Kungl. Maj:ts proposition nr 119

Proposition 1941:119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1

Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen rörande ändring i förordningen
den 29 juni 1917 (nr A20) angående förbud i
vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar
vid handel med födoämnen; given Stockholms
slott den 14 februari 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, anhålla om riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse
av § 1 förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall
mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 119.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 29 juni 1917

(nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med födoämnen.

Härigenom förordnas, att § 1 förordningen den 29 juni 1917 angående förbud
i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel
med födoämnen1 skall hava följande ändrade lydelse:

§ 1.

Vid varas---benämningen utmärkes.

Här avsedda benämningar äro

mjölk, grädde, smör, margarin, flott, korv, mjöl, socker samt honung eller
med någon av dessa varubeteckningar liktydig benämning, vare sig benämningen
brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i användningen
med motsvarande vara,

ägg i ordsammanställning såsom äggpulver och

saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd av frukter
eller bär.

Vad om---främmande språk.

Där för---sålunda stadgats.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1941; skolande förordningen
dock icke gälla i fråga om korv och steriliserad grädde, som tillverkats före
nämnda dag.

1 Senaste lydelse se 1928:194.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp
:

Den 23 november 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag till ny livsmedelslagstiftning. Jämlikt sagda bemyndigande tillkallades
såsom sakkunniga professorn Ernst Abramson, ordförande, vice verkställande
direktören i Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, ombudsmannen
i Sveriges kemiska industrikontor ingenjören Otto Cyrén, direktören
i kooperativa förbundet Hj. Degerstedt och överveterinären Sigh. Jerlov.

De sakkunniga, vilka antagit namnet livsmedelslagstiftningssakkunniga, ha
avgivit dels den 20 mars 1940 betänkande med förslag till kungörelse angående
kontroll å handel med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror
(stat. off. utr. 1940: 9), dels ock i skrivelse den 22 november 1940 förslag till
viss lagstiftning angående handeln med grädde.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av, bland andra, kommerskollegium,
som infordrat yttranden från vissa handelskammare, lantbruksstyrelsen,
statens livsmedelskommission, Sveriges lantbruksförbund,
handelskamrarna i riket med undantag av Gotlands handelskammare, Sveriges
charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a., och kooperativa förbundet.

Yttranden över förenämnda skrivelse den 22 november 1940 lia avgivits
av lantbruksstyrelsen, statens livsmedelskommission, Sveriges lantbruksförbund
och svenska mejeriernas riksförening u. p. a.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t frågan om lagstiftning rörande
handeln med korvvaror och grädde.

Förslag till lagstiftning angående korvvaror.

I § 1 första stycket av förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående
förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid
handel med födoämnen stadgas, att vid varas saluhållande eller försäljning

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

såsom födoämne må för densamma icke brukas någon av i det följande angivna
varubenämningar, där varan till sin sammansättning avviker från normala
sammansättningar hos den vara, vilken benämningen utmärker. I stadgandet
avsedda benämningar äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl eller
därmed liktydig benämning, socker eller därmed liktydig benämning samt
honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning,
som antyder likhet i användningen med motsvarande vara, ävensom ägg i
ordsammanställningar såsom äggpulver och saft i ordsammanställningar,
som angiver saften såsom beredd av frukt eller bär. Enligt föreskrift i sista
stycket av ifrågavarande paragraf, vilket stycke insatts i paragrafen genom
förordningen den 14 juni 1928 (nr 194), skall, där för särskilt fall meddelats
bestämmelser i fråga om vad som skall avses med normal sammansättning
av förut angiven vara, gälla vad sålunda stadgats.

Livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag innebär, att bland de i § 1 av
nyssnämnda förordning angivna varubenämningarna jämväl skall upptagas
korv. Därjämte föreslås den ändringen i sista stycket av paragrafen att uttrycket
»för särskilt fall» skall utbytas mot »för särskilda fall». I anslutning
till de föreslagna ändringarna i förordningen avses att i en särskild kungörelse
skall föreskrivas, att korvvara för att anses äga normal sammansättning
skall motsvara följande fordringar: Korv får ej innehålla andra främmande
bindeämnen än mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl, sojamjöl
och torrmjölk. Med undantag av blodkorv och annan korvsort, som enligt
sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, må den färdiga
varan innehålla högst 5 viktprocent bindemedel. Vattenhalten får icke överstiga
hos kött- och fläskkorv 65 viktprocent och hos annan korv 60 viktprocent.

