Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1962

Proposition 1962:138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1962

1

Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 11 december 1959 (nr 575) med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, m. m.; given Stockholms slott
den 16 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av
2 och 4 §§ förordningen den It december 1959 (nr 575) med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag i syfte att ernå större likformighet beträffande
tillämpningen av den sedan april 1960 gällande regleringen av
bilhandelns betalningsvillkor. Förslaget innebär, att ett i princip enhetligt
kontrollsystem införes för hela bilhandeln efter mönster av vad som härvidlag
gäller för sådana bilhandlare, som förbundit sig att iakttaga regleringen
genom att biträda en av Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse mellan
kommerskollegium och vederbörande branschorganisation. Kommerskollegium
föreslås bli tillsynsmyndighet beträffande efterlevnaden av regleringen
i hela dess omfattning och utrustas med härför erforderliga granskningsbefogenheter.

1 liihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 138

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1962

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 11
december 1959 (nr 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 11 december 1959
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Säljare må---månader (k r e d

i t t i d).

Kontantinsatsen må —----eko nomisk

intressegemenskap.

Har avtalats---— i kontantin satsen.

Kredittiden räknas —--av säl jaren.

När särskilda skäl därtill äro, må
kommerskollegium medgiva undantag
från stadgandena i denna paragraf.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil
i strid mot föreskrifterna i 2 §, skall
böta en tiondedel av bilens värde,
dock lägst 500 kronor och högst 2 000
kronor.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

1 m om. Säljare må----må nader

(kredittid).

Kontantinsatsen må-------eko nomisk

intressegemenskap.

Har avtalats----i kontantin satsen.

t

Kredittiden räknas ----av säl jaren.

2 mom. Efterlevnaden av stadgandena
i 1 mom. skall stå under tillsyn
av kommerskollegium, som, när
särskilda skäl därtill äro, må medgiva
undantag från dessa stadganden.

Kommerskollegium äger genom
auktoriserad revisor eller annan härför
skickad person kontrollera, att
säljaren ställt sig föreskrifterna i 1
mom. till efterrättelse. Efterkommes
icke anmaning att lämna för sådan
kontroll erforderlig uppgift, må
kommerskollegium förelägga säljaren
lämpligt vite.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil

1 strid mot föreskrifterna i 2 § 1 mom.,
skall böta en tiondedel av bilens värde,
dock lägst 500 kronor och högst

2 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1962

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring av föreskrifterna
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
samt anför därvid följande.

Sedan den 1 april 1960 gäller viss reglering av betalningsvillkoren inom
den yrkesmässiga bilhandeln. Bestämmelser härom finns intagna i föiordningen
den 11 december 1959 (nr 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar. Enligt denna förordning
må säljare inte utlämna försåld bil av annat slag än lastbil eller buss
med totalvikt överstigande 1 800 kilogram, med mindre köparen erlagt minst
fyrtio procent av vederlaget och i övrigt förbundit sig att gälda återstoden
inom femton månader eller, då fråga är om fordon avsett att utnyttjas i yrkesmässig
trafik, tjugofyra månader. Utlämnas bil i strid mot dessa bestämmelser
utgår böter med en tiondedel av bilens värde, dock lägst 500 och
högst 2 000 kronor.

Kommerskollegium äger på särskilda skäl medgiva undantag från de i förordningen
angivna betalningsvillkoren. Härutöver gäller, att förordningen
inte skall äga tillämpning, om säljaren biträtt en av Kungl. Maj :t godkänd
överenskommelse, enligt vilken det åligger honom att iakttaga betalningsvillkor,
motsvarande de i förordningen angivna. Sådan överenskommelse
bär med verkan fr. o. in. den 1 april 1960 träffats mellan kommerskollegium
och Sveriges automobilhandlareförbund, numera Motorbranschens
riksförbund. Enligt denna överenskommelse, som gäller tills vidare med tre
månaders ömsesidig uppsägning, åtar sig förbundet, att från de för förbundet
kända bilhandlarna infordra förbindelse att vid sådan försäljning, som
avses i förordningen, iakttaga samma betalningsvillkor, som finns angivna i
denna, vid risk att vid överträdelse häremot aläggas vite enligt samma grunder
;som i fråga om böter enligt förordningen. Förbundet åtar sig dessutom,
att i erforderlig utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan härför
skickad person kontrollera efterlevnaden av de överenskomna betalningsvillkoren.
Framkommer att dessa åsidosatts skall enligt överenskommel -

