Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Proposition 1938:156

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för värnpliktige Enar Folke Björkstrand
rn. fl. från viss betalningsskyldighet; given Stockholms
slott den 25 februari 1938.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—6:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet statsrådet Nilsson anför:

l:o.

Vid Västmanlands flygflottilj tjänstgörande värnpliktige nr 138 47/1930
Enar Folke Björkstrand framförde den 13 januari 1937 i tjänsteärende
Hihuutj lill riksdagens protokoll IDUS. I sami. Nr 156\ »s 1

2

Kungl. Majds proposition nr 156.

en kronan tillhörig paketautomobil å allmänna landsvägen från Hässiö gård
mot flottiljens förläggningsplats. Vid inbromsning för möte kom automobilen,
som framförts med en hastighet av omkring 30—40 km/tim., till följd
av slirigt väglag i sådan sladdning, att den lämnade vägbanan och vid dikeskörningen
tillfogades vissa skador.

Med anledning härav ställdes Björkstrand av vederbörande åklagare under
åtal vid regementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer under yrkande,
att Björkstrand måtte ådömas ansvar för vårdslöshet i tjänsten och förpliktas
ersätta kronan kostnaderna för reparation av den skadade automobilen med
187 kronor.

Genom utslag den 29 januari 1937 prövade regementskrigsrätten, enär i
målet måste anses ådagalagt, att Björkstrand vid ifrågavarande tillfälle ej
iakttagit nödig varsamhet och han därigenom vållat, att automobilen kommit
ned i landsvägsdiket och skadats, lagligt döma Björkstrand jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt
undergå disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar. Därjämte förpliktade
krigsrätten Björkstrand att till kronan utgiva ersättning för skadorna å
automobilen nied i sådant hänseende fordrade 187 kronor. Kegementskrigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av flygförvaltningen, jämte såväl eget yttrande som yttrande av
chefen för Västmanlands flygflottilj, den 12 mars 1937 överlämnad skrift kar
nu Björkstrand anhållit att bliva befriad från den honom på grund av krigsrättens
utslag åliggande ersättningsskyldigheten. Till stöd för ansökningen
har Björkstrand åberopat underhållsskyldighet gentemot föräldrar, av vilka
fadern på grund av olycksfall i arbete sedan flera år tillbaka vore invalid.

Chefen för Västmanlands flygflottilj har med förmälan, att synnerligen
ömmande ekonomiska förhållanden syntes föreligga, tillstyrkt framställningen.

Fly g förvaltning en har i förenämnda yttrande anfört, bland annat, följande:

Den av Björkstrand vid framförande av flygvapnet tillhörig automobil
ådagalagda vårdslöshet, varigenom ifrågakomna skada uppstått, lärer, med
hänsyn bland annat till det av regementskrigsrätten genom lagakraftvunnet
utslag den 29 januari 1937 utdömda disciplinstraffet av vaktarrest i fyra
dagar, få anses hava varit av lindrig beskaffenhet. Av utredningen framgår,
att ett uttagande av kronans fordran på grund av utslaget, 187 kronor, med
hänsyn till Björkstrands svaga ekonomiska ställning och försörjningsplikt
mot föräldrar skulle vara obilligt. Därest automobilen varit försäkrad för
skada å densamma skulle enligt 25 § lagen örn försäkringsavtal den 8 april
1927 vederbörande försäkringsgivare icke ägt att, för vad lian i anledning
av trafikolyckan måst utgiva, hålla sig till Björkstrand. Sistnämnda omstädighet
synes i tidigare fall hava av Kungl. Majit och riksdagen godkänts
såsom skäl för befrielse från ersättningsskyldighet till kronan (proposition
nr 87/1936, angående befrielse för chauffören A. W. F. Pettersson från viss
betalningsskyldighet).

