Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Proposition 1948:151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1

Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utgivande
av livränta till T. A. B. Johansson m. fl.;
given Stockholms slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt.

I det följande framlägger jag tre ärenden, beträffande vilka ersättning
jämlikt militärersättningsförordningen av formella skäl icke kunnat medgivas

]—469 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 151.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

men där likväl sådan ersättning av billighetsskäl synes mig böra tillerkännas
vederbörande. Vidare upptager jag till behandling ett ärende om
utgivande av livränta i annan ordning.

l:o.

Under övning med Höganäs befälsutbildningsförenings ungdomsavdelning
natten mellan den 25 och den 26 april 1943 skadades studeranden Torsten Arvid
Bengt Johansson, född den 21 juli 1928, av ett löst skott i ena ögat med påföljd
att detta sedermera måste bortopereras.

De närmare omständigheterna vid olyckan voro följande.

Johansson var vid olyckstillfället avdelad såsom spejare men hade dömts
ur striden, varvid han lagt sig ned i ett vägdike. En övningsgrupp framryckte
därefter under avlossande av lösa skott över det dike där Johansson låg. På
grund av rådande mörker kom därvid en av de framryckande att lossa ett
skott mot Johansson på nära håll. Träflisor från skottet träffade honom i
vänstra ögat.

Omedelbart efter olyckan verkställd undersökning gav vid handen, att ren
olyckshändelse måste anses föreligga.

Efter vård å ögonkliniken vid Lunds lasarett, där kostnaderna erlades av
befälsutbildningsföreningen, syntes Johansson icke få något men efter olyckshändelsen.
I slutet av år 1945 inträffade emellertid en så allvarlig försämring att
det skadade ögat måste bortopereras. Enligt intyg från lasarettets ögonklinik
var försämringen en direkt följd av olyckshändelsen.

Sedan Johansson hos Höganäs befälsutbildningsförening begärt ersättning
för den ådragna skadan, har föreningen i skrivelse den 16 maj 1947, under
förmälan att föreningen saknar tillgångar för att kunna tillmötesgå Johanssons
begäran, hos Kungl. Maj:t hemställt, att kronan måtte utgiva ersättning till
Johansson på grund av skadan. Föreningen har härvid framhållit att, därest
nuvarande bestämmelser i militärersättningsförordningen varit gällande vid
tidpunkten för olycksfallet, Johansson torde varit berättigad till ersättning
från riksförsäkringsanstalten.

Försvarets civilförvaltning har i ärendet inhämtat riksförsäkringsanstaltens
yttrande, vari uttalas att, enligt anstaltens mening, i förevarande fall bör tilllämpas
stadgandet i 1 § 2 stycket förordningen den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt
dess lydelse intill den 1 juli 1944. Enligt detta stadgande ägde Kungl. Maj:t,
där förhållandena ansågos böra därtill föranleda, besluta om ersättning till
vederbörande i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna i militärersättningsförordningen.
Anstalten har hänvisat till att Kungl. Maj:t i liknande
fall på av anstalten gjord framställning funnit gott medgiva att ersättning
finge utgå. Beträffande arten och storleken av den ersättning, som i överensstämmelse
med grunderna i militärersättningsförordningen skulle kunna
utgå till Johansson, har riksförsäkringsanstalten, efter angivande av grunderna
för beräkningen, anfört bland annat följande.

3

Kungl. May.ts proposition nr 151.

Sjukpenning synes böra utgå till Johansson med 2 kronor 50 öre för dag
för tiden 27 april—22 maj 1943 och 8 december 1945—4 januari 1946. Jämlikt
10 8 militärersättningsförordningen skall emellertid å sjukpenningen för tiden
27 april—22 maj 1943 och 8—22 december 1945, då Johansson vant intagen
å Lunds lasarett, till täckande av vårdkostnaden avdragas 75 ore för dag.

