Kungl. Maj:ts proposition Nr 103 (Proposition 1931:103)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv; given Stockholms
slott den 13 februari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 13 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:

l:o.

Genom testamente den 4 mars 1893 förordnade Fredrik Alfred Westerqvist
och hans hustru Emilia Westerqvist, född Svensson, att vid enderas
död, sedan makarnas bröstarvingar erhållit en fjärdedel av boet såsom
laglott, den efterlevande skulle med full äganderätt behålla återstoden av
det gemensamma boet.

Den 26 februari 1903 avled Fredrik Alfred Westerqvist. Enligt den efter
honom den 9 maj samma år upprättade bouppteckningen efterlämnade han
såsom stärbhusdelägare änkan förbemälda Emilia Westerqvist och i aktenBihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 89 höft (Nr 103—10b.)

Danaarv efter
Emilia Westerqvist,
född
Svensson,
från Valbo
socken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

skåpet med henne födda dottern Ingrid Alfrida samt därjämte två i eli
föregående äktenskap födda barn sonen Gustaf Fredrik och dottern Gertrud
Alida, den sistnämnda sedermera gift med underofficeren Johan
Viktor Johansson. Behållningen i boet efter Fredrik Alfred Westerqvist
utgjorde enligt bouppteckningen 1,696 kronor 39 öre.

Den 4 mars 1903 avled Ingrid Alfrida Westerqvist, två år gammal.

Den 18 augusti 1911 avled Gustaf Fredrik Westerqvist, efterlämnande
som stärbhusdelägare änkan Ingeborg Maria Westerqvist, född Hammargren,
samt sonen Ernst Gustaf Westerqvist.

Den 17 oktober 1926 slutligen avled Emilia Westerqvist, som då var bosatt
i Hagaström i Valbo socken av Gävleborgs län, och efterlämnade
därvid enligt den efter henne den 18 december samma år upprättade
bouppteckningen såsom stärbhusdelägare sin å okänd ort vistande broder
Carl Alfred Svensson. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteck
ningen 17,139 kronor 87 öre.

I Post- och Inrikes Tidningar lät vederbörande domhavande sedermera
införa kungörelse tre gånger, sista gången den 4 februari 1928, att arv
efter Emilia Westerqvist tillfallit hennes broder Carl Alfred Svensson.

Sedermera har det utrönts, att Carl Alfred Svensson utflyttat till
Norge och under år 1913 förvärvat norskt medborgarskap samt att han
den 2 september 1919 och således före sin bemälda syster avlidit i
Skjeberg i Norge. I äktenskap med Jorgine Svensen hade Carl Alfred
Svensson tre barn, sönerna Karl Georg, Alf Rikhard och Svend Olaf
Svensen.

I en gemensam till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 27 och den
29 juli 1929, hava nu Gertrud Alida Johansson, född Westerqvist, Ernst
Gustaf Westerqvist, Karl Georg Svensen, Alf Rihkard Svensen och Svend
Olaf Svensen anhållit, att kronans rätt till kvarlåtenskapen efter änkan
Emilia Westerqvist måtte efterskänkas till deras förmån samt att proposition
i nämnda syfte måtte avlåtas till riksdagen.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak, dels av Alida Johansson
och Ernst Gustaf Westerqvist, att de på grund av förutberörda testamente
efter Fredrik Alfred Westerqvist tillgodonjutit bröstarvinges
arvsrätt allenast beträffande laglotten, att i den kvarlåtenskap, som på
grund av Emilia Westerqvists dödsfall eventuellt skulle tillfalla staten,
alltså inginge återstoden av de arvsandelar, som skulle hava tillfallit dem
såsom Fredrik Alfred Westerqvists bröstarvingar, att denna omständighet
i och för sig syntes få anses utgöra skäl för att billigtvis låta
dem numera framför staten anses berättigade till de arvsandelar, som
tidigare innehållits, ävensom, enligt tidigare rättspraxis, till därå uppkommen
förkovran, samt att, enligt vad som framginge av utdrag av
rådhusrättens i Gävle dombok för den 19 augusti 1929 angående då hållet
vittnesförhör rörande ett av Emilia Westerqvist gjort uttalande, Emilia
Westerqvist före sin död varit betänkt på att upprätta ett testamente och

