Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
Kungl, Maj:ts proposition nr 169
Proposition 1925:169
- kammare
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 10
Kungl, Maj:ts proposition nr 169.
1
Nr 169.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående viss
ersättning åt aktiebolaget Torf; given Stockholms
slott den 20 mars 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats,
rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 20 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet och
chefen för handelsdepartementet anför chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Larsson:
Jag torde nu få anmäla uppkommen fråga om viss ersättning åt aktiebolaget
Torf.
Sedan under några år försök med torvpulvereldning å lokomotiv utförts
vid statens järnvägar samt dessa försök givit ett gott resultat, ansåg järnvägsstyrelsen
år 1916 tiden vara inne för anställande av försöksdrift i större
omfattning genom att å någon lämplig linje av statsbanorna elda samtliga
lokomotiv med torvpulver. I skrivelse den 28 mars 1916 framlade styrelsen
förslag att för detta ändamål inköpa Hästhagens mosse i närheten av Vislanda
järnvägsstation samt att därstädes för statens järnvägars räkning anlägag
en torvpulverfabrik. Med bifall till Kungl. Maj:ts i anledning härav
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 134 käft. (Nr 169—170.) 41525
Frågans uppkomst
och
behandling
före år 1924.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
i proposition nr 161 gjorda framställning i ämnet anvisade 1916 års riksdag
medel för anläggande av dylik torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse in. m.
Genom kontrakt mellan järnvägsstyrelsen och aktiebolaget Torf, dagtecknat
den 14 juli och den 18 augusti 1916, åtog sig bolaget att i enlighet med
vissa i kontraktet närmare angivna bestämmelser leverera och vid Hästhagens
mosse uppföra eu fullständig torvpulverfabrik för en nettoproduktion
för år av 20,000 ton torvpulver samt att montera mossen för sagda tillverkning.
I kontraktet bestämdes, att järnvägsstyrelsen skulle för vad entreprenören
sålunda åtagit sig betala i ett för allt 724,020 kronor, dock att,
därest entreprenörens utlägg för anläggningen ej skulle uppgå till nämnda
belopp, järnvägsstyrelsen skulle betala endast den verkliga kostnaden, och
skulle i anledning härav järnvägsstyrelsen äga genom kontrollant granska
entreprenörens räkenskaper beträffande anläggningen i fråga. Likviden skulle
erläggas i tre poster, den sista samma dag anläggningen i sin helhet blivit
avprovad och godkänd. Fullgjordes ej leveransen å därför stadgad tid, den
1 juli 1917, skulle järnvägsstyrelsen, därest ej force majeure eller dylikt före
leveranstidens utgång anmälts och bevisats utgöra skäl för försenandet, vara
berättigad att för varje full vecka försenad slutleverans såsom plikt avdraga
eu procent av den avtalade entreprenadsumman. Tvister, som till äventyrs
kunde uppstå rörande tillämpningen av kontraktet, skulle hän skjutas till
Sveriges teknisk-industriella skiljedomsinstitut.
Fabriksanläggningen blev först under år 1920 färdig. Efter mottagande
av fabriken utbetalade järnvägsstyrelsen hela resterande entreprenadsumman
med avdrag av priset för sadana delar, som ännu ej blivit av entreprenören
avlämnade, samt av kostnaden för vissa kompletteringsarbeten, som styrelsen
måst verkställa. Däremot vägrade styrelsen att gottgöra bolaget för
förlust å entreprenaden, vilken förlust i sin helhet av bolaget uppskattades
till 387,409 kronor 18 öre. Bolaget anhöll då i skrivelse den 15 december
1920, att Kungl. Maj.t matte vidtaga åtgärder för att bolaget antingen av
den vinst, fabriken redan före överlämnandet givit statsverket, eller av andra
medel måtte erhålla ersättning för sin förlust med åtminstone 300,000 kronor,
motsvarande vad av förlusten vore att tillskriva kristidens prisstegring.
Over bolagets ansökning avgåvos infordrade utlåtanden av järnvägsstyrelsen,
1916 års torvkommitté och kommerskollegium.
