom, har utgivit ersättning i form av
sjukpenning eller livränta till dödsfallet. Enligt beslut den 6 december
1950 tillerkände anstalten vidare dödsboet begravningshjälp med 500 kronor
samt vart och ett av den avlidnes barn livränta intill 16 års ålder med
65 kronor för månad. I fråga om yrkad livränta till änkan förklarade riksförsäkringsanstalten
i samma beslut att livränta enligt bestämmelserna i
1927 års militärersättningsförordning icke kunde tillerkännas henne i anledning
av dödsfallet enär äktenskapet ingåtts efter den tidpunkt, då sjukdomen
yppades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

över riksförsäkringsanstaltens förenämnda beslut anförde änkan besvär
hos försäkringsrådet, som emellertid genom utslag den 26 april 1951 ej
fann skäl göra ändring i överklagade beslutet.

I eu den 8 juni 1951 dagtecknad skrivelse har Edit Bergström hemställt
att Kungl. Maj:t av nåd måtte bevilja henne den livränta som hon skulle
varit berättigad till därest äktenskapet hade ingåtts före yppandet av ifrågavarande
sjukdom. I skrivelsen har anförts hland annat följande. Hon blev
bekant med Holger Bergström i maj 1945 under dennes militärtjänstgöring
i Uppsala. De började ha sällskap med varandra och kom överens om att
ingå äktenskap så snart Holger Bergström hemförlovats. Efter det Holger
Bergström hemförlovats flyttade de tillsammans och han tog anställning
som skogsarbetare. Redan en av de första dagarna blev Holger Bergström
emellertid illamående och måste söka läkarvård, och kort därefter konstaterades,
att hans båda lungor var angripna. — Äktenskapet var således
beslutat långt innan kontrahenterna fick vetskap om att mannen var sjuk.
På grund av att Edit Bergström väntade barn kunde hon ej heller avbryta
sin sammanlevnad med mannen utan tog risken att själv kunna bliva
smittad.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 30 november 1951 anfört
i huvudsak följande.

Därest i förevarande fall äktenskapet ingåtts innan sjukdomen yppades
skulle änkan jämlikt 1927 års militärersättningsförordning ha tillerkänts
livränta med 125 kronor för månad, så länge hon levde ogift.

I anledning av framställningen hade riksförsäkringsanstalten verkställt
viss utredning angående änkans ekonomiska ställning. Därvid hade framkommit
att hon, som vore född den 19 september 1911, icke syntes äga
några egna tillgångar. Efter det första barnets födelse hade hon icke haft
inkomst av förvärvsarbete •— ehuru hon syntes vara arbetsför -— utan
ägnat sig åt skötseln av hemmet. Förutom de livräntor, som av riksförsäkringsanstalten
tillerkänts barnen, samt allmänna barnbidrag hade hon av
pensionsstvrelsen tillerkänts dels änkebidrag med 900 kronor för år jämte
dvrtidstillägg därå, dels särskilt barnbidrag med 250 kronor för år för
vartdera barnet. Sistnämnda bidrag skulle, enligt vad anstalten under band
inhämtat från pensionsstyrelsen, icke ha utgått därest styrelsen ägt kännedom
om att livräntor till barnen utginge från anstalten. Omprövning av
frågan om rätt till dylikt bidrag torde komma att ske. Änkan hade vidare
från socialvårdsbyrån i Uppsala uppburit understöd med varierande belopp.
Icke heller socialvårdsbyrån hade ägt kännedom om att barnen tillerkänts
livräntor från anstalten.

Därest änkan skulle beviljas livränta enligt grunderna i 1927 års militärersättningsförordning
skulle, enligt vad pensionsstyrelsen uppgivit, det till
henne för närvarande utgående änkebidraget komma att nedsättas till 350
kronor för år.

Med hänsyn till förevarande omständigheter ansåge sig riksförsäkringsanstalten
för sin del icke kunna tillstyrka, att livränta tillerkändes henne
i extraordinär ordning. Om emellertid dylik ersättning ansågcs höra utgå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

torde från livräntan böra avdragas belopp, varmed utgivet änkebidrag och
särskilt barnbidrag överstege vad som skulle ha utgått, om vid dessa bidrags
bestämmande hänsyn kunnat tagas till sådan livränta och till barnens
från anstalten utgående livräntor.

