Kungl. Maj:ts proposition nr 101 (Proposition 1948:101)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, m. m.; given Stockholms
slott den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin; samt

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas,''att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin* 1, vilken jämlikt
lag den 16 april 1943 (nr 177) gäller till och med den 30 juni 1948, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.

1 Angående vidtagna ändringar i lagen, so 1926:148, 1928:145, 1933:188, 1938:264, 1944:420,
1946:867 och 1947:473.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.948. 1 samt. Nr 101.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 om utsträckt tilllämpning
av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin1, vilken förstnämnda
lag jämlikt lag den 16 april 1943 (nr 178) gäller till och med den 30 juni
1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten.

Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1935 med tillägg till gällande
bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten,
vilken jämlikt lag den 16 april 1943 (nr 179) gäller till och med
den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.

1 Angående senaste lydelse av 1925 års lag, se 1933:189.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
19i8.

N ärvar and e:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, fråga om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrgcker
och vin, m. m. samt anför därvid följande.

Från början av 1920-talet fram till krigsutbrottet hösten 1939 hade spritsmugglingen
till Sverige, särskilt inom vissa delar av landet, en betydande
omfattning. Detta förhållande föranledde motåtgärder av skilda slag från
statsmakternas sida. Sålunda genomfördes bland annat en särskild strafflagstiftning
mot spritsmuggling, varjämte man genom överenskommelser
med främmande makter sökte hindra den olovliga införseln av spritdrycker
till riket.

Vad angår strafflagstiftningen meddelades till en början i lag
den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel vid sidan av
föreskrifter, som avsågo smuggling i allmänhet, även särskilda straffbestämmelser
rörande spritsmuggling. Och genom en samma dag utfärdad
lag (nr 148) angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten stadgades förbud mot att med farkoster av
mindre nettodräktighet än 120 ton införa dylika drycker till svenskt territorialvatten.

Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke vara tillräckligt effektiva;
de ersattes därför redan nästfoljande år av en skärpt och utvidgad lagstiftning
i ämnet. Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, den
s. k. spritinförsellagen, meddelades sålunda strängare straffbestämmelser för
smuggling av rusdrycker och förbjöds införsel av dylika drycker till svenskt
territorialvatten med farkoster av mindre nettodräktighet än 250 ton. Vidare
stadgades i lagen straff för skilda slag av olovlig befattning med å ena
sidan insmugglade rusdrycker och å andra sidan rusdrycker, som olovligen
tillverkats eller olovligen renaturerats. Slutligen upptogos i spritinförsel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

lagen bland annat särskilda bestämmelser om förverkande, vilka förut haft
sin plats i en den 22 juni 1921 utfärdad förordning (nr 364) angående rusdryckers
förverkande i vissa fall.

Den nya lagen, som i vissa, huvudsakligen processuella, delar hänvisade
till varuinförsellagen, avsågs skola erhålla provisorisk karaktär och gällde
till en början endast till och med den 30 juni 1926. Enligt särskilt stadgande
sattes varuinförsellagen -— försåvitt densamma icke på grund av
nyssnämnda hänvisningar alltjämt vore att tillämpa — i fråga om smuggling
av spritdrycker och vin ur kraft för den tid spritinförsellagen skulle
gälla.

Spritinförsellagen erhöll emellertid sedermera gång efter annan fortsatt
giltighet. Sålunda förordnades om förlängning genom lag den 4 juni 1926
(nr 148) för tiden till och med den 30 juni 1928, och under tiden därefter
har lagen förlängts för fem år i sänder, senast genom lag den 16 april 1943
(nr 177) för tiden den 1 juli 1943—den 30 juni 1948. I samband med vissa
av förlängningarna genomfördes smärre ändringar i spritinförsellagen; bland
annat skärptes straffbestämmelserna år 1928, och år 1933 vidgades förbudet
mot införsel till svenskt territorialvatten på så sätt, att detta förbud
kom att avse farkoster med mindre nettodräktighet än 500 ton. Under den
senaste femårsperioden ha även flera detaljändringar vidtagits i spritinförsellagen,
vilka ändringar varit föranledda av ändrad lagstiftning på andra
områden (jfr sv. författn. saml. 1944:420, 1946:867 och 1947:473).