Järnvägsstyrelsen erinrade, att styrelsen medgivit utbetalandet av hela
entreprenadsumman med förut angivna avdrag, ehuru anläggningen icke hade
föreskriven kapacitet och ehuru dess färdigställande dragit ut långt över
den avtalade tiden. Detta medgivande hade gjorts med hänsyn till dels de
störa svårigheter, bolaget haft att bekämpa, dels det ärliga arbete, bolaget
gjort för åstadkommande av eu vällyckad anläggning, samt dels slutligen att
denna antoges kunna bliva även i sitt föreliggande, icke avtalsmässiga skick
ett väl räntabelt företag. Styrelsen hemställde om avslag å bolagets ansökning,
. i vad den avsåge _ utgivande av ytterligare ersättning av statens järnvägars
medel, enär enligt styrelsens uppfattning bolaget efter förenämnda
styrelsens medgivande angående hela entreprenadsummans ritbetalande erhållit
fullt ut den ersättning för anläggningen, som styrelsen kunde finna
rättvis och skälig. Beträffande ett utanordnande av ersättningsbeloppet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 3
andra statens medel ansåge styrelsen det ankomma på annat statens verk
att därom uttala sig, emedan det enligt styrelsens förmenande ej gällde eu
tilläggsersättning för den nu ifrågavarande anläggningen utan fastmera en
ekonomisk uppmuntran för vad av bolaget och dess direktör sedan årtionden
åtgjorts för torvindustriens befrämjande.
1916 års torvkommitté konstaterade, att bolagets ställning bland annat
genom ifrågavarande förlust blivit så rubbad, att ett fortsättande av bolagets
verksamhet utan kapitaltillskott komme att innebära mycket stora svårigheter,
samt att kapitals anskaffande från enskilt håll vore uteslutet. Kommittén
erinrade vidare, att bolaget och dess ledare under en lång följd av
år utfört ett förtjänstfullt arbete på att föra bränntorvtillverkningen framåt.
Att bolaget under sådana omständigheter skulle, till följd av kristidens oberäkneliga
fördyring, nödgas att å en anläggning för staten få vidkännas eu
förlust, som kanske skulle för alltid omintetgöra bolagets strävan för torvtillverkningens
bästa, ansåg kommittén ej förenligt med statens intresse på
detta område, synnerligast som bolaget genom uppgörelsen med statens
järnvägar icke hade någon möjlighet till förtjänst, även om anläggningen
kunnat utföras till ett belopp, understigande entreprenadsumman. Då det
vore önskvärt, att bolaget med den erfarenhet och de resurser, varöver det
förfogade, kunde fortsätta med sitt värdefulla arbete på utvecklingen av
rationella metoder för framställande av torvbränsle, hemställde kommittén,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för sådant ändamål bevilja
bolaget ett anslag en gång för alla av 300,000 kronor.
Kommerskollegium fastslog, att ersättning för förlusten icke kunde rättsligen
påfordras, men då entreprenören enligt kontraktet endast skulle erhålla
ersättning för sina verkliga kostnader och han i detta särskilda fall
icke haft möjlighet att i sådan grad, som eljest vanligen vore fallet, skydda
sig mot förlust till följd av prisstegringar under arbetets fortgång genom
att i sitt anbud inberäkna oförutsedda utgifter och affärsvinst, funnes visst
moraliskt fog för hans anhållan om ersättning för förlusten. På grund
härav och med hänsyn till de av järnvägsstyrelsen vitsordade stora svårigheter,
bolaget haft att bekämpa, och det ärliga arbete, det presterat, ävensom
och i främsta rummet det allmännas intresse av företagets fortbestånd hemställde
kollegium om anvisande av 300,000 kronor för beredande av ersättning
åt bolaget för dess ifrågavarande förlust.
Genom beslut den 1 april 1921 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla bolagets
framställning.
