Kungl Maj:ts proposition nr 171 (Proposition 1947:171)

Kungl Maj:ts proposition nr 171.

Nr 171.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj
1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga;
given Stockholms slott den 7 mars 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 171.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215)
om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:)

1 §■

Allmänt åtal må enligt vad nedan
stadgas eftergivas, därest brottet begåtts
av någon som därvid ej fyllt
aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast
åtal, som skolat upptagas av allmän
underrätt eller polisdomstol.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall,
såframt svårare straff än böter kan
följa å brottet, prövas av landsfogden
eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

Konungen äger förordna, att frågan
om eftergift av åtal må, i den omfattning
vartill Konungen finner särskilda
skäl föranleda, prövas av underordnad
åklagare ändå att brottet
är sådant som avses i första stycket.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Enligt denna lag må, utöver vad
som följer av 20 kap. 1 § rättegångsbalken,
allmänt åtal eftergivas, om
brottet begåtts av någon som därvid
ej fyllt aderton år och talan skolat
väckas vid allmän underrätt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall
prövas av landsfogden eller, i Stockholm,
av förste stadsfiskalen; dock
äger Konungen förordna, att frågan
må, i den omfattning vartill Konungen
finner särskilda skäl föranleda,
prövas av underordnad åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1948, från och med vilken dag
vad instruktionerna för polismyndigheterna
i vissa städer innehålla om
rätt att eftergiva åtal skall upphöra att
gälla.

Kungi. Maj:ts proposition nr 171.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter gemensam
beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, fråga om ändring
i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt anför därvid följande.

Enligt 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken må allmänt åtal av åklagaren eftergivas,
om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt, eller om
brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott
eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till
påföljden utan nämnvärd betydelse.

Beslut om eftergift meddelas av den åklagare som är behörig att åtala
brottet.

I samma lagrum stadgas att, om i lag eller författning meddelats särskild
föreskrift om eftergift av åtal, den skall gälla.

Nya rättegångsbalken skall enligt lagen den 20 december 1946 (nr 804) om
införande av nya rättegångsbalken träda i kraft den 1 januari 1948.

I fråga om eftergift av åtal för brott som begåtts av underårig innan han
fyllt 18 år finnas särskilda stadganden i lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga, vilken trätt i kraft den 1 juli 1944. Förutsättning
för åtalseftergift är enligt 2 § i denna lag, att den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas att lian skall avhålla sig från att ånyo begå
brott, eller ock, om brottet är ringa, att det uppenbarligen skett av okynne
eller förhastande. Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn
till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt. Möjligheten
att lämna åtalseftergift är ej begränsad till brott av viss svårhetsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Frågan om eftergift av åtal enligt 1944 års lag skall enligt 3 §, såframt svårare
straff än böter kan följa å brottet, i regel prövas av landsfogden eller, i
Stockholm, av förste stadsfiskalen. Emellertid har Kungl. Maj:t, med stöd av
bemyndigande i samma paragraf, förordnat att fråga om eftergift skall beträffande
vissa brott prövas av distriktsåklagare jämväl då fängelse kan följa
därå ävensom att stadsfiskalerna i vissa städer skola äga vidsträcktare befogenheter
i fråga om eftergift av åtal.

Eftersom tillämpligheten av 1944 års lag icke är begränsad till brott av
viss svårhetsgrad, täcker lagen även de brottskategorier, beträffande vilka
åtalseftergift kan meddelas enligt nya rättegångsbalken 20 kap. 7 §. Sistnämnda
lagrum innehåller, som nämnts, ett stadgande att därest särskild föreskrift
meddelats om eftergift av åtal, den skall vara gällande. Detta stadgande inflöt
i lagen dels med hänsyn till de särskilda bestämmelser om åtalseftergift som
vid nya rättegångsbalkens tillkomst funnos i vissa lagar — lagarna om ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran och samhällets barnavård — dels för att hålla
möjligheterna öppna att beträffande vissa grupper av förbrytare, av vilka ungdomsbrottslingar
särskilt nämndes av processlagberedningen (se SOU 1938:
44 s. 259), medgiva eftergift utöver vad som följer av bestämmelserna i nya
rättegångsbalken.