Statskontoret har i utlåtande den It december 1951 anfört att i tidigare
utlåtanden över framställningar av med den förevarande likartat slag hade
statskontoret erinrat om att i fall, då fråga uppkommer om understöd
enligt 1930 års grunder åt efterlevande änka till anställningshavare i statens
tjänst, krav regelmässigt uppställdes på att änkan till följd av hög
ålder eller sjukdom skulle vara urståndsatt att själv försörja sig. Enligt
ämbetsverkets mening borde denna princip vara normgivande även i sådana
fall, varom nu vore fråga.

Enär handlingarna i ärendet ej utvisade annat än att Edit Bergström vore
fullt arbetsför och i betraktande jämväl av övriga föreliggande omständigheter
kunde statskontoret icke tillstyrka bifall till framställningen.

Departementschefen.

Med hänsyn till att Edit Bergström och den avlidne varit trolovade och
sammanbott redan innan det för dem eller annan var känt att mannen
led av den sjukdom, som sedermera kom att medföra hans död, synes
fog föreligga att, i likhet med vad som skett i vissa tidigare liknande ärenden
(härutinnan torde få hänvisas bland annat till prop. 1948:151, punkten
3, och prop. 1951: (50, punkten 9), tillerkänna Edit Bergström den ersättning,
som jämlikt 1927 års militärersättningsförordning skulle ha tillkommit
henne därest hon när mannen insjuknade varit gift med denne.
Jämväl det förhållandet att makarna Bergströms första barn avlats före
tiden för sjukdomsfallet synes mig giva stöd för en liberal inställning till
Edit Bergströms framställning.

Jag förordar sålunda att livränta tillerkännes Edit Bergström, varvid
dock, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, från livräntan bör avdragas
belopp, varmed utgående änkebidrag och särskilt barnbidrag överstiger vad
som i sådant hänseende skulle ha utgått, om vid dessa bidrags bestämmande
hänsyn kunnat tagas till sådan livränta och till barnens från anstalten
utgående livräntor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Rut Edit Bergström må, så länge hon lever ogift,
från anslaget till bidrag till ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas
den ersättning som skulle ha tillkommit henne, därest 1927
års militärersättningsförordning i förevarande fall varit tilllämplig;
dock att från sådan ersättning bör avdragas be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lopp, varmed enligt pensionsstyrelsens beslut utgående
änkebidrag och särskilt barnbidrag överstiger vad som i
sådant hänseende skulle ha utgått om vid dessa bidrags
bestämmande hänsyn kunnat tagas till ifrågavarande ersättning
och till livräntor, som från riksförsäkringsanstalten
utgår till Rut Edit Bergströms barn.

Under militärtjänstgöring vid Skånska pansarregementet den It mars
1947 skadades värnpliktige 897-7-45 S. B. Jönsson allvarligt i vänstra armen.
Vid olyckstillfället var han behjälplig med att i regementets garage
skjuta fram en personbil och kom därvid i kläm mellan bilen och en pansarvärnskanon.

I anledning av olycksfallet har riksförsäkringsanstalten tillerkänt Jönsson
dels viss sjukpenning under tiden den 3 april 1947—den 10 december
1949 dels ock livränta för tiden den 11 december 1949—den 10 december
1951. För beräkning av sjukpenningens respektive livräntans storlek har
riksförsäkringsanstalten fastställt Jönssons invaliditetsgrad till 100 procent
för tiden den 3 april 1947—den 22 februari 1948, 50 procent för tiden den
23 februari 1948—den 31 mars 1949, 25 procent för tiden den 1 april 1949
—den 10 december 1949 och 15 procent för tiden den 11 december 1949—
den 10 december 1951.