Genom spritinförsellagen blev det straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen
i hög grad skärpt. Emellertid framhölls vid lagens tillkomst,
att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln knappast
stode att vinna med mindre överenskommelse träffades staterna emellan att
ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. En sådan överenskommelse ansågs
närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att genom kontroll å utförseln
av rusdrycker från ett land hindra tillförseln därav till ett annat,
dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl utanför sin tcrritorialvattensgräns
undersöka och beslagtaga smuggelfartyg.

Ett dylikt internationellt samarbete har sedermera kommit
till stånd på grundval av en mellan samtliga Östersjöstater ävensom Norge
den 19 augusti 1925 avslutad konvention, den s. k. Helsingforskonventionen.1

Denna konvention, vilken ratificerades av Finland, Norge och Sverige
år 1925 samt av övriga konventionsstater under åren 1926, 1927 och 1929,
avsåg åtgärder mot smuggling av alkoholvaror — den gemensamma benämningen
å spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent alkohol
— samt innebar bland annat följande. Alkoholvaror skulle icke från något
av konventionsländerna få utföras med fartyg av mindre nettodräktighet än
100 registerton, såvida fråga icke vore om maskindrivet fartyg i reguljär
linjefart. För utförsel av alkoholvaror med fartyg av fördragsslutande stats

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1925: 36.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

nationalitet och av mindre nettodräktighet än 500 registerton skulle erfordras
särskilt tillstånd av myndighet i fartygets hemland. De fördragsslutande
staterna förpliktade sig, var och en, att icke göra någon invändning
mot att annan fördragsslutande stat tillämpade sina egna nationella lagar
i fråga om fartyg, som uppenbarligen sysslade med smuggling och anträffades
inom en zon, sträckande sig 12 sjömil från kusten eller därutanför belägna
yttersta skär.

För Sverige ledde Helsingforskonventionen till utfärdandet den 27 november
1925 av dels en lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen,
dels ock två kungörelser (nr 464 och 465), innehållande den ena föreskrifter
angående lagens ikraftträdande och den andra särskilda bestämmelser
om utförsel från riket av rusdrycker.

Den nya lagen, som skulle gälla till och med den 30 juni 1926, stadgade i
huvudsak, att om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än 250
ton införts till farvatten, som låge utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträckte sig intill 12 sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna
yttersta skär, samt av omständigheterna uppenbarligen framginge att syftet
med fartygets uppehåll i nämnda farvatten vore att företaga eller främja
olovlig införsel av dryckerna till riket, skulle detta anses såsom olovlig införsel
till svenskt territorialvatten. Lagen skulle emellertid icke tillämpas
med avseende å fartyg av främmande nationalitet med mindre Konungen
förordnade därom.

Enligt kungörelsen angående ikraftträdandet av 1925 års lag skulle lagen
träda i kraft den 24 december 1925 och, såvitt anginge fartyg av främmande
nationalitet, tillsvidare äga tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk
nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker
innefattade stadganden, som voro erforderliga för att uppfylla de
genom Helsingforskonventionen åtagna förpliktelserna i fråga om dylik utförsel.
Jämväl denna författning trädde i kraft den 24 december 1925 och
erhöll, såvitt angick fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet
från och med 100 till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å
fartyg av finsk och norsk nationalitet.

1925 års lag förlänades successivt fortsatt giltighet i enahanda ordning
som tidigare angivits i fråga om spritinförsellagen. Om den senaste förlängningen
meddelas bestämmelser i lagen den 16 april 1943 (nr 178), enligt
vilken lag giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1948. I
samband med 1933 års förlängning genomfördes den ändringen i 1925 års
lag, att lagen gjordes tillämplig å fartyg av mindre nettodräktighet än 500
ton i stället för såsom tidigare å fartyg om mindre nettodräktighet än
250 ton.

Att 1925 års lag och omförmälda bestämmelser angående utförselkontröllen
till en början erhöllo tillämpning, förutom å svenska fartyg, allenast å
fartyg av finsk eller norsk nationalitet sammanhängde med att Helsingforskonventionen,
enligt vad förut angivits, först ratificerades av Finland,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Norge och Sverige. Allteftersom ratifikation tillkom jämväl från de övriga
konventionsstaternas sida, förordnades emellertid genom särskilda kungörelser,
att 1925 års lag och kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel
från riket av rusdrycker skulle, kungörelsen i vad den avsåge utförsel
med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton,
äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.

