Kungl. Maj:ts proposition Nr 201 (Proposition 1926:201)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; given Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig for ss.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. I saml. 170 höft. (Nr 201)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 42 §§ i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

1 %.

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Fjärde avdelningen:

Rikets hovrätter; — — — järnvägsstyrelsen; försäkringsinspektionen;
— — — stuteriöverstyrelsen.

7 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

akademier — — — nyttjanderätt;

barnavårdsnämnder i sådana fall, då de ej föra talan för kommuner i
mål och ärenden, som avses i 84 § 1 mom. punkterna a)—c) i lagen om
samhällets barnavård;

fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar i andra mål och ärenden
än sådana, som avses i 81 § 4 mom. i lagen om fattigvården; så ock annan,
som är förklarande part i fattigvårdsmål, beträffande beslut, vilket enligt
lag hör genom vederbörande myndighets försorg honom delgivas;

hushållningssällskap — — — ägare;

kommuner i andra mål och ärenden angående tillämpning av lagen om
samhällets barnavård än sådana, som avses i 84 § 1 mom. punkterna a)—c)
i nämnda lag; så ock annan, som är förklarande part i mål enligt nämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

lag, beträffande beslut, vilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets
försorg honom delgivas;

kommuner — — — överförmyndare.

Frihet — — — yrkesinspektionen.

Konungen — — — hamnar.

42 §.

I — — — provision.

Har — — — åter.

Har--— försäljningssumma; dock att vad om vikarie för härads hövding

i hithörande avseende är särskilt stadgat skall lända till efterrättelse.

Skall — — — provisionsbeloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Stämpelavgift
för expeditioner
från
riksförsäkringsanstalten.

Departements chefen.

Stämpelavgift
för expeditioner
i vissa
fattigvårdsmål
och därmed
jämförliga
mål.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandleb, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss vissa
förslag till ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Föredraganden anför:

»Enligt 1 § i stämpelförordningen hänföras statsmyndigheterna i fråga om
stämpel till expeditioner till fem avdelningar; i fjärde avdelningen är riksförsäkringsanstalten
upptagen.

Genom en denna dag avlåten proposition, nr 109, har Kungl. Maj:t förelagt
riksdagen förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete samt
till lag om riksförsäkringsanstalten. Dessa båda lagförslag innebära bland
annat en omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringens administration.
Sålunda föreslås från och med den 1 januari 1927 den nuvarande
riksförsäkringsanstalten skola upphöra och försäkringen centraliseras hos en
för omhänderhavande därav särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt,
som också är avsedd att benämnas riksförsäkringsanstalten.
Angående denna anstalts rättsliga karaktär har chefen för socialdepartementet
anfört, att den skall vara ett särskilt rättssubjekt, fristående i förhållande
såväl till staten som till arbetsgivarna. Anstalten är alltså i
rättsligt hänseende icke ämnad att vara ett statsorgan.

Med hänsyn till den sålunda föreslagna omläggningen lärer det vara tydligt,
att någon stämpelavgift icke skall utgå för den nya anstaltens expeditioner.
Ordet ''riksförsäkringsanstalten’ torde därför böra uteslutas ur den
i 1 § av stämpelförordningen intagna förteckningen.

Enligt 7 § i stämpelförordningen äro från stämpelavgift enligt första
kapitlet befriade bland andra barnavårdsnämnder, fattigvårdssamhällen och
fattigvårdsinrättningar samt fosterbarnsnämnder ävensom, i ärenden angående
tillämpning av lagen om fosterbarns vård, hälsovårdsnämnder och
kommunalnämnder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Stämpelfriheten i fattigvårdsmål har ursprungligen uppstått såsom en
utvidgning av den sedan lång tid tillbaka gällande stämpelfriheten för barmhärtighetsinrättningar.
Bestämmelsen om stämpelfrihet för fattigvårdsinrättningar,
som infördes först genom stämpelpappersförordningen den 27
september 1810, formulerades då så, att från charta-sigillata befriades ’fattigvårdsinrättningar
och alla andra fromma stiftelser’.

Föreskriften om stämpelfrihet för bland andra barnavårdsnämnder infördes
i stämpelförordningen genom förordningen den 19 juni 1917. Den härför
erforderliga ändringen av 7 § i förstnämnda förordning föranleddes av en
av riksdagens justitieombudsman i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag
gjord framställning. Såsom därav framgår hade nämnda framställning sin
grund i hänsynen till det rent humanitära syfte som barnavårdsnämndernas
verksamhet avsåg att främja och till de samhälleliga uppgifter som anförtrotts
dem såsom av staten auktoriserade organ.

På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t i en
den 12 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 106, beslutat föreslå riksdagen
att antaga förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården in. m. i huvudsakligt syfte att nedbringa
antalet processer i fattigvårdsärenden, särskilt målen mellan fattigvårdssamhällen.