Sedan Jönsson i skrivelse till försvarets civilförvaltning den 11 augusti
1947 framställt krav på kronan om ersättning i anledning av olycksfallet,
hemställde civilförvaltningen och arméförvaltningen (tygavdelningen) i
skrivelse den 23 oktober 1948, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Jönsson
viss ersättning. Därvid förklarade ämbetsverken, bland annat, att de -—■
i likhet med advokatfiskalen hos civilförvaltningen och försvarets skaderegleringsnämnd,
vilka yttrat sig i ärendet — ansåge att kronan icke kunde
undgå att utgiva ojämkat skadestånd till Jönsson. Genom beslut den 5 november
1948 medgav Kungl. Maj:t att Jönsson finge från anslaget till vissa
ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet in. in. beredas
ersättning för dels förlorad arbetsförtjänst för tiden den 3 april 1947—den
7 augusti 1948 — därvid arbetsförtjänsten beräknades efter 90 kronor för
vecka och invaliditetsgraden till 100 procent för tiden till och med den
22 februari 1948 och 50 procent för tiden därefter — med avdrag för vad
Jönsson för samma tid uppburit från riksförsäkringsanstalten, dels ock
ombudsarvode med 50 kronor.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) har i
skrivelse den 23 februari 1952 gemensamt gjort framställning om beredande
av ytterligare ersättning till Jönsson och därvid anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

Hos försvarets civilförvaltning hade Jönsson yrkat ersättning för sveda
och värk med 3 000 kronor, för förlorad arbetsförtjänst med 100 kronor
för månad under tiden den 8 augusti—den 31 december 1948 och med 31
kronor 42 öre under tiden den 1 januari—den 10 december 1949, tillhopa
832 kronor 32 öre, samt för ombudsarvode med 200 kronor. Vidare hade
Jönsson yrkat att livsvarig livränta måtte utgå från och med den 11 december
1949, beräknad efter en årsinkomst av 6 000 kronor och en invaliditetsgrad
av 15 procent för tiden den 11 december 1949—den 10 december
1950 samt därefter beräknad efter enahanda årsinkomst och den invaliditetsgrad,
som riksförsäkringsanstalten för skilda tidsperioder komme
att bestämma, med avdrag för belopp, som riksförsäkringsanstalten till
Jönsson utgivit eller komme att utgiva i sjukpenning och livränta för motsvarande
tidsperioder. I likhet med advokatfiskalen hos civilförvaltningen
och försvarets skaderegleringsnämnd, vilka yttrat sig i ärendet, ansåge
ämbetsverken att till Jönsson borde utgå ytterligare ersättning enligt framställda
yrkanden, dock att ersättning för sveda och värk icke borde överstiga
2 500 kronor. Ämbetsverken hemställde därför att till Jönsson måtte
från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet
m. m. få utbetalas ersättning för sveda och värk med 2 500 kronor,
förlorad arbetsförtjänst under tiden den 8 augusti 1948—den 10 december
1949 med sammanlagt 832 kronor 32 öre, ombudskostnader med 200 kronor
samt livränta för tiden den 11 december 1949—den 30 juni 1952, beräknad
efter en årlig inkomst av 6 000 kronor och för tiden den 11 december
1949—den 10 december 1951 en invaliditetsgrad av 15 procent samt för
tiden därefter den invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten för samma
tid komme att fastställa, allt med avdrag för vad anstalten utgivit eller
komme att utgiva i periodisk ersättning för motsvarande tid. Vidare hemställde
ämbetsverken att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för tid
från och med den 1 juli 1952 tillerkänna Jönsson en livsvarig livränta,
beräknad efter samma invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten komme
att fastställa för skilda tidsperioder samt i övrigt efter nyss angivna
grunder.

Genom beslut den 7 mars 1952 förklarade Kungl. Maj.t Sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om livränta till Jönsson för tiden från och
med den 1 juli 1952 och fann, beträffande ämbetsverkens framställning i
övrigt, gott bifalla densamma.

Departementschefen.

Beträffande engångsersättning och livränta till Jönsson för tiden till och
med den 30 juni 1952 föreligger beslut av Kungl. Maj.t. För tiden därefter
synes på sätt försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen föreslagit
till Jönsson böra utgå livränta, beräknad efter eu årlig inkomst av
6 000 kronor och den invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten kommer
att fastställa, dock med avdrag för vad anstalten kan komma att utgiva
i periodisk ersättning för motsvarande tid och med iakttagande av att å
livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån som enligt gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas
från anslaget Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på
grund av förenämnda olyckshändelse från och med den
1 juli 1952 till S. B. Jönsson utgå årlig livränta efter en
antagen årsinkomst av 6 000 kronor och den invaliditetsgrad
som riksförsäkringsanstalten kommer att fastställa,
med avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående livränta
jämte därå belöpande tillägg, samt med iakttagande
att å den sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.