Sedermera framhöll bolaget i skrivelse till chefen för statens järnvägar,
att kontraktet väl ej nämnde, huru borde förfaras, därest entreprenadsumman
ej täckte kostnaden, men att det borde tillämpas så, att styrelsen
skulle betala verkliga kostnaden, även då denna i följd av kristiden kommit
att överskrida entreprenadsumman, och föreslog bolaget tvistens överlämnande
till skiljedom. Sedan parterna enats härom, företedde bolaget inför
skiljemännen intyg av innehåll, att förlusten den 31 december 1920 utgjorde
387,409 kronor 18 öre, vari inginge dels 30,000 kronor, som finge anses hava
tillkommit genom omständigheter, vilka icke stått i direkt förhållande till
kristiden, och dels beräknad ränta 55,748 kronor 28 öre. Återstoden, 301,660
kronor 90 öre eller avrundat 300,000 kronor, utgjorde bolagets förlust genom
prisfördyring, och yrkade bolaget åläggande för styrelsen att gälda sistnämnda
belopp jämte 6 procent ränta från den 1 januari 1920.
4
Frågans bohandling
vid
1924 års
riksdag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Till stöd för anspråket åberopade bolaget i främsta rummet, att dåvarande
byråchefen E. von Friesen, vilken såsom styrelsens representant förhandlat
med bolaget rörande entreprenaden, före avtalet liimnat den muntliga
utfästelsen, att styrelsen skulle täcka bolaget för sådan förlust, som
uppkomme till följd av prisstegring.
Sedan von Friesen, vilken hörts inför skiljemännen, förnekat, att sådan
utfästelse gjorts, men medgivit, att han för bolagets representanter uttalat,
att, om anläggningen utfördes i allo förstklassigt, det icke vore uteslutet,
att styrelsen komme att till statsmakterna göra framställning om täckning
för bolagets eventuella förlust, anförde skiljemännen i dom den 4 april 1923,
att utredningen icke gåve vid handen, att von Friesen till bolagets representanter
gjort sådan utfästelse, som bolaget åberopat, samt att sådana omständigheter
ej visats, på grund varav rättsförhållandet mellan parterna ändock
vore att bedöma så, som om styrelsen i samband med kontraktets upprättande
eller sedermera åtagit sig att helt eller delvis täcka bolaget för förlust,
orsakad av de prisstegringar, världskriget medfört. På grund härav och då
berörda förlust ej heller, såvitt utretts, varit av den storlek, att ekonomisk
force majeure kunde anses hava förelegat för bolaget, ogillade skiljemännen
bolagets yrkande om ersättning för ifrågakomma förlust.
I en vid 1924 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 42, hemställdes,
att riksdagen ville besluta tilldela bolaget ersättning med 300,000
kronor. Till stöd härför anfördes huvudsakligen följande:
Bolagets uppgörelse med järnvägsstyrelsen kunde ej anses såsom en vanlig
leveransaffär. Då landet under världskriget hotades med bränslenöd,
ställde bolaget sig helt till järnvägsstyrelsens förfogande, och med den
brådska, söm då förelåg, och med nödlägets abnorma förhållanden kunde
uPP8Örelsen knappast få den affärsmässiga utformning, som varit önskvärd.
Bolaget, som kände skyldigheten att utan tvekan göra sin plikt och fattade
saken så, att det viktigaste vore att snarast få arbetet utfört, avstod från
ersättning för allt personligt arbete. Mall trodde sig ha fått garanti mot
förlust genom muntliga uttalanden och avstod därför från all möjlighet till
vinst. K är så kristiden drev prisen i höjden, befanns det vid slutkontraktets
upprättande, att järnvägsstyrelsen saknade nödiga medel för arbetets
utförande enligt bolagets plan och beräkningar. För att icke allt skulle gå
om intet, måste man då vidtaga ändringar och fördelning av arbetet, som
senare visade sig ödesdigra.
Ett annat skäl för att bolaget borde utfå ersättning för förlusten vore
det, att järnvägsstyrelsen vidgått, att statsverket, redan innan anläggningen
överlämnades av bolaget till järnvägsstyrelsen, av densamma tillförts eu
vinst å omkring 300,000 kronor. Ännu ett skäl för gottgörelse funnes i det
förhållandet, att bolaget, som förmenat sig ha löfte om gottgörelse för eventuell
förlust, under åren 1918—1920 bokfört förlusterna på entreprenadaffären
som en fordran av järnvägsstyrelsen och därför erlagt skatt för hela årsvinsterna.
Denna_ skatt hade under sagda år uppgått till 176,802 kronor
82 öre, därav 145,449 kronor 76 öre till staten. Om bolaget anat, att förlusten
skulle drabba bolaget ensamt, och därför gjort avdrag för förlusten,
skulle man icke behövt er)ligga denna skatt. Staten hade sålunda här uppburit
en skatt, som icke bort utgå.
