Kungl. Maj:ts proposition nr 183 (Proposition 1952:183)

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen; given
Stockholms slott den 28 mars 1952.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan ändring i tryckfrihetsförordningen att, för
den händelse den pågående indragningen av rådhusrätter i mindre städer
skulle leda till att något län blir helt utan rådhusrätt, Kungl. Maj :t skall
kunna utse rådhusrätt utom länet att vara tryckfrihetsdomstol för länet.
Förslaget innebär icke någon ändring beträffande juryn, som fortfarande
skall vara från det län dit målet hör.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 183

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S3.

Förslag

till

ändrad lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt
i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes
i staden, av den rådhusrätt inom
länet, som enligt Konungens förordnande
är behörig att upptaga sådana
mål. Förekommer anledning att även
annan rådhusrätt inom länet skall
äga upptaga tryckfrihetsmål, äger
Konungen förordna därom.

§•

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt
i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes
i staden, av den rådhusrätt inom
länet, som enligt Konungens förordnande
är behörig att för länet upptaga
sådana mål. Förekommer anledning
att även annan rådhusrätt inom
länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål,
äger Konungen förordna därom.

Finnes ej rådhusrätt inom länet,
äger Konungen utse rådhusrätt utom
länet att för länet upptaga tryckfrihetsmål.

— i 9 kap. 5 §.

Till tryckfrihetsmål —

Kiingl. Maj.ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland
i statsrådet å Stockholms slott den 28 mars W52.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
ändrade bestämmelser om behörighet att upptaga tryckfrihetsmål och anför
därvid följande.

Tryckfrihetsmål ha sedan gammalt upptagits endast av underdomstol i
stad men icke av häradsrätt, huvudsakligen av den anledningen att boktryckerier
tidigare funnos endast i eller i omedelbar närhet av stad. Genom
ändringar i tryckfrihetsförordningen år 1937 inskränktes antalet behöriga
tryckfrihetsdomstolar till rådhusrätterna i residensstäderna och de rådhusrätter
i övrigt som jämte borgmästaren hade minst två lagfarna ledamöter.

För att möjliggöra att även residensstad i judiciellt avseende förenades
med domsaga föreslog processlagberedningen (SOU 1944: 9 och 10) att
tryckfrihetsmål i sådana fall då residensstad lydde under häradsrätt skulle
upptagas av denna. Häradsrätten skulle härvid, om jury medverkade i målet,
bestå av en lagfaren domare. Nämnd skulle således icke deltaga; i stället
skulle juryns befogenheter vidgas, så att denna, sedan den ensam avgjort
frågan om skriftens brottslighet, tillsammans med domaren beslutade domen
i målet.

De av beredningen utarbetade förslagen till ändringar i tryckfrihetsförordningen
behandlades av chefen för justitiedepartementet i samband med
att förslag till de av rättegångsreformen föranledda ändringarna i regeringsformen
framlades för riksdagen (prop. nr 246/1944). Därvid uttalade departementschefen
att det ej förelåg anledning räkna med att rådhusrätt i
någon residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande
funnes någon stad med rådhusrätt och att det därför ej vore behövligt att
låta tryckfrihetsmål upptagas vid häradsrätt. Något förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen framlades därför ej vid detta tillfälle. 1 stället infördes
i lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

gången i tryckfrihetsmål ett stadgande, enligt vilket tryckfrihetsmål, då
residensstad hörde till domsaga, skulle upptagas vid annan rådhusrätt i
länet.

Under förarbetena till den nya tryckfrihetsförordningen anförde 1944 års
tryckfrihetssakkunniga (SOU 1944: 60) att med hänsyn till tryckfrihetsmålens
säregna beskaffenhet och deras ringa förekomst antalet domstolar med
behörighet att upptaga tryckfrihetsmål borde ytterligare inskränkas. I anslutning
till ett förslag att jurymän skulle utses länsvis genom val av landsting
och stadsfullmäktige i vissa städer förordade de sakkunniga att sådan
behörighet skulle tillkomma en rådhusrätt i varje län, som regel rådhusrätten
i residensstaden och i undantagsfall, då rådhusrätt icke funnes i staden,
rådhusrätten i annan stad inom länet som Ivungl. Maj :t bestämde.