Värnpliktige 194-70-39 T. S. Henriksson fullgjorde beredskapstjänstgöring
senast den 17 maj—den 3 augusti 1944. Han insjuknade därefter i
lungsäcksinflammation (tuberkulos).

Henriksson begärde sedermera ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning,
men riksförsäkringsanstalten förklarade genom beslut den

19 juni 1946, att enär Henrikssons militärtjänstgöring icke skäligen kunde
antagas ha väsentligen bidragit till sjukdomen, anstalten funne ersättning
icke kunna tillerkännas honom.

Henriksson besvärade sig hos försäkringsrådet, som i utslag den 9 maj
1947 ej fann skäl att göra ändring i överklagade beslutet.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 7 augusti 1950 begärde Henriksson,
att målet skulle upptagas till förnyad prövning. Henriksson åberopade
därvid att han i juni månad 1950 erhållit bekräftelse på att lungtuberkulos
förekommit vid det förband där han tjänstgjort och att han
hade skäl förmoda att detta förhållande icke beaktats när målet prövades
av riksförsäkringsanstalten. I brev den 23 augusti 1950 meddelade riksförsäkringsanstalten
att den till förnyad prövning upptagit frågan om ersättning.
Genom beslut den 19 december 1950 tillerkände sedermera riksförsäkringsanstalten
Henriksson ersättning för tiden den 1 juli—den 31 december
1946 och den 1 januari—den 4 maj 1947 för nedsättning av arbetsförmåga
med 50 respektive 25 procent. Riksförsäkringsanstaltens sistnämnda
beslut grundade sig på bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den

20 juni 1947 till riksförsäkringsanstalten angående prövning av vissa ärenden
rörande ersättning i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring.
Enligt detta brev hade riksförsäkringsanstalten att till ny- eller om -

Kiingl. Mnj:ts proposition nr 211.

prövning upptaga ärenden angående ersättning enligt grunderna i 1927 års
militärersättningsförordning dels i anledning av sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, där sjukdomen enligt dåmera tillämpade bedömningsprinciper
kunde anses ådragen under militärtjänstgöring under tiden den
3 september 1939—den 30 juni 1945, och dels i sådana sjukdomsfall, där
grundad anledning funnes för antagande att orsakssammanhang kunde
föreligga mellan sjukdomen och militärtjänstgöring under enahanda
tider. Enligt sagda brev kunde dock ersättning icke utgå för tid före den
1 juli 1946.

I skrivelse till försäkringsrådet den 20 januari 1951 yrkade Henriksson,
som sade sig anföra besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut den 19
december 1950, att försäkringsrådets beslut den 9 maj 1947 måtte upphävas
och Henriksson tillerkännas ersättning från det sjukdomen yppades i
augusti 1944. Henriksson åberopade därvid att han kunde bevisa, att han
under sin sista tjänstgöring blivit utsatt för tuberkulos smitta från en kamrat
Axel Sigvard Svensson, vilken avlidit den 12 mars 1946. Först den 20
juni 1950 hade Henriksson erhållit bekräftelse på, att Svensson lidit av
lungtuberkulos under ifrågavarande tid.

Försäkringsrådet meddelade Henriksson i skrivelse den 29 mars 1951,
att Henrikssons skrift till rådet icke föranledde någon rådets vidare åtgärd.
Efter förnyad skrivelse från Henriksson meddelade försäkringsrådet i skrivelse
den 6 september 1951, att enligt 58 kapitlet rättegångsbalken högsta
domstolen ägde bevilja resning och förordna, att målet ånyo skulle upptagas
av försäkringsrådet. Rådet fäste därjämte Henrikssons uppmärksamhet
på 4 § i samma kapitel enligt vilket lagrum som huvudregel gäller,
att ansökan om resning i tvistemål skall göras inom ett år sedan sökanden
erhöll kännedom om det förhållande varå ansökan grundas.