Den omständigheten att Helsingforskonventionen i fråga om fartyg av
nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton föreskrev utförselkontroll
endast såframt fartyget tillhörde någon av de fördragsslutande staterna,
visade sig ägnad att i hög grad förringa värdet av konventionen; den
illegala trafiken kunde sålunda i stor utsträckning fortgå med hjälp av
fartyg av annan nationalitet.

För att undanröja detta missförhållande hade under tiden före krigsutbrottet
hösten 1939 vidtagits ytterligare åtgärder i konventionens syfte. I
Tyskland hade sålunda utfärdats särskilda bestämmelser till förebyggande
av illegal spritexport. Efter förhandlingar på svenskt föranledande hade
vidare exporten sjöledes av sprit från Polen och Danzig underkastats särskilda
bestämmelser, innebärande, förutom annat, att utförselkontroll utan
undantag skulle äga rum beträffande fartyg om mellan 100 och 500 ton.
Slutligen hade mellan Sverige och Finland, å ena, samt Estland, å andra
sidan, träffats en överenskommelse av innebörd bland annat, att jämväl den
estniska regeringen skulle anordna utförselkonlroll efter i stort sett samma
grunder som i Polen och Danzig, dock att denna kontroll skulle gälla även
fartyg om mer än 500 registerton samt omfatta jämväl land väga utförsel.

Utöver vad nu berörts ha mellan Sverige, å ena, samt Finland och Danmark,
å andra sidan, avslutats särskilda överenskommelser i syfte att för
spritsmugglingens bekämpande få till stånd ett närmare samarbete
mellan respektive länders bevakningspersonal. En dylik
överenskommelse, avseende gemensam bevakning genom finsk och svensk
personal i vattenområdet mellan Sverige och Åland, träffades med Finland
den 29 december 1933,1 och en överenskommelse om motsvarande åtgärder
från svensk och dansk sida i fråga om de båda ländernas territorialvatten i
Öresund och i vissa delar av Kattegatt och Östersjön avslutades med Danmark
den 28 oktober 1935.2

Närmast med anledning av förstnämnda överenskommelse utfärdades den
23 mars 1934 en lag (nr 53) om rätt för Konungen att meddela föreskrift
om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänstemän;
och med stöd av denna lag utfärdades sedermera särskilda kungörelser
av den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr 13) med
föreskrifter i anledning av de nu omförmälda överenskommelserna. Enligt
dessa kungörelser äger — om än med vissa betydelsefulla inskränkningar * 8

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1934:1.

8 > » » > 1936:2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

— finsk respektive dansk bevakningspersonal samma rätt att å ifrågavarande
vattenområden verkställa beslag, som enligt spritinförsellagen samt
lagen om utsträckt tillämpning av nämnda lag tillkommer svenska tulltjänstemän.

Enahanda syfte, som man genom nyss berörda åtgärder velat tillgodose,
kan i viss mån sägas ligga till grund jämväl för en den 31 maj 1935 utfärdad
lag (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Angående innebörden av
denna lag må anmärkas följande.

Förut har angivits, att spritinförsellagen stadgar förbud mot införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet
än 500 ton. Undantag från förbudet medgives emellertid beträffande
viss genomfart i Öresund, såframt av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att de medförda dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas
till riket. Under sistnämnda förutsättning skall, då förbudet eljest överträdes,
straff ådömas enligt en lindrigare straff skala, varjämte befrielse medgives
från eljest stadgad förverkandepåföljd. Det har anmärkts sasom otillfredsställande,
att dessa undantagsbestämmelser kunde vinna tillämpning
även beträffande smugglarfartyg, nämligen i de fall, da dessa riktade sin
verksamhet mot annat land än Sverige. Särskilt har bestämmelsernas avfattning
ansetts ägnad att vålla svårigheter när åtgärderna för spritsmugglingens
bekämpande toge formen av samverkan mellan Sverige och dess
grannländer. Genom 1935 års lag har fördenskull föreskrivits, att berörda
undantagsbestämmelser, i den mån Konungen så förordnar, icke skola äga
tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket
avtal med främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna
tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att
olovligen införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts.