Kungl\ Maj:ts proposition Nr 103.

däri tillgodose sökandena, dels ock av Karl Georg Svensen, Alf -Rikhard
Svensen och Svend Olaf Svensen, att de tillhörde sådana skyldskapsgrader,
för vilka någon begränsning i arvsrätten icke ifrågasatts, samt att den
försummelse i fråga örn bevakning av arvsrätten, som förekommit,
icke kunde läggas dem till last, enär de icke inom behörig tid fått kännedom
örn arvet. Samtliga sökandena hava därjämte framhållit, att de befunne
sig i knappa ekonomiska omständigheter.

Vid ansökningen fanns fogat nyssberörda domboksutdrag, utvisande
att på begäran av Gertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist
vittnesförhör för dödsfalls skull den 19 augusti 1929 vid rådhusrätten i
Gävle hållits med hustrun Anna Karolina Ozarowsky, som därvid berättat,
att änkan Westerqvist ungefär en månad före sin död uppsökt vittnet i
vittnets bostad och bett vittnet skriva till änkan Westerqvists hemort för
att inhämta upplysning örn, varest en broder till henne uppehölle sig; att
vid detta tillfälle änkan Westerqvist yttrat: »Jag tänkte nämligen, att
min bror skulle få en del efter mig och hans släktingar resten»; att vittnet
uppfattat, att änkan Westerqvist med uttrycket »hans släktingar» avsett
sin avlidne mans anhöriga; samt att vittnet uppfattat änkan Westerqvists
förklaring icke såsom ett testamentariskt förordnande utan såsom en
upplysning, att hon ämnade upprätta ett testamente, så snart hon erhållit
kännedom örn broderns vistelseort, samt att hon därvid på angivet sätt
ämnade förfoga över sin kvarlåtenskap.

Likaledes voro vid ansökningen fogade, dels intyg av norsk polismyndighet,
att bröderna Svensen ansåges icke hava någon förmögenhet, dels ock
skattsedlar, utvisande att nämnda bröder taxerats, Karl Georg Svensen för
8,450 kronors inkomst under år 1927, Alf Kikkard Svensen för 2,600 kronors
inkomst under år 1928 och Svend Olaf Svensen för 3,400 kronors inkomst
under år 1927.

Överståthållarämbetet har den 16 november 1929 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet och därvid överlämnat utredning rörande Gertrud Alida
Johanssons och Ernst Gustaf Westerqvists personer och ekonomiska
ställning.

Av denna utredning framgår i huvudsak följande:

Gertrud Alida Johanssons man, som numera vore pensionerad, hade en
årlig pension av omkring 3,000 kronor, varjämte han såsom vice värd för
ett hus hade en årsinkomst av 500 kronor. Makarna hade ett kapital örn
8,000 kronor. Ernst Gustaf Westerqvist vore gift sedan 1920 och hade
ett barn. Han hade anställning i Stockholm såsom speditör och kontorist
mot en avlöning av 375 kronor i månaden. Under åren 1924—1928 hade
han icke haft något fast arbete och hans tillfälliga inkomster hade ej räckt
till familjens uppehälle, varför han måst åsamka sig mindre skulder, som
han ännu icke kunnat betala.

Överståthållarämbetet har i sitt utlåtande förklarat sig icke hava något
att erinra mot bifall till förevarande ansökning, såvitt anginge Gertrud
Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Departements

chefen.