.Kanyl. Mnj:ts proposition nr 100. f)
Ytterligare ett skäl för att bolaget borde gottgöras den lidna förlusten vore,
att bolaget, enligt järnvägsstyrelsens medgivande, trots stora svårigheter,
som vid avtalets uppgörande voro omöjliga att förutse, nedlagt mycket och
ärligt arbete; för åstadkommande av en vällyckad anläggning. Slutligen
åberopades vad 11)1(5 års torvkommitté och kommerskollegium i sina ovan omförmälda
utlåtanden anfört.
Nu stode emellertid saken så, att bolaget och dess ledare ansåge sig
nödsakade att helt nedlägga bolagets verksamhet och avstå från allt vidare
arbete inom torvområdet, ifall icke den ifrågavarande förlusten bleve bolaget
gottgjord. Detta kunde emellertid icke vara i överensstämmelse med statens
intresse. Staten hade ju med de åtgärder, som vidtagits, och de ekonomiska
uppoffringar, som årligen gjordes för att iå landets betydande torvtillgångar
tillgodogjorda, visat, att detta vore eu statsangelägenhet av stor betydelse.
För att gottgöra bolaget för en förlust, som det tillskyndats genom oberäkneliga
omständigheter, när det utan tanke på vinst utförde ett arbete
för statens räkning, för att honorera bolaget för den vinst, som anläggningen
tillförde statsverket, innan den överlämnades till statens verk, för att gottgöra
bolaget för skatt, som det erlagt under antagande att förlusten i fråga
skulle gottgöras, och slutligen som en erkänsla för det förtjänstfulla arbete,
som bolaget och dess ledare såväl i detta fall som under eu lång följd av
år utfört till torvindustriens främjande, och framför allt för att möjliggöra
ett fortsatt arbete för torvtillgångarnas tillgodogörande ansåge motionärerna,
att bolaget borde tillerkännas eu gottgörelse av 300,000 kronor.
I över motionen den 18 februari 1924 avgivet yttrande vidhöll järnvägsstyrelsen
sin i tidigare avgivna utlåtanden fattade ståndpunkt, att ersättning
till bolaget icke borde utanordnas av statens järnvägars medel, men förklarade
sig eljest icke hava någon erinran mot att beloppet i fråga bleve
bolaget tilldelat.
Riksdagen anförde i skrivelse nr (57 följande:
Om än otvivelaktigt de i motionen framställda kraven avsåge förluster,
som uppkommit å eu försöksverksamhet, vilken under en kritisk tid utförts
å ett för landet betydelsefullt försörjningsområde, syntes det dock riksdagen
knappast kunna ifrågakomma att såsom erkänsla härför lämna ytterligare
gottgörelse, åtminstone icke av den storlek i motionen påyrkades.
Beträffande bolagets förhållande till järnvägsstyrelsen framginge visserligen
av utredningen, att det under år 1916 träffade avtalet om uppförande
av torvpulverfabriken vid Hästhagens mosse uppgjordes med utgångspunkt
från att aktiebolaget Torf endast skulle erhålla betalning för sina verkliga
kostnader för anläggningens utförande men ej såsom vid dylika entreprenader
vanligen vore fallet äga tillgodoräkna sig affärsvinst. _A andra sidan finge
icke förbises, att hela entreprenadsumman, i runt tal 725,000 kronor, sedermera
av järnvägsstyrelsen utbetalades, trots att entreprenad villkoren icke
helt av bolaget uppfyllts. Härutinnan både av järnvägsstyrelsen upplysts,
att anläggningens produktionsförmåga i verkligheten understeg den i avtalet
bestämda, samt att ej heller med avseende å leveranstid det ingångna kontraktet
kunde hållas. Utan att underskatta de svårigheter, som förelegat
för bolaget att under rådande kristid fullborda anläggningen, och utan att
vilja förringa det oegennyttiga arbete, som från bolagsledningens sida härvid
utförts, hade riksdagen dock ansett sig böra erinra om nyssnämnda förhållanden
såsom vittnande om att vid beräkningen av gottgörelsen för det utförda
entreprenadarbetet hänsyn i viss män tagits till de i detta fall rådande
säregna omständigheterna.
