Kungl. Maj:ts proposition nr 119

Proposition 1937:119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

21

Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för värnpliktige befälseleven JK. E. Ohlson rn. fl. från
viss betalningsskyldighet till kronan; given Stockholms
slott den 19 februari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—3:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson anför:

l:o.

Under en den 18 augusti 1936 vid Göta livgardes fästningsbataljon företagen
skarpskjutning med kulspruta, därvid löjtnanten i regementet K. A.
Norman tjänstgjorde såsom plutonchef och värnpliktige befälseleven N. E.
Ohlson såsom gruppchef, söndersprängdes en Ohlsons grupp tilldelad kulspruta.

449 37

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lii).

Med anledning härav ställdes Norman och Ohlson av vederbörande åklagare
under åtal vid Göta livgardes krigsrätt under yrkande, att de måtte
ådömas ansvar för tjänsteförsummelse och förpliktas ersätta kronan kostnaderna
för reparation av den skadade kulsprutan med 361 kronor.

Utredningen i målet gav vid handen, att olyckan inträffat till följd av att
kulsprutan använts för skarpskjutning, ehuru den varit försedd med en för
skjutning med lös ammunition avsedd pipa.

Krigsrätten meddelade utslag den 18 september 1936, därvid krigsrätten
förklarade, att Ohlson måste anses hava gjort sig skyldig till försummelse
genom att icke före skarpskjutningens början förvissa sig örn, att ifrågavarande
kulspruta varit försedd med skarpskjutningspipa. Däremot ansåg krigsrätten
Normans åtgärder i samband med skarpskjutningen icke kunna för
honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet. Krigsrätten prövade rättvist
att jämlikt angivet lagrum döma Ohlson för tjänsteförsummelse till arrest
utan bevakning i fyra dagar, varjämte Ohlson förpliktades att ersätta kronan
kostnaden för reparation av den skadade kulsprutan med 361 kronor. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.

Hos Kungl. Majit har nu Ohlson i en den 6 november 1936 till försvarsdepartementet
överlämnad skrift anhållit att bliva befriad från den honom
sålunda ålagda ersättningsskyldigheten. Till stöd för ansökningen har Ohlson
framhållit, dels att han vid tidpunkten för olyckan tjänstgjort vid kulsprutekompani
endast omkring en vecka och därför varit ovan att handskas med
kulsprutemateriel, dels ock att han vore medellös samt kunde påräkna egen
arbetsinkomst först efter det han avslutat de studier, vilka han bedreve vid
handelsskola och som beräknades pågå under en tid av omkring tre år.

Arméförvaltningens artilleri- och civila departement hava i gemensamt utlåtande
den 8 december 1936 med hänsyn till förekomna omständigheter, bland
annat Ohlsons ovana vid materielens handhavande, föreslagit, att Kungl.
Majit måtte avlåta proposition till riksdagen angående efterskänkande av
kronans ifrågavarande fordran.

Statskontoret har i utlåtande den 25 januari 1937 anfört följande.

Statskontoret finge till en början erinra, att 1935 års riksdag vid behandlingen
av ett med det förevarande i viss mån likartat ärende gjort ett uttalande
av ju-incipiell innebörd. I riksdagens skrivelse nr 156 angående befrielse
för marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv
I. J. Falkman från viss betalningsskyldighet hade sålunda anförts, att det
väckt riksdagens uppmärksamhet, att framställningar örn efterskänkande av
kronans fordringsanspråk under senare år i allt större utsträckning dragits
inför riksdagen, medan tidigare sådant skett huvudsakligast i undantagsfall,
då särskilt vägande skäl varit för handen och att då ej sällan ställts såsom
villkor för efterskänkandet, att vederbörande skulle till statsverket inleverera
viss del av det till betalning fastställda beloppet (jfr exempelvis bankoutskottets
utlåtande nr 18 till 1919 års riksdag). Numera hade emellertid en
tendens synts förefinnas att icke tillämpa denna princip lika rigoröst som
tidigare synts hava varit fallet. Följden härav hade blivit, att befrielse från
ersättningsskyldighet kommit att medgivas i allt större omfattning. För att

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

emellertid vederbörande icke skulle bibringas den uppfattningen, att staten
vid fel och försummelser från deras sida eftergåve uppkomna ersättningsanspråk,
hade riksdagen velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av
att från statens sida efterskänkande a,v ådömd betalningsskyldighet endast
skedde i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt
medgivande samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning än som
kunde vara av omständigheterna verkligen påkallat.

I anledning av ovanberörda riksdagsuttalande funné statskontoret det tveksamt
örn den föreliggande framställningen borde bifallas.

