Kungl. Maj:ts proposition nr 125

Proposition 1945:125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

1

Nr 125.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m.; given Stockholms slott den
23 februari 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rurrestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m. samt anför.

Gällande bestämmelser.

Enligt föreskrifterna i kungörelsen den 30 juni 1942, nr 569, örn tertiärlån
och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag (ändrad genom kungörelser
nr 739/1942 och 592/1943), må under de förutsättningar, som stadgas i kungörelsen,
beviljas tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus
eller enfamiljshus, samt lilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende
flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres av kommun eller
företagare, vilken med avseende å lån enligt kungörelsen av statens byggnadslånebyrå
jämställts med kommun (1 §). För beviljande av tertiärlån gälB
i Ilang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 125. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

ler bland annat att hyran under en tid av tio år icke utan byggnadslånebyråns
medgivande må uttagas med högre belopp eller efter andra beräkningsgrunder
än dem byrån godkänt (4 §). Tilläggslån må beviljas endast
under förutsättning bland annat att byggnadslånebyrån efter prövning av
dels anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget, kostnaden för anskaffning
av tomtmark inbegripen, dels ock fastighetens eller, då fråga är om
tomträtt, byggnadens avkastningsvärde finner anskaffningskostnaden överstiga
avkastningsvärdet (5 §).

Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, äger byggnadslånebyrån icke
medgiva, att hyrorna för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med
stöd av lån enligt ifrågavarande kungörelse, må i vidare mån än som kan
föranledas av stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning
av förvaltningskostnaderna överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån
för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet (6 §).

Tertiärlån, vilket som regel ej må överstiga trettiofem procent av det värde
å fastigheten eller, då fråga är om tomträtt, å byggnaden som byggnadslånebyrån
godkänt, skall från den dag, som byggnadslånebyrån bestämmer, utgöra
amorteringslån. Annuiteten å sådant lån för byggnadsföretag avseende
flerfamiljshus skall under de första fem åren av lånets löptid utgöra, då
fråga är om nybyggnadsföretag fem och en fjärdedels samt, då fråga är om
ombyggnadsföretag sex procent, varav fyra och en halv procent utgöra ränta
och återstoden amortering. Annuiteten å amorteringslån för enfamiljshus,
som uppförts av kommun eller därmed jämställd företagare, utgör under
de första 10 åren av lånets löptid sex och nio tiondels procent, varav 4 och
en halv procent ränta samt återstoden amortering (11 §). Annuiteten å annat
enfamiljshus utgör under de första 10 åren av lånets löptid sex procent,
varav tre och sex tiondels procent ränta samt återstoden amortering (12 §).

Därest låntagaren för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar med
bättre förmånsrätt än den för tertiärlånet ställda säkerheten, nödgas under
de tio första åren efter lånens upptagande erlägga högre årlig ränta än, i
fråga om primärkredit, tre och en halv procent och, i fråga örn sekundärkredit,
däremot svarande ränta, må av tertiärlånets ränte- och annuitetsbelopp
årligen eftergivas högst ett belopp, motsvarande skillnaden mellan
å ena sidan låntagarens årliga räntekostnad för primär- och sekundärkrediterna
samt å andra sidan det belopp, vartill nämnda kostnad skulle hava
uppgått för den händelse den årliga räntan utgjort, å primärkrediten, tre
och en halv procent och, å sekundärkrediten, däremot svarande ränta. Har
låntagaren förbundit sig att erlägga högre ränta å primär- och sekundärkrediterna
än den, som av byggnadslånebyrån prövas möjlig att erhålla på
allmänna lånemarknaden vid tiden närmast före meddelande av slutligt beslut
i låneärendet, skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället
för den verkliga räntan nämnda lånemarknadsränta läggas till grund för
bestämmande av eftergiftens storlek.

Kungl. Maj:ls proposition nr 125.

3

Eftergiften, vars storlek fastställes av byggnadslånebyrån i samband med
låneärendets slutliga avgörande, må icke bestämmas till högre belopp än
som erfordras för att den eller de genom byggnadsföretaget tillkomna eller
ombyggda lägenheterna skola kunna tillföras bostadsmarknaden mot de i
6 § angivna hyrorna. Fastställd eftergift må nedsättas, därest lånemarknadsräntan
sjunker och låntagaren, oaktat han därtill har möjlighet, underlåter
att vidtaga erforderliga åtgärder för att komma i åtnjutande av den
lägre räntan. Nödgas låntagaren erlägga högre årlig ränta å primär- och
sekundärkrediterna än den, som utgick vid tiden för eftergiftens fastställande,
må eftergiften höjas, dock högst till det belopp, som vid eftergiftens
fastställande kunnat ifrågakomma, därest räntan å primär- och sekundärkrediterna
då varit en procent högre än den ränta, efter vilken eftergiften
fastställts (13 §).

