Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207

Proposition 1919:207

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönetursberäkning
för docenter vid statsuniversiteten samt Stockholms
och Göteborgs högskolor; given Stockholms slott den 21
februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att,

med ändring i viss del av motsvarande, av riksdagen i sammanhang
med löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna vid rikets allmänna
läroverk, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna antagna,
nu gällande bestämmelser, förklara, att samtliga docenter inom teologiska
och filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund
ävensom samtliga docenter vid Stockholms och Göteborgs högskolor inom
läroområde, motsvarande teologisk och filosofisk fakultet vid universiteten,
må, så vitt de genom avlagda examina och genomgånget provår vunnit
behörighet till anställning vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet
eller folkskolcseminarium, äga att för åtnjutande av ålderstillägg såsom
lärare vid sådan läroanstalt räkna sig till godo den tid, dock ej utöver
tre år, de vid något av nämnda universitet eller högskolor med nit och
skicklighet deltagit i undervisning av den omfattning, som, utan avseende
å huruvida docent varit innehavare av docentstipendium eller icke, av
Kungl. Maj:t bestämmes.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 179 käft. (Nr 207.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Viss lönetursberäkning

för docenter
vid ståtsuniversiteten

samt Stockholms
och
Göteborgs
högskolor.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde följande:

Docentinstitutionen vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska
institutet är föremål för den proposition, som i enlighet med min hemställan
av Kungl. Maj:t den 21 februari 1919 avläts till riksdagen. Till
grund för denna proposition låg närmast ett den 31 oktober 1918 avgivet
betänkande och förslag av sakkunniga, som tillkallats jämlikt mig den 8
februari 1918 givet bemyndigande och åt vilka i första hand anförtrotts
att utreda vissa med docentinstitutionen sammanhängande frågor. De
sakkunnigas tillkallande föranleddes i sin fur av särskilda av docentföreningarna
vid universiteten i Uppsala och Lund under år 1913 gjorda
framställningar, berörande ett stort antal docentinstitutionen angående
frågor.

En av dessa frågor, avseende docents lönetursrätt vid övergång till de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, blev ej upptagen till närmare skärskådande
i de sakkunnigas ovannämnda betänkande. Frågan har emellertid,
såsom jag strax skall omförmäla, i annan ordning varit föremål för
de sakkunnigas uppmärksamhet.

3

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 207.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 260) till 1918 års lagtima riksdag
angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter förekommo bland andra föreslagna
villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner såsom ordinarie
befattningshavare vid nämnda läroverk, högre lärarinneseminariet
och folkskoleseminarierna åtskilliga, som gällde rätt till ålderstillägg, och
bland dem en föreskrift av följande innehåll:

att de i kungl. cirkulären den 1 juni 1877 och den 18 maj 1878
omförmälda docenter vid universiteten ävensom de i kungl. kungörelsen
den 23 november 1906 omnämnda docenter vid Stockholms och Göteborgs
högskolor må äga att, efter vunnen befordran vid de allmänna läroverken
— respektive högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium — för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, dock ej utöver tre år, de vid
universitet eller någon av omförmälda högskolor med nit och skicklighet deltagit
i undervisning av den omfattning, som, utan avseende å huruvida docent
varit innehavare av docentstipendium eller icke, av Kungl. Maj:t bestämmes.

Detta sålunda föreslagna villkor blev godtaget av riksdagen.

Vid anmälan den 22 juli 1918 av riksdagens beslut i anledning av
berörda proposition anbefallde Kungl. Maj:t de sakkunniga att inkomma
med förslag till bestämmelser i avseende å arten och omfattningen av den
undervisning vid universitet eller någon av högskolorna, som docent må
anses böra meddela för att komma i åtnjutande av nyss omförmälda rätt
till ålderstilläggsberäkning vid övergång till ovannämnda läroanstalter. I
anledning därav hava de sakkunniga i skrivelse den 30 augusti 1918 avgivit
utlåtande och förslag, innebärande en sammanfattning av de bestämmelser
i avseende å docenters lönetursberäkning, som de sakkunniga ansett
böra meddelas.