Av handlingarna inhämtas, att till gäldande av Björkstrand ådömt ersättningsbelopp
medelst kvittning tagits i anspråk viss del av denne såsom
värnpliktig tillkommande penningbidrag. Då enligt gällande bestämmelser
(Sv. förf.-sami. nr 247/1933) kronans kvittningsrätt härvidlag är begränsad,

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

torde endast en mindre del av fordringen kunna på denna väg uttagas. Vid
ett efterskänkande av fordringen synes böra till Björkstrand återbetalas vad
sålunda innehållits å hans penningbidrag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde flygförvaltningen,
att Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva, att kronans
förenämnda fordran hos Björkstrand finge efterskänkas och till följd därav
den del av beloppet, som kunde hava innehållits å Björkstrand såsom värnpliktig
tillkommande penningbidrag, till honom utbetalas ävensom att ifrågavarande
fordringsbelopp, 187 kronor, finge ur flygvapnets räkenskaper avskrivas.

Slutligen bär statskontoret i utlåtande den 18 mars 1937 framhållit, att
vad i ärendet anförts syntes utgöra tillräckliga skäl för efterskänkande av statsverkets
ifrågavarande fordran hos Björkstrand, varför ämbetsverket tillstyrkt,
att riksdagens medgivande utverkades till efterskänkandet och till därav
betingade avskrivningsåtgärder.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag det skäligt och Departementsbilligt,
att kronan avstår från sin ifrågavarande fordran hos Björkstrand. chefen.
En följd därav lärer bliva, att till Björkstrand bör utbetalas vad som av
hans penningbidrag som värnpliktig innehållits för skuldens täckande.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige Enar Folke Björkstrand må befrias från
den honom jämlikt regementskrigsrättens vid Livregementets
grenadjärer utslag den 29 januari 1937 åliggande skyldighet att
till kronan utgiva 187 kronor.

2:o.

Den 16 februari 1937 framförde korpralen vid dåvarande fälttelegrafkåren
nr 4/3 Karl Gustaf Treutiger i tjänsteärende en kronan tillhörig personautomobil
från Marieberg till kårens förläggning vid Frösunda. I en vägkurva
inom kårens förläggningsområde slirade automobilen av vägbanan och
kolliderade med ett stenröse, därvid automobilen tillfogades vissa skador.

Med anledning härav ställdes Treutiger av vederbörande åklagare under
åtal vid regementskrigsrätten vid fälttelegrafkåren under yrkande, att Treutiger
måtte ådömas ansvar för tjänsteförsummelse och förpliktas ersätta kronan
kostnaderna för reparation av de å automobilen uppkomna skodorna
med 556 kronor 15 öre.

Genom utslag den 12 mars 1937 prövade regementskrigsrätten, som fann
upplyst, att Treutiger vid ifrågavarande tillfälle framfört personbilen ovarsamt
och därigenom vållat, att densamma kommit av vägen och stött emot
stenröset, rättvist döma Treutiger jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att hållas i vaktarrest fyra dagar

4-

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ävensom förplikta Treutiger att till kronan i skadestånd utgiva 556 kronor
15 öre. Eegementskrigsrättens utslag Ilar vunnit laga kraft.

Uti skrivelse den 17 april 1937 har chefen för fälttelegrafkåren — under
framhållande att Treutiger vid ifrågavarande tillfälle icke gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet samt att kostnaderna för automobilens reparation kunde
bestridas från kårens anslag — hemställt, att Treutiger måtte bliva befriad
från utgivandet av det honom ådömda skadeståndsbeloppet.

Chefen för dåvarande östra arméfördelningen har i yttrande över framställningen
den 19 april 1937 tillstyrkt bifall till densamma.