Tilläggslån må beviljas högst till sådant belopp, att lånet jämte bidrag,
som må hava lämnats av kommun, motsvarar skillnaden mellan den av
byggnadslånebyrån godkända anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget,
kostnaden för anskaffning av tomtmark inbegripen, samt fastighetens eller,
då fråga är om tomträtt, byggnadens av byggnadslånebyrån godkända avkastningsvärde
(14 §). Tilläggslån löper som regel utan ränta och amortering
(16 §).

Framställning av statens byggnadslånebyrå.

I skrivelse den 10 februari 1945 har statens byggnadslånebyrå gjort framställning
rörande sänkning av räntan å tertiärlån. Byrån anför
härom i huvudsak följande.

Genom beslut den 8 februari 1945 ha fullmäktige i riksbanken sänkt
diskontot från 3 till 2V2 procent. Denna åtgärd har fått till följd bland
annat, att de kreditinstitut, som lämna lån mot säkerhet av första eller
andra inteckning i bostadsfastigheter, sänkt eller torde komma att sänka
låneräntan i motsvarande grad. Möjlighet föreligger således redan nu att
upptaga primärlån i hyresfastigheter mot en ränta av 3 procent för år räknat;
sekundärlåneräntan kan antagas komma att ligga på en nivå av ungefär
3V2 procent, och förräntningen av företagarens egen kapitalinsats får
antagas bli nedräknad på motsvarande sätt. Sagda förhållande måste få till
följd ett sådant förbilligande av kostnaderna för det vid fastighetsproduktion
investerade kapitalet, att den s. k. överkostnaden, d. v. s. skillnaden
mellan, å ena sidan, den faktiska godtagbara anskaffningskostnaden för ett
företag samt, å andra sidan, det avkastningsvärde för fastigheter, vilket statens
byggnadslånebyrå vid tertiärlånegivning till projektet har att fastställa,
minskas. Örn det antages, alt räntan för tertiärlån, som beviljas för uppförande
av hyresfastigheter likaledes sänkes, förslagsvis med V2 procent
eller således från 4Vz till 4 procent, för år räknat, kommer — förutsatt att
annuitelen för tertiärlånet under den första femårsperioden av lånets löptid
i analogi med det sist sagda nedsättes från b1/* till 43A procent —- överkoslnaden
att ytterligare reduceras. Inom byrån verkställda beräkningar giva
vid handen, att vid en dylik, genomgående räntereduktion avkastningsvär -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

det för ett hyreshus av sten kommer att vid oförändrad hyresavkastning
med ungefär 11,8 procent överstiga ett enligt hittillsvarande kapitaliseringsgrunder
fastställt a vkastnings värde; motsvarande ökning i fråga örn en nyuppförd
fastighet av trä utgör omkring 10,6 procent. Om det antages, att
anskaffningskostnaderna för de hyresfastigheter, till vilkas uppförande lån
kommer att beviljas under den närmaste tiden icke nämnvärt förändras,
skulle den nyss angivna ökningen i avkastningsvärdet — förutsatt att överkostnaden
vore, relativt sett, lika stor för samtliga nyuppförda hyresfastigheter
— få till följd att överkostnaden samt därmed behovet av tilläggslån
och kommunala bidrag praktiskt taget eliminerades.

överkostnaden företer emellertid lokalt sett högst betydande variationer.
Som exempel kan nämnas att överkostnad hittills icke förekommit vid nyproduktion
av hyreshus i Stockholm, medan den å åtskilliga smärre orter
genomsnittligt uppgår till 20 procent av anskaffningskostnaden för företaget.
En räntesänkning och därmed en möjlighet till höjning av avkastningsvärdena
i enlighet med vad nu anförts kommer därför att i avseende å fastighetsekonomin
få helt olika konsekvenser på skilda orter. Man kan med
andra ord räkna med, att inom vissa orter tilläggslånebehovet kommer att
kraftigt reduceras respektive helt försvinna samt att man inom några samhällen
— däribland främst Stockholm —• får möjlighet att nyproducera
hyresfastigheter, för vilka de årliga utgifterna kunna balanseras med hyror,
som icke oväsentligt understiga »1939 års hyresnivå».