Med hänsyn till i ärendet åberopade omständigheter — särskilt sökandens
bristande vana vid materielens handhavande och svaga ekonomiska ställning
ville statskontoret dock icke motsätta sig bifall till ansökningen på sätt arméförvaltningens
artilleri- och civila departement föreslagit.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att
kronan avstår från sin fordran hos Ohlson pa grund av omförmälda domstolsutslag.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige befälseleven N. E. Ohlson må befrias från
honom enligt Göta livgardes krigsrätts utslag den 18 september
1936 åliggande skyldighet att till kronan utgiva 361 kronor, samt
att nämnda belopp må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

2:o.

Under arméfälttjänstövningen hösten 1936 i Gävleborgs län tjänstgjorde
fänriken vid Smålands arméartilleriregemente J. J. Grapengiesser såsom
eldledningsofficer och förde i denna egenskap befälet över en av regementets
i övningarna deltagande rekognosceringsbilar. Under återfärden från
övningarna den 3 oktober nämnda år hade Grapengiesser, som avlöst automobilens
ordinarie förare, omkring 10 kilometer söder örn Husby i nämnda
län förlorat herraväldet över automobilen, vilken till följd därav lämnat vägbanan
och tomat mot ett vid sidan av vägen stående träd med påföljd att
automobilen tillfogats vissa skador.

I anledning härav ställdes Grapengiesser av vederbörande åklagare under
åtal vid Smålands arméartilleriregementes krigsrätt under yrkande, att Grapengiesser
måtte fällas till ansvar för tjänsteförsummelse och förpliktas ersätta
kronan kostnaderna för reparation av den skadade automobilen med 300
kronor.

Av handlingarna i målet framgår, att olyckan, som inträffat då automobilen
med en hastighet av högst 35—40 kilometer i timmen framförts i en svag
kurva med lösa vägkanter, synes hava berott på att Grapengiesser till följd
av flera dagars ansträngande fälttjänst med få tillfällen till sömn varit uttröttad
och för ett ögonblick slumrat till vid ratten.

Krigsrätten meddelade utslag den 10 oktober 1936, därvid krigsrätten fann
genom vad i målet förekommit styrkt, att Grapengiesser ådagalagt försummelse
i sin tjänst genom att vid ifrågavarande tillfälle brista i den omsorg

Departements chefen.

24

Kungl. Majlis proposition nr 119.

och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.
Krigsrätten prövade förty rättvist jämlikt angivna lagrum döma Grapengiesser
att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt hållas till arrest
utan bevakning i två dagar, varjämte krigsrätten förpliktade Grapengiesser
att till kronan i ersättning för skadorna å automobilen utgiva 300 kronor.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 24 november 1936, har
Grapengiesser anhållit att bliva befriad från den honom sålunda åliggande
ersättningsskyldigheten.

I en av chefen för östra arméfördelningen, jämte eget tillstyrkande yttrande,
den 17 december 1936 överlämnad skrivelse har cliefen för Smålands arméartilleriregemente
tillstyrkt Grapengiesser framställning och därvid anfört,
bland annat, följande:

Enligt föreskrifter i instruktionen för anskaffning, redovisning, handhavande
och vård av under arméförvaltningens artilleridepartements förvaltning
stående motormateriel, mom. 28, borde till varje i bruk varande motorfordon
i regel vara avdelad bestämd förare (vid övningar i regel två, en förste
och en andre förare). Till ett motorfordon avdelad förare skulle föra och
sköta honom anförtrott motorfordon med de undantag, tjänsten i vissa fall
kunde påfordra.

I de för regementets förband för förenämnda arméfälttjänstövningar fastställda
sammansättningsplanerna hade icke andre förare varit upptagna, varför
erforderlig avlösning av den ordinarie föraren måst ske genom annan
motorkörkunnig personal, åkande å respektive fordon. Å den ifrågavarande
rekognosceringsbilen hade för sådan avlösning endast Grapengiesser kunnat
ifrågakomma.

Enligt det av krigsrätten meddelade utslaget hade Grapengiesser för försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt dömts till disciplinstraff och förpliktigats
att utgiva skadestånd. Krigsrätten syntes icke hava ansett, att sökanden
gjort sig skyldig att genom grov vårdslöshet riskera sitt eget och andras liv
samt anförtrodd materiel.

Det syntes därför vara högst sannolikt att — därest skadorna vållats å enskild
person tillhörigt motorfordon och detta varit försäkrat — försäkringsgivaren
varit skyldig att utan regressrätt mot föraren utgiva ersättning för
skadorna å bilen.

Då föraren av ett staten tillhörigt motorfordon i avseende på ekonomisk
ansvarighet icke borde vara ogynnsammare ställd än föraren av ett dylikt
fordon tillhörigt enskild person, syntes det regementschefen — då regementets
fordon icke vore försäkrade — rättvist, att staten vidkändes kostnaderna
för ifrågavarande av Grapengiesser vållade skador.