Kumma råd vokatfiskalsämbetet har efter remiss den. 9 december 1930 avgivit
utlåtande i ärendet och därvid meddelat, att ämbetet gjort efterforskningar
för att utröna, huruvida Emilia Westerqvist tilläventyrs efterlämnat
släktingar, vilka kunde tänkas framför sökandena komma i fråga
vid ett eventuellt efterskänkande av danaarvsrätten, samt att ämbetet
därvid utrönt, att sådana släktingar icke funnes. I sitt utlåtande har
ämbetet vidare anfört följande:

Jämlikt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken hade kungörelse i allmänna tidningarna
införts därom, att efter änkan Emilia Westerqvist arv tillfallit hennes
å okänd ort vistande broder Carl Alfred Svensson. Då det emellertid
efter kungörelsens utfärdande visat sig, att Carl Alfred Svensson före
Emilia Westerqvists död avlidit efter att hava utflyttat till utländsk ort
samt förvärvat utländskt medborgarskap, bleve bestämmelserna i ärvdabalken
15 kapitlet 2 § i detta fall tillämpliga.

Enligt vad ämbetet inhämtat, hade inom den i sistnämnda lagrum stadgade
tid av natt och år från arvlåtarens dödsfall någon utländsk arvinge
icke anmält sig till tagande av arv efter Emilia Westerqvist. Däremot
hade av den utav vederbörande domstol förordnade gode mannen för Carl
Alfred Svensson uppgivits, att inom sagda tid Alida Johansson och Ernst
Gustaf Westerqvist anmält sig till tagande av ifrågavarande arv. Då
emellertid dessa icke stöde i något släktskapsförhållande till Emilia
Westerqvist, som på grund av omförmälda testamente bekommit den
av henne efterlämnade egendomen med äganderätt, saknade denna deras
anmälan rättslig betydelse. Enär icke heller någon annan arvsberättigad
inländsk arvinge inom laga tid gjort anspråk på arvet, tillfölle Emilia
Westerqvists kvarlåtenskap kronan som danaarv. Emellertid hade ämbetet
låtit anstå med åtgärder för indrivning av danaarvet i avbidan på beslut
i anledning av förevarande ansökning.

Vad nu denna ansökning anginge, så vore sökandena Karl Georg Svensen,
Alf Rikkard Svensen och Svend Olaf Svensen utländska undersåtar,
varför de i betraktande av förut av statsmakterna i detta avseende tilllämpad
grundsats icke torde kunna komma ifråga vid ett efterskänkande
av danaarvet.

Vidkommande därefter ansökningen, såvitt densamma avsåge Gertrud
Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist, framginge av utredningen
i ärendet, att dessa sökande befunne sig i förhållandevis små ekonomiska
omständigheter, samt att de finge anses lia i viss mån stått arvlåtaren
nära. På grund därav och med hänsyn till innehållet i berörda vid rådhusrätten
i Gävle den 19 augusti 1929 avlagda vittnesmål ansåge sig ämbetet
kunna tillstyrka, att ansökningen i så måtto bifölles, att den del av
behållna kvar låtenskapen efter Emilia Westerqvist, som, därest hennes
man överlevt henne, skulle hava utgjort hans giftorätt eller hälften
av behållningen i boet, tillerkändes sistnämnda båda sökande till lika
fördelning dem emellan.

Såsom framgår av den föreliggande gemensamma framställningen
i ämnet äro sökandena — avlidna Emilia Westerqvists tre brorsöner Karl
Georg Svensen, Alf Rikkard Svensell och Svend Olaf Svensen, å ena sidan,
samt hennes avlidne man Fredrik Alfred Westerqvists bröstarvingar från
ett föregående äktenskap Gertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf Wes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 5

tenqvist, å andra sidan — ense därom att, för den händelse kronans rätt
till danaarv efter Emilia Westerqvist efterskänkes, kvarlåtenskapen efter
henne bör fördelas mellan samtliga sökande.