De sakkunniga ha i sin motivering rörande behovet av den föreslagna lagstiftningen
yttrat i huvudsak följande.

Tillverkningen av charkuterivaror har i Sverige ökats väsentligt under senare
år. Enligt kommerskollegii industristatistik uppgick tillverkningen 1928
till 27,965,730 kilogram. 1937 hade den stigit till 51,825,000 kilogram och
utgjorde 1938 57,990,000 kilogram. Till övervägande del utgöras dessa charkuteriprodukter
av korvvaror av olika slag.

Under loppet av det 1914 började världskriget iakttogs en allmän och ofta
synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna med avseende på de använda
köttvarornas kvalitet, i synnerhet på grund av tillsats av otillbörlig
myckenhet mjöl och vatten. Det synes därför vara angeläget att i nuvarande
läge, då en krissituation på köttmarknaden med tämligen kort varsel kan
inträda, utfärda föreskrifter, som göra det möjligt att på detta område beivra
framträdandet av liknande missförhållanden, som yppade sig under den senaste
kristiden. Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för
att en korvvaras sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta.
Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få
förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med
rikliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl
så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare
kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

prisfördyrande riktning. De föreskrifter, som de sakkunniga föreslagit, äro
utarbetade vid medio av 1939 och äro avsedda att inflyta i ett kapitel om
köttvaror i en tilltänkt livsmedelsstadga. Då de sakkunniga med hänsyn till
tidsläget ansett sig böra redan nu separat framlägga föreliggande avsnitt ur
nämnda kapitel, ha de sakkunniga ansett alt detta lämpligen kan anknytas
till förordningen av den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande
av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. I* öreskrifterna
i denna förordning äro nämligen, i likhet med de nu föreslagna
bestämmelserna, icke främst av hygienisk natur utan avse huvudsakligen att
garantera en i ekonomiskt hänseende tillfredsställande sammansättning hos
de i förordningen nämnda livsmedlen.

Såsom motivering för de speciella föreskrifterna rörande korvvaras beskaffenhet
ha de sakkunniga anfört bland annat följande.

De sakkunniga ha i föreliggande lagstiftningsfråga samrått bland annat
med representanter för charkuteriindustrin och dess sammanslutning, Sveriges
charkuteri- och slakteriidkares riksförbund. Under överläggningarna har
enighet rått därom att bestämmelser erfordrades rörande vilka bindemedel,
som finge användas i korvvaror, ävensom den myckenhet, vari dessa bindemedel
finge förekomma i varan.

Potatismjöl lär alltjämt vara det vanligaste bindemedlet. Därjämte användas
mjöl och gryn av spannmål, potatis, sojamjöl, berett av sojabönan, samt
torrmjölk. Samtliga dessa bindemedel torde böra angivas såsom tillåtna.
Däremot torde det icke finnas anledning att för närvarande medgiva användning
av andra ämnen, såsom agar och växtoljor, vilka visserligen kunna användas
som bindemedel, men för närvarande nog endast undantagsvis begagnas.
Agar och växtoljor äro olämpliga för ändamålet, då de möjliggöra tillsats
av otillbörligt stora kvantiteter vatten. I fråga om agar gäller dessutom
att detsamma i större myckenhet kan inverka skadligt på matsmältningen.

