Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Proposition 1973:108

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1973        Prop. 1973:108

Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlännings lagen (1954: 193); given Stockholms slott den 30 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härraed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrädsprotokollet över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars aviåtande till riksdagen föredragande departementschefen heraställl.

GUSTAF ADOLF

ERIC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs att utlänningslagen (1954: 193) ändras så att utlänningsnämnden inte behöver höras i sådana ärenden ora avvisning eller om verkställighet av awisnuig, förpassning, utvisning eller förvisning, där den centrala utlänningsmyndigheten finner uppenbart att utlänningen bör tillåtas att uppehålla sig i riket.

1    Riksdagen 1973. 1 saml Nr 108

Prop. 1973: 108

Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas att 20, 23, 45 och 58 §§ utiänningslagen (1954: 193) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §1

Awisning skall ske vid utiännings ankomst till riket eller omedelbart därefter; awisning med stöd av 19 § må dock ske intUl tre månader efter ankomsten. Beslut om awisning meddelas av polismyndighet.

utlänningsnämnden. Vad i andra stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekommer till avvisning enligt 19 § andra stycket ävensora då polisrayndigheten finner det vara tveksamt, om utlänning, raot vUken avvisningsanledning förekommer, bör avvisas.

Finner polisrayndigheten skäl till avvisning föreligga raen påstår utlänningen att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot alt bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndighe-ten. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet sä snart det kan ske; är ärendet synnerligen brådskande, må den centrala ullänningsmyndighe-len meddela beslut, ehuru yttrandet från utlänningsnämnden icke föreUgger.

Finner polisrayndigheten skäl till awisning föreligga raen påstår utlänningen att han i det land, frän vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot alt bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Den centrala utlänningsrayn-digheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet sä snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsinyndighe-ten uppenbart alt avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan  att  yttrande   inhämtas från

23 §2

Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av den centrala utlänningsmyndig-heten. Föreligger beslut sora avses i 12 § första stycket, erfordras dock icke all utlänningsnämnden yttrar sig i förpassningsärendet.

Beslut i förpassningsärende meddelas, efler utlänningsnämndens hörande, av den centrala utlän-ningsmyndigheten. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att förpassning ej bör ske eller föreligger beslut som avses i 12 § första stycket, må beslut meddelas ulan att yttrande inhämtas av utlänningsnämnden.

1 Senste lydelse 1963:620. • Senaste lydelse 1968: 755.

Prop. 1973:108

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

45 §3

Innan den centrala utlännings-myndigheten i ärende, sora efter besvär kommit under myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning, skaU yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut i av-visningsärende, som efter besvär kommit under myndighetens prövning, skall utlänningsnämnden höras. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att avvisning ej bör ske, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

58 § Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

Påslår utlänningen att han i det land, tiil vilket han skulle befordras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd tUl land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten; underställning skall dock ej ske, ora påståendet enligt det beslut som förekomraer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utiänningsmyndighe-len har alt, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet sä snart det kan ske; är ärendet synnerligen brådskande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru yttrande från utlänningsnämnden icke föreligger.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet understäUas den centrala utlänningsmyndigheten; understäUning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut sora förekoramer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efler utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut medddas utan att yttrande inhämtas från ut-lännitigsnämnden. Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Del åligger den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlänningsrayndigheten anledning tUl verkställighet enligt 54 §, skall frågan härora underställas Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad uppgift utkorarait från trycket i Svensk författningssaraling.

' Senaste lydelse 1971: 1186. It   Riksdagen 1973.1 saml. Nr 108

Prop. 1973:108

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Mai:t konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensara beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i utlänningslagen (1954:193) och anför.

Sedan millen av 1960-talet har utiändska medborgare sökt sig till Sverige i allt större utsträckning. Detta har medfört bl. a. en ökad arbetsbelastning på de myndigheter som har hand om utlänningskontroUen. Ärendena har ökat i antal samtidigt som de blivit aUtmer komplicerade. Till följd härav har handläggningstiden särskUt i ärenden om utlännings avlägsnande frän Sverige förlängts.

Statens invandrarverk (SIV) har i skrivelse den 29 november 1972 till Kungl. Maj:l påtalat dessa enligt verkets uppfattning otillfredsställande förhållanden saml för att fä en förbättring tiU stånd föreslagit viss ändring i utlänningslagen (UtiL). Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av rikspolisstyrelsen (RPS), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och utlänningsnämnden.