Därest sökandena Svensen gjort sitt arvsanspråk gällande inom den i
15 kap. 2 § ärvdabalken stadgade tiden av natt och år efter dödsfallet, hade
de såsom enda arvingar varit berättigade att taga all kvarlåtenskapen efter
Emilia Westerqvist. Försummelsen härutinnan kan såtillvida icke läggas
dem till last som de enligt uppgift först senare erhållit kännedom örn deras
fasters död. Det är vidare att märka, att den i nyssnämnda lagrum
upptagna särskilda preskriptionstiden för utländska arvingar ej återfinnes
i lagen örn arv. Örn Emilia Westerqvist avlidit efter den 1 januari
1929, hade följaktligen i förevarande fall — där i bouppteckningen efter
henne icke sökandena Svensen utan deras fader upptagits såsom till namnet
känd arvinge å okänd ort, och först senare upplysts att denne i själva
verket avlidit före arvlåtaren — sökandena Svensen ägt göra sin arvsrätt
gällande, såframt de kommit inom den av tid av tio är efter arvlåtarens död,
varom stadgas i 9 kap. 3 § arvslagen, eller, därest jämte kungörelse å deras
fader enligt 1 § även utfärdats kungörelse å okända arvingar enligt
2 §, inom fem år efter dennas införande i tidningarna. Någon preskription
av deras arvsrätt hade sålunda, örn arvslagen varit att tillämpa,
ännu ej kommit i fråga. Tillräcklig anledning att med hänsyn allenast
till det utländska medborgarskapet utesluta sökandena Svensen från andel
i kvarlåtenskapen synes vid sådant förhållande desto mindre föreligga
som det här gäller medborgare i ett land, vilket står oss synnerligen nära.
I avseende härå må jämväl framhållas, att det redan långt före arvslagens
tillkomst torde varit en stadgad uppfattning — vad ock i förarbetena till
arvslagen uttryckligen anförts -— att skäl numera saknades till att i fråga
örn arvsrättspreskription uppehålla någon skillnad mellan utländska och
inländska arvingar.

Vidkommande härefter de båda svenska sökandena anser jag, i likhet
med kammaradvokatfiskalsämbetet, billighetsskäl tala för att någon del
av kvarlåtenskapen tillerkännes dem. På grund härav och då en fördelning
av kvarlåtenskapen mellan Emilia Westerqvists arvingar och hennes
avlidne mans släkt jämväl synes överensstämma med vad hon själv
önskat, får jag tillstyrka den föreliggande framställningen örn efterskänkande
av danaarvet efter Emilia Westerqvist samt k vårlåten skapens fördelning
mellan samtliga sökande.

Vad angar sättet för denna fördelning vill jag erinra, att, i anledning
av det mellan Fredrik Alfred Westerqvist och Emilia Westerqvist upprättade
inbördes testamentet, den förres bröstarvingar vid arvskiftet efter
honom gingo miste örn en fjärdedel av kvarlåtenskapen i boet, vilket motsvarade
en tredjedel av vad Emilia Westerqvist då fick tillgodonjuta.
Det synes därför skäligt, att (jertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf
Westerqvist nu komma i åtnjutande av en tredjedel av kvarlåtenskapen

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

efter Emilia Westerqvist, att lika fördelas dem emellan. Återstående två
tredjedelar av kvarlåtenskapen torde böra lika fördelas mellan bröderna
Svensen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronans rätt till danaarv efter änkan Emilia
Westerqvist från Valbo socken av Gävleborgs län
måtte efterskänkas till förmån för bennes brorsöner
Karl Georg Svensen, Alf Rikhard Svensen och Svend
Olaf Svensen samt hennes mans bröstarvingar Gertrud
Alida Johansson, född Westerqvist, och Ernst
Gustaf Westerqvist på sådant sätt, att två tredjedelar
av kvarlåtenskapen skola tillfalla de tre förstnämnda
till lika fördelning dem emellan samt en tredjedel de
båda sistnämnda till lika fördelning dem emellan.

Danaarv efter
Katarina
Matilda
Pettersson,
född Krigsberg,
från
Umeå.

Ben 23 mars 1910 avled gårdsägar Carl Petterssons hustru Katarina
Matilda Pettersson, född Krigsberg, från Umeå, efterlämnande såsom
stärbhusdelägare, förutom mannen, sin i ett föregående äktenskap födde
son, Karl Edvard Eriksson.