Vad angår den myckenhet, vari de tillåtna bindemedlen högst må förekomma
i korvvaror, så torde det ej vara lämpligt att maximera halten av
stärkelse utan i stället bör högsta tillåtna halten angivas av de medgivna
bindemedlen. Bland de av de sakkunniga tillfrågade personerna har enighet
rått därom att maximisiffran för dessa tillsatser bör vara 5 procent av den
färdiga varans vikt. Att fastställa en lägre siffra torde, åtminstone för närvarande,
icke vara tillrådligt. Bland annat kan befaras att en strängare bestämmelse
skulle komma att fördyra varorna. Enligt från och med den 1
januari 1923 gällande tillverkningsbestämmelser för charkuterivaror, som
levereras till Stockholms stads sjukhus, må stärkelsehalten ej överstiga 3 procent
av den färdiga varans vikt, vilket motsvarar ungefär 4 procent potatismjöl.
Vidare lia de sakkunniga inhämtat att en inom Göteborgs charkuterioch
slakteriidkareförening i december 1922 tillsatt kommitté i februari 1923
framlagt ett av föreningen den 7 i sistnämnda månad godkänt förslag rörande
erforderlig mjöltillsats vid tillverkning av köttkorv, enligt vilket förslag
mjöltillsatsen icke finge överskrida 5—7 procent, beräknat på den oblandade
köttkvantiteten och med en beräknad vattentillsats av 40—50 procent. Även
dessa båda exempel visa att rådande praxis ungefärligen står i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Genom fastställande av den nu föreslagna
siffran ernås även överensstämmelse med den danska och i det närmaste också
med den norska motsvarande föreskriften.

Anledningen lill alt tillsals av bindemedel begränsas är alt man vill förhindra
en otillbörligt stor vattentillsats. Vid de sakkunnigas överläggningar
med representanter för charkuterinäringcn bar det anförts, att även örn tillsatsen
av vissa bindemedel maximerades, det likväl vore önskvärt alt därut -

6

Kungl. Majlis proposition nr 119.

över en bestämmelse funnes, som vände sig emot för stor vattenhalt i varan.
Det kan nämligen vara möjligt att med användande av vissa ämnen binda
en otillbörligt stor vattenmängd i korven.

På vissa håll utomlands, bland annat i Canadas synnerligen moderna livsmedelslagstiftning,
har man föreskrivit en viss gräns för vattenhalten i den
iärdiga varan. Att kontrollera efterlevnaden av en sådan föreskrift möter helt
naturligt inga tekniska svårigheter. De av de sakkunniga hörda representanterna
för charkuterinäringen ha i stort sett varit ense örn lämpligheten av en
så konstruerad föreskrift liksom örn de angivna maximisiffrorna för vattenhalten,
60 och, för kött- och fläskkorv, 65 procent. Den förra siffran överensstämmer
med den i Canada gällande. Ett fastställande av de båda nämnda
siffrorna kommer, efter vad ett antal gjorda undersökningar visa, icke att
nödvändiggöra någon omläggning av tillverkningsmetoderna för de ansvarskännande
fabrikanternas del.

I de avgivna yttrandena har de sakkunnigas förslag i huvudsak vunnit anslutning.
I ett flertal yttranden har emellertid framhållits, att redan nu vattenhalten
hos kött- och fläskkorv såsom regel icke överstege 60 procent och
att det vid sådant förhållande vore att befara att, därest förslaget genomfördes,
en försämring av dylika korvvaror skulle ske. I dessa yttranden har
därför hemställts, att även för kött- och fläskkorv procenttalet för den tilllåtna
vattenhalten bestämdes till 60. Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

hörslaget till viss lagstiftning angående korvvaror synes vara i stort sett
väl avvägt. Bestämmelser i ämnet ha tidigare helt saknats. Sedan ifrågavarande
bestämmelser blivit prövade någon tid och erfarenhet vunnits, skall
det måhända visa sig, att viss utvidgning och skärpning därav kan vara
lämplig. Emellertid har lantbruksstyrelsen sig bekant, att vattenhalten även
hos fläsk- och köttkorv, som härrör från ansvarskännande producenter, redan
nu understiger 60 procent. Att under sådana förhållanden föreskriva en
högre vattenhalt såsom tillåten, kommer uppenbarligen att leda till en kvalitetsförsämring
för dessa korvsorter, då ingen producent under sådana förhallanden
skulle ha intresse av att arbeta med nämnvärt lägre vattenhalt än
den högst tillatna. Lantbruksstyrelsen far därför föreslå sådan ändring av de
föreslagna bestämmelserna, att vattenhalten även hos ifrågavarande korvsorter
icke må överstiga 60 procent.