Arméförvaltningens artilleridepartement har i utlåtande den 22 januari
1937 anfört, bland annat, följande:

Att döma av det straff, Grapengiesser ådömts, samt av omständigheterna i
övrigt i målet syntes den av Grapengiesser visade vårdslösheten icke kunna
anses hava varit av grov beskaffenhet. Därest kronan hållit den av Grapengiesser
förda automobilen vagnskadeförsäkrad, skulle den kronan förorsakade
skadan hava ersatts av försäkringsgivaren utan rätt för denne att regressvis
hålla sig till Grapengiesser. Denne skulle alltså för sådan händelse hava undgått
att ersätta nu ifrågavarande skador.

25

Kungl. May.ts proposition nr 119.

Nu angivna förhållande hade synts artilleridepartementet innefatta ett i
och för sig vägande billighetsskäl till förmån för att Grapengiesser befriades
från sin ersättningsskyldighet till kronan. För ett dylikt efterskänkande syntes
emellertid erfordras riksdagens samtycke.

Statskontoret har i utlåtande den 9 februari 1937 till en början erinrat om
förenämnda av 1935 års riksdag i skrivelse nr 156 angående befrielse för
marindirektören Falkman från viss betalningsskyldighet gjorda uttalande.
Därjämte har statskontoret anfört följande. Med hänsyn till vad riksdagen sålunda
anfört samt omständigheterna i föreliggande fall hade statskontoret
icke kunnat undgå att hysa starka betänkligheter mot att Grapengiessers skuld
till statsverket — 300 kronor — efterskänktes. Då emellertid, såvitt av den
förebragta utredningen framginge, grov vårdslöshet vid olyckstillfället icke
syntes kunna läggas Grapengiesser till last och en viss hänsyn syntes böra
tagas jämväl därtill att Grapengiesser, därest vagnskadeförsäkring förelegat,
knappast torde hava blivit slutligt ersättningsskyldig, ville statskontoret icke
motsätta sig att framställning gjordes till riksdagen örn befrielse för Grapengiesser
från betalningsskyldighet för det honom ådömda skadeståndsbeloppet.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att
kronan avstår från sin fordran hos Grapengiesser på grund av omförmälda
domstolsutslag. Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att fänriken vid Smålands arméartilleriregemente J. J. Grapengiesser
må befrias från honom jämlikt nämnda regementes
krigsrätts utslag den 10 oktober 1936 åliggande skyldighet att till
kronan utgiva 300 kronor, samt

att nämnda belopp må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

3:o.

Den 8 augusti 1935 framförde dåvarande konstapeln vid Smålands arméartilleriregemente
K. Å. Andersson i tjänsteärende en av regementets
personbilar å allmänna landsvägen från Säbydal till Tranås. Under färden
kolliderade automobilen med ett i en vägkurva anbringat, Norra Vedbo härads
vägstyrelse tillhörigt skyddsräcke, därvid räcket bröts sönder och vissa skador
uppstodo å automobilen.

I anledning härav ställdes Andersson av vederbörande åklagare under åtal
vid Smålands arméartilleriregementes krigsrätt under yrkande, att Andersson
måtte fällas till ansvar för tjänstefel och förpliktas ersätta kostnaderna för
reparation av den skadade automobilen med 370 kronor 75 öre. Härjämte
yrkade vägstyrelsen ersättning med 55 kronor för skadorna å vägräcket.

Krigsrätten meddelade utslag den 5 december 1935, därvid krigsrätten fann
genom vad i målet förekommit styrkt, att Andersson vid ifrågavarande tillfälle
brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall
betingats av omständigheterna. Krigsrätten prövade förty rättvist jämlikt
angivna lagrum döma Andersson att för oskicklighet i fullgörande av

Departementschefen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

tjänsteplikt hållas till arrest utan bevakning i tre dagar, varjämte krigsrätten
förpliktade Andersson att utgiva i skadestånd till kronan 370 kronor 75 öre
och till Norra Vedbo härads vägstyrelse 55 kronor.

Genom utslag den 25 februari 1936 fann krigshovrätten, varest Andersson
anfört besvär över krigsrättens utslag, skäl ej vara anfört, som föranledde
ändring i överklagade utslaget. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde
Andersson ej fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 23 mars 1936, har
Andersson anhållit att bliva befriad från utgivande av honom på grund av
krigshovrättens utslag ådömda skadestånd.