Förordnande, som avses i 1935 års lag, har i anslutning till avtalet med
Danmark meddelats beträffande den del av territorialvattnet, där bevakningen
skall ombesörjas gemensamt av svensk och dansk personal. Bestämmelser
härutinnan återfinnas i den förenämnda kungörelsen av den 24 januari
1936.

1935 års lag gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1938, men giltighetstiden
utsträcktes genom lag den 10 juni 1938 (nr 266) till och med
den 30 juni 1943 och genom lag den 16 april 1943 (nr 179) till och med
den 30 juni 1948.

I särskilda, den 22 september 1947 dagtecknade skrivelser från finansdepartementets
rältsavdclning — i vilka skrivelser erinrats om att giltighetstiden
för spritinförsellagen samt lagarna den 27 november 1925 (nr
463) och den 31 maj 1935 (nr 234) utginge den 30 juni 1948, vid vilket förhållande
fråga torde uppkomma om avlåtande av proposition till 1948 års
riksdag rörande förlängd giltighet av ifrågavarande lagstiftning har rättsavdelningen
anhållit, alt generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen ville av -

° Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

giva yttrande, huruvida ändringar i förevarande lagstiftning ansåges erforderliga
samt huruvida en förlängning syntes böra begränsas att avse viss
angiven tid.

Med anledning av vad sålunda förekommit ha generaltullstyrelsen och
kontrollstyrelsen inkommit med yttranden i ärendet.

Vad först beträffar frågan, huruvida en särskild lagstiftning
är erforderlig på förevarande område jämväl
efter den 30 juni 194 8, har generaltullstyrelsen framhållit, att
spritsmugglingen, såvitt anginge olovlig införsel av större partier, visserligen
icke erhållit samma omfattning som före kriget, enär läget i de länder,
varifrån den mera omfattande olovliga trafiken tidigare försiggått, alltjämt
syntes försvåra den organiserade smugglingen av varor därifrån till
Sverige. Det vore emellertid sannolikt att, så snart dessa hinder icke längre
förelåge, smugglingsverksamheten komme att återupptagas i lika stor utsträckning
som förut. Med hänsyn härtill och då antalet verkställda beslag
å olovligen införd sprit under de senaste åren undergått en avsevärd ökning
även jämfört med förhållandena före kriget, ansåge styrelsen, att
ifrågavarande lagar borde erhålla förlängd giltighet, varvid giltighetstiden
lämpligen borde begränsas till fem år.

Kontrollstyrelsen har uttalat, att det med hänsyn till tillgängliga siffror
rörande antalet spritbeslag och antalet avdömda förseelser i fråga om motboksöverlåtelser
icke syntes ha inträtt någon sådan förändring på förevarande
område under de senare åren, att anledning till någon omläggning
lörelåge. Såsom skäl för en allenast provisorisk lagstiftning hade tidigare
åberopats bland annat, att det syntes förenat med vissa fördelar att gång efter
annan få ifrågavarande lagstiftning prövad med hänsyn till de olika former,
under vilka den olovliga sprithanteringen visat sig uppträda och detta skäl
ägde alltjämt giltighet. Ett ytterligare motiv för anordningen att giva den
avsedda lagstiftningen provisorisk giltighet låge i det förhållandet, att det
åt nykterhetskommittén givna utredningsuppdraget omfattade en översyn
jämväl av nu berörda lagstiftning. Styrelsen förordade därför, att ifrågavarande
tre lagar erhölle fortsatt giltighet efter den 30 juni 1948, förslagsvis
för en tid av fem år.

Vad härefter angår frågan om ändringar i förevar ande
lagstiftning har generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, att några
tillägg till eller ändringar i nämnda lagar utöver vad som redan verkställts
i samband med processreformen icke för närvarande vore erforderliga.

Kontrollstyrelsen har ansett, att frågan om ändringar i lagarna lämpligen
borde anstå i avvaktan på slutförandet av 1944 års nykterhetskommittés
arbete.

I detta sammanhang må omnämnas, att riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse — under erinran om att böter och värdet av förverkad
egendom m. m. skola, på sätt stadgas i 23 § spritinförsellagen, i
viss omfattning ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker — anfört, att den särskilda
fond, vanligen benämnd »smuggelfonden», som utgjordes av ifrågavarande
till generaltullstyrelsens förfogande stående medel, lämpligen borde
avvecklas.