Enär Johansson från Höganäs stads erkända sjukkassa erhållit sjukpenning
med en krona för dag för tiden 11 december 1945—4 januari 1946, bor ifrågavarande
belopp avdragas från den sjukpenning, som kan komma att tillerkännas
honom enligt grunderna för militärersättningsförordningen.

För tiden 23 maj 1943—7 december 1945 torde livränta bora utgå efter
en invaliditetsgrad av 12 % eller med 280 kronor för år samt för tiden från
och med den 5 januari 1946 under Johanssons återstående livstid efter en
invaliditetsgrad av 25 % eller med 583 kronor 34 öre jämte ersattmngstillagg
från och med den 1 juli 1946 med 246 kronor for år jämlikt 4 § förordningen
den 29 juni 1946 angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. m. j +;n

Därjämte synes ersättning böra utgå för poliklimsk behandling med tillhopa
60 kronor, för ögonproteser med sammanlagt 60 kronor samt ior resor
mellan Höganäs och Lund med tillhopa 204 kronor 60 öre. , .

Slutligen torde livräntetillägg för förnyelse av ogonprotes bora utgå från
och med den 9 maj 1947 med 28 kronor för år.

Civilförvaltningen har i yttrande den 2 januari 1948 anslutit sig till vad nksförsäkringsanstalten
i ärendet anfört samt tillstyrkt, att ersättning medgives
Johansson med av anstalten föreslagna belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 30 januari 1948 i likhet med civilförvaltningen
biträtt vad riksförsäkringsanstalten anfört i ärendet. Enligt statskontorets
mening borde emellertid ersättningsfrågan avgöras under riksdagens
medverkan.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna finner jag, att Johansson
bör beredas ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen. Av
Johansson från Höganäs stads erkända sjukkassa uppburen sjukpenning torde
med hänsyn till dess ringa belopp av praktiska skäl härvid icke böra avdragas.
Då det kan anses i viss mån tveksamt, huruvida deltagandet i den
ifrågavarande övningen är att betrakta såsom militärtjänstgöring enligt militärersättningsförordningen
i dess vid tiden för olyckshändelsen gällande
lydelse, synes riksdagens medgivande böra utverkas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att på grund av förutnämnda olycksfall må till Torsten Arvid
Bengt Johansson från anslaget till bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas
ersättning enligt grunderna i inilitärersättningsföi ordningen.

2:o.

Trädgårdsmästaren Johan Nordell, Ange, född den 8 november 1900, var
under tiden 17 februari—16 april 1942 inkallad till beredskapstjänstgöring vid

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Jämtlands fältjägarregemente. Under militärtjänstgöringen besvärades Nordell
av hosta och nattsvett varför han vid två olika tillfällen sjukanmälde sig.
Vederbörande läkare ansåg dock icke Nordells sjukdom vara av sådan art
att den föranledde sjukskrivning. Då Nordells tillstånd efter beredskapstjänstgöringens
slut icke förbättrades, besökte han i juli 1942 vederbörande provinsialläkare
och remitterades i augusti samma år till centraldispensär för
röntgenundersökning utan att därvid någon sjukdom kunde påvisas. Den 23
september 1942 insjuknade Nordell med hög feber och intogs på Sundsvalls
lasarett där han vårdades för septisk höftleds- och knäledsinflammation till
den 22 juni 1943. I december 1943 vårdades han ånyo på lasarettet 14 dagar
för septisk ledinflammation och sockersjuka.

Då Nordell genom ledinflammationen erhöll kvarstående, betydande invaliditet,
ingav han i november 1943 framställning om ersättning jämlikt militärersättningsförordningen.
Genom beslut den 12 maj 1944 förklarade emellertid
riksförsäkringsanstalten, att Nordells framställning om ersättning icke
kunde bifallas, enär militärtjänstgöringen icke skäligen kunde antagas ha
väsentligen bidragit till sjukdomarna. Sedan Nordell anfört besvär över anstaltens
beslut, fann försäkringsrådet genom utslag den 9 januari 1945 ej
skäl göra ändring i överklagade beslutet.