I en av chefen för östra arméfördelningen, jämte eget tillstyrkande yttrande,
den 31 mars 1936 överlämnad skrivelse har chefen för Smålands arméartilleriregemente
tillstyrkt bifall till Anderssons framställning och därvid, bland
annat, anfört följande. Andersson, som vunnit anställning vid regementet
den 1 november 1932 och under anställningstiden icke tidigare varit föremål
för tillrättavisning eller bestraffning, ägde icke andra tillgångar än å postsparbanksbok
innestående 624 kronor 98 öre. Han åtnjöte icke andra inkomster
än de, som tillkomme honom i egenskap av konstapel vid regementet,
varför hans ekonomi vore synnerligen svag. Då Andersson icke kunde beräknas
under längre tid få kvarstanna i tjänst vid regementet, skulle den ekonomiska
ställningen ytterligare försvagas genom skadeståndens uttagande.
Regementschefen har vidare — under framhållande av att det av krigsrättens
utslag syntes framgå, att Andersson icke gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
och på i övrigt enahanda grunder som av regementschefen åberopats
i det ovan under 2: o) härovan återgivna yttrandet i fråga örn befrielse för
löjtnanten Grapengiesser från viss ersättningsskyldighet — förklarat sig anse
det rättvist, att staten vidkändes kostnaderna för de av Andersson vållade
skadorna.

I utlåtande i ärendet den 21 april 1936 hava arméförvaltningens artillerioch
civila departement anfört följande:

Departementen ansåge i anslutning till vad chefen för Smålands arméartilleriregemente
i avgivet yttrande uttalat, starka billighetsskäl tala för att
Andersson befriades från den honom ålagda ersättningsskyldigheten, och åberopade
departementen därvid även Kungl. Maj:ts beslut den 3 april 1936 i
anledning av riksdagens skrivelse nr 89/1936 i fråga örn befrielse för förre
vice korpralen N. E. Knapasjö från viss betalningsskyldighet m. m.

Departementen finge därför föreslå, att Kungl. Majit måtte avlåta proposition
till riksdagen örn efterskänkande av den fordran, 370 kronor 75 öre,
kronan jämlikt krigshovrättens utslag den 25 februari 1936 ägde hos Andersson Under

förutsättning att Andersson befriades från den honom ålagda skyldigheten
att till kronan utgiva ifrågavarande skadestånd, syntes kronan böra
vidkännas kostnaderna för den ersättning, som Andersson jämlikt berörda
utslag förpliktats utgiva till Norra Vedbo härads vägstyrelse, eller 55 kronor,
vilket belopp syntes böra bestridas från lantförsvarets anslag till extra utgifter.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den 8 juli 1936 under erinran om
Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 3 april 1936 i ärende, vilket syntes statskontoret
i väsentliga delar likartat med nu förevarande, tillstyrkt, att Kungl.

Majit måtte i proposition till riksdagen föreslå, att kronans fordran hos
Andersson finge efterskänkas och vederbörliga avskrivningsåtgärder vidtagas
i lantförsvarets räkenskaper. Vidare har statskontoret framhållit, att i händelse
av bifall till Anderssons framställning lantförsvarets anslag till extra
utgifter syntes, på sätt arméförvaltningens artilleri- och civila departement
föreslagit, böra tagas i anspråk för bestridande av ett belopp, motsvarande
den Andersson till Norra Vedbo härads vägstyrelse ådömda ersättningsskyldigheten.

I anslutning till vad myndigheterna sålunda anfört och under åberopande Departementsav
Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 3 april 1936, enligt vilket Kungl. chefenMajit
i överensstämmelse med riksdagens skrivelse den 20 mars samma år,
nr 89, förordnat, bland annat, att vice korpralen N. E. Knapasjö skulle befrias
från honom jämlikt krigshovrättens utslag åliggande skyldighet att till
kronan utgiva visst skadestånd, som ådragits under liknande omständigheter
som de nu föreliggande, finner jag mig böra tillstyrka, att Andersson, som,
enligt vad jag inhämtat, numera befordrats till furir vid ovannämnda regemente
men som beräknas avgå från denna anställning hösten 1937, befrias
från honom enligt krigshovrättens förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet
till kronan å 370 kronor 75 öre. Härtill torde riksdagens medgivande
böra inhämtas.

I likhet med arméförvaltningens artilleri- och civila departement och statskontoret
anser jag, att, därest Andersson befrias från utgivande av det kronan
tilldömda skadeståndet, kronan jämväl torde böra vidkännas kostnaderna för
reparationen av det Norra Vedbo härads vägstyrelse tillhöriga skyddsräcket.

Härtill torde jag emellertid få återkomma, sedan riksdagens beslut i ärendet
föreligger.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att furiren vid Smålands arméartilleriregemente K. Å. Andersson
må befrias från honom jämlikt krigshovrättens utslag den
25 februari 1936 åliggande skyldighet att till kronan utgiva
skadestånd med 370 kronor 75 öre, samt

att vederbörliga avskrivningsåtgärder må vidtagas i lantförsvarets
räkenskaper.

Vad departementschefen under punkterna l:o—3:o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alf Ewerlöf.

\