Vid en produktionsomfattning, motsvarande ett årligt tillskott av cirka
40 000 lägenheter i flerfamiljshus torde man i nuvarande kostnadsläge,
därest räntesänkningen ej mellankommit, haft att emotse ett tilläggslånebehov
hänförligt till tertiärlånegivningen, uppgående till i runt tal 30 miljoner
kronor per budgetår. Den nu beslutade respektive förutsebara räntesänkningen
i fråga om primär- och sekundärlån samt företagarinsatser kan
antagas medföra en minskning i detta behov med ungefär 20 miljoner kronor;
härvid har förutsatts bland annat dels att för ifrågavarande produktion
terliärlån kommer att efterfrågas i samma omfattning som hittills, dels ock
att »överkostnadsspridningen» icke kommer att nämnvärt förändras. Skulle
jämväl den här ovan diskuterade sänkningen av tertiärlåneräntan komma
tili stånd, lärer tilläggslånebehovet komma att sjunka med ytterligare cirka
2 miljoner kronor. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att andra
omständigheter kunna medföra höjning av tilläggslånebehovet, såsom ökningar
i byggnads- eller driftkostnader.

Den minskning i tilläggslånebehovet som synes kunna påräknas vid en
sänkning av tertiärlåneräntan från 4Va till 4 procent är knappast av den
storleksordning, att den i och för sig torde kunna motivera ett förslag
härom. Emellertid föreligga enligt byggnadslånebyråns mening mycket vägande
skäl för att en dylik ändring likväl kommer till stånd. Det skulle
otvivelaktigt icke te sig naturligt, om differensen mellan sekundär- och
tertiärlåneräntan vore dubbelt så stor som skillnaden mellan primär- och
sekundärlåneräntan; förhållandet skulle framstå såsom än mera anmärkningsvärt,
eftersom tertiärlånen äro statliga krediter. Det må i detta sammanhang
framhållas, att under 1944 års vårriksdag inom andra kammaren
en motion väcktes (II: 15), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att
räntan å tertiärlån, som här avses, sänktes till 3V-2 procent. I utlåtande
nr 126 framhöll statsutskottet med anledning av motionen, att utskottet icke
vore berett att, utan omprövning av frågan i ett större sammanhang, på

a

Kungl. Muj:ts proposition nr 125

yrkande av enskild motionär, förorda ändring av ifrågavarande räntesats.
Vad utskottet sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran.

Såvitt byggnadslånebyrån kan finna, har genom bankofullmäktiges omförmälda
beslut förevarande spörsmål kommit i ett sådant nytt läge, att
byrån ej kan underlåta att bos Kungl. Majit föreslå en sänkning av tertiärlåneräntan
för lån till hyreshus. Härför talar ock den omständigheten, att
ett fasthållande vid nuvarande räntenivå för dylika tertiärlån kan få till
följd, att en avsevärd del av hyreshusproduktionen kommer till stånd utan
stöd av tertiärlån och därmed faller utanför den speciella kontroll, som utövas
av byrån i syfte att befordra produktionen av lämpliga familjebostäder.

Under hänvisning till det anförda har byggnadslånebyrån föreslagit
Kungl. Majit att söka utverka riksdagens medgivande till att räntan å tertiärlån
för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus nedsättes från U/2 till 4 procent
samt att i samband härmed annuiteten å dylika lån under den första
femårsperioden av lånens löptid bestämmes till 43/r procent för nybyggnadsföretag
och till 5V2 procent för ombyggnadsföretag. Analoga åtgärder har
byrån ansett böra vidtagas i fråga örn tertiärlån för enfamiljshus, som uppföras
eller ombyggas av kommun eller därmed jämställd företagare.

Vidare har byrån hemställt, att räntesänkningen finge avse samtliga låneärenden,
vari slutligt beslut icke meddelats vid tidpunkten för räntesänkningens
ikraftträdande.