I de sakkunnigas nyssnämnda skrivelse med däröver avgivna, i det
följande omförmälda yttranden kan man särskilja tre olika spörsmål nämligen:
angående 1) arten och omfattningen av vederbörandes undervisning,
2) de kategorier av docenter, vilka böra inbegripas under ifrågavarande
lönetursbestämmelser, samt 3) det antal år docenterna böra äga tillgodoräkna
sig för åtnjutande av ålderstillägg vid övergång till allmänt läroverk,
högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium.

Vad det sistnämnda spörsmålet angår var antalet lönetursår, som
medgavs genom ovannämnda cirkulär åren 1877 och 1878 samt kungörelse
år 1906, fem, gällande blott vid övergång till de allmänna läroverken
(elementarläroverken). 1 sammanhang med den lönereglering för de allmänna
läroverkens personal, som trädde i kraft med ingången av år 1904,

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207.

blev antalet av nyssnämnda lönetursår nedsatt till tre. Vid den år 1918
beslutade löneregleringen för de allmänna läroverken bibehölls detta antal
år, liksom vid lönetursrättens utvidgande till att gälla även vid övergång
till högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna antalet år, som får
beräknas, bestämdes till tre.

Från olika håll har nu ifrågasatts, att detta antal skulle ökas till fem,
till och med till sex. För min del finner jag ej skäl att nu, då de nya
löneregleringarna för de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet
och folkskoleseminarierna med därtill hörande villkor och bestämmelser
knappast hunnit träda i kraft, föreslå någon ändring i berörda avseende.

Av nyssnämnda, under 1) och 2) upptagna spörsmål lärer det, som
angår arten och omfattningen av vederbörandes undervisning, fortfarande
såsom hittills böra ankomma på Iiungl. Maj:ts prövning. Härom
torde jag i sinom tid få göra framställning, lämpligen i sammanhang med
anmälan av riksdagens beslut rörande de omfattande frågor i avseende å
docentinstitutionen, som på sätt nämnts redan förelagts riksdagen. Den
del av de sakkunnigas förslag, som jag ansett nu böra leda till proposition
till riksdagen, utgör det återstående av de tre spörsmålen, nämligen
det, som angår, vilka kategorier av docenter böra inbegripas under ifrågavarande
lönetursbestämmelser. Vid min framställning i ämnet skall jag
dock ej lämna frågan om undervisningens art och omfattning alldeles åsido.

Till 1877 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning angående rätt
till lönetursberäkning vid elementarläroverk för innehavare av docentstipendier
vid universiteten. Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts framställning,
utfärdade Kungl. Maj:t ovan omförmälda cirkulär den 1 juni 1877,
varigenom förordnades, att docent, som vid eller efter ingången av år
1878 tillträder docentstipendium, må, i händelse han övergår i elementarläroverkets
tjänst, för bestämmande av lönegrad räkna sig till godo högst
fem år av den tid han deltagit i undervisningen vid universitetet.

Förutnämnda cirkulär den 18 maj 1878 utfärdades, sedan årets riksdag
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag medgivit, att av de docenter, som
vid 1879 års början eller därefter bleve anställda vid universitetens teologiska
eller filosofiska fakulteter, men icke innehade docentstipendium,
ett antal av intill tjugu i Uppsala och intill tio i Lund finge, i händelse
de överginge i elementarläroverkets tjänst, för bestämmande av lönegrad
räkna sig till godo högst fem år av den tid, de efter början av år 1879
deltagit i undervisningen vid universitetet under de villkor och närmare bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t för undfående och bibehållande av dylik
förmån för docent bleve bestämda. Genom cirkuläret förordnade Kungl.
Maj:t, att utöver de med stipendier försedda docenter vid universiteten —

5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207.

enligt ingressen till cirkuläret sexton i Uppsala och tolv i Lund — av
riksdagen angivna tjugu docenter i Uppsala och tio i Lund, i den ordning
de vid vartdera universitetet efter utnämningsdagen sinsemellan intoge,
skulle, så vitt de genom avlagda examina och fullgörande av det för blivande
elementarlärare genom författningarna stadgade provår vunnit behörighet
till anställning vid offentligt elementarläroverk, äga att för bestämmande
av lönegrad vid sådant läroverk räkna sig till godo högst fem
år av den tid, under vilken de styrkt sig hava, vare sig genom föreläsningars
hållande eller genom biträde vid ledning av övningarna i något
vid universitetet inrättat seminarium eller på annat däremot svarande sätt,
med goda vitsord deltagit i undervisningen vid universitetet; och skulle
vid denna beräkning varje lästermin anses lika med ett hälft år.

Närmare bestämmelser rörande ifrågavarande lönetursberäkning och
särskilt undervisningens beskaffenhet och omfång äro meddelade genom
Kungl. Majrts brev den 6 februari 1885 och den 23 september 1887.

Jag bör slutligen omförmäla innehållet i förutnämnda kungörelse den
23 november 1906. Sedan riksdagen bifallit en av Kungl. Maj:t i ämnet
gjord framställning, medgavs genom denna kungörelse, att de docenter vid
Stockholms och Göteborgs högskolor, vilka uppbära ersättning till belopp
ungefärligen motsvarande docentstipendium vid universiteten, så ock därutöver
ett antal av högst fem docenter vid vardera högskolan i den ordning
de vid högskolan sinsemellan intaga efter den dag, var och ens förordnande
blivit av kanslern stadfäst, må, så vitt de vunnit behörighet till
anställning vid allmänt läroverk, äga att efter befordran vid de allmänna
läroverken för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid,
dock ej utöver tre år, de vid vederbörande högskola med nit och skicklighet
deltagit i undervisning av den art och till den omfattning, som i fråga
om enahanda förmån fordras för vederbörande docenter vid universiteten.

Ur de sakkunnigas ovan omförmälda utlåtande den 30 augusti 1918
skall jag nu anföra vad de yttra rörande förevarande spörsmål.

Det kan med skäl ifrågasättas, säga de sakkunniga, om anledning förefinnes
bibehålla det i kungl. brevet den 18 maj 1878 fastställda antalet ostipendierade docenter,
som högst må äga åtnjuta förmånen i fråga, 20 i Uppsala, 10 i Lund, vartill
sedermera i kungörelse den 23 november 1906 kommit ytterligare högst 5 vid vardera
av Stockholms och Göteborgs högskolor.

I allt fall ter sig den fastställda proportionen mellan antalet vid de olika högskolorna
skäligen godtyckligt vald. På grundvalen av senaste statskalenderns uppgifter
kan antalet ostipendierade docenter inom här ifrågavarande två fakulteter beräknas
utgöra i Uppsala 43, i Lund 30. Av dessa innehava i Uppsala 2, i Lund 4
lekiorstjäust vid läroverk. Med frånräknande av dessa återstå vid universiteten 41,

6

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 207.

respektive 26 ostipendierade docenter. Inom motsvarande läroområde vid Stockholms
högskola finnas anställda 24 docenter, varav dock en är innehavare av lektorsbefattning
vid läroverk. Vid Göteborgs högskola uppgår hela antalet docenter till 11, varav på samma
sätt 4 äro ordinarie befattningshavare i läroverkens tjänst (lektorer). Om de återstående
231), respektive 7 docenterna torde emellertid få antagas, att några åtnjnta docentstipendium
eller däremot svarande ersättning. Att under dylika betingelser föreskriva,
att i Uppsala intill 20, i Lund intill 10 och vid de båda högskolorna intill 5
ostipendierade docenter må komma i åtnjutande på stadgade villkor av rätt till lönetursberäkning
vid övergång till allmänt läroverk synes icke vara rimligt med hänsyn
till det antal, som faktiskt vid de olika läroanstalterna härvid kan ifrågakomma. I
varje fall kunna statsuniversiteten med all rätt göra gällande, att de numera intaga
en ogynnsammare ställning än särskilt Göteborgs högskolas lärare i samma situation.
Och alldeles särskilt är detta fallet med Lunds universitet.

Att en förändring i nu ifrågavarande stadgande är av omständigheterna påkallad
torde därför icke kunna bestridas.

Vid företagen närmare prövning av hithörande förhållanden hava vi kommit till
den uppfattningen, att gällande restriktioner i fråga om antalet för närvarande icke
äga större praktisk betydelse. Dels är antalet provårsutbildade docenter, vilka icke i
annan egenskap åtnjuta lönetursrätt, efter vad undersökningar giva vid handen mycket
begränsat, dels har det icke allt för ofta inträffat, att ostipendierade docenter meddelat
för lönetursrätt stadgad undervisning. Uteslutet är visserligen icke, att, därest i överensstämmelse
med vart förslag, skillnaden i ifrågavarande hänseende mellan stipendierad
och ostipendierad docent bortfaller, antalet kan komma att stiga. Emellertid lär
det väl å andra sidan knappast kunna antagas, att eu ifrågasatt höjning av docentstipendierna
genomföres utan att samtidigt en ökning av stipendiat åliggande undervisningsskyldighet
bestämmes, och kan väl en sådan, efter vår uppfattning välgrundad
åtgärd antagas komma att motverka den tänkbara ökningen av antalet undervisande,
icke stipendierade docenter.

Bortsett från den sannolika påföljden av nämnda förändringar i nu bestående
förhållanden synas oss de förefintliga inskränkningarna i antalet lönetursberättigade
docenter lämpligen böra helt avlägsnas. Objektivt sett äro som förut framhållits de i
bestämmelserna förekommande siffrorna föga tillfredsställande. Och att nu fastställa
nagra andra, som med det från år till år växlande docentantalet kunna förväntas
under någon längre tid rättvisligen motsvara de faktiska förhållandena, torde icke vara
möjligt. Då man på grundvalen av nu föreliggaude erfarenheter är berättigad göra
gällande, att frågan om maximiantalet ur stats finansiell synpunkt icke äger någon som
helst betydelse och då det därjämte endast måste sägas vara med rättvisa och billighet
överensstämmande, att en var, som fullgjort stadgade villkor, jämväl skall komma i
åtnjutande av däremot svarande fördelar, hava vi icke tvekat att i bifogat förslag till
bestämmelser borttaga ifrågavarande stadgande. Beträffande slutligen den efter vårt
förmenande väsentligen viktigare frågan om undervisningens art och omfattning synes
det oss uppenbart, att, likasom hittills, endast offentligt tillkännagiven undervisning,
och sålunda icke enskild sådan, är av beskaffenhet att kunna ifrågakomma. Undervisningen
synes böra utgöras av föreläsningar, ledande av seminarieövningar eller full -

. *) Ö.V dessa äro emellertid: 1 lärare vid skogshögskolan, 1 prosektor vid högskolan, 1 byråchef i
pensiohsstyrelsen, . 1 professor vid tekniska högskolan, 1 statsgeolog, 1 professor vid riksmuseum, vadan
rimligen hänsyn till dessa 6 icke i detta sammanhang synes böra tagas.

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 207.

görande av annat härmed likartat av fakultet eller sektion meddelat uppdrag. Däremot
torde biträde vid seminarieövningar knappast vara av natur att kunna utan vidare
jämställas med den undervisning, som i övrigt avses.

Dessa fordringar överensstämma med de krav, som de sakkunniga ämna föreslå
rörande arten av stipendierad docents undervisningsskyldighet.

Såsom förut nämnts anse vi billigt, att även i fråga om undervisningens omfattning
likställighet i förevarande avseende stadgas mellan stipendierad och ostipendierad
docent. Med en sådan formulering erfordras icke någon förändring i hithörande stadgande^
även om docents tjänstgöringsskyldighet i samband med förestående reglering
av docentinstitutionens förhallanden skulle komma att undergå ändring.

Anledning torde för övrigt saknas att uttryckligen föreskriva, att koncentrationen
icke får starkare genomföras än till en timma för dag. Som bekant anordnas seminarieövningar
i regel med två timmar i följd, och denna undervisningsform har i
betydande utsträckning överlämnats åt docenter. Även i fråga om ledande av praktiska
övningar inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen skulle ett bibehållande
av nämnda stadgande kunna komma att leda till orättvisor.