Departementschefen. Den särskilda lagstiftning som syftar till att motverka
olovlig befattning med spritdrycker och vin — särskilt olovlig införsel
av dessä varor — har sedan länge reglerats genom författningar vilka antagits
för en tid av fem år i sänder. Giltighetstiden för nu gällande lagstiftning
utgår den 30 juni 1948.

På sätt generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen tillstyrkt bör lagstiftningen
på förevarande område nu förlängas att gälla under ytterligare fem
år eller alltså för tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1953.

Beträffande frågan om ändringar i nu berörda lagstiftning har jag i detta
sammanhang icke tagit ställning till det av riksdagens revisorer väckta
spörsmålet om avskaffande av den s. k. smuggelfonden. Frågan i vad mån
ändringar i övrigt böra vidtagas i förevarande lagstiftning bör prövas först
efter det nykterhetskonnnittén framlagt resultatet av sitt arbete.

I samband med att sistnämnda fråga upptages till behandling synes jämväl
böra prövas, huruvida icke tiden då är inne att giva en mera permanent
karaktär åt den ifrågavarande lagstiftningen.

I enlighet med vad jag nu anfört ha inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1 :o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192b (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
samt

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnar Cars.

Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 februari
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 11 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
januari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrgcker och vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. Nitelius.

Lagrådet lämnade de under 2:o) och 3:o) anmärkta förslagen utan erinran
samt yttrade beträffande förslaget under 1 :o):

Uti 1924 års lag hänvisas beträffande delaktighet i särskilda i lagen
straffbelagda brott till vissa bestämmelser i lagen den 8 juni 1923 om
straff för olovlig varuinförsel. Sistnämnda lag reglerar för sitt tillämpningsområde
självständigt frågan om straff för delaktighet men ansluter sig i
fråga om de allmänna grunderna för bestraffning av dylik brottslighet till
gällande stadganden i 3 kap. strafflagen. Vidare beröres i 1924 års lag
delaktighet i olovlig tillverkning av spritdrycker eller vin, en delaktighet
som närmare definieras i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin. I det förslag till lag om ändring i strafflagen,
varöver lagrådet avgivit utlåtande den 14 januari 1948, ha emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

tid reglerna om delaktighet i 3 kap. strafflagen ersatts med nya föreskrifter
om medverkan till brott. Om nämnda förslag upphöjes till lag, synes det
därför böra tagas under övervägande, huruvida icke hithörande bestämmelser
böra revideras under hänsynstagande till de principer, som ligga till
grund för omarbetningen av 3 kap. strafflagen. Det ma anmärkas att det här
sagda har tillämpning även å 1926 års berörda förordning och förordningen
den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker. Som här antydda
problem emellertid icke torde kunna lösas i detta sammanhang, lämnar
lagrådet jämväl förevarande förslag, som icke i och för sig föranleder anmärkning,
utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, lagrådets den 16 februari 1948 avgivna utlåtande över de
den 23 januari 1948 till lagrådet remitterade förslagen till

1 :o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten.

Föredragande departementschefen anför.

Lagrådet har lämnat de under 2:o) och 3:o) upptagna förslagen utan erinran.

Beträffande det under l:o) anmärkta förslaget till lag om fortsatt giltighet
av 1924 års spritinförsellag har lagrådet uttalat, att det syntes böra
tagas under övervägande, huruvida icke bestämmelserna om delaktighet i
brott som avses i bland annat 1924 års lag borde revideras under hänsynstagande
till de principer, som låge till grund för de föreslagna nya bestämmelserna
i 3 kap. strafflagen om medverkan till brott. Emellertid har lagrådet
vidare anfört att, då nämnda problem icke torde kunna lösas i förevarande
sammanhang, lagrådet lämnade jämväl nu ifrågavarande förslag,
vilket icke i och för sig föranledde anmärkning, utan erinran. Vad lagrådet sålunda
anfört torde böra beaktas vid en framtida omarbetning av straffbestämmelserna
på rusdryckslagstiftningens område.

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Föredraganden hemställer, att förenämnda tre lagförslag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101

Propositioner och skrivelser