I utlåtande den 7 maj 1937 hava arméförvaltningens intendents- och civila
departement anfört, bland annat, följande:

Med hänsyn till föreliggande omständigheter anse sig arméförvaltningens
intendents- och civila departement, vilka gemensamt handlagt detta ärende,
böra tillstyrka, att framställning göres till riksdagen om befrielse för Treutiger
att erlägga det utdömda beloppet. Departementen finna dock, med
beaktande av vad 1935 års riksdag i sin skrivelse, nr 156, uttalat i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från viss betalningsskyldighet,
skäligt att såsom villkor för dylik befrielse uppställes, att
Treutiger senast den 1 juli 1938 erlägger visst belopp, förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 20 maj 1937 ansett sig med hänsyn till
vad som av vederbörande myndigheter anförts till stöd för den gjorda framställningen
kunna tillstyrka, att Treutiger erhölle befrielse från den honom
ådömda skadeståndsskyldigheten. Med hänsyn till föreliggande omständigheter
och den relativt ringa avlöning, Treutiger ägde uppbära, ifrågasatte
statskontoret huruvida icke betalningsskyldigheten borde därvid helt eftergivas.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att
kronan helt avstår från sin fordran hos Treutiger på grund av omförmälda
domstolsutslag.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maji måtte föreslå riksdagen medgiva,

att korpralen Karl Gustaf Treutiger må befrias från den
honom jämlikt regementskrigsrättens vid förutvarande fälttelegrafkåren
utslag den 12 mars 1937 åliggande skyldighet att till
kronan utgiva 556 kronor 15 öre.

3:o.

Vid Norrlands trängkår tjänstgörande värnpliktige vice korpralen nr 1720
45/1932 Johan Peder Gerhard Nils Dyrssen framförde den 11 september
1935 i tjänsteärende en kronan tillhörig personautomobil å landsvägen
mellan Sundsvall och Sollefteå. Under färden förlorade Dyrssen i en kurva
herraväldet över automobilen, vilken till följd därav lämnade vägbanan och
välte över ända, därvid bilen tillfogades vissa skador.

I anledning härav ställdes Dyrssen av vederbörande åklagare under åtal

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö6.

vid Norrlands trängkårs krigsrätt under yrkande, att Dyrssen måtte fällas
till ansvar för det han genom vårdslöshet vållat dikeskörningen samt förpliktas
ersätta kronan den beräknade kostnaden för automobilens iståndsättande,
360 kronor.

I målet har Dyrssen gjort gällande, att automobilens fotbroms- och gaspedaler
varit placerade alltför nära varandra, varför Dyrssen, som icke varit
van framföra ifrågavarande automobiltyp och vid tillfället varit iklädd grova
marschskodon, vid försöken till inbromsning i kurvan kommit att nedtrycka
jämväl gaspedalen.

Krigsrätten meddelade utslag den 20 september 1935, därvid krigsrätten,
enär ifrågavarande händelse ansåges hava inträffat till följd av att Dyrssen
i kurvan hållit högre hastighet än förhållandena medgivit samt Dyrsen förty
vore förvunnen till vårdslöshet i tjänsten, prövade rättvist att, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten, döma Dyrssen att undergå disciplinstraff av
vaktarrest i två dagar. Härjämte förpliktade krigsrätten Dyrssen, bland annat,
att såsom ersättning för skadorna å automobilen till kronan utgiva 360
kronor med rätt för Dyrssen att, därest automobilens iståndsättande i verkligheten
komme att understiga det sålunda beräknade beloppet, mot kronan
göra gällande anspråk på gottgörelse för vad Dyrssen erlagt utöver den
verkliga kostnaden.

Genom utslag den 4 februari 1936 fann krigshovrätten, varest Dyrssen
anfört besvär över krigsrättens utslag med yrkande tillika örn målets återförvisning
för vittnesförhörs anställande, ej skäl vare sig att bifalla sistnämnda
yrkande eller att göra ändring i överklagade utslaget. Jämlikt 30
kap. 6 § rättegångsbalken ägde Dyrssen ej fullfölja talan mot krigshovrättens
utslag.

Sedermera har Dyrssen i underdånighet sökt tillstånd till talans fullföljande
och i samband därmed ingivit underdåniga besvär. Ansökningen
blev emellertid lämnad utan bifall och besvären till följd därav icke upptagna
till prövning.