6
Ny framställning
av
bolaget.
Kammarrätten.
KungI, Maj:ts proposition nr 169,
Efter att hava erinrat om att clet motionsvis framförda kravet om utbetalande
till bolaget utöver entreprenadsumman av 300,000 kronor tidigare
vid prövning av såväl Kung! Maj:t som skiljemän ogillats, anförde riksdagen
vidare, att riksdagen även med dessa utgångspunkter funne vissa
skal föreligga för att de från bolaget framkomna kraven om ytterligare
ersättning icke nu helt lämnades utan avseende. Riksdagen syftade därvid
närmast på det i motionen berörda förhållandet, att bolaget betalat
skatt för vissa i bolagets räkenskaper under åren 1918—1920 såsom fordran
av järnvägsstyrelsen på grund av förlusterna på entreprenaden upptagna
belopp, som emellertid sedermera icke influtit.'' Storleken av de sålunda
erlagda skattebeloppen hade av motionärerna uppgivits vara sammanlagt
kronor 176,802: 82, därav kronor 145,449: 76 till staten, och hade det därvid
framhållits, att om bolaget förutsett, att förlusterna skulle drabba bolaget
ensamt, och därför gjort avdrag för förlusterna, dessa belopp icke behövt
gäldas. Någon möjlighet för bolaget att genom restitutionsförfarande återfå
vad som sålunda erlagts syntes icke förefinnas.
Utan att för egen clel ingå på ett bedömande av riktigheten av de i detta
avseende lämnade uppgifterna funne riksdagen, särskilt med hänsyn till nu
angivna förhållanden, vara med billighet överensstämmande, att på grundval
av en i ärendet verkställd undersökning det toges under förnyat övervägande,
huruvida icke någon ytterligare gottgörelse kunde till bolaget böra utbetalas. .
Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen om utredning
rörande ytterligare gottgörelse till bolaget samt om framläggande för riksdagen
av det förslag i ärendet, vartill utredningen kunde föranleda.
Därefter har bolaget i skrivelse den 10 april 1924 återupprepat och ytterligare
utvecklat skälen för sina anspråk, varjämte lämnats upplysningar om
bolagets beskattning under hithörande år.
Över nyssberörda riksdagens skrivelse och bolagets framställning har
kammarrätten den 15 januari 1925 avgivit utlåtande. Kammarrätten anför
däri till en början, att då den rent juridiska frågan vore slutligt avgjord
genom ovan omförmälda skiljedom, numera icke torde kunna föreligga andra
berättigade grunder för bolagets ersättningsanspråk än de moraliska eller
sådana, som berodde av hänsyn till det tilläventyrs allmännyttiga i bolagets
verksamhet.
Härutinnan yttrar kammarrätten:
> Sådana synpunkter hava redan före skiljedomen framförts av 1916 års
torvkommitté och kommerskollegium, och järnvägsstyrelsen har under sin
tvist med bolaget visserligen bestritt ersättningsskyldighet för statens järnvägar,
men förklarat sig gärna se, att bolaget bleve gottgjort av andra allmänna
medel. Man har härvid framhållit såväl bolagets och dess ledares
tidigare förtjänster om det viktiga torvproblemets lösning som ock att bolaget
åtagit sig ifrågavarande arbete utan eget vinstsyfte, i det att enligt
kontraktet entreprenadsumman skulle reduceras i den mån bolagets utgifter
komme att understiga densamma. Vidare har erinrats om den skada, som
skulle vallas torvfrågan, om bolaget, vid avslag å sin förevarande framställning,
skulle. nödgas upphöra med sin verksamhet. Påpekats har ock, att
ersättning ej yrkats för annan förlust än till följd av kristidens prisstegring.
Liknande motiv synas hava förestavat riksdagens begäran om utredning
i ämnet.
Kull;)/. Maj:ts proposition nr Ib''!J.
Dr antydda synpunkterna finner även kammarrätten vara värda beaktande,
och synes det kammarrätten ej heller kunna bestridas, att bolaget haft anledning
tillmäta viss betydelse åt byråchefen von Friesens på underhand
lingarnas stadium gjorda uttalande rörande eventuell ersättning från statens
sida för tilläventyrs uppkommande förluster på entreprenaden, även om
detta uttalande icke varit av den autoriserade och förbindande natur, bolaget
gjort gällande.