Byggnadslånebyrån framhåller i anslutning härtill, att nuvarande bestämmelser
om hyreskontroll för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med
stöd av tertiärlån, ej lade hinder i vägen för att hyran respektive bostadsrättsavgiften
maximeras till belopp understigande »1939 års nivå». Byggnadslånebyrån
måste följaktligen se som sin uppgift att i fall, där räntesänkningen
skapade möjligheter därför, maximera tertiärlånehyran lill belopp
motsvarande de faktiska godtagbara utgifterna för fastigheten. Då
emellertid en undantagslös tillämpning av en dylik regel för hyressättningen
kunde medföra sådana ekonomiskt ogynnsamma konsekvenser, som erfarenhetsmässigt
uppkomme vid en splittrad hyresnivå, vore byrån av den meningen,
att hyressänkning, som här avsåges, icke borde komma till stand, då
det uppenbarligen kunde antagas, att densamma kunde medföra påtagliga
olägenheter för hyres- och bostadsmarknaden inom ett område.

Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit vissa ändringar med avseende
på bestämmelserna örn eftergift i vissa fall å
tertiärlånets ränte- och annuitetsbelopp (13 § gällande kungörelse
samt 6 § i den tidigare kungörelsen i ämnet, nr 636/1941), enligt
vilka bestämmelser staten i viss utsträckning lämnar räntegaranti för lån
med bättre förmånsrätt än tertiärlån. Byrån anför härom.

Skälen för tillskapandet av den statliga räntegaranlin för bottenlån voro
tvål dels behovet av att nedbringa kreditkoslnaderna för bottenlånen, varigenom
fastighetsproduktionen kunde förbilligas, dels ock önskemålet ali
skapa trygghet för byggherren mot ökningar i kapitalutgifterna och för den

6

Kungl Maj:ts proposition nr 125.

bostadssökande allmänheten mot hyresstegringar. Genom räntelägets fall
under loppet av ar 1941 till den under de följande åren stabiliserade räntenivån
bortföll det första skälet för räntegarantin, medan det andra motivet
~ trySghetskravet — framträdde som den egentliga grunden för räntegarantins
bibehållande. Bestämmelserna örn räntegaranti i gällande tertiärlånekungörelse
vilka i allt väsentligt äro kalkerade på motsvarande bestämmelser
i 1941 års kungörelse om tertiärlån — torde för den skull få anses
uteslutande betingade av intresset att kunna för en tioårsperiod med praktiskt
taget full säkerhet beräkna kapitalkostnaderna för en bostadsfastighet.

Byggnadslånebyrån är av den uppfattningen, att sagda intresse är av den
styrka, att räntegarantin såsom sådan bör bibehållas. Genom den inträdda
allmänna räntesänkningen kan emellertid räntegarantin i sin nuvarande gestaltning
endast i begränsad utsträckning fylla sin nyssnämnda uppgift. Det
synes därför byggnadslånebyrån naturligt, att räntegarantin anpassas efter
det faktiska läget sålunda, att den garanterade primärlåneräntan bestämmes
till 3 procent och sekundärlåneräntan till en däremot svarande ränta. En
sådan anpassning återspeglar givetvis icke något antagande om att räntan
icke skulle kunna stiga över 3-procentsnivån. Tvärtom utgör ovissheten örn
de allmänna förutsättningarna för ränteutvecklingen under de närmast följande
åren ett motiv för att i nuvarande läge med en dylik åtgärd skapa
större stabilitet i fastighetsekonomin och en säker grund för kalkyler rörande
fastighetsvärden och subventionsbehov.

_ Ett bibehållande av reglerna om räntegaranti i deras nuvarande utformning
skulle få till följd, att byggnadslånebyrån, till säkerställande av hyreskontrollen
och till skyddande av statens och fastighetsägarens intressen att
återfå sitt i fastigheten investerade kapital, såge sig nödsakad räkna med
en något högre förräntning av bottenlånen än 3 procent respektive en däremot
svarande ränta. Detta skulle betyda, att byrån enligt gällande regler
komme att bevilja ett ökat tilläggslån, varigenom verkningarna av eventuella
kapitalkostnadsökningar i framtiden kunde neutraliseras. En kostnadskalkyl,
baserad på antagandet att räntevariationsrisken kräver en kompensation
motsvarande i genomsnitt 1/i procent per år å bottenlånen visar att ett
ökat tilläggslånebehov av cirka 5 miljoner kronor per budgetår skulle uppstå,
vartill kommer, att i vissa fall en eljest möjlig hyressänkning icke kan
komma till stånd; härvid har förutsatts, att den årliga produktionen av
lägenheter i flerfamiljshus utgör omkring 40 000 samt att tertiärlåneräntan,
sätt * ?et föregående angivits, nedsättes till 4 procent. Till jämförelse
må framhållas, att den sålunda framräknade ökningen i subventionsbehovet
under ett budgetår skulle vara tillräcklig för att vid en garanterad primärlåneränta
av 3 procent och under antagande, att den faktiska primärlåneräntan
utgör 374 procent (sekundärlåneräntan förutsättes på motsvarande
sätt garanterad), bestrida erforderliga ränteeftergifter under minst 5 år.
även under förutsättning att alla bottenlån äro obundna.

Under hänvisning till att således jämväl statsfinansiella intressen syntes
tala för en ändring av bestämmelserna örn räntegarantin i enlighet med vad
i det föregående anförts, har byggnadslånebyrån hemställt, att Kungl. Majit
måtte söka utverka riksdagens medgivande till att den räntesats, som i här
förevarande sammanhang må garanteras, bestämmes för primärlån till
3 procent och för sekundärlån till en däremot svarande ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

7

De åtgärder, som statsmakterna under det nu pågående kriget vidtagit i Departcsyfte
att skapa förutsättningar för upprätthållandet av en tillräckligt om-me"fscilc^
fattande bostadsproduktion, lia bland annat tagit sikte på att åstadkomma en
så billig kapitalförsörjning som möjligt. De medel, som härvid kommit i
fråga, ha — förutom beviljandet av tilläggslån — utgjorts av dels en utökning
av tertiärlånegivningen och dels tillskapandet av en räntegaranti i
fråga om primär- och sekundärlånen. Beträffande den närmare utformningen
av de vidtagna åtgärderna får jag hänvisa till den i det föregående
lämnade redogörelsen.

Riksbanken har numera genomfört en sänkning av diskontot från 3 till
2V2 procent. Denna riksbankens åtgärd har fått till följd att de kreditinstitut,
som lämna lån mot säkerhet av första eller andra inteckning i bostadsfastighet,
sänkt eller torde komma att sänka låneräntan i motsvarande
grad. Enligt min mening är det angeläget, att den möjlighet, som räntesänkningen
öppnat att nedbringa kostnaderna för bostadsförvaltningen, i största
utsträckning tillvaratages. Jag vill i detta sammanhang erinra om att huvuddelen
av bostadsproduktionen under senare tid kunnat äga rum allenast
under förutsättning av direkt subvention. Denna har till en mindre del
utgjorts av kommunala bidrag och i övrigt av statliga tilläggslån, tills vidare
löpande utan ränta och amortering samt avsedda att avskrivas efter
10 år, i den mån hyresnivån då icke stigit på sådant sätt, att fastigheten
kan bära förräntning och amortering jämväl av tilläggslånet.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag sålunda, att en omprövning nu
bör ske av de villkor, som äro förenade med den statliga långivningen.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att räntan å tertiärlån för byggnadsföretag,
avseende flerfamiljshus, sänkes från 4Vä till 4 procent och att som
följd därav nedsättning äger rum av annuiteten å dylika lån med V2 procent
under den första femårsperioden av lånens löptid. Byrån har vidare
ansett analoga åtgärder böra vidtagas i fråga om tertiärlån för enfamiljshus,
som uppföras eller ombyggas av kommun eller därmed jämställd företagare.
Byrån har slutligen hemställt, att den av staten nu lämnade räntegarantin
för primär- och sekundärlån likaledes anpassas efter det ändrade
ränteläget och framdeles baseras på en ränta av 3 procent för primärlån
samt en däremot svarande ränta för sekundärlån.

Vad först angår förslaget om nedsättningen av räntan å tertiärlån med
en halv procent och i samband därmed en motsvarande sänkning av annuiteten
å sådana lån anser jag mig på av byrån anförda skäl böra tillstyrka
detsamma. På sätt byrån föreslagit torde räntesänkningen få avse samtliga
låneärenden, vari slutligt beslut icke meddelats vid tidpunkten för räntesänkningens
ikraftträdande.