Därvid har föreslagits bland annat att i fattigvårdslagen införa uttrycklig
bestämmelse om att rättegångsbalkens stadganden angående rättegångskostnad
skola äga tillämpning i tvister som avses i 8 kap. i fattigvårdslagen.

I en inom socialdepartementet utarbetad promemoria i ämnet har anförts
bland annat att yrkande om ersättning för rättegångskostnad ofta avslagits
med den motivering att det icke visats att någon kostnad förekommit.
Ett lämpligt medel till frammanande av någon eftertanke, huruvida det
lönade sig att låta en viss sak gå till process, syntes därför kunna finnas i
borttagande av den gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. I
den mån fattigvårdsprocesserna utvecklats till att huvudsakligen röra kommunernas
privatekonomiska intressen borde en sådan åtgärd även ur principiell
synpunkt vara befogad.

Kammarrätten har i avgivet yttrande över berörda promemoria avstyrkt
förslaget om införande av stämpelavgift i fattigvårdsmål, därvid kammarrätten
anfört bland annat:

Att upphäva stämpelfriheten i fattigvårdsmål syntes kammarrätten strida
mot dessa måls offer) t.lig-rättsliga karaktär. Ändamålet med den föreslagna
stämpelplikten angåves vara att därigenom erhålla ett medel för nedbringande
av antalet fattigvårdsprocesser, särskilt de så kallade ’okynnesprocesserna’.
Kammarrätten ansåge att alltför stora förhoppningar i det avseendet icke
borde ställas. Betraktades frågan ur psykologisk synpunkt, syntes man kunna
förutsäga, att fattigvårdsstyrelserna i de fall de ansåge sig i en tvist hava
rätten på sin sida icke skulle låta stämpelavgiften hindra dem från att hän -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.

Departements chefen.

skjuta tvisten till myndighets prövning. ’Okynnesprocesser’ syntes icke förekomma
i någon större omfattning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ävensom svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet hava tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om
borttagande av stämpelfriheten i förevarande fall.

Öv er ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och
Bohus samt Västmanlands län, Jönköpings, Kronobergs och Kristianstads
läns landstings förvaltningsutskott ävensom svenska stadsförbundet hava
avstyrkt den föreslagna ändringen i stämpelförordningen eller givit uttryck
åt tvekan inför dess genomförande.

Sedermera har upprättats en ny promemoria i ämnet jämte förslag till
erforderlig ändring i stämpelförordningen, vilken promemoria innehåller bland
annat följande:

De skäl som föranlett, att fattigvårdssamhällen och fattig vårdsinrättningar
samt barnavårdsnämnder befriats från skyldighet att erlägga stämpel, gällde
otvivelaktigt alltjämt i vad anginge deras verksamhet i rent socialt och
humanitärt syfte. Det syntes dock tveksamt, om stämpelfriheten borde gälla
jämväl deras verksamhet för tillvaratagande av fattigvårdssamhällenas och
kommunernas ekonomiska intressen på dem berörande områden eller således
i mål som avsåges i 81 § 1 mom. fattigvårdslagen ävensom motsvarande
mål i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, i all synnerhet om —
såsom antagligt vore — borttagandet av stämpelfriheten i dylika mål skulle
kunna verksamt bidraga till att minska det stora antalet processer i fattigvårdsmålen
och att från början begränsa antalet mål enligt barnavårdslagen.

Statskontoret har i ett över sistnämnda promemoria avgivet utlåtande
förklarat sig icke hava något att erinra mot författningsändringen under
framhållande, att den föreslagna inskränkningen i stämpelfriheten syntes
statskontoret befogad med hänsyn till önskvärdheten att i någon mån hämma
det alltför omfattande användandet av möjligheten att få vissa frågor beträffande
fattigvård och barnavård prövade hos kammarrätten.

Enligt vad omförmälda proposition nr 106 giver vid handen, åsyftas i
detta sammanhang i första hand sådana mål som omtalas i 81 § 4 mom. i
fattigvårdslagen. Därjämte avses de i 84 § 1 mom. punkterna a)—c) i lagen
om samhällets barnavård angivna mål. 1 förslaget innefattas sålunda bland
annat icke ärenden angående gottgörelse av staten.