Spörsmålet om förhållandet mellan 1944 års lag och nya rättegångsbalkens
bestämmelser om åtalseftergift var föremål för uppmärksamhet vid tillkomsten
av förstnämnda lag. Enligt det av strafflagberedningen framlagda förslag
(SOU 1942: 28) vilket ligger till grund för 1944 års lagstiftning skulle eftergift
begränsas till de fall, då på brottet kunde följa fängelse eller straffarbete. I
fråga om övriga brott — bötesbrotten — syntes det beredningen vara det riktiga
att i åtalshänseende jämställa unga och vuxna lagöverträdare; eftergift
av åtal för sådana brott skulle alltså ej kunna meddelas förrän nya rättegångsbalken
trätt i kraft. Denna begränsning borttogs emellertid i den till
1944 års riksdag avlåtna propositionen (8/1944).

Vid lagärendets behandling i riksdagen väcktes i två likalydande motioner
(1:205 och 11:399) förslag, att stadgandena i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken
om åtalseftergift vid bötesbrott skulle utbrytas till en särskild lag. Det
borde då övervägas, anfördes det i motionerna, om det kunde anses rationellt
att även lagen om eftergift av åtal mot visssa underåriga upptoge regler om
eftergift av åtal vid sådana brott. Det stora flertalet bötesbrott hade även för
de yngsta brottslingarna karaktären av rena polisförseelser, varvid frågan om
eftergift borde bedömas efter samma grunder som för vuxna personer. De
fåtaliga fall av mindre förseelser som indicerade uppfostrande åtgärder komme
automatiskt under barnavårdsnämndens behandling, emedan det ålåge polismyndighet
att göra anmälan till nämnden.

Första lagutskottet anförde (utlåtande nr 11) i anledning av propositionen
och motionerna bl. a. följande.

Behovet av bestämmelser om åtalseftergift för bötesbrott är lika framträdande
i fråga om vuxna som unga lagöverträdare. Därest bötesförseelserna
utmönstrades ur det nu framlagda lagförslaget, torde fördenskull lagbestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

melser motsvarande de i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna böra
införas och träda i kraft samtidigt med nu ifrågavarande lag. Den föreliggande
lagstiftningsfrågan skulle alltså enligt utskottets mening ha erhållit sin mest
ändamålsenliga lösning genom samtidigt antagande av en lag om åtalseftergift
för ungdomliga lagöverträdare i fråga om brott, varå kan följa fängelse
eller straffarbete, och en lag om åtalseftergift för bötesförseelser av lagöverträdare
i allmänhet.

Utskottet fann sig emellertid icke böra föreslå riksdagen att antaga en lag
av samma innehåll som de i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken upptagna reglerna
om åtalseftergift för bötesbrott. Skälet härför angavs närmast vara,
att ikraftträdandet av nämnda lagbestämmelser borde föregås av viss, då
ännu ej verkställd utredning rörande utformningen av tillämpningsföreskrifter,
syftande till erforderlig kontroll över eftergiftsinstitutets handhavande.
Ej heller ansåg sig utskottet böra föreslå framställning till Kungl. Maj:t om
framläggande snarast möjligt av förslag till allmän lagstiftning om åtalseftergift
vid bötesförseelser, enär en dylik åtgärd befarades kunna fördröja rättegångsbalkens
ikraftträdande. Med sådan lagstiftning borde därför, anförde
utskottet, anstå tills rättegångsbalken trädde i kraft. I samband därmed
borde enligt utskottets mening vissa jämkningar genomföras i den särskilda
lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, så att icke frågan om eftergift
av åtal för bötesförseelser reglerades på olika sätt i olika lagar.

Utskottets uttalande godkändes av riksdagen (skrivelse nr 157/1944).

Enligt nya rättegångsbalken är förutsättningen för eftergift av åtal för bötesbrott,
att det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur
allmän synpunkt. Förutsättningarna för eftergift enligt 1944 års lag äro beträffande
ringa brott att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande
samt att det ej med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest
ur allmän synpunkt finnes påkallat att åtal väckes. Brott å vilket icke kan
följa svårare straff än böter är tydligen i regel att betrakta som ringa. Detta
är dock icke alltid fallet. Villkoren för åtalseftergift för bötesbrott äro alltså
formellt strängare enligt 1944 års lag än enligt nya rättegångsbalken.