Innan jag går in på SIV:s framställning och vad som kan göras för alt bringa ned tiden för ärendenas handläggning vill jag i korthet beröra gällande ordning i aktuella delar.

Den kontroll av utlänningar som behövs för tillämpning av UllL utövas under ledning av den centrala utlänningsmyndigheten (3 § första stycket UllL). Central ullänningsmyndighet är SIV. I ärenden enligt UtiL kan SIV inhämta yttrande från utiänningsnäranden (3 § andra stycket UtlL). I vissa fall skall sådant yttrande inhäralas (12 §, 20 § andra stycket, 23 §, 45 § och 58 § andra stycket UtlL). Undantag från denna skyldighet kan emellertid förekomma om ärendet är synnerligen brådskande (20 § andra stycket och 58 § andra stycket UtiL). Nämnden, sora består av tre ledaraöter, är ett i förhållande till SIV självständigt organ, vars främsta uppgift blivit att bevaka utlänningarnas rättsskydd. I de ärenden där SIV i princip skall inhärata yttrande från utiänningsnäranden kan talan mot SIV:s beslut föras endast ora nämnden eller någon nämndledaraot har anfört en mot verket avvikande mening eller ora näranden inle har avgivit något yttrande (46 § första stycket och 59 § första stycket UtlL).

Prop. 1973:108                                                         5

Utiänning sora ankoraraer till riket kan pä grunder, sora anges i 18 och 19 §§ UtiL, avvisas. Skäl för awisning kan enligt 19 § UtiL vara bl. a. alt utlänningen kan antas sakna medel för sitt uppehälle och hemresa, eller att han, om han avser all söka sitt uppehäUe här i landet, skäligen kan antas inte koraraa all ärUgen försörja sig. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet (20 § första stycket UtlL) och kan överklagas lill SIV. Utiänning sora uppehåller sig i riket utan att, om så behövs, inneha pass och tiUstånd alt vistas här kan enligt 22 § UtlL förpassas ur riket. TUlstånd att vistas här i landet meddelas bl. a. i form av uppehållstillstånd. Sådant tillstånd kan vägras utiänning bl. a. på vissa av de skäl som enligt 19 eller 29 § UtiL kan föranleda awisning eller utvisning. Beslut ora förpassning meddelas av SIV (23 § UllL). Vidare kan utlänning som lovligen uppehåller sig i riket utvisas på skäl som anges i 29 § UtiL. Sådant skäl kan vara att han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller alt han underlåter att efter förmåga söka försörja sig på ärligt sätt. Beslut om utvisning meddelas av länsrätt (30 § UtlL). Utlänning som har begått brottslig gäming av viss svårhetsgrad kan av domstol förvisas ur landet (26 § UtiL).

Har beslut meddelats att utiänning skall avlägsnas skall verkställighet ske. Avvisning verkställs av polismyndighet, raedan verkstäUighet av förpassning, utvisning och förvisning ankomraer pä länsstyrelse (58 § första stycket UtiL).

Tillärapningen av de olika reglerna ora avvisning, förpassning, utvisning och förvisning begränsas generellt av bl. a. bestämmelserna ora politiskt flyktingskap. Säsora politisk flykting anses enligt 2 § andra stycket UllL utlännmg sora i sitt hemland löper risk att utsättas för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås alt någon pä grand av sin härstamning, tillhörighet tUl viss samhällsgrapp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller också att på grand av politiskt brott allvarligt straff åläggs honom. I 2 § första stycket UtlL föreskrivs att politisk flykting inte utan synnerliga skäl skall vägras fristad i riket då han är i behov därav. Vid verkställighet av avvisning, förpassning, utvisning och förvisning får vidare enligt 53 § UtlL utiänning inte befordras till land där han löper risk att utsättas för politisk förföljelse och inte heller tUl land där han inte åtnjuter trygghet raot att bli sänd till land, i vilket han löper en sådan risk (politiskt verkställighetshinder). Visst undantag kan enligt 54 § UtiL förekoraraa om utlänningen genom synnerligen grov brottslighet har ådagalagt att hans kvarblivande skulle utgöra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet. Även fara för rikets säkerhet kari medföra undantag frän regeln om politiskt verkställighetshinder.