Propositionen följde i huvudsak detta förslag men det framhölls, att
rättskipningen i tryckfrihetsmål borde bibehållas även i några större städer
som icke äro residensstäder och att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att
förordna härom. Riksdagen biträdde i nu angivna delar Kungl. Maj:ts förslag.
Kungl. Maj :t har sedermera förordnat att, utöver rådhusrätterna i residensstäderna,
även rådhusrätterna i Eskilstuna, Norrköping, Hälsingborg
och Borås skola äga upptaga tryckfrihetsmål (SFS nr 517/1949).

Den pågående indragningen av rådhusrätter i mindre städer har hittills
icke berört residensstäderna. Ursprungligen innehöll 1932 års lag om stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende uttryckligt förbud mot indragning
av rådhusrätt i residensstad. Stadgandet härom upphävdes år
1945, varefter det alltså är möjligt att alla städer i ett län kunna komma
att sakna rådhusrätt. En indragning av rådshusrätter i sådan omfattning
kan emellertid icke ske utan att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
domstolar i tryckfrihetsmål ändras. Härom har inom departementet upprättats
en promemoria, som jämväl upptager vissa andra lagstiftningsspörsmål,
vilka uppkomma för den händelse att det icke skulle finnas någon rådhusrätt
i ett län.

Jag hemställer nu alt få anmäla frågan om ändring i tryckfrihetsförordningen.
Med övriga föreslagna lagändringar torde få anstå, till dess grundlagsändringen
har behandlats.

I promemorian anföres efter en redogörelse för gällande rätt:

Som huvudregel gäller sålunda att behörighet att upptaga tryckfrihetsmål
skall tillkomma en rådhusrätt i varje län. Det är icke nödvändigt att
denna domstol är rådhusrätten i residensstaden; Kungl. Maj :t kan därtill
utse annan rådhusrätt inom länet. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser
bilda alltså icke något hinder mot indragning av rådhusrätten i residensstaden,
därest annan rådhusrätt finnes inom länet, vilken kan överta uppgiften
att vara tryckfrihetsdomstol för länet. Dessa bestämmelser bygga emellertid
på alt, såsom departementschefen uttalade vid 1944 års riksdag, det
icke förelåg anledning att räkna med något annat fall än det nu angivna,
och de erbjuda därför icke någon lösning för det fall då ett län kommer att
helt sakna rådhusrätt. Numera synes det emellertid icke uteslutet att indrag -

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 183.

ningen av rådhusrätter kan medföra att något län, t. ex. Skaraborgs län, inom
en nära framtid kommer att sakna rådhusrätt. Drives indragningen av rådhusrätter
så långt, krävs alltså en komplettering av tryckfrihetsförordningen.

Härvid synas två alternativ kunna komma i fråga. Antingen kan uppgiften
att vara tryckfrihetsdomstol för länet överflyttas på häradsrätt eller också
får denna uppgift anförtros åt rådhusrätt utom länet. Det förra alternativet
skulle innebära en principiell nyhet; rätten skulle, om jury medverkar, få
en annan sammansättning än den i tryckfrihetsmål vid rådhusrätt vanliga.
Man skulle väl kunna bortse från olägenheten härav och genomföra de nödvändiga
lagtekniska ändringarna, därest praktiska fördelar stå att vinna
genom att rättskipningen i tryckfrihetsmål bibehålies vid domstol inom länet.
Med hänsyn till det ytterst ringa antalet tryckfrihetsmål och till möjligheten
för rådhusrätt utom länet att enligt 1 kap. 13 § rättegångsbalken hålla
sammanträde på lämplig ort inom länet, då särskilda skäl föreligga, torde
det dock knappast kunna hävdas att så förhåller sig. Därför synas övervägande
skäl tala för det senare alternativet.