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1!)62

sen frågan om viteserläggande hänskjntas till en särskild skiljenämnd. Det
föreligger vidare viss uppgiftsskyldighet för förbundet till kommerskollegium
för dess kontroll av att överenskommelsen tillämpas. Kollegium äger
på framställning av förbundet medgiva undanlag från de överenskomna betalningsvillkoren.

Säljare, som avgivit förbindelse till förbundet, åtar sig därmed att tillhandahålla
sin bokföring med tillhörande handlingar för granskning enligt överenskommelsens
kontrollföreskrifter samt att omedelbart vid anfordran av
förbundet utge honom ålagt vite.

Kostnaderna för kontrollen och för skiljenämndens verksamhet skall enligt
överenskommelsen i första hand bestridas av inflytande viten och vad
därutöver erfordras av förbundet med visst garanterat statsbidrag.

I övrigt är att nämna, att överenskommelsen träffades under förutsättning,
att genom lagstiftningsåtgärd tillskapades lika villkor för säljare,
som genom förbindelse biträder överenskommelsen, och säljare, som ej biträder
denna.

I framställning till Kungl. Maj:t den 22 januari 1962 har Motorbranschens
riksförbund under åberopande av att det icke föreligger den i överenskommelsen
förutsatta likställigheten mellan säljare, som biträtt överenskommelsen,
och andra säljare hemställt att åtgärder måtte vidtagas för att ernå
sådan likställighet.

Förbundet upplyser, att av landets omkring 1 000 yrkesbilhandlare drygt
800 har lämnat förbindelse att följa överenskommelsen. Omkring 200 företagare
står utanför överenskommelsen och är därigenom underkastade förordningens
bestämmelser.

Bilhandlare som avgivit förbindelse blir, framhåller förbundet, föremål
för granskning i enlighet med överenskommelsens bestämmelser och under
överinseende av kommerskollegium såsom tillsynsmyndighet. Någon tillsynsmyndighet
finns emellertid inte beträffande efterlevnaden av förordningen
och detta har enligt förbundets mening skapat svårigheter i flera
hänseenden, bl. a. genom att kommerskollegium icke kan få överblick över
hur kreditreglerna tillämpas inom hela den yrkesmässiga bilhandeln. En
sadan överblick torde dock framstå som nödvändig för att i dispensärenden
kunna utforma en enhetlig praxis.

Allvarligare finner emellertid förbundet vara, att kreditreglerna i praktiken
synes bli mindre effektiva i fråga om försäljningar, som faller under
förordningen, än när överenskommelsen äger tillämpning. Enligt förbundet
sammanhänger detta med att polis- och åklagarmyndigheterna saknar
effektiv möjlighet att mot en säljares vilja företaga en allsidig granskning
av bokföring och därtill hörande handlingar för att utröna om överträdelse
skett mot förordningens bestämmelser. Förbundet anför mot bakgrunden
härav följande.

När förbundet för sin del godkände överenskommelsen, var det en självklar
förutsättning att det bl. a. i fråga om kontrollens effektivitet skulle bli

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1962

full likställighet mellan dem som hade att följa överenskommelsen och dem
som lydde under förordningen. Erfarenheterna har dock visat, att så icke
blivit fallet. Detta har vållat oro bland förbundets medlemmar. De hyser
den uppfattningen att för närvarande tillräcklig garanti saknas för att konkurrensen
kan ske på lika villkor; de har den känslan att de utanför överenskommelsen
stående bilhandlarna alltför lätt kan begagna sig av den fördel
i konkurrenshänseende, som eu underlåtenhet att följa kreditreglerna
onekligen i regel innebär.