I den vid rådhusrätten i Umeå den 6 mars 1911 inregistrerade bouppteckningen
efter den avlidna upptogs emellertid allenast mannen Pettersson
såsom stärbhusdelägare. Tillgångarna i boet utgjorde enligt bouppteckningen
5,696 kronor 25 öre. Härav belöpte 5,300 kronor på två i boet ingående
fastigheter, den ena »gården och tomt å Haga» med ett taxeringsvärde
av 2,700 kronor och den andra »jordegan Rödingen antecknad under
N:ris 78 & 79 å stadens vretkarta» med ett taxeringsvärde av 2,600 kronor.
Skulderna uppgingo till ett sammanlagt belopp av 3,038 kronor 13
öre, vadan behållningen i boet utgjorde 2,658 kronor 12 öre.

Sedan Eriksson efter stämning vid rådhusrätten i Umeå yrkat, att, enär
Katarina Matilda Pettersson avlidit utan att efterlämna annan bröstarvinge
än Eriksson samt han följaktligen varit sin moders ende arvinge,
men Pettersson sökt bliva ägare av kvarlåtenskapen efter henne och icke
varit villig att till Eriksson överlämna honom tillkommande arv, rådhus
rätten måtte bestämma tid och ort för hållande av arvskifte efter Katarina
Matilda Pettersson ävensom utse arvskiftesförrättare, biföll rådhusrätten
genom dom den 20 november 1922 Erikssons talan. Pettersson sökte, efter
vad, ändring i rådhusrättens dom. Enär Eriksson, vilken erhållit vetskap
örn Katarina Matilda Petterssons död genast efter dödsfallet, icke inom
natt och år efter det sådan vetskap vunnits gjort anspråk på rätt till arv
efter henne, samt vid sådant förhållande och då ej heller laga förfall visats

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 7

Erikssons rätt till arv efter Katarina Matilda Pettersson vore jämlikt
grunderna för 15 kap. 4 § ärvdabalken att anse såsom försutten, ogillade
Svea hovrätt genom dom den 6 mars 1925 Erikssons i målet förda talan.
Hos Kungl. Majit anhöll därefter Eriksson örn tillstånd att fullfölja talan
mot hovrättens dom, utan hinder därav att han icke förmått nedsätta föreskrivet
belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motparten, men fann
Kungl. Majit genom utslag den 14 oktober 1925 ej skäl bifalla ansökningen
utan förklarade, att hovrättens dom skulle stå fast.

Sedan detta utslag meddelats, anmälde Eriksson hos länsstyrelsen i
Västerbottens län, att kvarlåtenskapen efter hans moder utgjorde danaarv,
vilken anmälan av länsstyrelsen överlämnades till kammaradvokatfisliöilsänifeötGt.

Hos Kungl. Majit har nu Pettersson i en till finansdepartementet den 9
december 1929 inkommen skrift anhållit, att Kungl. Majit måtte till hans
förmån efterskänka kronans rätt till kvarlåtenskapen efter hans hustru
Katarina Matilda Pettersson. Till stöd härför har han i huvudsak anfört,
att han vore över sjuttiofem år gammal och hade svårt att försörja sig; att
han i nära tjugo år varit i besittning av kvarlåtenskapen efter hustrun;
samt att han nödgats föra en dyrbar rättegång för att få behålla densamma.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västerbottens lan ingiven
och av länsstyrelsen med skrivelse den 10 januari 1930 till Kungl. Majit
överlämnad skrift har därefter Eriksson gjort framställning örn efterskänkande
till hans förmån av kronans rätt till kvarlåtenskapen efter hans

moder. . . ,

Kammaradvokatfiskalsäinbetet har den 8 maj 1930 avgivit infordrat utlåtande
över berörda ansökningar och därvid fogat från länsstyrelsen inhämtat
yttrande jämte annan i ärendet införskaffad utredning.