Statens livsmedelskommission har yttrat:

Enligt vad kommissionen inhämtat äro de av livsmedelslagstiftningssakkunniga
angivna minimifordringarna på korvvaror ej satta högre, än att praktiskt
taget ali korv, som nu tillverkas, uppfyller kraven. Den medgivna vattenhalten
för kött- och fläskkorv uppgives från sakkunnigt håll vara satt
högre, än som numera allmänt tillämpas. Det anses, att anledning icke före*dt
i fråga om vattenhalten göra åtskillnad på dylik korv och korv av
annan sort.

I princip är kommissionen av den uppfattning att legala kvalitetsbestämmelser
böra utformas på sådant sätt, att de leda till en förbättrad genomsnittsk''.
va^e^ Pa varan- Sättas kvalitetsbestämmelserna lägre än vad som allmänt
tillämpas, kan följden lätt bli, att kvaliteten över lag sänkes. Det är en ej
alltför ovanlig företeelse, att legala minimifordringar i realiteten betraktas såsom
normalfordringar. Från denna utgångspunkt tala vissa skäl för att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

7

föreslagna bestämmelserna skärpas. Med hänsyn till nu rådande krisförhållanden
anser sig kommissionen emellertid icke höra påyrka annan ändring i
desamma än att, i anslutning till vad ovan anförts, den högsta medgivna vattenhalten
för kött- och fläskkorv sänkes till 60 viktprocent.

Stockholms handelskammare har framhållit följande.

Enligt för Stockholms stad gällande bestämmelser få korvvaror av hästkött
tillverkas allenast i fabriker, där korv av uteslutande hästkött framställes. De
vanliga charkuterifabrikerna, som tillverka varor av annat kött, få således
icke framställa korv av hästkött. Någon motsvarande inskränkning gäller
emellertid icke i fråga örn charkuterifabriker på landsbygden utanför Stockholm.
Enligt tillkännagivande av hälsovårdsnämnden skall i lokal, där rökt
hästkött eller rökt korv av hästkött saluhålles, på disk framlagd vara av ifrågavarande
slag finnas anbragt lätt synligt och tydligt märke, angivande varans
art. Denna bestämmelse blir emellertid illusorisk, örn återförsäljarna av sina
leverantörer icke upplysts därom, att varorna innehålla hästkött. Enligt vad
som meddelats handelskammaren lär det förekomma i icke ringa omfattning,
att av nu angiven anledning korvvaror innehållande hästkött försäljas utan
alt föreskriven uppgift därom lämnas. Härigenom bli de samvetsgranna fabrikerna
utsatta för illojal konkurrens, och allmänheten vilseledes i fråga om varans
kvalitet. Det är därför enligt handelskammarens förmenande angeläget,
att bestämmelser snarast möjligt meddelas, att korv eller annan matvara, som
innehåller hästkött, icke må saluhållas eller försäljas, med mindre uppgift om
detta förhållande finnes angivet å varan eller förpackningen.

Skånes handelskammare har gjort följande uttalande.

Handelskammaren kan vitsorda, att det inom handeln med korv på sina
håll i fråga om varukvaliteterna råder missförhållanden, vilka motivera lagstiftande
åtgärder i en eller annan form. Handelskammaren vill med hänsyn
härtill icke motsätta sig lagstiftningen i fråga, vars bestämmelser handelskammaren
också anser sig kunna godtaga utom i en punkt, nämligen i fråga örn
bindemedelsprocenten, där handelskammaren icke kan ansluta sig till vad
de sakkunniga därutinnan föreslagit. Enligt vad handelskammaren inhämtat,
förekommer i handeln inom handelskammarens område av vissa korvsorter
billigare kvaliteter, som äro mycket omtyckta och äro föremål för stor
efterfrågan, vilka regelmässigt innehålla en icke obetydligt högre bindemedelsprocent
än 5. I fråga om en lokal specialitet såsom knackvurst torde bindemedelsprocenten
t. o. m. vara väsentligt högre. Därest förslaget i denna del
skulle bli genomfört, torde det icke kunna undgå att leda till en fördyring av
nu berörda kvaliteter, vilka främst ha sin avsättning bland den mindre köpkraftiga
allmänheten. En dylik befarad konsekvens av den ifrågasatta lagstiftningen
måste icke minst under rådande förhållanden ingiva betänkligheter.
Handelskammaren vill fördenskull föreslå en höjning av den högsta
medgivna bindemedelshalten till förslagsvis 7 procent av varans vikt. En omständighet,
som ytterligare synes tala för att en icke alltför snäv marginal
uppställes, är att det med en dylik marginal för många mindre charkuteriidkare
med begränsade resurser måste komma att ställa sig svårt att vid sin
tillverkning alltid hålla sig under den fastställda procentsatsen.