I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 15 oktober 1937, har
Dyrssen anhållit att bliva befriad från utgivande av det honom jämlikt krigshovrättens
utslag ådömda skadeståndet. Till stöd för ansökningen har Dyrssen
framhållit, att han saknade egen inkomst och att han nödgats sätta sig i skuld
för bedrivande av nyligen avslutade studier vid lantbruksinstitut.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att kostnaderna för reparation av
skadorna å automobilen uppgått till 358 kronor 3 öre.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava i gemensamt utlåtande
den 9 november 1937 anfört, bland annat, följande.

Att döma av det Dyrssen ådömda straffet synes den av Dyrssen visade
vårdslösheten icke kunna anses hava varit av grov beskaffenhet. Därest
kronan hållit den av Dyrssen förda automobilen vagnskadeförsäkrad, skulle
den kronan förorsakade skadan hava ersatts av försäkringsgivaren utan
rätt för denne att regressvis hålla sig till Dyrssen, som alltså för sådan
händelse skulle hava undgått att ersätta nu ifrågavarande skador.

6

Departements''

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

-Nu angivna förhållande synes departementen innefatta ett i och för sig
vägande billigketsskäl till förmån för att Dyrssen befrias från sin ersättningsskyldighet
till kronan. För ett dylikt efterskänkande synes emellertid
erfordras riksdagens samtycke.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde departementen, att
Kungl. Maj.t måtte avlåta proposition till riksdagen angående efterskänkande
av kronans ifrågavarande fordran, 358 kronor 3 öre.

Statskontoret har i utlåtande den 16 december 1937 funnit vad i ärendet
anförts utgöra tillräckliga skäl för efterskänkande av statsverkets ifrågavarande
fordran hos Dyrssen. Ämbetsverket tillstyrkte förty, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen, att kronans fordran finge efterskänkas.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att
kronan avstår från sin fordran hos Dyrssen på grund av omförmälda domstolsutslag.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige vicekorpralen Johan Peder Gerhard Nils
Dyrssen må befrias från den honom jämlikt krigshovrättens
utslag den 4 februari 1936 åliggande skyldighet att till kronan
utgiva 358 kronor 3 öre.

4:o.

Den 1 september 1936 framförde vid Gotlands artillerikår tjänstgörande
värnpliktige nr 246 15/1935 Gösta Elis Velin i tjänsteärende en kronan
tillhörig lastautomobil å allmänna landsvägen genom Boge socken. Därvid
kom bilen vid passerandet av en kurva i svängning med påföljd att den
lämnade vägen och välte omkull i landsvägsdiket, varvid skador tillfogades
såväl bilen som å densamma lastad materiel.

Sedan saken hänskjutits till artillerikårens krigsrätt för undersökning
rörande skadans uppkomst, yrkades av vederbörande åklagare, som förmenade,
att Velin genom att hava vid tillfället ökat farten måste anses hava
varit vållande till de uppkomna skadorna, åläggande för denne att till kronan
utgiva ersättning för desamma med 864 kronor 12 öre.

Genom utslag den 9 oktober 1936 fann krigsrätten, enär omständigheterna
i målet gåve anledning antaga, att Velin icke varit vållande till den olyckshändelse,
varigenom ifrågavarande skador uppkommit, åklagarens skadeståndsyrkande
icke kunna bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens ombudsman enligt uppdrag av
ämbetsverkets intendentsdepartement anfört besvär över krigsrättens utslag,
yttrade i utslag den 23 mars 1937, att i målet finge anses ådagalagt, att
Velin vid ifrågavarande tillfälle underlåtit att iakttaga den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna,
samt härigenom vållat att automobilen och därå forslad, kronan tillhörig
materiel skadats. Då Velin på grund härav ådragit sig skyldighet att ersätta
kronan ifrågavarande skador, prövade krigshovrätten, med ändring av överklagade
utslaget, lagligt förplikta Velin att såsom ersättning för samma skador

Kungl. Majda proposition nr 156. 7

till kronan utgiva i sådant hänseende fordrade beloppet 864 kronor 12 öre.
Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Velin ej fullfölja talan mot krigshovrättens
utslag.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 23 april 1937, bar
Velin anhållit att av nåd bliva befriad från utgivande av den honom jämlikt
krigshovrättens utslag ådömda skadeersättningen.