Ora polisrayndighet finner skäl alt avvisa utlänning men denne påstår att politiskt verkställighetshinder föreligger skall ärendet, om på-

Prop. 1973:108                                                         6

ståendet inle är uppenbart oriktigt, enligt 20 § andra stycket UtiL understäUas SIV sora har att, efter hörande av utlänningsnämnden, fatta beslut i ärendet så snart det kan ske. Detsamma gäUer om utlänning bör avvisas pä begäran av den centrala utiänningsmyndighelen i annat nordiskt land eller om polismyndighet finner det tveksamt om utiänning, mot vilken avvisningsanledning föreligger, bör avvisas. Skyldighet att i awisningsärende höra utlänningsnämnden föreligger också för SIV enligt 45 § UtlL när ärendet efler besvär kommit under SIV:s prövning. Skyldigheten är dock begränsad till de fall där SIV beslutar alt avvisning skall ske. Vid prövning ay förpassningsärenden finns för SIV ingen skyldighet att vid påstående ora politiskt verkställighetshinder höra utlänningsnämnden. I likhet med stadgandet i 45 § UtlL föreskrivs i 23 § UllL att utiänningsnäranden skaU höras endast om beslut om förpassning meddelas. För ärenden om utvisning eller förvisning finns inga bestämmelser om utlänningsnämndens hörande. I 58 § andra stycket UtiL ges emellertid med 20 § andra stycket UtlL likartade föreskrifter för det fall att utlänning vid verkställighet av avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning gör invändning om politiskt verkställighetshinder.

SIV har i den nämnda skrivelsen lUl Kungl. Maj:t framhållit att hand-läggningsliden är för lång i de utlänningsärenden, där SIV har att pröva fråga om utlänning skall fä stanna kvar i landet. Detta beror enligt SIV pä olika omständigheter. Antalet kvalificerade ärenden har ökat. Ärendena har vidare blivit mer komplicerade samtidigt som utredningarna många gånger är bristfälliga. Detta har inte sällan medfört att SIV tvingats begära kompletterande utredningar. SIV pekar på alt handläggningstiden hos utlänningsnämnden i genomsnitt uppgår till mellan en och två månader. För att nedbringa denna tid anser SIV det vara önskvärt att om möjligt minska nämndens arbetsbörda, dock utan att utlänningarnas rättsskydd eftersatts. SIV framhåller härom följande.

Av de 2 098 ärenden, som under är 1971 remitterades tiU utiännings-nämnden, gällde 459 ärenden frågor om awisning. I 354 fall beslöt SIV att avvisning inte skulle ske. I det övervägande antalet av dessa 354 ärenden var enligt SIV förhållandena sådana att det redan före remissen lill utiänningsnäranden hade stått klart för SIV att utlänningen skuUe få stanna kvar i landet. Yttrande frän näranden i dessa fall kunde enligt verket undvaras. SIV föreslår därför att närandens yttrande skall behöva inhämtas endast i de fall verket anser att avvisning skall ske. En sådan ordning skulle inte bara medföra en minskad belastning för utiänningsnäranden. Den skulle även få till följd att SIV kunde meddela sina beslut tidigare, varigenom utiänningen skulle kunna söka arbete tidigare i StäUet för att vara beroende av det aUraänna för sin försörjning. I sitt förslag anmärker SIV ocksä alt utiänningsnäranden i förpassningsärenden enligt 23 § UtlL behöver höras endast om SIV raeddelar beslut ora

Prop. 1973:108                                                         7

förpassning. SIV föreslår därför att 20 § andra stycket UtlL ändras så alt utlänningsnärandens yttrande i avvisningsärenden behöver inhäralas endast i de fall dä verket anser att awisning, skall ske.