I ansökan, som inkom till nedre justitierevisionen den 6 december 1951,
begärde Henriksson resning i målet och hemställde att förordnande måtte
lämnas därom att ärendet ånyo måtte prövas av försäkringsrådet. Henriksson
anförde därvid i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten hade i sitt beslut den 19 juni 1946 uppenbarligen
icke ansett det styrkt, att han utsatts för tuberkulos smitta under militärtjänstgöring
maj—augusti 1944 och hade följaktligen icke ansett honom
ersättningsberättigad för den tid som sjukdomen varade. Tyvärr hade
det icke under ärendets utredning hos riksförsäkringsanstalten varit möjligt
för honom att prestera uppgifter om de förhållanden, som kunde ha
styrkt att han utsatts för smitta under tjänstgöringen. Först genom skrivelse
den 20 juni 1950 från riksförsäkringsanstalten hade han erhållit uppgifter
om den genom lungtuberkulos numera avlidne Axel S. Svensson, med vilken
han, som också styrktes av intyg, varit tillsammans dagligen under
hela den tid tjänstgöringen år 1944 varade. Riksförsäkringsanstaltens och
försäkringsrådets beslut den 19 juni 1946 respektive den 9 maj 1947 hade
sålunda enligt Henrikssons förmenande fattats utan att fullständig utred -

Kutxgl. Maj:ts proposition nr 211.

ning förelegat och han ansåge, att sådana omständigheter måste få anses
föreligga, att en ny prövning av ärendet måtte leda till en annan utgång.

Genom beslut den 4 mars 1952 fann Kungl. Maj.t i högsta domstolen, på
grund av stadgandet i 58 kapitlet 4 § rättegångsbalken, Henrikssons resningsansökan
icke kunna upptagas till prövning, enär det förhållande varå
ansökningen grundades enligt Henrikssons egen uppgift var för honom
känt redan i juni 1950 och alltså mer än ett år före det ansökningen den
6 december 1951 inkom till nedre justitierevisionen.

Departementschefen.

Såsom framgår av det anförda har riksförsäkringsanstalten genom sitt
beslut den 19 december 1950 tillerkänt Henriksson ersättning jämlikt 1927
års militärersättningsförordning för tid efter den 30 juni 1946. För ersättnings
utdömande erforderligt samband mellan Henrikssons militärtjänstgöring
och hans iråkade sjukdom har tydligen därvid ansetts föreligga.
Riksförsäkringsanstalten har emellertid vid ifrågavarande prövning varit
lagligen förhindrad att i den tillämpade ordningen tillerkänna Henriksson
ersättning för tid före den 1 juli 1946. Det synes mig sannolikt att, därest
målet kunde omprövas i dess helhet, ersättning skulle tillerkännas Henriksson
jämväl för tid före den 1 juli 1946. En sådan omprövning, vilken
förutsätter resning, är emellertid numera utesluten; såsom framgår av
högsta domstolens förenämnda beslut den 4 mars 1952 har Henriksson försuttit
den i lag stadgade tiden för sökande av resning. De nya omständigheter,
som Henriksson förebragt, och de av honom i övrigt åberopade förhållandena
synes mig vara av sådan beskaffenhet, att det med fog kan antagas
att resning skulle ha beviljats Henriksson därest hans ansökan gjorts

1 behörig tid.

Enligt min mening tala starka billighetsskäl för att Henriksson, oaktat
angivna formella hinder, skall komma i åtnjutande av ersättning jämväl
för tid före den 1 juli 1946. Jag finner mig därför böra föreslå att Henriksson
beredes den ersättning vartill han enligt grunderna för 1927 års
militärersättningsförordning skulle varit berättigad om orsakssammanhanget
mellan hans militärtjänstgöring och sjukdom konstaterats redan i
samband med det ärende, vari riksförsäkringsanstalten meddelade beslut
den 19 juni 1946. Härtill fordras riksdagens medgivande.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att till T. S. Henriksson må enligt grunderna för 1927
års militärersättningsförordning utgivas ersättning jämväl
för tid före den 1 juli 1946 i anledning av sjukdom ådragen
i militärtjänstgöring under tiden den 17 maj—den 3
augusti 1944.

2 Bi haag till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Under övning i gevärsskjutning den 20 november 1947 med en avdelning
ur Sundsvalls luftvärnskår träffades värnpliktige 1123-14-46 E. M. Karlsson
av en rikoschetterande gevärskula, som inträngde i vänstra sidan av halsen
och stannade i ett sådant läge, att den vid företagen operation icke kunnat
avlägsnas.