I skrivelse den 7 maj 1947 har Nordell hemställt om ersättning enligt militärersättningsförordningens
grunder. Nordell har framhållit, att han visserligen
redan vid inställelsen till militärtjänstgöringen var besvärad av en grundlig
förkylning men att hans hälsotillstånd under militärtjänstgöringen försämrades
därigenom att han icke erhöll den vård som hans sjukdomstillstånd bort
föranleda. Till stöd för sin framställning har Nordell åberopat bland annat ett
av regementsläkaren vid Jämtlands fältjägarregemente i samband med anmälan
till riksförsäkringsanstalten avgivet intyg av den 18 november 1943
av innehåll att det syntes sannolikt att militärtjänsten väsentligen bidragit till
uppkomsten av Nordells ledsjukdom.

Riksförsäkringsanstalten har i ett den 16 maj 1947 avgivet utlåtande anfört
bland annat, att anstaltens beslut den 12 maj 1944 grundats på ett yttrande
av anstaltens överläkare, professorn A. Troell.

Försvarets sjukvårdsförvaltning, som i ärendet införskaffat utlåtande från
medlemmen av sitt vetenskapliga råd, medicine doktorn H. Malmros, har i
yttrande den 18 juni 1947 förklarat sig anse, att militärtjänsten skäligen kan
antagas ha bidragit till sjukdomens svårartade utveckling och med anledning
därav föreslagit, att Nordell måtte tillerkännas ersättning med belopp, motsvarande
ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Försäkringsrådet har i ett den 23 januari 1948 dagtecknat utlåtande framhållit
bland annat följande. Före meddelandet av sitt utslag den 9 januari 1945
hade försäkringsrådet inhämtat utlåtande av sin medicinskt sakkunnige, docenten
Alf Westergren. Sedan rådet anmodat riksförsäkringsanstalten att meddela
beslut, huruvida ersättning till Nordell skulle kunna utgivas med stöd
av kungl. brevet den 20 juni 1947 angående prövning av vissa ärenden rörande

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ersättning i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, hade
anstalten i beslut den 5 december 1947 funnit ersättning med stöd av nämnda
brev icke kunna tillerkännas Nordell. Efter granskning av riksförsäkringsanstaltens
handlingar hade försäkringsrådet, som ånyo infordrat utlåtande av
Westergren, icke funnit skäl vidtaga någon åtgärd i ärendet. Försäkringsrådet
hemställde, att Nordells ansökan icke måtte föranleda någon Kungl. Maj.ts
vidare åtgärd.

I ett vid försäkringsrådets utlåtande fogat yttrande av docenten Westergren,
dagtecknat den 13 januari 1948, har denne anfört: »Sedan nu fråga
uppkommit huruvida ersättning skulle kunna utgå jämligt K. B. 1947, kan
anföras, att rent medicinskt sett avslagsbedömandet icke kan anses tveksamt.
Då däremot en viss del av sjukdomsutvecklingen torde försiggått under mil. tj.
kan från övervägande formell synpunkt ett visst fog för ersättning enligt K. B.
1947 föreligga.»

Departementschefen. Under hänvisning till försvarets sjukvårdsförvaltnings
uttalande, att militärtjänsten skäligen kan antagas ha bidragit till den svårartade
utvecklingen av Nordells sjukdom, finner jag billighetsskäl tala för att
Nordell tillerkännes den ersättning, vartill han skulle varit berättigad, därest
militärersättningsförordningen varit tillämplig.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, må till Johan Nordell
utbetalas den ersättning, som på grund av ifrågavarande sjukdomar
skulle ha tillkommit honom, därest militärersättningsförordningen
i förevarande fall varit tillämplig.

3:o.