I utlåtande i ärendet den 14 juli 1937 hava arméförvaltningens intendentur -och civila departement anfört, att det av handlingarna i målet syntes framgå,
att Velin icke ådagalagt grov vårdslöshet vid framförandet av automobilen.
Därest automobilen varit försäkrad, skulle kostnaderna för reparation av
densamma med all sannolikhet hava gäldats av vederbörande försäkringsgivare.
Med hänsyn härtill och då Velin såsom värnpliktig blivit kommenderad
att utföra ifrågavarande körning, för vilken han icke åtnjutit särskild
ersättning, ehuru han därvid nödgats ikläda sig viss risk, ansåge sig departementen
böra tillstyrka framställning till riksdagen örn befrielse för Velin
från erläggande av det utdömda beloppet.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den 16 december 1937 under erinran
örn Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj 1937 i anledning av riksdagens skrivelse
nr 247/1937 i fråga örn befrielse för furiren K. Å. Andersson från viss
betalningsskyldighet, vilket ärende syntes statskontoret i väsentliga delar
likartat med det nu förevarande, tillstyrkt, att Kungl. Majit måtte i proposition
till riksdagen föreslå, att kronans fordran hos Velin måtte efterskänkas.

I anslutning till vad myndigheterna sålunda anfört finner jag mig böra
tillstyrka, att Velin befrias från honom enligt krigshovrättens förenämnda
utslag den 23 mars 1937 åliggande ersättningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige Gösta Elis Velin må befrias från den honom
jämlikt krigshovrättens utslag den 23 mars 1937 åliggande
skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med 864 kronor
12 öre.

5:o.

Vice korpralen vid signalregementet nr 9/4 Bengt Lars Anders Nordström
tjänstgjorde under den hösten 1937 i trakten av Västervik anordnade
arméfälttjänstövningen såsom befälhavare för en halv stationsbilgrupp, bestående
av en kronan tillhörig lastautomobil jämte förare. Vid ett tillfälle,
då föraren lämnat lastautomobilen parkerad omedelbart bakom ett annat av
de i övningarna deltagande fordonen, hade Nordström, som icke varit körkunnig,
från vänster sida — den högra dörren hade varit låst — stigit in i
den vänsterstyrda automobilens förarhytt. Han råkade därvid av misstag
trampa ned motorns startpedal, som var placerad i förarhyttens golv omedelbart
innanför vänstra dörren, med påföljd att automobilen sattes i rörelse
framåt och tornade emot det framförstående fordonet, därvid lastautomobilens
kylare skadades.

Sedan frågan om ersättning för de å lastautomobilen uppkomna skadorna

Demart erno lische
fen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departements chefen.

gjorts till föremål för handläggning vid signalregementets krigsrätt, yrkade
vederbörande åklagare, att Nordström, som vid ifrågavarande tillfälle måste
anses hava gjort sig skyldig till oaktsamhet, måste förpliktas ersätta kronan
kostnaderna för lastutomobilens iståndsättande med 181 kronor 40 öre.

Genom utslag den 27 september 1937 fann krigsrätten med avseende å
vad i målet blivit upplyst rörande de förhållanden, under vilka den ifrågavarande
händelsen ägt rum, Nordström icke vara vållande till den å lastautomobilen
uppkomna skadan och blev förty den i målet mot Nordström
förda ersättningstalan av krigsrätten ogillad.