Kommerskollegium har i anledning av yttrandet från Skånes handelskammare
framhållit, att enligt vad kommerskollegium under hand inhämtat från
sakkunnigt håll kunde de korvvaror, som åsyftades av Skånes handelskammare.
visserligen synas billiga. I)e vore emellertid i verkligheten tvärtom dyra
i förhållande till värdet av de ingredienser, som inginge i dom. Under angivna

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

förhållanden ansåge sig kommerskollegium icke kunna ansluta sig till handelskammarens
synpunkter utan biträdde de sakkunnigas förslag.

Sveriges slakteriförbund har uttalat:

Förbundet är av den åsikten att de föreslagna bestämmelserna äro alltför
kvalitativt lågt tilltagna. Förbundet vill i stället föreslå att man fastställer
fullständiga recept för tio olika standardkorvvaror samt att dessa till råvaror,
bindemedel och vatten samt kalorital, namn och märkning lagbestämmas. I
övrigt anser förbundet, att korv framställd på annat sätt bör få göras utan
lagbestämmelser, enär smakfrågan på olika platser är ganska avgörande beträffande
varornas sammansättning. Dock bör ej samma namn som standardsorternas
få användas eller namn som kunna förväxlas med dessa. Huvudsaken
är att det finnes tio sorter att välja på, som konsumenten kan vara
övertygad om är av tillfredsställande innehåll.

Kooperativa förbundet har angående kontrollen över efterlevandet av de
föreslagna bestämmelserna anfört:

Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på vissa nödvändiga anordningar för
att kontrollen över de föreslagna bestämmelsernas efterlevnad skall bli fullt
effektiv. Då överträdelser av dessa bestämmelser enligt förslaget skola anses
som vilseledande varubeteckningar, blir det enligt § 7 i 1917 års förordning
hälsovårdsnämnden på varje särskild plats, som det åligger att med synnerlig
uppmärksamhet följa efterlevnaden av bestämmelserna och angiva överträdelserna
till åtal. Det torde emellertid böra uppmärksammas, att de analyser,
med vilkas ledning bestämmelserna skola övervakas, äro av den art, att
de •—- och detta gäller särskilt bestämningen av stärkelsehalten men även en
vetenskapligt noggrann bestämning av vattenhalten — knappast i allmänhet
kunna överlämnas till utförande hos godtyckligt valda, lokala undersökare.
Det synes därför vara av synnerlig vikt, att, till dess folkhälseinslitutets laboratorium
färdigställts och utbyggts till den storlek, att det kan handhava det
mycket omfattande arbete, som ett regelbundet övervakande av charkuteritillverkningen
i riket kräver, det tages i särskilt övervägande, åt vilka i nämnda
avseenden skickade laboratorier eller undersökningsanstalter, vilka dessutom
äro fristående och opartiska beträffande samtliga producenter, hälsovårdsnämnderna
böra anvisas överlämna de prov, som tagas såväl från större som
mindre tillverkare inom branschen.

Förslag till lagstiftning om grädde.

Livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag rörande lagstiftningen om grädde
avser, att i § 1 av förutnämnda förordning angående förbud i vissa fall
mot användande av vilseledande varubeteckning vid handel med födoämnen
bland de i paragrafen angivna varubenämningarna skall upptagas jämväl
grädde. I likhet med vad som förordats i fråga om korv lia de sakkunniga
avsett, att en särskild kungörelse därefter skall utfärdas enligt vilken fetthal!en
i grädde, för att varan skall anses äga normal sammansättning, ej får
understiga 12 procent.

Såsom motivering lia de sakkunniga anfört:

Det har kommit till de sakkunnigas kännedom, att grädde i vissa delar av
landet inom samma ort saluhållits med växlande fetthalt. Det kan givetvis
befaras, att under nuvarande utomordentliga förhållanden en sänkning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

9

fetthalten kan bliva mera allmän. Det är av stort intresse för allmänheten
att den vid inköp av grädde vet sig erhålla en produkt, som fyller rimliga krav
på fetthalt. Även ur priskontrollsynpunkt är det viktigt att ett sådant minimivärde
bestämmes. Det är uppenbart att en mindre nogräknad försäljare
eljest skulle kunna tillskansa sig oskälig ersättning — till förfång ej blott för
köparen utan även för lojala försäljare.

I tidigare förslag har ifrågasatts att en vara, som betecknades såsom grädde,
skulle innehålla minst 12 procent naturligt mjölkfett. I de lokala matvarustadgorna,
där sådana förekomma, stipuleras mycket olika fetthalter. Det
lägsta förekommande värdet är 8 procent, som emellertid endast återfinnes
i en stadga. Siffran 10 procent för mager grädde förekommer i flera fall, men
i det största antalet stadgor är lägsta tillåtna fetthalten 12 procent eller ännu
högre. Sistnämnda siffra torde kunna anses skälig som allmängiltig lägsta
fetthalt hos saluhållen grädde. En högre siffra synes olämplig ur den synpunkten
att den skulle fordra en undantagsbestämmelse för steriliserad grädde,
som av tekniska skäl i allmänhet icke med fördel kan tillverkas med högre
fetthalt. Det bör även nämnas, att i medicinalstyrelsens proviantkungörelse av
den 26 juli 1940 föreskrives för tunn grädde en fetthalt av minst 12 procent.

Den föreslagna siffran överensstämmer även med den de sakkunniga i sitt
förslag till livsmedelsstadga, vilket är under utarbetande, ämna föreslå.

I de avgivna yttrandena ha förevarande förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande uttalat:

Genom kungörelsen den 1 november 1940 (nr 903) med särskilda bestämmelser
angående handeln med grädde har föreskrivits, att grädde med en fetthalt
överstigande 15 procent med vissa undantag icke må saluhållas eller försäljas
eller användas för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor
till avsalu. Då de sakkunniga nu föreslagit en lägsta fetthalt i grädde av 12
procent, skulle vid bifall härtill gräddens fetthalt erhålla ett spelrum av 3 procent.
Nämnda variationsmöjlighet synes lantbruksstyrelsen fullt tillräcklig.

Då den föreslagna minimifetthalten dessutom överensstämmer med bestämmelserna
i flertalet hälsovårdsstadgar och även är tillämplig för steriliserad
grädde, tillstyrker lantbruksstyrelsen bifall till de sakkunnigas förslag, att
den lägsta tillåtna fetthalten i grädde fastställes till 12 procent för att varan
skall anses äga normal sammansättning.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Förbundet finner det erforderligt, att en viss minimifettlialt fixeras. En bestämmelse
om minimifettlialt av 12 procent kan tänkas medföra, att försäljarna
söka anpassa fetthalten så nära som möjligt intill denna gräns, medan
fetthalten hittills merendels torde lia legat vid omkring 14 procent. En lägsta
gräns av 13 procent skulle med hänsyn härtill snarast ha varit önskvärd beträffande
vanlig grädde. På grund av det av livsmedelslagstiftningssakkunniga
anförda skälet att en högre minimigräns än 12 procent skulle fordra en
undantagsbestämmelse för steriliserad grädde, finner sig lantbruksförbundet
emellertid icke böra göra erinran emot att den lägsta tillåtna fetthalten lastställes
till 12 procent.

I nuvarande krissituation är det såsom de sakkunniga framhållit av stor Departements -betydelse, att standarden å födoämnen hålles på så hög nivå som möjligt. chefenUnder
krisåren 1914—1918 förekom en i vissa fall högst väsentlig försämring
av kvaliteten å elt flertal matvaror. En tendens i liknande riktning torde
till riksdagens protokoll idit. 1 sunil. Nr

10

Kungl. Mnj.ts proposition nr 119.