De sakkunniga sluta sin skrivelse med följande hemställan i de spörsmål
densamma avser:

att ifrågavarande bestämmelser med upphävande av stadgandena i kungl. breven
den 1 juni 1877, den 18 maj 1878, den 6 februari 1885, den 23 september 1887 och
den 23 november 1906 må erhålla följande lydelse:

Docenter inom teologisk eller filosofisk fakultet vid Uppsala eller Lunds universitet
må, såvitt de genom avlagda examina och genomgånget provår vunnit behörighet
till anställning vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium,
äga att efter vunnen befordran vid sådan läroanstalt för åtnjutande av
ålderstillägg räkna sig till godo högst tre år av den tid, under vilken de styrkt sig
med goda vitsord hava antingen fullgjort dem såsom innehavare av docentstipendium
åliggande undervisning eller bestritt undervisning, till art och omfattning motsvarande
den, som för innehavare av docenstipendium minst är stadgad.

Docenter vid Stockholms högskola inom läroområde, motsvarande teologisk och
filosofisk fakultet, ävensom docenter vid Göteborgs högskola må ock, såvitt de vunnit
behörighet till anställning vid läroanstalt, som ovan sägs, äga rätt att, på sätt här
stadgas, tillgodoräkna sig högst tre år av den tid, under vilken de styrkt sig hava
med goda vitsord bestritt undervisning, till art och omfattning motsvarande den, som
för innehavare av docentstipendium vid universitet minst är stadgad.

Vid beräkning, som här sägs, skall varje lästermin anses lika med ett hälft år.

I anledning av de sakkunnigas omförmälda förslag yttrade sig först
läroverksöverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen i ett den 17 september
1918 gemensamt avgivet utlåtande, överstyrelserna hemställde däri om
bifall till de sakkunnigas förslag.

co o

Efter remiss inhämtade kanslern för rikets universitet härefter yttranden
över de sakkunnigas förslag från de större konsistorierna samt
teologiska och filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund
ävensom från styrelserna och lärarråden vid Stockholms och Göteborgs högskolor.
Dessa yttranden överlämnade kanslern till Kungl. Maj:t med utlåtande

Departe mentschefen.

8 Kungl. May.ts Proposition Nr 207.

den 14 november 1918. Såväl kanslern som de av honom hörda myndigheterna
tillstyrkte de sakkunnigas förslag i den del, som jag närmast gjort till föremål
för denna min framställning, nämligen beträffande de kategorier av
docenter, vilka böra inbegripas, under ifrågavarande lönetursbestärnmelser.

Det synes mig icke lida något tvivel, att de sakkunniga anfört synnerligen
goda skål för sitt i förevarande avseende framställda förslag,
vilket av alla hörda myndigheter biträtts. Jag tillstyrker därför, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att, med ändring i viss del av motsvarande, av riksdagen
i sammanhang med löne- och pensionsreglering
för lärarpersonalerna vid rikets allmänna läroverk, högre
lärarinneseminariet och folkskolseminarierna antagna, nu
gällande bestämmelser, förklara, att samtliga docenter
inom teologiska och filosofiska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund ävensom samtliga docenter
vid Stockholms och Göteborgs högskolor inom läroområde,
motsvarande teologisk och filosofisk fakultet vid
universiteten, må, så vitt de genom avlagda examina
och genomgånget provår vunnit behörighet till anställning
vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet
eller folkskolseminarium, äga att för åtnjutande av
ålderstillägg såsom lärare vid sådan läroanstalt räkna
sig till godo den tid, dock ej utöver tre år, de vid
något av nämnda universitet eller högskolor med nit och
skicklighet deltagit i undervisning av den omfattning,
som, utan avseende å huruvida docent varit innehavare av
docentstipendium eller icke, av Kungl. Maj:t bestämmes.

Vad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt
behagade Hans Maj:t Konungen, på hemställan av
statsrådets övriga ledamöter, gilla; och skulle proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

Stockholm 1919, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
190566