I fråga örn Petterssons ekonomiska ställning och levnadsförhållanden
framgår av denna utredning, att Pettersson — som redan år 1911 försålt
den i bouppteckningen efter Katarina Matilda Pettersson omnamnda
jordägan »Rödingen» - icke ägde annan fast egendom än den i samma
bouppteckning upptagna fastigheten å Haga, vilken vore åsatt ett taxe:
ringsvärde av 5,000 kronor; att Petterssons årsinkomst utgjorde^ förutom
tillfälliga arbetsförtjänster sammanlagt 305 kronor, därav 12o kronor
pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring och 180 kronor liyresmedel,
som han erhölle genom uthyrning av ett ruin i sin fastighet, att.
ehuru han icke vore oförmögen till arbete, han likväl på grund av sin
höga ålder hade mycket svårt att erhålla sädant; att hans inkomster un
der de senare åren varit otillräckliga för hans uppehälle, vaiför han
mast upplåna 1,600 kronor, därav 1,000 kronor mot inteckning i fastigheten;
samt att, därest hans ansökning icke bifolles, han bleve berövad större
delen av sin egendom och inom kort korinne i behov av bidrag från kommunen
för sitt uppehälle.

Departements chefen.

8 Kungl. Majus proposition Nr 108.

Beträffande Eriksson framgår av utredningen, att lian vore gift oell hade
tre barn, därav ett minderårigt; att han i Rickleå by inom Bygdeå socken
av Västerbottens län brukade en mindre torplägenhet, som tillhörde en hans
morbroder och för vilken lägenhet icke erlades någon arrendeavgift; att genom
lägenhetens avkastning och tillfälliga arbetsförtjänster Eriksson och
hans familj hade sin nödtorftiga bärgning; att all lösegendom å lägenheten
ägdes av förenämnda morbroder; samt att Eriksson saknade tillgångar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande förordat bifall till
Petterssons ansökning.

Kammar advokat f iskalsämbetet har för egen del anfört följande:

_ Då någon arvinge till Katarina Matilda Pettersson icke inom vederbörlig
tid framställt anspråk på arv efter henne, tillf olle den del av boet efter
henne, som icke lagligen tillkomme hennes efterlevande make, kronan såsom
danaarv. I avbidan på utgången av de nu förevarande ansökningar-,
na hade ämbetet emellertid låtit anstå med åtgärder för indrivning av
danaarvet.

Enär Pettersson enligt ämbetets förmenande icke förebragt några giltiga
skäl, varför han borde framför Eriksson äga rätt till den andel av kvarlåtenskapen,
som lagligen tillkommit Eriksson, därest denne inom i lag
föreskriven tid gjort sin rätt till arvet gällande, funne ämbetet Petterssons
ansökning ej förtjäna avseende.

Däremot ansåge sig ämbetet böra tillstyrka bifall till Erikssons ansökning,
särskilt med hänsyn därtill att arvsrättspreskription beträffande
denne sökande säkerligen icke inträtt, därest Pettersson, som uppgivit
kvarlåtenskapen efter Katarina Matilda Pettersson, till bouppteckningsförrättarna
uppgivit Eriksson såsom arvinge till den avlidna. Såsom ett
ytterligare skäl komme härtill, att Eriksson befunne sig i torftiga ekonomiska
villkor.

Ytterligare ville ämbetet framhålla, att Eriksson, enligt vad magistraten
i Umeå i ärendet upplyst, redan den 6 mars 1911 eller alltså inom natt
och år från moderns dödsfall hos rådhusrätten styrkt sig vara arvinge till
den avlidna.

Enligt numera från magistraten i Umeå till finansdepartementet inkom
niet meddelande har Pettersson avlidit den 1 februari 1931.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag skäl föreligga,
att kronan frånträder sin rätt till ifrågavarande danaarv efter Katarina
Matilda Pettersson, född Krigsberg. Av den lämnade redogörelsen
framgår, att såväl Katarina Matilda Petterssons efterlevande make Carl
Pettersson som ock hennes son i ett föregående äktenskap Karl Edvard
Eriksson var för sig gjort framställning örn efterskänkande till hans förmån
av kronans rätt till kvarlåtenskapen. Under erinran att Pettersson
numera avlidit tillstyrker jag, att danaarvet efterskänkes till Erikssons
förmån.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

att kronans rätt till danaarv efter Katarina Matilda
Pettersson, född Krigsberg, från Umeå måtte efterskänkas
till förmån för hennes son Karl Edvard
Eriksson i Rickleå by inom Bygdeå socken av Västerbottens
län.

Vad föredragande departementschefen under
punkterna l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Olga Gjörloff.