Såsom framgår av förutnämnda proposition har en mera allmän tillämpning
i fattigvårdsmålen och därmed jämförliga mål av de regler som enligt
rättegångsbalken gälla för utdömande av rättegångskostnadsersättning ansetts
utgöra ett medel till stävjande av processlystnaden i dylika mål, och
det torde förhålla sig så, att borttagandet av den nu förefintliga stämpelfriheten
såvitt angår de egentliga fattigvårdsmålen och vissa mål enligt lagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201. 7

om samhällets barnavård skulle komma att bidraga till nämnda medels
effektivitet. Då borttagandet av stämpelfriheten i berörda mål icke träffar
fattigvårdssamhällena och kommunerna i deras utövande av rent social och
humanitär verksamhet, torde hinder icke kunna anses föreligga för den
föreslagna ändringens genomförande. Jag förordar därför den för upphävande
av stämpelfriheten i förevarande fall erforderliga ändringen i 7 § i
stämpelförordningen. Därvid torde ock böra vidtagas viss av tillkomsten
av harnavårdslagen och upphävandet av lagen om fosterbarns vård betingad
omformulering av samma paragraf.

Enligt inom socialdepartementet verkställd utredning skulle stämpelavgiften
i mål av förevarande slag kunna beräknas årligen komma att uppgå till
sammanlagt belopp av minst 100,000 kronor.

Jämlikt 42 § i stämpelförordningen äger stämpelförsäljare såsom ersättning
för besvär och kostnader räkna sig till godo en i förhållande till
försäljningssumman bestämd stämpelprovision. Har samma ämbete eller
tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer vilka var för sig
varit stämpelförsäljare, skall provisionen för de stämplar som blivit av
dessa personer tillsammans försålda beräknas såsom om alla stämplarna
försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande samfällda
provisionsbeloppet skall fördelas mellan de olika försäljarna efter förhållandet
mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem skulle
hava uppgått därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.
Skall provisionsbelopp sålunda fördelas mellan flera stämpelförsäljare, äger
generalpoststyrelsen att, sedan samtliga dessas redogörelser för det ifrågavarande
året inkommit och blivit granskade samt bruttoförsäljningssumman
för under året försålda stämplar behörigen inlevererats, till en var av
försäljarna utbetala den honom tillkommande andelen i det samfällda
provisionsbeloppet.

Enligt 36 § i stadgan den 12 juni 1925 (nr 166) med vissa föreskrifter
angående domsagornas förvaltning uppbäras, där ej annat följer av särskilt
meddelade bestämmelser, samtliga med domsagas förvaltning förenade
sportler jämte stämpelprovision av häradshövdingen, vilken har att
bestrida förvaltningskostnaderna jämväl för tid varunder han åtnjuter
ledighet. Såsom undantag från nämnda huvudregel är i 34 § av domsagostadgan
föreskrivet, att vikarie, som förestår domsaga under ledighet
för häradshövding vilken på grund av gällande bestämmelser ej är berättigad
att under ledigheten uppbära någon del av de till tjänsten hörande
avlöningsförmånerna, äger att intill dess häradshövdingen återinträder i
tjänstgöring uppbära bland annat sportler jämte stämpelprovision.

I anledning av särskild framställning har Kungl. Maj:t den 31 december
1925 förklarat omförmälda bestämmelse i 36 § domsagostadgan icke utgöra
hinder för hovrätt att i fråga om domsaga där häradshövdingen för sjukdom
åtnjuter tjänstledighet av sådan varaktighet, att hovrätten finner

Provision vid
stämpeluppbörd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Departements chefen.

densamma kunna jämföras med de i 34 § av stadgan förutsedda fall, berättiga
vikarie för häradshövdingen att behålla provision, som jämlikt
bestämmelserna i stämpelförordningen må tillkomma vikarien i egenskap
av stämpelförsäljare.

I infordrat yttrande över omförmälda framställning har Svea hovrätt påpekat,
att nu återgivna bestämmelser i stämpelförordningen och domsagostadgan
stode i en viss motsättning till varandra, i det att enligt avfattningen
av 42 § i stämpelförordningen vikarie för häradshövding syntes berättigad till
provision på av honom försålda stämplar, likväl endast under förutsättning
att vikarien jämlikt 29 § i samma förordning själv i räkning erhållit stämplar
för försäljning, varemot enligt domsagostadgan häradshövdingen, med undantag
för det i 34 § i stadgan angivna fall, även under ledighet ägde själv
uppbära stämpelprovision. Enligt hovrättens mening kunde denna bristande
överensstämmelse mellan de båda författningarna lämpligen avhjälpas genom
ett supplerande stadgande i 42 § i stämpelförordningen av innehåll, att vad
om vikarie för häradshövding i hithörande avseende särskilt stadgades skulle
lända till efterrättelse.

Otvivelaktigt föreligger den av hovrätten påpekade motsättningen. Denna
bristande överensstämmelse, som visserligen icke vållat några svårigheter i
tillämpningen, torde böra undanröjas genom ett tillägg i 42 § i stämpelförordningen
av det innehåll hovrätten förordat.

De av mig nu ifrågasatta ändringarna i stämpelförordningen torde böra
träda i kraft den 1 januari 1927.»

Föredraganden uppläser härefter ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften samt hemställer, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen att antaga samma
förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bil. litt.
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Svante Ericsson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.