Till belysande av det anförda framhåller förbundet, att under tiden 1 april
—31 december 1961 kontroll skett hos omkring 160 företagare anslutna
till överenskommelsen, varvid i genomsnitt 125 försäljningar per företag
granskats. Hittills har på grundval av vad som framkommit vid granskningen
44 fall hänskjutits till skiljenämnden. Under samma tid har efter anmälan
av förbundet omkring 15 utanför överenskommelsen stående förelag
varit föremål för ingripande från polis- och åklagarmyndigheterna, varvid i
ett icke ringa antal fall omfattande överträdelser framkommit.

I syfte att undanröja dessa olägenheter föreslår förbundet, att kommerskollegium
i enlighet med vad som gäller i fråga om överenskommelsens tilllämpning
måtte utses som tillsynsmyndighet även beträffande efterlevnaden
av förordningens föreskrifter och att kollegium för fullgörandet av denna
uppgift får rätt att vidtaga granskningar av bokföring och därtill hörande
handlingar hos bilhandlare, som är underkastade förordningens bestämmelser.
Om så finnes lämpligt av praktiska skäl, bör enligt förbundets
mening hinder inte föreligga, att kommerskollegium för själva granskningsverksamheten
anlitar antingen annan därför lämplig myndighet med kontrollverksamhet
av exempelvis samma art som den av statens pris- och kartellnämnd
bedrivna eller också auktoriserad revisor eller annan granskningsman.
Skulle sistnämnda väg väljas, säger sig förbundet intet ha att
erinra mot, att kostnaderna för granskningsverksamheten tills vidare i första
hand avräknas mot viten, som inflyter från överträdelser av överenskommelsens
bestämmelser.

Över förbundets framställning har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagaren,
kommerskollegiuin, statens pris- och kartellnämnd, bilkredilnämnden
samt Sveriges bilindustri- och bilgrossistlörening.

Riksåklagaren framhåller, att man i och för sig kan ifrågasätta riktigheten
av uttalandet om polis- och åklagarmyndigheternas bristande utredningsmöjligheter
med hänsyn till de positiva resultat som nåtts denna väg. Ovedersägligt
är emellertid, att ingripanden från dessa myndigheter icke kan
ske innan misstanke om brott uppkommit. Riksåklagaren finner det därför
vara till gagn att uppgiften att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningen
anförtros åt särskild myndighet, lämpligen kommerskollegium med
tanke på dess ställning som tillsynsmyndighet i vad avser tillämpningen av
överenskommelsen. Om denna anordning vidtages ifrågasätter riksåklagaren,
om inte i förordningen hör införas den regeln, att åtal för överträdelse
av förordningens föreskrifter skall äga rum allenast efter angivelse av kommerskollegium.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1062

Kommerskollegium anför i sitt yttrande följande beträffande den av förbundet
påtalade bristande likställigheten vid nuvarande system.

Eu av överenskommelsen bunden bilhandlare får finna sig i att bli underkastad
fullständig kontroll från förbundets sida. Han kan ej hindra den av
förbundet för kontrollen anlitade revisorn att granska samtliga affärshandlingar,
berörande hans yrkesmässiga försäljning av bilar. Detta gäller även
om anledning att misstänka överträdelse av avbetalningsreglerna saknas.
Härvidlag har en utanför överenskommelsen stående bilhandlare en bättre
ställning. Han behöver ej befara kontroll, med mindre skälig misstanke om
brott mot förordningen yppats och mot hans vilja kan polis- och åklagarmyndigheten
ej kräva att få taga del av andra handlingar än sådana som
hänföra sig till det brott varom misstanke föreligger. Enligt vad kollegium
under hand inhämtat från ett par åklagare ha i en del fall omständigheterna
varit sådana att en av förbundet gjord hemställan om kontroll av en utanför
överenskommelsen stående bilförsäljare, som av förbundet misstänkts för
att i stor omfattning bryta mot förordningen, icke kunnat tillmötesgås.