Genom ändring i tryckfrihetsförordningen bör alltså Ivungl. Maj:t erhålla
möjlighet att, då rådhusrätt saknas i länet, förordna rådhusrätt utom länet
att för länet upptaga tryckfrihetsmål.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Göta hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Publicistklubben
och Svenska tidningsutgivareföreningen. Svenska journalistförbundet, som
haft tillfälle att yttra sig över promemorian, har icke begagnat sig härav.
Förslaget har lämnats utan erinran av justitiekansler sämbetet, advokatsamfundet
och publicistklubben. Även tidningsutgivareföreningen har tillstyrkt
förslaget under framhållande att det visserligen med hänsyn till tryckfrihetsprocessens
speciella karaktär och vikten av att domstolen ägde bästa
möjliga kännedom om lokala förhållanden vore beklagligt, att trvckfrihetsärenden
skulle komma att upptagas av domstol utom länet, men att tryckfrihetsmålens
förläggande till häradsrätt ur skilda synpunkter tedde sig
mindre tilltalande. Vid tidningsutgivareföreningens yttrande är emellertid
fogad en reservation av ledamoten av föreningens stgrelsc. chefredaktören
Gotthard Björck i Mariestad. Denne anför:

Mot förslaget alt endast rådhusrätt skall få handlägga och döma i tryckfrihetsmål
vill undertecknad anmäla en avvikande mening.

Under senare tid har krav höjts på ökat lekmannainflytande i domstolarna,
vilket också satt spår i den nya rättegångsordningen. Rådhusrätterna
avvecklas i alltmera ökad omfattning, och häradsrätterna blir den alltmera
förhärskandc domstolen även för städerna. Häradsrätterna får ju också
döma i alla slags mål, liksom rådhusrätterna, och med precis samma bindande
verkan, det må gälla enkla förseelser eller de mest kvalificerade förbrytelser,
för alt icke tala om de mest invecklade civilmål. Under sådana
förhållanden är det orimligt att förklara häradsrätterna inkompetenta att
handhava och döma i tryckfrihetsmål, där ju ända sedan vår tryckfrihetslags
tillkomst bedömandet av tryckt skrifts brottslighet eller icke lagts i eu
lekmannajurys händer. Därtill kommer att dom i tryckfrihetsmål i vanlig
ordning kan överklagas i högre instans.

Det må i detta sammanhang erinras om att de speciella domstolar, som
tidigare handlagt militära mål krigsdomstolarna — numera avskaffats

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

och att dessa mål överflyttats till ordinarie domstolar. I Skövde t. ex. är det
numera häradsrätten, som handlägger dylika mål.

Rättssäkerheten är fullt tillfredsställande betryggad, om man ger häradsrätt
befogenhet alt handhava och avdöma tryckfrihetsmål på samma sätt
som alla andra inom dess jurisdiktion förekommande processer. En sådan
ordning överensstämmer också med tendensen i den nya rättegångsreformen
och kan icke anses medföra risker för bristfällig behandling av tryckfrihetsmål.
Om man underkänner häradsrätternas kompetens att döma i tryckfrihetsmål,
så måste däri också ligga ett visst underkännande av hela den nya
princip, som lagts till grund för rättegångsväsendets omläggning på en bredare
basis med fri prövning. Att exempelvis ett tryckfrihetsmål i Västergötland
skulle förläggas till rådhusrätten i Göteborg skulle dessutom medföra
onödiga ökade omkostnader både för parterna och det allmänna.

Ur alla synpunkter är det följdriktigt och ändamålsenligt att häradsrätt i
det område, där ett tryckfrihetsmål uppkommer, får oinhänderhava även
hithörande domstolsförfarande.

Även Göta honrätt ställer sig tveksam till förslaget och anför bl. a.:

Förslaget att till tryckfrihetsdomstol utse rådhusrätt utom länet överensstämmer
enligt hovrättens mening icke väl med tryckfrihetsprocessens allmänna
uppbyggnad. Denna process vilar ju på den tanken, att varje län utgör
en enhet i fråga om dessa mål. Jurymännen utses länsvis av landsting
och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting. Det skulle då
vara egendomligt, om prövning av jurymäns behörighet och andra kontrollåtgärder
skulle vidtagas av domstol utom länet.

Därest jury ej skall deltaga i ett tryckfrihetsmål, handlägges detta av rådhusrätt
i dess vanliga sammansättning, alltså antingen av tre lagfarna
domare eller av en lagfaren domare jämte nämnd. I dessa fall skulle det le
sig särskilt omotiverat att förbigå länets egna häradsrätter.