Genom utslag den 21 december 1937 fann emellertid krigshovrätten, varest
vederbörande åklagare anfört besvär över krigsrättens utslag, av handlingarna
framgå, att Nordström vid ifrågavarande tillfälle förfarit oaktsamt och
att han vid sådant förhållande måste anses hava ådragit sig skyldighet att
ersätta kronan kostnaderna för ifrågavarande skada. Krigshovrätten prövade
förty, med ändring av krigsrättens utslag, lagligt förplikta Nordström att till
kronan utgiva ersättning med det fordrade och utan anmärkning lämnade
beloppet, 181 kronor 40 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken
ägde Nordström ej fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Uti en av arméförvaltningens civila departement, jämte såväl eget yttrande
som yttrande av chefen för signalregementet, den 25 januari 1938
överlämnad skrift har Nordström anhållit att bliva befriad från utgivande
av det honom jämlikt krigshovrättens utslag ådömda skadeståndsbeloppet.

Chefen för signalregementet har i förenämnda yttrande tillstyrkt bifall till
ansökningen.

Arméförvaltningens civila departement har anfört, att departementet med
hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ansåge billighetsskäl tala
för att Nordström befriades från ifrågavarande ersättningsskyldighet till
kronan.

Statskontoret har i utlåtande den 2 februari 1938 framhållit, att jämlikt
krigshovrättens utslag uppsåt eller grov vårdslöshet icke legat Nordström
till last vid ifrågavarande tillfälle. Därest lastautomobilen varit skadeförsäkrad,
skulle försäkringsgivaren fått i sista hand svara för de genom
olyckshändelsen uppkomna kostnaderna. Med hänsyn därtill och till i övrigt
förekomna omständigheter tillstyrkte statskontoret, att Kungl. Majit måtte i
proposition till riksdagen föreslå, att kronans fordran hos Nordström finge
efterskänkas.

I anslutning till vad mymdigheterna sålunda anfört finner jag mig böra
tillstyrka, att Nordström befrias från honom enligt krigshovrättens förenämnda
utslag åliggande ersättningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vicekorpralen Bengt Lars Anders Nordström må befrias
från den’honom jämlikt krigshovrättens utslag den 21 december
1937 åliggande skyldighet att till kronan utgiva 181 kronor
40 öre.

9

Kungl. Majis proposition nr 156.

6:o.

Den 29 augusti 1936 framförde dåvarande volontären vid Karlsborgs artilleriregemente,
numera furiren i Karlsborgs luftvärnsregemente nr 30/4
Thord Edvin S v a 1 e f e 11 i tjänsteärende en kronan tillhörig lastautomobil
å allmänna vägen Norehoff—Nässja inom Örberga socken. Då
Svalefelt därvid i en kurva icke kunnat hålla bilen kvar på vägbanan, kom

bilen ut på högra vägkanten och välte med påföljd att hilen och å densamma
transporterat manskap tillfogades skada.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att automobilen bland annat på grund
av sin storlek och belastning vid tillfället varit förhållandevis svår att manövrera,
att vägen i kurvan icke varit på ett tillfredsställande sätt anordnad, till
följd varav god förfarenhet i att föra automobil varit av nöden vid tillfället,
samt att Svalefelt varit att anse högst såsom en medelgod bilförare.

Sedan Svalefelt av allmän åklagare ställts under åtal vid Aska, Dals och
Bobergs häradsrätt för det han vid ifrågavarande tillfälle icke iakttagit behörig
omsorg och varsamhet, blev Svalefelt genom utslag den 1 december
1936 på anförda skäl av häradsrätten befriad från åtalet.

Göta hovrätt, dit åtalet fullföljts, prövade genom utslag den 23 mars 1937,
enär av utredningen i målet framginge, att Svalefelt vid ifrågavarande tillfälle
icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall
betingats av omständigheterna, lagligt att, med upphävande av överklagade
utslaget, döma Svalefelt för vad han salunda latit komma sig till last
jämlikt 2 och 16 §§ vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 att till kronan utgiva
tio dagsböter, envar örn två kronor. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken
ägde Svalefelt ej fullfölja talan mot hovrättens utslag.