Sistberörda omständighet, som särskilt framhållits i motionen, synes så
mycket hellre förtjäna hänsyn, som bolaget tydligtvis i förlitande på förutsatt
ridt till ersättning uraktlåtit att i sina inkomstdeklarationer under hithörande
år göra avdrag för de lidna förlusterna, förrän anledning yppats till
tvivel på järnvägsstyrelsens villighet att ersätta, i följd varav sådant avdrag
gjorts först i 1920 och 1921 års deklarationer. Detta förhållande har ju
också riksdagen framhållit såsom speciell grund för ersättning åtminstone i
begränsad omfattning eller, såsom tydligen är underförstått, motsvarande
den såmedelst för mycket erlagda skatten.»
Kammarrätten anför, att kammarrätten härmed kommit in på den detalj
i ärendet, som närmast torde ligga till grund för remissen, och fastslår
kammarrätten, i likhet med vad riksdagen såsom sin mening uttalat, att
något restitutionsförfarande icke står bolaget öppet annat än som följd av
nedsatt taxering. Beträffande bolagets beskattning under hithörande år,
varom kompletterande upplysningar lämnats av bolaget, anför kammarrätten
följande:
»Nedsättning har bolaget vunnit beträffande 1920 och 1921 års taxeringar,
rörande vilka besvär hos kammarrätten anförts dels av bolaget i fråga om
taxeringarna till bevillning och inkomstskatt (A-skatt) i Jönköpings stad
1920 och till B-skatt 1921 samt till bevillning i Känna kommun båda åren,
dels ock av sistnämnda kommun rörande bolagets bevillningstaxeringar i
kommunen samma år. Av kammarrättens utslag i dessa mål den 14 december
1923 framgår, att kammarrätten funnit bolaget berättigat till avdrag i
taxeringsavseende för förlust å ifrågavarande entreprenad.
I övrigt hava av hithörande års taxeringar hos kammarrätten ej överklagats
andra taxeringar än 1917 års taxering till krigskonjunkturskatt, som
kammarrätten genom utslag den 7 september 1920 nedsatt av skäl, som icke
hava samband med detta ärende, samt 1918 års bevillningstaxering i Jönköping
och 1919 års bevillningstaxering i Känna socken, i vilka sistnämnda
mål, som båda rörde den bevillningspliktiga inkomstens fördelning, kammarrätten
givit utslag den 13 april 1920 och den 20 juni 1923.
Följande riksdagens anvisning har bolaget sekt utreda, i vad mån bolaget
blivit för högt beskattat, med andra ord, huru beskattningen skulle gestaltat
sig, därest bolaget under alla hithörande år gjort behöriga förlustavdrag.
För att en sådan utredning skulle bliva fullt exakt, skulle fordras ett
noggrant fastställande av huru förlusten fördelat sig på de olika åren. Detta
har bolaget förklarat sig icke kunna göra, utan har bolaget i stället utfört
eu sannolikhetsberäkning, byggd på antagandet, att det rättvisa skattebeloppet
skulle förhålla sig till den erlagda skatten (den ursprungligen
guldna med avdrag av restituerad), som skillnaden mellan summan taxerad
inkomst och den verkliga förlusten förhåller sig till nämnda summa. Enligt
denna beräkning skulle bolaget hava erlagt 115,854 kronor för mycket i
skatt, dels statsskatt, vari bolaget inbegripit landstings- och vägskatt ocli
övriga å kronodebetsedeln upptagna avgifter, och dels kommunalskatt.
Den uppställda ekvationen är icke byggd på konsekvent sammanställda
primärsiffror. Efter handlingarna att döma borde hänsyn hava tagits till de
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
fem taxeringsåren 1917—1921, enär arbetet med torvfabriken omfattat åren
1916—1920. Bolaget bär i stället utgått från skattebetalningsåren och räknat
med fyra sådana, 1918—1921, vilket haft till följd, att av 1917 års skatter
blott krigskonjunkturskatten och kommunalutskylderna kommit med i kalkylen,
men däremot icke övriga kronoutskylder eller landstingsmedel och
vägskatt oin. m., samt att av 1921 års skatter icke inberäknats kommunalutskylderna.