Olyckshändelsen blev föremål för domstols prövning. Sålunda förde vederbörande
krigsfiskal och Karlsson vid regementskrigsrätten vid kåren
talan om ansvar å fänriken A. Ellert och styckjunkaren E. H. Johansson.
Genom utslag den 24 februari 1948 lämnade krigsrätten nämnda talan utan
bifall. Krigshovrätten, dit krigsfiskalen och Karlsson fullföljde talan, fann i
utslag den 21 januari 1949 att vad i målet förekommit mot Ellert och Johansson
i samband med olyckan skäligen icke kunde läggas dem till last
såsom tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar, och krigshovrätten
fastställde förty det slut, vartill regementskrigsrätten kommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 juni 1949 angående fortsatt
decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden
har försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning — efter
hörande av försvarets skaderegleringsnämnd, som förklarat sig anse att
Karlsson skadats under sådana omständigheter, att han vore berättigad till
skadestånd — den 30 november 1949 tillerkänt Karlsson av honom fordrade
sammanlagt 1 216 kronor 30 öre såsom ersättning för sveda och värk,
för nedsättning i arbetsförmågan under tiden den 18 mars 1948—den 17
mars 1950 och för vissa direkta kostnader samt därutöver 300 kronor i
ombudsarvode. Ersättning för nedsättning i arbetsförmågan har därvid beräknats
efter en inkomst av 4 000 kronor för år och en invaliditetsgrad
av 8 procent.

I skrivelse till advokatfiskalskontoret vid civilförvaltningen den 20 mars
1950 har Karlsson framställt krav på ytterligare ersättning och i dylikt hänseende
yrkat dels 1 000 kronor för framtida men och lyte, dels livränta
för tiden från och med den 18 mars 1950 intill dess Karlsson fyllt 67 år,
beräknad enligt de i fråga om förenämnda ersättning för nedsättning i
arbetsförmågan tillämpade grunder eller med 320 kronor för år, dels ock
ersättning för omkostnader med 325 kronor. Vidare har Karlsson förbehållit
sig rätt att framdeles kräva ytterligare ersättning, därest hans hälsotillstånd
skulle komma att försämras.

Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning samt försvarets
skaderegleringsnämnd har var för sig avgivit yttrande i ärendet.
Skaderegleringsnämnden har därvid förklarat sig intet ha att erinra mot
att ytterligare ersättning bereddes Karlsson med förenämnda, av advokatfiskalen
tillstyrkta belopp.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning har i skri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

velse den 12 januari 1952 gemensamt gjort framställning om beredande av
ytterligare ersättning till Karlsson. Ämbetsverken har därvid hemställt att
till Karlsson måtte från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador
vid militär verksamhet m. m. få utgå ersättning med 1 000 kronor för framtida
men och 325 kronor för ombudskostnader samt livränta för tiden den
18 mars 1950—den 17 mars 1952 med 320 kronor för år. Vidare har ämbetsverken
hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för tid
från och med den 18 mars 1952 intill dess Karlsson fyllt 67 år tillerkänna
honom livränta med 320 kronor för år.

Statskontoret har i utlåtande den 15 februari 1952 förklarat sig icke vilja
motsätta sig bifall till vad ämbetsverken i ärendet hemställt.

Genom beslut den 14 mars 1952 har Kungl. Maj:t bifallit civilförvaltningens
och tygavdelningens framställning såvitt avser engångsersättningen
och medgivit att livränta finge utgå till Karlsson för tiden den 18 mars
1950—den 30 juni 1952. Tillika har Kungl. Maj:t förklarat Sig framdeles
vilja meddela beslut i fråga om livränta åt Karlsson för tid från och med
den 1 juli 1952.

Departementschefen.

Beträffande engångsersättning till Karlsson och livränta för tiden intill
den 1 juli 1952 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tid därefter
synes livränta böra utgå på sätt civilförvaltningen och tygavdelningen föreslagit
med iakttagande av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tillläggsförmån
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.
Livräntan synes böra bestridas från anslaget Diverse pensioner och
understöd in. in.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund
av förenämnda olyckshändelse från och med den 1 juli
1952 till E. M. Karlsson intill dess han fyllt 67 år utgå
årlig livränta med 320 kronor med iakttagande att å livräntan
icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, under punkterna 1—4 hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.