Värnpliktige Erik Gösta Lennart Rydberg avled den 4 april 1947 till följd
av lungtuberkulos som han ådragit sig under militärtjänstgöring. Den avlidnes
änka Nanny Sofia Maria Rydberg, född Hedlund, har i skrivelse den
6 oktober 1947 anhållit att utan hinder av viss bestämmelse i 1927 års militärersättningsförordning
bliva tillerkänd livränta enligt förordningen.

För änkas rätt till livränta enligt militärersättningsförordningen förutsättes,
att äktenskapet slutits innan sjukdomen yppades. I detta fall upptäcktes
sjukdomen, såvitt framgår av handlingarna, i slutet av mars eller
början av april 1945 och äktenskapet ingicks först den 18 maj 1946. Sökanden
har emellertid anfört, att hon och den avlidne ingått trolovning den 23
juni 1944 och uttagit lysning första gången den 11 mars 1945 samt att vigseln
varit bestämd att äga rum den 19 maj 1945 men på grund av att sjuk -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

domen kommit emellan måst uppskjutas. Av tillgängliga utdrag av lysningsoch
vigselbok framgår, att lysning blivit kungjord den 11, 18 och 25 mars
1945 men icke avslutats med vigsel samt att lysning sedermera blivit ånyo
kungjord den 14, 21 och 28 april 1946, varefter vigsel ägt rum den 18 maj 1946.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 24 oktober 1947 under hänvisning
till tidigare liknande fall tillstyrkt framställningen och anfört att,
därest äktenskapet ingåtts innan sjukdomen yppades, sökanden skulle ha tillerkänts
en årlig livränta att utgå från och med dagen efter dödsfallet så
länge hon levde ogift med 600 kronor och provisoriskt tillägg från och med
den 1 juli 1946 med 369 kronor för år jämte intill utgången av år 1948 dyrtidstillägg
med 40 % å såväl livräntan som det provisoriska tillägget.

Statskontoret har i utlåtande den 16 december 1947 likaledes tillstyrkt livränta
åt sökanden som om militärersättningsförordningen varit tillämplig.

Departementschefen. I likhet med de hörda myndigheterna förordar jag,
att sökanden erhåller ersättning av statsmedel med belopp motsvarande vad
som skulle ha utgått, därest äktenskapet slutits innan sjukdomen yppades.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Nanny Sofia Maria Rydberg må, så länge hon lever
ogift, från anslaget till bidrag till ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning,
som med tillämpning av militärersättningsförordningen
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när hennes numera avlidne
man befanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne.

4:o.

Under en av försvarsstabens förströelsedetalj den 15 januari 1943 anordnad
filmförevisning i en ordenslokal i Södra Möckleby på Öland fattade
filmen i projektionsapparaten eld med påföljd att eldsvåda utbröt, varvid
brädgårdsarbetaren O. T. Jonsson blev innebränd samt visst Jonsson och tidningsförsäljaren
E. O. E. Andersson tillhörigt lösöre förstördes.