A andra sidan hava förekommande fastighetsbevillningsbelopp och
därå belöpande kommunalutskylder, landstings- och vägskatter in. m. fått
följa med i beräkningen. Vidare har i summan taxerad inkomst beloppet
av 1921 års taxering till B-skatt av förbiseende medräknats, men däremot
icke någon inkomsttaxeringssiffra för 1921, som i varje fall återfinnes i bevillningstaxeringen
i Kanna socken. Slutligen har bolaget i detta sammanhang
uppgivit förlustsiffran till 374,409 kronor 18 öre i stället för den tidigare
angivna något högre siffran.
Bakom riksdagens uppfattning, att eu ersättning i ovan angivna begränsade
omfattning kunde vara särskilt motiverad, ligger uppenbarligen en
känsla av att staten i skatteväg gjort en obehörig vinst, som borde återbetalas.
Detta motiv synes dock vara tillämpligt allenast i fråga om kronoutskylder,
icke beträffande kommunalutskylder, landstings- och vägskatter
och några andra, smärre avgifter. Denna åtskillnad har icke beaktats av
vare sig riksdagen eller bolaget, men bör göras, om grunden för ersättningen
skall vara den nu angivna. Bör obehörig vinst, som kommuner eller landsting
etc. tillskyndats, kan ju självfallet staten icke vara ersättningsskyldig.
Begränsas nu bolagets ovannämnda kalkyl till statsskatterna, inkomstbevillning,
inkomst- och förmögenhetsskatt och krigskonjunkturskatt, och
beaktas de ovan gjorda anmärkningarna, erhålles ett belopp av för mycket
erlagd statsskatt å 75,602 kronor 3 öre.
Något förmånligare ställer det sig för bolaget, om kalkylen jämväl begränsas
till åren 1917—1920, varför kan tala, att för 1921 icke tinnes någon
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Att låta bevillningstaxeringen
i Känna träda i stället, förrycker i viss mån resultatet, eftersom denna
taxering ej omfattar hela beräknade inkomsten, samt den erlagda bevillningen
och motsvarande restitution väga så ringa i summorna erlagd skatt
och erhållen restitution. Beloppet för mycket erlagd skatt skulle då uppgå
till 81,400 kronor 92 öre.
Tydligt är emellertid, att även denna siffra är lägre än den en rationell
kalkyl skulle giva. Hänsyn har nämligen icke kunnat tagas till den fördel
i lägre progression beträffande inkomst- och krigskonjunkturskatterna, som
en fördelning av förlusten på de olika åren skulle hava medfört. I vad
män en fullt rationell uträkning skulle leda till högre siffra än bolagets beräkning
av för hög skatt, kan å andra sidan icke med föreliggande material
bedömas.
I själva verket torde emellertid åtskillnaden mellan krono- och andra
allmänna utskylder här icke vara av betydelse. Obehörig vinst genom för
hög taxering är staten icke skyldig återbetala annorledes än efter rättelse av
själva taxeringen. Ensamt på denna grund lärer alltså någon ersättning
icke heller böra utgå i förevarande fall. Möjligen har riksdagen därjämte
fäst avseende vid den betydelse byråchefen von Eriesens uttalande haft.
»Statens eventuella ansvar för dennes åtgärder stannar dock ej vid skattefrågan,
utan synes vara att lika väl åberopa beträffande ersättningsfrågan i
övrigt. I ena som andra fallet lära alltså de moraliska och nationalekonomiska
synpunkterna böra bliva de avgörande. Det av bolaget begärda ersättningsbeloppet
är ju också lägre än bolagets uppgivna hela förlust.
Kuni/l. Maj:ts proposition nr 100. 9
Slutligen torde böra omnämnas, att 1920 och 1921 års bevillningstaxeringar
inom Känna kommun efter besvär av kommunen äro beroende på
Kungl- Maj:ts prövning.»