I anslutning till vad första lagutskottet anfört vid 1944 års riksdag anser
jag, att anledning saknas att beträffande ungdomliga lagöverträdare draga
snävare gränser för åtalseftergiften än beträffande övriga. Man kunde därför
överväga alt såsom föreslogs av strafflagberedningen begränsa tillämpligheten
av de särskilda bestämmelserna om åtalseftergift beträffande ungdom
till — bortsett från sammanträffande brott — sådana brott, som kunna föranleda
fängelse eller straffarbete. Enbart en sådan åtgärd skulle emellertid ej
innebära någon tillfredsställande reglering av förhållandet mellan 20 kap.
7 § rättegångsbalken och 1944 års lag i avseende å andra brott än bötesbrotten.
En bättre lösning torde vinnas, om man låter nya rättegångsbalkens bestämmelser
om åtalseftergift vara tillämpliga oavsett den brottsliges ålder
samt därutöver medger åtalseftergift beträffande underåriga enligt de särskilda
stadgandcna i 1944 ärs lag.

I enlighet härmed torde i 1 § av 1944 års lag böra föreskrivas, alt enligt

Kungi. Maj:ts proposition nr 171.

vad i lagen stadgas må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
allmänt åtal eftergivas, om brottet begåtts av någon som därvid ej fyllt aderton
år. En ytterligare jämkning bör vidtagas i paragrafen med anledning
av att polisdomstolarna fr. o. m. nya rättegångsbalkens ikraftträdande utgå
ur domstolsorganisationen.

Vad i det föregående anförts har i huvudsak tagit sikte på förutsättningarna
för åtalseftergift. Därest 20 kap. 7 § rättegångsbalken blir tillämplig
utan avseende å den misstänktes ålder, röner även frågan vilken åklagare
som skall pröva fråga om eftergift av åtal inverkan därav. Beträffande bötesbrott
sker dock ingen ändring, enär distriktsåklagare enligt 1944 års lag har
behörighet att eftergiva åtal för sådana brott. Däremot sker en utvidgning av
distriktsåklagares behörighet beträffande andra brott. Denna utvidgning är
emellertid av mindre betydelse.

I samband med den föreslagna ändringen av 1 § torde 3 § i 1944 års lag
böra jämkas så att däri ej längre talas om bötesbrott.

Det kunde möjligen ifrågasättas att även i andra hänseenden omarbeta 1944
års lag. Med hänsyn till att förslag angående en mera genomgripande omgestaltning
av lagstiftningen om åtalseftergift snart torde komma att framläggas
av strafflagberedningen synes det emellertid vara lämpligt att nu ej
företaga större ändringar än som direkt föranledas av nya rättegångsbalkens
ikraftträdande.

I 8 § av 1944 års lag hänvisas angående eftergift av åtal mot den som dömts
till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran
intagits i skyddshem — numera skola tillhörande barna- och ungdomsvården
— eller allmän uppfostringsanstalt eller som intagits i allmän alkoholistanstalt
till vad därom finnes särskilt stadgat. Denna hänvisning avser 14 § lagen
den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran, 19 § lagen den 15 juni 1935 om
ungdomsfängelse, 44 § 3 och 4 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931. Enligt dessa lagrum
ankommer det på överåklagare att efter lämpligheten avgöra om åtal skall
anställas när någon som ådömts tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
resp. för skyddsuppfostran intagits i allmän uppfostringsanstalt eller skola,
tillhörande barna- och ungdomsvården, eller enligt meddelat beslut intagits
å allmän alkoholistanstalt, misstänkes ha begått brott före slutlig utskrivning,
före frigivningen eller före tillsynstidens utgång. 1 alkoholistlagen är
regeln om åtalseftergift, när det gäller brott av den som fyllt 18 år, begränsad
till brott varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex
månader. Någon anledning att nu göra ändring i dessa stadganden, vilka
måste anses utesluta tillämpning såväl av nya rättegångsbalkens bestämmelser
om åtalseftergift som av 1944 års lag, synes ej föreligga.

Bestämmelser om åtalseftergift finnas i instruktionerna för polismästarna
i några större städer. Dessa bestämmelser medgiva polismästaren att vid
vissa lindrigare förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning till
vederbörande. Processlagberedningen har uttalat (SOU 1938: 44 s. 260) att
dessa bestämmelser borde upphävas, om frågan om åtalseftergift vid bötes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

brott reglerades i nya rättegångsbalken. Vid tillkomsten av 1944 års lag förutsattes
också, att de borde upphävas senast i samband med ikraftträdandet
av nya rättegångsbalken. Stadgande torde i enlighet härmed böra givas i
förevarande sammanhang.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lgdelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944
(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948, samtidigt med
nya rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars
19A7.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 5 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skhlle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
19 mai 19UU (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn B. Lassen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl Maj.ts proposition nr 171.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 6 mars
1947 avgivna utlåtande över det den 28 februari 1947 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19
maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget matte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 171.

Stockholm. 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450744