I anledning av det inträffade anställde vederbörande krigsfiskal vid krigsrätt
åtal mot chefen för fältfilmsavdelningen vid försvarsstabens förströelsedetalj,
värnpliktige nr 2147—45—35 L. O. A. Helling och fältbiografmaskinisten,
värnpliktige nr 3398—45—39 A. L. Karlefur, vilka på grund av kommendering
anordnat filmförevisningen. Den avlidne Jonssons moder, änkan
Elina Olofsson, född år 1866 och ensam dödsbodelägare efter Jonsson, samt
Andersson framställde i målet yrkande mot Helling och Karlefur med anspråk
på skadestånd, Elina Olofsson med livränta av 50 kronor för månad
och 1 265 kronor för Jonsson tillhörigt vid branden förstört lösöre samt Andersson
med 3 284 kronor för honom tillhörig lösegendom, som förstörts vid
branden.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I utslag den 11 december 1943 fann krigsrätten, att det icke kunde anses
styrkt, att Helling eller Karlefur gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten
i de hänseenden krigsfiskalen lagt dem till last, och ogillade såväl krigsfiskalens
som Elina Olofssons och Anderssons i målet förda talan. Krigshovrätten,
där krigsfiskalen, Elina Olofsson och Andersson besvärat sig, yttrade
i utslag den 24 november 1944, att av utredningen i målet visserligen måste
anses framgå, att vid ifrågakomna av försvarsstabens förströelsedetalj anordnade
filmförevisning icke iakttagits i förordningen den 3 juni 1932 med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning i säkerhetssyfte meddelade
föreskrifter om bland annat projektionsapparats beskaffenhet och platsen
för sådan apparats uppställande i biograflokal och att detta varit anledningen
till eldsvådan. Enär åsidosättandet av berörda säkerhetsföreskriftei
likväl med hänsyn till vad i målet upplysts — särskilt till det förhållandet
att Helling och Karlefur såsom värnpliktiga kommenderats till sina befattningar
vid fältfilmsverksamheten utan att ha vederbörligen instruerats om
den med filmförevisningar förenade brandrisken och angående innehållet i
förenämnda till förhindrande därav utfärdade förordning — skäligen icke
borde tillvitas Helling och Karlefur såsom tjänsteförsummelse av beskaffenhet
att för dem medföra ansvar eller ersättningsskyldighet, prövade krigshovrätten
rättvist fastställa det slut krigsrättens utslag innehölle.

Kungl. Maj:t har enligt utslag den 5 november 1945 ej funnit skäl göra ändring
i krigshovrättens utslag.

I skrivelse den 30 september 1946 ha Elina Olofsson och Andersson framställt
krav mot kronan i anledning av branden och därvid yrkat ersättning
med enahanda belopp som i rättegången.

I anledning av ifrågavarande framställning ha försvarets civilförvaltning
och arméförvaltningen (intendenturavdelningen) i skrivelse den 28 november
1947 anmält att ämbetsverken — i likhet med försvarets skaderegleringsnämnd
som avgivit yttrande i ärendet — anse att ifrågavarande brand uppkommit
på sådant sätt, att kronan torde vara skyldig ersätta därvid uppkomna
skador. Ämbetsverken, som icke funnit skäl till erinran mot storleken av de
yrkade skadeståndsbeloj^pen, ha därför hemställt att Kungl. Maj:t måtte medgiva
att såsom ersättning i förevarande avseende må tillerkännas Elina Olofsson
dels 1 265 kronor för förstört lösöre, dels livsvarig livränta med 50 kronor
för månad samt Andersson 3 284 kronor för förstört lösöre.

Genom beslut den 19 december 1947 har Kungl. Maj:t medgivit, att till
Elina Olofsson finge utbetalas ett belopp av 1 265 kronor för förstört lösöre
ävensom ersättning i form av livränta med 50 kronor för manad räknat från
och med den 16 januari 1943 till och med den 30 juni 1948 samt till Andersson
ett belopp av 3 284 kronor för förstört lösöre. Härjämte förklarade Kungl.
Maj:t Sig vilja framdeles meddela beslut rörande frågan om livränta till
Elina Olofsson för tiden efter den 1 juli 1948.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna finner jag, att kronan

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 151.

bör utgiva särskild ersättning till den genom ifrågavarande olyckshändelse
omkomne Jonssons moder. Av riksdagen bör utverkas medgivande att ersättningen
må gäldas av anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
På sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å
ersättningsbelopp icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som enligt
gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att på grund av förutnämnda olyckshändelse må till änkan
Elina Olofsson från och med den 1 juli 1948 från anslaget till
pensioner och understöd m. m. utbetalas årlig livränta med 600
kronor med iakttagande att å den sålunda bestämda livräntan
icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande
bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—4:o hemställt, förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga fill detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta af Sandeberg.

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.