Mot denna bakgrund finner kollegium ofrånkomligt att, om den nuvarande
ordningen skall bibehållas, förbundels önskemål om likställighet blir tillgodosett
och anför därjämte följande.

Kollegium vill inte bestrida att det, med hänsyn till de uppgifter som kollegium
redan fått sig pålagda i samband med förevarande reglering, ligger
nära till hands att kollegium får påtaga sig också uppgiften att vara tillsynsmyndighet
beträffande de bilhandlare, som stå utanför överenskommelsen.
Däremot är det en för kollegium alltför främmande arbetsuppgift att genom
egen granskning av företags affärshandlingar inhämta upplysningar om huru
företaget förhåller sig i det ena eller andra avseendet. Dessutom saknar
kollegium personal som kan ägna sig åt arbetsuppgifter av detta slag. Det
synes kollegium lämpligt att själva granskningsarbetet får handhas av myndighet
som har resurser härför och som vanligen utför arbeten av sådan art.
Såsom förbundet antytt torde pris- och kartellnämnden vara väl skickad för
ändamålet. Kollegium skulle sålunda äga av nämnden påkalla biträde för utredning
av fråga, huruvida visst företag frångått de föreskrivna betalningsvillkoren
eller ej, varefter det skulle ankomma på kollegium att avgöra om
utredningen bör föranleda vidare åtgärd.

Kollegium tillägger emellertid, att det synes tveksamt om det med stöd av
gällande lagstiftning är möjligt att pålägga pris- och kartellnämnden den
ifrågasatta granskningsuppgiften även om det kan hävdas att kännedom rörande
i vilken utsträckning bilhandlarna åtlyder stadgade föreskrifter om
betalningsvillkor ytterst har stor betydelse ur pris- och konkurrenssynpunkt.

Pris- och kartellnämnden avvisar tanken på att tilldela nämnden uppgiften
som granskningsorgan. Såsom skäl härför åberopas, att nämnden är ett
utrednings- och upplysningsorgan med uppgift alt följa utvecklingen av och
främja kännedomen om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet.
Nämnden framträder i denna verksamhet icke såsom myndighet med
polisiära uppgifter och fungerar icke såsom något kontrollorgan. Detta är
av stor betydelse för nämndens verksamhet och ett avsteg härifrån genom
att tilldela nämnden den ifrågavarande kontrolluppgiften kan, enligt nämndens
mening, skada och försvåra dess arbete, som i icke ringa utsträckning
är beroende av företagarnas positiva medverkan. Nämndens personal är

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1962

icke dimensionerad för en uppgiftsinsamling och ett utredningsarbete, där
aktiviteten helt koncentreras på myndighetens sida, och, tillägger nämnden,
inom nuvarande organisation saknas arbetskraft, som kan avdelas för
eu granskningsverksamhet av här ifrågavarande slag. Nämnden framhåller
dessutom, att sådan granskningsverksamhet icke kan utövas av nämnden
med mindre ändring vidtages i uppgiftsskvldighetslagen och i nämndens instruktion.

Bilkredit nämnden ifrågasätter lämpligheten av att bestrida kostnaderna
för den utvidgade kontrollverksamheten av inflytande viten från överträdelser
av överenskommelsens bestämmelser. Kostnaderna bör stanna på statsverket,
framhåller nämnden, som eljest finner förbundets framställning vara
välgrundad.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening vill icke motsätta sig bifall till
framställningen.