även under den nu uppkomna krisen vara att befara. Det är av vikt att i möjligaste
män motverka en dylik utveckling. De av de sakkunniga framlagda
förslagen avse att förhindra en försämring av kvaliteten å korvvaror och
grädde. Med hänsyn till ifrågavarande livsmedels betydelse för befolkningen
synes välbetänkt, att åtgärder i det syfte de sakkunniga avse komma till
stånd. Vid övervägande av de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas, måste
emellertid tillses att en sådan avvägning av deras omfattning sker, att en fördyring
av varorna icke åstadkommes.

Beträffande de kvalitetskrav, som böra uppställas, ha i yttrandena framkommit
olika meningar såvitt angår korvvaror. I huvudsak synas emellertid
de av de sakkunniga framförda förslagen i ämnet vara tillfredsställande.
Med hänsyn till vad i yttrandena anförts lärer dock böra övervägas att,
sedan större erfarenhet vunnits av bestämmelsernas verkningar, föreskriva,
att den högst medgivna vattenhalten hos kött- och fläskkorv icke
bör få överstiga 60 procent. Ett genomförande av det av Sveriges slakteriförbund
i dess yttrande upptagna förslaget angående fastställande av vissa
standardsorter av korv skulle utan tvivel vara till fördel, då fråga är om
avgivande av anbud i större omfattning å korvvaror. Emellertid anser jag,
att det tills vidare torde vara lämpligast att följa det av de sakkunniga nu
framlagda förslaget. Skulle en förskjutning i krisläget så påkalla, torde
Kungl. Majit böra äga meddela erforderliga ändrade bestämmelser i nu
förevarande hänseende. Alt, såsom kooperativa förbundet ifrågasatt, vidtaga
särskilda åtgärder för kontrollens handhavande, torde icke vara påkallat, då
enligt vad från statens institut för folkhälsan upplysts institutets laboratorium
torde vara i stånd att redan nu verkställa erforderliga undersökningar.

Den av de sakkunniga föreslagna lägsta gränsen av 12 procent för gräddes
fetthalt synes tillfredsställande avvägd. I samtliga yttranden har förslaget
också biträtts. Då genom särskilda bestämmelser stadgats att gräddes fetthalt
icke må överstiga 15 procent förefinnes således en variationsmöjlighet på
3 procent vilket kan anses tillräckligt.

I fråga om utformningen av de tilltänkta bestämmelserna ha de sakkunniga
förordat, att i den i § 1 av förut omförmälda förordning den 29 juni 1917 (nr
420) upptagna förteckningen över varubenämningar, vilka icke må vid försäljning
brukas, där varan till sin sammansättning avviker från normala sammansättningen
hos varan, införas jämväl varubenämningarna korv och grädde
samt att därefter med stöd av sista stycket i paragrafen, där möjlighet
lämnas att meddela särskilda föreskrifter i fråga om vad som skall anses med
normal sammansättning av ifrågavarande varor, utfärdas sådana föreskrifter.
De sakkunnigas förslag är av i viss mån provisorisk karaktär, då de sakkunniga
avse att de föreslagna bestämmelserna endast skola gälla till dess en ny
livsmedelslagstiftning, vartill de sakkunniga ämna framlägga förslag, blivit
genomförd. Det av de sakkunniga sålunda förordade tillvägagångssättet synes
kunna godtagas i avvaktan på att en fullständig livsmedelslagstiftning
kan genomföras. I samband med nu förordade ändring av § 1 i nyssnämnda
förordning torde en mindre jämkning böra ske i författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11

Den ändring i sista stycket av § 1 i ifrågavarande förordning, som de sakkunniga
ifrågasatt, synes emellertid icke behövlig.

I överensstämmelse med vad nu anförts har förslag till förordning om ändrad
lydelse av § 1 förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i
vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med
födoämnen upprättats inom jordbruksdepartementet. Förslaget torde böra
underställas riksdagen för yttrande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
i proposition till riksdagen anhålla om riksdagens yttrande över nämnda författningsförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.