Hovrätten vill även fästa uppmärksamheten på att del allmännas kostnader
för ett tryckfrihetsmål torde bli avsevärt högre om målet skall handläggas
vid rådhusrätt utom länet än om det handlägges vid häradsrätt inom
länet. Därest anordningen blir tillämplig för Gotlands län, blir denna synpunkt
särskilt framträdande; i sådant fall måste antingen jurymännen resa
från Gotland till fastlandet eller en rådhusrätt från fastlandet till Gotland. 1
detta sammanhang vill hovrätten påpeka, att några bestämmelser icke finnas
om gäldandet av resekostnaderna för den främmande rådhusrättens lagfarna
ledamöter, därest rådhusrätten förlägger huvudförhandlingen till ort
inom det län, från vilket målet härrör. Dessa kostnader torde knappast kunna
åläggas den stad utom länet, vars rådhusrätt utses till tryckfrihetsdomstol,
utan måste väl gäldas av statsmedel.

Därest häradsrätt utses till tryckfrihetsdomstol för sådana fall varom nu
är fråga, skulle detta visserligen innebära en principiell nyhet, men förslag
i samma riktning ha framställts såväl år 1934 av de sakkunniga angående
tryckfrihetsprocessens ombildning som av processlagberedningen. Då det
knappast torde kunna ifrågakomma att låta såväl jury som nämnd deltaga i
samma tryckfrihetsmål och då processlagberedningens förslag att juryn även
skulle fungera som nämnd icke kan förordas, ligger det närmast till hands
att häradsrätten i jurymålen skulle bestå av häradshövdingen ensam. De betänkligheter
som tidigare kunnat finnas mot en sådan sammansättning av
häradsrätten, torde numera vara av mindre betydelse, sedan rättegångsbalken
anförtrott åtskilliga betydelsefulla domaruppgifter åt häradsrätt, bestående
endast av en lagfaren ledamot. Visserligen har rätten numera i jurymål
även att i vissa fall pröva frågan om skriftens brottslighet, men denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

prövning kan dock icke leda till ett för den tilltalade oförmånligare resultat
än det vartill juryn kommit. Hovrätten anser därför att ej heller nämnda
förhållande bör hindra, att tryckfrihetsmålen handläggas av häradsrätt i
nämnda sammansättning.

Därest det likväl skulle anses olämpligt att låta tryckfrihetsmål handläggas
av häradsrätt bestående av ensamdomare, vill hovrätten ifrågasätta, huruvida
icke häradsrätten vid huvudförhandling i jurymål kunde förstärkas
med tvä av hovrätt utsedda lagfarna ledamöter, av vilka minst en skulle
inneha fiskalskompetens. Då tingsdomare eller tingssekreterare torde komma
att finnas i de domsagor, vilkas häradsrätter kunna ifrågakomma som
tryckfrihetsdomstol, skulle en sådan ordning lätt kunna genomföras. I fråga
om omröstning finge reglerna för rådhusrätt tillämpas å den på angivet sätt
sammansatta häradsrätten. Att denna tanke innebär en principiell nyhet,
synes ej vara ett alltför avgörande skäl mot densamma, då redan nu underdomstolarnas
sammansättning i tryckfrihetsmål är mycket speciell.

Statistiken utvisar att antalet tryckfrihetsmål varit mycket litet i de län,
vilka kunna tänkas bli utan rådhusrätt. På grund härav vill hovrätten trots
det anförda icke avstyrka att rådhusrätt utom länet utses till tryckfrihetsdomstol
och har för sådant fall intet att erinra mot de i promemorian upptagna
förslagen till lagändringar.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
var frågan om att tillägga häradsrätt behörighet att upptaga tryckfrihetsmål
föremål för övervägande i samband med rättegångsreformens genomförande.
Den avvisades emellertid då. Även vid tillkomsten av den nya
trvckfrihetsförordningen blev denna fråga ingående prövad. Jag finner
ej anledning att i förevarande begränsade sammanhang ånyo taga frågan
under omprövning. Det synes mig lämpligast att, på sätt i promemorian
föreslagits, Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att, om rådhusrätt skulle
komma att saknas i ett län, utse rådhusrätt utom länet att för länet upptaga
tryckfrihetsmål. Jag vill erinra om att den jury som skall medverka består
av personer från det län dit målet hör, icke från det län där rådhusrätten är
belägen.

Eu förutsättning för denna lösning torde emellertid vara, att Kungl. Maj:t
vid meddelande av sådant förordnande som här avses också skall äga meddela
föreskrifter om bestridande med statsmedel av erforderliga kostnader
för rådhusrätts sammanträde utanför staden vid handläggning av tryckfrihetsmål,
som härröra från annat län.

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.