Departementschefen

Bilförsäljningen i vårt land har under efterkrigstiden successivt ökat och
någon egentlig avmattning kan icke konstateras. Det är en betydande del av
våra disponibla tillgångar som omsättes i bilar. Bilköpen sker i stor utsträckning
på avbetalning. Ur allmän synpunkt är det av väsentlig betydelse att
fasta regler finnes för denna avbetalningshandel. Den sedan april 1960 gällande
regleringen av bilhandelns betalningsvillkor är enligt min mening
värdefull. Det är emellertid angeläget att regleringssystemet fungerar effektivt
och dessutom i konkurrenshänseende ger full likställighet inom hela den
yrkesmässiga bilhandeln.

Såsom framgått av det tidigare anförda har Motorbranschens riksförbund
påtalat, att det gällande regleringssystemet icke ger full likställighet mellan
å ena sidan bilhandlare, för vilka föreskrifterna i 1959 års förordning äger
tillämpning, och å andra sidan bilhandlare, vilka biträtt den av förbundet
och kommerskollegium träffade frivilliga överenskommelsen. Förbundet har
hävdat, att kontrollen av att föreskrivna betalningsvillkor iakttages är mindre
effektiv för de bilhandlare som icke biträtt överenskommelsen än för övriga
bilhandlare. Förbundets uppfattning bär vitsordats i de avgivna remissyttrandena.

I syfte att nå full likställighet inom hela den yrkesmässiga bilhandeln föreslår
förbundet, att kommerskollegium får till uppgift att utöva tillsyn över
efterlevnaden av förordningens bestämmelser och att kollegium därvid utrustas
med erforderliga kontrollbefogenheter.

I likhet med remissinstanserna finner jag den föreslagna ordningen med
en särskild tillsynsmyndighet för kontroll av tillämpningen av förordningens
bestämmelser vara en lämplig lösning för att åstadkomma eu likformig
behandling av bilhandlarna. Jag anser även att uppgiften som tillsynsmyndighet
bör anförtros åt kommerskollegium. Därmed kommer denna myndighet
att utöva tillsynen över regleringen såväl enligt förordningen som enligt
överenskommelsen, vilket såsom förbundet framhållit kan ha speciellt värde
för bedömning av dispensärenden.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1962

För tillsynen bör kollegium, såsom också förutsatts av förbundet, ha befogenheter
att vidtaga granskningar hos bilhandlare, som icke biträtt överenskommelsen.
I och för sig vore önskvärt om granskningsverksamheten
kunde ske av kollegium eller för dess räkning av annan statlig myndighet,
som bedriver utredningsverksamhet av likartat slag. De av kollegium anförda
skälen mot att som tillsynsmyndighet även ombesörja själva granskningsarbetet
finner jag dock bärande. Med hänsyn till den principiella inriktningen
av pris- och kartellnämndens verksamhet synes det ej heller
lämpligt med den ifrågasatta medverkan från nämnden för detta arbete.
Någon annan statlig myndighet torde icke heller kunna komma i fråga.

Jag finner mig därför böra förorda att kommerskollegium får anlita auktoriserad
revisor eller annan för uppgiften skickad person för berörda
granskning. Därmed ernås även i detta avseende full likställighet mellan de
bilhandlare som biträtt den frivilliga överenskommelsen och övriga bilhandlare,
eftersom den kontrollverksamhet, som bedrives från förbundets sida
enligt överenskommelsen, även sker genom auktoriserad revisor. För att den
för kontrollen erforderliga insynen i bokföring med tillhörande handlingar
skall kunna ske, bör kollegium kunna förelägga bilhandlare som undandrar
sig granskningen lämpligt vite.

Jag förordar en omläggning av regleringssystemet i enlighet med det anförda.
Förslag till härför erforderliga ändringar i 1959 års förordning med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
har utarbetats inom finansdepartementet.

Jag delar den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen, att kostnaderna
för kontrollen av efterlevnaden av förordningens bestämmelser bör bestridas
av staten. Storleken av dessa kostnader kan nu ej med någon större
säkerhet bedömas. De torde dock kunna beräknas bli av begränsad omfattning
och rymmas inom äskade anslag.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom
finansdepartementet upprättade förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 11 december 1959 (nr 575.) med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620397