Sedan vederbörande krigsfiskal vid regementskrigsrätten vid Karlsborgs
artilleriregemente, där undersökningsmål anhängiggjorts rörande de omständigheter,
varunder den ifrågavarande automobilen skadats, yrkat, att Svalefelt
måtte förpliktas till kronan utgiva ersättning för skadorna å automobilen
med 600 kronor, fann krigsrätten genom utslag den 30 juni 1937 sådana förhållanden
ej föreligga, att Svalefelt kunde kännas skyldig att till kronan såsom
ägare av bilen utgiva ersättning för de skador, som i följd av kullkörningen
tillfogats densamma, varför den i målet mot Svalefelt förda ersättningstalan
ej kunde av krigsrätten bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens ombudsman enligt uppdrag av
ämbetsverkets tygdepartement anfört besvär över krigsrättens utslag, yttrade
i utslag den 25 januari 1938, att i målet finge anses adagalagt, att Svalefelt
vid ifrågavarande tillfälle underlåtit att iakttaga den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, samt därigenom
vållat att automobilen skadats. Da Svalefelt pa grund däiav adiagit
sig skyldighet att ersätta kronan ifrågavarande skador, prövade krigshovrätten,
med ändring av överklagade utslaget, lagligt förplikta Svalefelt att såsom ersättning
för samma skador till kronan utgiva i sådant hänseende fordrade
beloppet 600 kronor. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Svalefelt icke
fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 156.

Sfi!) 38

2

10

Kungl. Maj:ts preposition nr 136.

Departements chefen.

I en av inspektören för artilleriet, jämte såväl eget yttrande som yttrande
av chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente, den IG februari 1938 överlämnad
skrift, dagtecknad den 14 i samma månad, har Svanfelt anhållit att bliva
befriad från den honom jämlikt krigshovrättens utslag ådömda skadeersättningen.

Chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente har i förenämnda yttrande uttalat,
att av föreliggande handlingar syntes framgå, att Svanfelt icke gjort
sig skyldig till att genom grov vårdslöshet hava riskerat vare sig eget och
andras liv eller honom anförtrodd materiel. Det syntes därför sannolikt att

därest skadorna vållats å enskild person tillhörigt motorfordon, som varit
försäkrat försäkringsgivaren varit skyldig att utan regressrätt mot föraren
utgiva ersättning för skadorna å bilen. Då föraren av ett staten tillhörigt
motorfordon i avseende pa ekonomisk ansvarighet icke borde vara ogynnsammare
ställd än föraren av ett dylikt fordon, tillhörigt enskild person, finge
regementschef en tillstyrka, att staten vidkändes kostnaderna för ifrågavarande
av sökanden vållade skada.

Inspektör en för artilleriet har i sitt yttrande tillstyrkt Svalefelts ansökning
på av regementschefen anförda skäl.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava i utlåtande den 18
februari 1938 uttalat, att de ansåge sig nied hänsyn till omständigheterna böra,
i likhet med chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente, tillstyrka, att Svalefelt
helt befriades från den honom ålagda ersättningsskyldigheten.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den 23 februari 1938 under erinran
örn tidigare likartade fall uttalat, att ämbetsverket med hänsyn till i ärendet
förekommande omständigheter tillstyrkte, att Kungl. Majit måtte i proposition
till riksdagen föreslå, att kronans fordran hos Svanfelt måtte efter
skänkas.

I anslutning till vad myndigheterna sålunda anfört finner jag mig böra. tillstyrka,
att Svanfelt befrias från honom enligt krigshovrättens förenämnda
utslag åliggande ersättningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att furillen Thord Edvin Svanfelt må befrias från den honom
jämlikt krigshovrättens utslag den 25 januari 1938 åliggande
skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med 600 kronor.

Yad departementschefen under punkterna l:o--6:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten bifalla
samt förordnar, att proposition av elen lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl-Axel Block.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.