SlV:s förslag godtas av remissinstanserna. Utlänningsnämnden, som för år 1972 har redovisat 2 102 ärenden, betecknar nämndens arbetsläge som raycket ansträngt och förklarar att man på längre sikt inte ser andra möjligheter att förkorta handläggningstiden, som genomsnittligt är 33 dygn, än ökade resurser eller en väsentlig minskning av antalet ärenden. Den lättnad i arbetsbördan, sora SIV:s förslag skulle raedföra genora en rainskning av antalet remitterade avvisningsärenden, skulle enligt nämnden visserligen vara av begränsad omfattning men borde ändå inverka positivt för en förkortning av handläggningstiden. Näranden, som anser att frän rättssäkerhetssynpunkt intet väsentligt kan invändas mot förslaget, tillstyrker den av SIV föreslagna ändringen av 20 § andra stycket UtlL. AMS framhåller alt det inte sällan tar läng tid innan SIV:s beslut föreligger. Utlännmgen går under tiden i regel sysslolös och ätgärder för svenskundervisning eller förberedelser för arbetsplacering kan inte vidtas av AMS innan SIV meddelat sitt beslut. Lika med SIV finner AMS det angeläget att handläggningstiderna förkortas och tillstyrker förslaget. RPS vill med hänsyn till de av SIV åberopade skälen inle motsätta sig förslaget. RPS pekar pä att SIV inte föreslagit motsvarande ändring i 58 § andra stycket UtlL.

Som SIV framhåller i sin skrivelse är den långa handläggningstid som föreligger i ärenden angående frågor om utlännings rätt att resa in och uppehålla sig i landet otiUfredsställande. Inte mmst för utiänningen själv är del angeläget att prövnmgen inte drar ut pä tiden. Det är självfallet ocksä önskvärt, att de myndigheter som har att bistå utlänningen i hans anpassning så snart som möjligt kan vidta nödvändiga åtgärder. Enligt min mening är det därför påkallat att söka bringa ned handläggnirtgsliden till en mer godtagbar nivå. Därvid fär givetvis inte utlänningens rättsskydd inskränkas.

SIV har redan — som framgår av dess skrivelse — vidtagit olika åtgärder genom att bl. a, i samråd med RPS meddela föreskrifter och utfärda nya blanketter i syfte att förbättra och koncentrera utredningama i ärendena. I den mån dessa förändringar får avsedd effekt torde de verksamt bidra lUl alt rainska den totala handläggningstiden.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 lade SIV fram förslag till viss omorganisation inom verket samt tUl viss personalförstärkning. Detta gällde bl. a. tillslåndsbyrän som handlägger tillständs- och avlägsnandeärenden. SIV föreslog att byråns indelning i sektioner och grupper skulle slopas samt att sektions- och grappchefstjänsterna; som utgjorde skUda beslutsnivåer inom verket, skulle sammanföras till en beslutsnivå. Vidare föreslog SIV att ytterligare tjänster inrättades. Dessutom föreslogs att vissa arbetsfunktioner inom byrån skulle överföras tiU

Prop. 1973:108                                                         8

en nyinrättad registerenhet, sora skulle ha hand om det ADB-systera inora verket sora skall tas i bruk vid ingången av budgetåret 1973/74.

I prop. 1973: 1 bU. 13 (s. 141) anslöt jag mig iallt väsentUgt tiU SIV:s förslag till omorganisation. I anslagsberäkningen för verket ingick ocksä förstärkning av tillslåndsbyrän raed en kvalificerad handläggare. Propositionen har i dessa delar godkänts av riksdagen (InU 1973: 6, rskr 1973: 54).

Den omorganisation och de övriga förändringar, som sålunda koraraer till stånd inora SIV, innebär betydande förbättringar för effektiviteten inom verket och lorde också leda till en förkortning av handläggnings-tiderna.