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, förklarar sig dela kammarrättens
uppfattning, att åtskillnaden mellan krono- och andra allmänna utskylder
icke torde vara av betydelse i denna fråga, och anser statskontoret
det skäligt, att bolaget med hänsyn till de i ärendet föreliggande särskilda
omständigheterna beredes ersättning för vad bolaget kan anses på grund av
omförmälda orsaker hava för mycket i skatt erlagt samt att denna ersättning
bestämmes till det av kammarrätten angivna beloppet, 115,854 kronor.
Med åberopande av sina tidigare yttranden förklarar sig järnvägsstyrelsen
i utlåtande alltjämt icke hava någon erinran mot att pekuniärt understöd
tilldelas bolaget, detta dock under förutsättning, att på de i det förenämnda
yttrandet och tidigare till Kungl. Maj:t angivna grunderna understödet icke
får form av tilläggsersättning till bolaget för den av detsamma utförda torvpulverfabriksanläggningen
å Hästhagens mosse och sålunda ej heller ifrågasättes
bliva utanordna!; av statens järnvägars medel.
Att utöver entreprenadsumman lämna bolaget ytterligare gottgörelse för
de direkta förluster, som bolaget fått vidkännas å anläggningsarbetena, anser
jag mig ej kunna förorda, särskilt med hänsyn till de konsekvenser, ett beslut
i dylik riktning lätteligen skulle kunna medföra. Emellertid föreligga
i detta fall omständigheter, som tala för att bolaget skulle i visst särskilt
hänseende kunna beredas ersättning. Bolaget, som ansett sig kunna räkna
med att bolaget skulle erhålla gottgörelse för de direkta förlusterna å entreprenaden,
har nämligen med hänsyn härtill i sina deklarationer för vissa år
icke gjort avdrag för omförmälda förluster utan upptagit desamma såsom eu
fordran på järnvägsstyrelsen, och till följd härav har bolaget taxerats för
dessa fordringsbelopp samt fått erlägga skatt för desamma. Då nämnda
belopp sedermera icke influtit till bolaget, bär härigenom skatt från bolaget
gäldats med högre belopp än som på grund av bolagets verkliga
inkomster och förmögenhet under berörda år bort utgå. Någon möjlighet
föreligger icke för bolaget att genom restitution återbekomma sålunda
för mycket betald skatt. Med hänsyn till dessa omständigheter anser
jag det billigt, att bolaget i berörda hänseende beredes ersättning, och
synes denna böra avse vad bolaget sålunda erlagt för mycket i såväl kronosom
kommunalskatt, då bägge dessa slag av skatt utgått på grund av att
bolaget taxerats för omförmälda såsom fordran på järnvägsstyrelsen upptagna
belopp. Beträffande storleken av den ifrågasatta ersättningen har med
den i ärendet verkställda utredningen ej kunnat åstadkommas en fullt rationell
uträkning av beloppet av utav bolaget för mycket erlagd skatt, varför
man torde få utgå från det på grundval av en sannolikhetsberäkning framkomna
beloppet, 115,854 kronor. Jag vill därför tillstyrka, att detta belopp,
avjämnat till 115,800 kronor, utgår såsom ersättning till bolaget, och torde
beloppet böra anvisas såsom särskilt anslag.
Statskontoret.
Järnvägs
styrelsen.
Departements
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Från bolagets sida bar framhållits, att om ersättningsfrågan ej underställdes
den nu samlade riksdagen, bolaget sannolikt bleve nödsakat helt
nedlägga sin verksamhet. Något anslag för ändamålet har dock ej beräknats
i statsverkspropositionen, enär. vid tiden för dennas avlåtande utredningen
i ärendet icke slutförts och jag sålunda icke var beredd att fatta ståndpunkt
i frågan. Enligt vad t. f. chefen för finansdepartementet meddelat, torde
emellertid medel för omförmälda ändamål kunna beredas å budgeten.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att såsom ersättning till aktiebolaget Torf för vad bolaget
på grund av de i statsrådsprokollet angivna förhållanden erlagt
för mycket i skatt för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra
anslag av ............................................................ kronor 115,800.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Haiverman.
Det här är en proposition
En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen. Det kan vara ett förslag till ny lagstiftning, lagändringar eller riktlinjer. En proposition innehåller förslagspunkter, som kan fördelas på olika utskott för beredning.
Allt eftersom förslagspunkterna har beslutats hittas de under rubriken beslut längre ned på denna sida.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket