Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Proposition 1973:205

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 205 år 1973        Prop. 1973: 205

Nr 205

Kmigl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft; given den 16 november 1973.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet över industriärenden, föreslå riksdagen alt bifaUa det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens hnvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag som gör det möjUgt att reglera förbrukningen av elektrisk kraft, om tUlgången på sådan kan fömtses inte komma att förslå för att tUlgodose behovet. Förslaget är utformat i nära överensstämmelse med de lagar i ämnet som gäUde under åren 1949—1954, 1956, 1959—1960 och 1970—1971. Lagen föreslås gäUa tUl utgången av november 1974.

1   Riksdagen 1973.1 saml. Nr 205

Prop. 1973:205

Förslag till

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Härigenom förordnas som följer

1    § Kan tillgången på elektrisk kraft inom landet under viss tidsperiod fömtses ej komma att förslå för att tiUgodose behovet av sådan kraft, får kraftförbrukningen regleras enligt denna lag.

2    § Förordnande om reglering enligt 1 § meddelas av Kungl. Maj:t och får innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning meUan förbmkare som om användningen i övrigt av tiUgängUg kraft.

Närmare föreskrifter om tlUäropningen av förordnande enUgt första stycket meddelas av myndighet eUer annat för ändamålet lämpat organ, som Kungl. Maj:t bestämmer.

3    § Vid meddelande av föreskiift enUgt 2 § skall tiUses att i främsta rummet de behov blir täckta, som är av särskUd betydelse för befolkningen eUer produktionen eUer i övrigt för det allmänna.

4    § Meddelas föreskrift enligt 2. §, skaU ägare eUer iimehavare av sådan anläggning för alstrande eUer tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag), som tUlhandahåller kraft åt förbrukare vilka beröres av föreskriften, vidtaga åtgärder enligt anvisningar av Kungl. Maj:t eUer organ, som avses i 2 §, för att i görlig mån hindra överträdelse av föreskriften.

Förbrukare av elektrisk kraft samt var och en som handhar förvaltning av faslighet, där elektrisk kraft tUlhandahålles, får åläggas avläsnings-och uppgiftsskyldighet.

5 § Kungl. Maj:t kan förordna att förbrukare av elektrisk kraft, som
tagit ut mer kraft än han har rätt till på grund av föreskrift enligt 2 §,
skaU erlägga särskUd avgift för den kraft, som uttagits utöver den med
givna (överuttagningsavgift).

Övemttagnmgsavgift utgår enligt gmnder, som Kungl. Maj:t bestämmer, och tillfaller staten.

Föreligger särskilda skäl, kan Kungl. Maj:t befria förbmkare från överuttagningsavgift, som påförts honom.

6    § Underlåter förbrukare att i föreskriven ordning erlägga överuttagningsavgift, får organ som avses i 2 § besluta att han skall avstängas från utlagning av elektrisk kraft under viss tid. Har sådant beslut meddelats, skall ägaren eller innehavaren av kraftföretaget avstänga förbrukaren från kraftuttag i enlighet med beslutet.

7    § Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industrieU eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk krafl användes för annat ändamål än belysning, uppsåtligen eller av grciv oaktsamhet åsidosatt föreskrift, som enligt 2 § meddelats beträffande företaget eUer anläggningen, dömes han tUl böter eller fängelse i högst sex månader.

Prop. 1973:205                                                         3

TiU samma straff dömes annan förbrukare, vilken uppsåtUgen eUer av grov oaktsamhet använt kraft för annat ändamål än sådant, vartiU han haft rätt att använda kraften enligt meddelad föreskrift.

8    § Underlåter ägare eller iimehavare av kraftföretag att fullgöra vad som åUgger honom enUgt 4 eller 6 §, får organ som avses i 2 § vid vite förelägga honom att fullgöra åUggandet. Motsvarande gäUer vid underlåtenhet i fråga om avläsnings- och uppgiftsskyldighet enligt 4 § andra stycket.

9    § Bestämmelsema i denna lag om ägare eUer innehavare av kraftföretag eUer anläggning, som avses i 7 §, skaU i fråga om kommimalt kraftföretag eUer kommimal anläggning tiUämpas på föreståndaren.

10 § Närmare föreskrifter för tiUämpningen av denna lag meddelas
av Kungl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därpå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller tUl utgången av november 1974.

Prop. 1973:205

Utdrag av protokollet över industriiirenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 november 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRiWG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, ODHNOFF, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och anför.

Inledning

I Sverige har tid efter annan gällt temporära bestämmelser om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Under andra världskriget gäUde lagen (1941:925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. Lagen var betingad av bristen på kraft och bränsle under andra världskriget och kunde tUlämpas enbart vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. I likhet med flera av de lagar av kristidsnatur som kom tUl under kriget skulle lagen äga tUlämpning först efter särskilt förordnande. Lagen gällde till en början t. o. m. den 30 juni 1943 men giltighetstiden förlängdes sedermera med ett år i sänder, sista gången t. o. m. den 30 juni 1949.

Den 1 juli 1949 ersattes 1941 års lag av lagen (1949:182) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilken gällde t. o. m. den 30 juni 1954. Enligt denna lag fick reglering av förbrukning av elektrisk kraft ske när på gmnd av bristande tillgång på vattenkraft eller av annan orsak tillgången på elektrisk kraft inom riket under viss tidsperiod kunde fömtsättas inte komma att förslå för att tillgodose behovet. Som skäl för en fortsatt beredskapslagstiftning anfördes att genom den kraftiga industriella expansion som skett risk förelåg för att efterfrågan på elektrisk kraft skulle komma att överstiga tiUgången, särskilt i tider av dåUg vattentUlgång. Dessa farhågor hade ytterligare accentuerats genom att utbyggandet av kraftverken på grund av materialsvårigheter avsevärt försenats. Om en begränsning av kraftför-bmkningen blev nödvändig, ansågs det vara lämpligare att genomföra en sådan med stöd av föreskrifter från statsmakternas sida än genom åtgärder av kraftleverantörema. För kraftleverantörema var det av väsentiig vikt vid uppgörande a\' kraftleveranskontrakt att det faims

Prop. 1973: 205                                                        5

en lagstiftning som gav möjUghet till sådana regleringsåtgärder. När lagens giltighetstid löpte ut den 30 juni 1954 räknade man inte med att det i fortsättningen skulle föreligga behov av ransonering av elkraften. Lagen förlängdes därför inte.

Kraftbehovet stegrades emellertid oväntat snabbt och en långvarig torka sommaren 1955 skärpte ytterligare läget. På grund härav antogs som en beredskapsåtgärd lagen (1955; 601) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft som gällde t. o. m. den 30 juni 1956.

Ar 1959 blev frågan om ransonering av elförbrukningen åter aktuell på grund av ihållande torka under sommaren samma år. Som en beredskapsåtgärd antogs lagen (1959: 570) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Giltighetstiden begränsades tUl utgången av juni 1960.

Sommaren 1968 var extremt nederbördsfattig och även den efterföljande hösten och vintem medförde nederbördsunderskott. Också sommaren 1969 blev mycket torr. Det medförde att vattenmagasinen hösten 1969 var mycket dåligt fyllda. Vidare drabbades värmekraftverken av en del haverier, som ledde tUl produktionsbortfaU. Då vintem 1969/70 också blev mycket kall blev det nödvändigt att i viss utsträckning ransonera elkraften under mars—april 1970. Ransoneringen genomfördes med stöd av lagen (1970: 37) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Enligt 1 § 1970 års lag fick kraftförbrukningen regleras om tillgången på elektrisk kraft inom landet under viss tidsperiod kunde fömtses inte komma att förslå för att tillgodose behovet av kraft. Förordnande om reglering fick enligt 2 § meddelas av Kungl. Maj:t och kunde innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning meUan förbrukarna som om användningen i övrigt av tillgänglig kraft. Kungl. Maj:t fick vidare uppdra åt myndighet som Kungl. Maj:t bestämde att meddela närmare föreskrifter om tUlämpningen av sådant förordnande. I 3 § föreskrevs, att vid meddelande av föreskrift skulle tillses att behov, vilkas täckande var av särskUd betydelse för befolkningen eller produktionen eller i övrigt för det allmänna, i främsta rummet blev tillgodosedda. Kraft-företagen ålades enligt 4 § att vidta åtgärder för att i görligaste mån hindra överträdelse av meddelade föreskrifter. Bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som uttog för mycket kraft, att erlägga överuttagningsavgift meddelades i 5 och 6 §§. I 7—10 §§ meddelades vissa ansvars- och vitesbestämmelser och i övrigt föreskrifter av formeU natur. Lagen gällde t. o. m. den 30 juni 1971.

Med stöd av lagen utfärdade Kungl. Maj:t kungörelsen (1970: 38) angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Handhavandet av ransoneringen uppdrogs (SFS 1970: 39) åt ett för ändamålet särskilt bildat organ, statens elransoneringsnämnd. Nämndens ledamöter representerade kraftindustrin, näringslivet och arbetsmarknadens parter.

Frop. 1973:205 6

Nnvarande ordning

Bestämmelser om reglering av elektrisk kraft kan utfärdas med stöd av allmänna ransoneringslagen (1954: 280). Denna lag, som är en s. k. fullmaktslag, kan tiUämpas bl. a. vid krig eUer krigsfara eUer annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, som medfört knapphet eUer betydande fara för knapphet på fömödenhet som är av vikt för befolkningen eUer produktionen. Överträdelse av utfärdade bestämmelser medför ansvar. Däremot saknas möjlighet att föreskriva annan påföljd.

Departementschefen

Vår totala energiförsörjning baseras f. n. till omkring 25 % på inhemska tUlgångar. Vårt återstående energibehov täcks till övervägande del av olja.

Elkraftförsörjningen baseras fortfarande väsentiigen på vattenkraft. Under budgetåret 1972/73 svarade vattenkraften i genomsnitt för 78,5 % av den totala kraftproduktionen i landet, kärnkraften för 2,7 och oljan för 18,8 %. Vintertid svarar oljan normalt för 30—35 % av elproduktionen.

På gmnd av den stora andelen vattenkraft i elproduktionen har brist på elkraft efter andra världskriget uppstått bara i samband med långvariga torrperioder.

En betydande del av världens oljetUlgångar finns i Mellersta Östern. En väsentlig del av vår oljeimpoit kommer därifrån. Den nedskärning av oljeproduktionen som skett inom området har redan medfört störningar på oljemarknaden. På flera håll i världen har åtgärder vidtagits för att begränsa förbrukningen av olja. I Sverige startar inom kort en kampanj för alt mana konsumenterna till frivilliga begränsningar av energiförbrukningen. Målet för kampanjen är att minska förbmkningen av flytande bränsle och drivmedel med 15 %. Man kan dock inte utesluta att försörjnuigsläget framdeles bUr sådant att åtgärder för att tvångsvis  begränsa förbrukningen  av  oljeprodukter  blir nödvändiga.

Som jag nyss nämnde produceras f. n. omkring 20 % av elkraften i oljeddade kraftverk. Om en ranisonering av olja genomförs, kommer vidare med största sannolikhet efterfrågan på elkraft att öka snabbt genom att konsumenterna där så är möjligt kommer att ersätta olja med el. Man får således räkna med bl. a. att elkraft kommer tUl användning för uppvärmning av bostäder i betydligt större utsträckning än f. n. Möjligheterna är emellertid begränsade att möta en hastigt ökad elförbrukning. Dels är kraftproduktionssystemet f. n. sammansatt så att tillkommande efterfrågan måste täckas med oljeproducerad elkraft, dels finns tekniska begränsningar av distributionsmöjligheterna. Med

Prop. 1973: 205 7

hänsyn tUl vad jag nu har sagt anser jag att en ransonering av olja måste kompletteras med en reglering av förbrukningen av elkraft. Vår beredskap för att genomföra en sådan bör höjas.

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag beslutat inhämta riksdagens samtycke till att bl. a. allmänna ransoneringslagen får tillämpas till utgången av november 1974. Denna lag får anses vara ett ändamålsenligt instrument när det gäller ransonering av oljeprodukter. Lagen gäller förnödenheter av alla slag och kan således i och för sig användas även för att genomföra en elransonering. Med stöd av lagen kan föreskrivas bl. a. att förnödenhet får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de begränsningar som föreskrivs av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Den som överträder föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av lagen kan dömas tUl dagsböter eller fängelse i högst sex månader. De tidsbegränsade lagar om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft som tidigare gällt har öppnat möjligheter att ålägga förbrukare, som tagit ut mer kraft än de haft rätt till enligt meddelade föreskrifter, att erlägga särskild avgift. Sådana avgifter torde vara etl effektivt medel för att framtvinga efterlevnad av mera ingripande ransoneringsföreskrifter. Möjligheten att ta ut överuttag-ningsavgifter torde inte kurma undvaras om en elransonering på nytt blir aktuell. Även i andra hänseenden skulle allmänna ransoneringslagen behöva kompletteras för att vara fullt ändamålsenUg för det nu aktuella ändamålet. Tiden medger inte den tämligen omfattande omarbetning av ransoneringslagen som behövs. Jag förordar i detta läge att riksdagen föreläggs ett förslag till lag om reglering av förbmkningen av elektrisk kraft i huvudsaklig överensstämmelse med 1970 års lag i ämnet. Den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen bör kunna åläggas att erlägga särskilda avgifter eller i vissa fall straffas. Med hänsyn lill lagstiftningens karaktär följer av allmänna regler att sådana avgifter kan tas ut och straff utmätas även efter det att lagen upphört att gälla. Kungl. Maj:t får, om förslaget antas, de fullmakter som läget kan komma att kräva. Lagen bör träda i kraft så snart som möjligt och gälla till utgången av november 1974.

Den reglering som genomfördes vintern 1970 handhades av ett för ändamålet särskilt bildat organ, elransoneringsnämnden, med nära anknytning tiU Centrala driftiedningen. I nämnden ingick företrädare för de olika intressen som berördes av regleringen. Om en ransonering av elkraften blir aktuell bör ett liknande arrangemang kunna träffas. Organet bör samarbeta med överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som torde komma att få i uppdrag att handha en eventuell ransonering av flytande bränsle och drivmedel. Närmare bestämmelser om organet liksom om tillämpningen i övrigt av lagen torde få meddelas av Kungl. Maj: t.

Om en elransonering med stöd av lagen blir aktuell kan kostnaderna

Prop. 1973:205                                                         8

för dess administration förskotteras av statens vattenfallsverks driftmedel. SärskUda medel för ändaimålet behöver alltså inte anvisas nu.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga förslaget tiU l;ig om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokoUet: Gunnel Anderson

MAFICUS BOKTR. STOCKHOLM 73060