Jag anser mig jämväl kunna förorda byggnadslånebyråns förslag i vad
avser räntegarantins anpassning till det ändrade allmänna ränteläget. Detta
innebär emellertid icke något ställningstagande från min sida till frågan örn

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

bibehållandet för framtiden av denna anordning i det statliga finansiella
stödet åt bostadsbyggandet. Förslaget grundar sig icke heller på något antagande
om den sannolika ränteutvecklingen under de närmaste åren.
Räntegarantins införande år 1941 hade karaktären av en motåtgärd mot
den under början av kriget inträffade stegringen i kapitalkostnaderna för
nybyggda fastigheter, vilken utgjorde den viktigaste anledningen till den
krisartade nedgången i bostadsbyggandet. I nuvarande situation föreligger
icke något liknande motiv. Erfarenheterna av räntegarantins funktion i
stödsystemet för bostadsbyggandet ha emellertid givit vid handen, att garantin
dels hittills medfört en ytterst ringa kostnad för statsverket, dels
också — såsom framgår av byggnadslånebyråns skrivelse — haft stor betydelse
såsom trygghetsskapande faktor. Tack vare räntegarantin har i den
fastighetsekonomiska kalkylen ingen hänsyn behövt tagas till räntevariationsrisken
beträffande icke bundna lån, varigenom å ena sidan större
säkerhet för den framtida kontrollen av hyrorna i de med statslån finansierade
bostadsfastigheterna kunnat erhållas och å andra sidan behovet av
kapitalsubvention i form av tilläggslån kunnat i avsevärd grad begränsas.
Dessa omständigheter synas mig tala för att räntegarantin för närvarande
bibehålies och anpassas till det förändrade allmänna ränteläget. Bostadsmarknadsläget
liksom också det ännu bestående förhållandet mellan byggnadskostnader
och hyresnivåer kräva ett fullföljande tillsvidare av statens
stöd åt bostadsbyggandet i de former, som utbildats under de senare årens
bostadskris. Det är möjligt att skäl kunna anses föreligga att förändra formerna
för statens bostadspolitiska stödverksamhet, när den akuta bostadsmarknadskrisen
hävts eller relationerna mellan byggnadskostnader, hyror
och inkomster undergått en mera väsentlig förskjutning. I ett sådant sammanhang
torde även räntegarantin böra ställas under omprövning. Det är
emellertid uppenbart, att tiden ännu icke är mogen härför. I nuvarande
situation framstår det som angeläget, att den inträffade sänkningen av det
allmänna ränteläget effektivt genomföres för bostadsbyggandets del, vilket
av skäl som utvecklas i byggnadslånebyråns skrivelse förutsätter att räntegarantin
anknytes till 3-procentsläget. Nedsättningen av räntegarantin skall
givetvis endast avse fastigheter, för vilka beräkningen av tilläggslånebehovet
skett på basis av en primärlåneränta av 3 procent De bostadspolitiska fördelar
som den allmänna räntesänkningen erbjuder, ernås på detta sätt i den
statsfinansiellt sannolikt gynnsammaste formen, även om räntegarantins anpassning
i framtiden i händelse av förhöjt allmänt ränteläge skulle komma
att betyda vissa eftergifter i annuitetsbetalningarna på de lån av statsmedel,
vilka investerats i bostadsbyggandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva

9

Kungl. Muj:ts proposition nr 125.

dels att räntan å tertiärlån enligt kungörelsen den 30 juni
1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag
må i fråga om flerfamiljshus och sådant
enfamiljshus, som avses i 11 § första stycket, i förhållande
till den nu gällande räntan nedsättas med en halv procent
samt att i samband härmed en motsvarande nedsättning av
annuiteterna å dylika lån må äga rum, såvitt avser flerfamiljshus
under de fem första åren av lånets löptid samt
såvitt avser enfamiljshus under de första tio åren av lånets
löptid,

dels att räntesänkningen må avse samtliga låneärenden, i
vilka slutligt beslut icke meddelats vid tidpunkten för räntesänkningens
ikraftträdande,

dels ock att, i fråga om fastighet för vilken beräkningen
av tilläggslånebehovet skett på grundval av en primärlåneränta
av 3 procent, till grund för beräknande av det belopp,
som enligt 13 § förenämnda kungörelse må eftergivas av
tertiärlånets annuitetsbelopp, lägges en ränta å primärkrediten
av 3 procent samt en däremot svarande ränta å sekundärkrediten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hans Bergström.

Bihang lill riksdagens protokoll inith. I sami. Nr 125.