SIV:s förslag att utlänningsnämnden inte skall behöva höras i de avvisningsärenden där SIV finner att awisning inte bör ske ansluter till vad som gäller vid beslut om förpassning. Enligt 23 § UtlL behöver utlänningsnämnden höras i sådant ärende endast om beslut om förpassnmg meddelas. Det kan i detta samraanhang påpekas att det ibland kan vara mera en tillfällighet om frågan ora en utlänning skall avlägsnas ur landet eller ej bedöras enligt awisningsreglema eller förpassningsreglerna. Ora exerapelvis en viseringsfri utiänning ankoraraer hit utan raedel till sitt uppehälle skall han avvisas. Beslut ora awisning kan meddelas inom tre månader från inresan och kan således riktas raot utlänning som anträffas först sedan han har rest in och vistats i landet någon tid. Anträffas emellertid utlänningen efter tre månader frän inresan, kan awisning inte längre ske. Frågan om utiänningens avlägsnande handläggs då som ett förpassningsärende. Gör utlänning i avvisningsärenden invändning om politiskt verkställighetshinder eller finner polismyndigheten på grund av t. ex. annan politiskt invändning att det är tveksamt om awisning skall ske, skall ärendet underställas SIV. Även om SIV därvid finner utredningen klart ge vid handen att utiänningen bör tUlåtas att stanna i landet skall utiänningsnäranden höras. Fmner eraellertid SIV i förpassningsärende, t. ex. på grand av åberopade politiska skäl i någon förra, att utlänningen bör få stanna kvar i landet, får han tUlstånd till detta ulan att utiänningsnäranden yttrat sig. Del kan vidare anraärkas att ora SIV i av-visningsärende, sora prövas efter besvär över polisrayndighets beslut om avvisning, finner att utlänningen bör fä stanna kvar i landet utlänningsnämnden inle behöver höras. Liksom i förpassningsärenden skall enligt 45 § UtlL sädana avvisningsärenden remitteras till utlänningsnämnden endast när beslut om awisning skall raeddelas.

De avvisningsärenden, som remitteras till utlänningsnämnden, är i allt väsentligt sådana där utlänningen har påstått att politiskt verkställighetshinder föreligger. Den prövning av det politiska flyktingskapet som utlänningsnämnden skall göra är givetvis av stor betydelse. Dess stäUningstagande är visserligen inte bindande för SIV men utgör, i de fall SIV har en motsatt uppfattnmg, föratsättning för att utiänningen skall kunna

Prop. 1973: 108                                                        9

anföra besvär över SIV:s beslut. Detta gäller dock endast i den män SIV:s beslut innebär att utiänningen skall avlägnas ur landet. I motsatt fall är klagorätt mte behövlig. Ett icke ringa antal ärenden av sist näranda slag remitteras ärligen tUl utlänningsnämnden. Ett genomförande av SIV:s förslag skulle medföra en icke obetydlig lättnad i närandens arbetsbörda och raöjliggöra en snabbare handläggning av dessa ärenden.

Pä grand av vad jag sålunda har anfört anser jag att utiänningsnäranden inte behöver höras i de avvisningsärenden där SIV genom det utredningsmaterial som redan föreligger finner det uppenbart alt utlänningen bör tUlåtas att uppehålla sig i riket. Föreligger tveksamhet härora, ligger det eraellertid i sakens natur att ärendet bör reraitteras till näranden. Jag föreslår att 20 § andra stycket UtlL ändras i enlighet härraed.

I ärenden enligt 58 § andra stycket UtlL om verkställighet av awisning, förpassnmg, utvisning eller förvisning, där utlänningen påstår att politiskt verkställighetshinder föreligger, är förfarandet detsamraa sora enligt 20 § andra stycket UtlL och oraständigheterna i övrigt är också helt likartade. På grund härav anser jag att utlänningsnämnden inte heller i dessa fall behöver höras, om SIV med hänsyn till utredningsmaterialet finner det vara uppenbart att verkställighet inte bör ske. Jag föreslår därför att 58 § andra stycket UtlL ändras i överensstämmelse med vad jag föreslagit beträffande 20 § andra stycket UllL.

Som tidigare närants innebär 23 § UtlL att SIV i förpassningsärenden behöver inhämta yttrande från utlänningsnämnden endast om förpassning skall ske. Förhällandet är enligt 45 § UllL likartat i de avvisningsärenden som efter anförda besvär prövas av SIV. Eftersom handläggningen av dessa ärenden bör vara densamraa som i ärenden enligt 20 § andra stycket och 58 § andra stycket UtiL föreslår jag att 23 och 45 §§ UtlL justeras sä att alla de nu nämnda lagrummen får en enhetiig utformning.

Den lagstiftning som jag här har föreslagit bör träda i kraft omedelbart efter det alt den nya författningen har utkommit från lr)'cket. Några särskUda övergångsbestämmelser behövs inte.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen.

att antaga förslaget tiU lag om ändring i utiänningslagen (1954: 193).

Med bifaU till vad föredraganden sålunda med instäramande av statsrådets övriga ledaraöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall aviätas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: BrUta Gyllensten

MARCUSBOKTR. STOCKHOLM 197 3     730259