Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134

Proposition 1914:134 - b

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av § 20 regeringsformen; given Stockholms
slott den 6 juni 1914.

Under åberopande av bilägga i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 20 regeringsformen.

De mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens
prövning, skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne
militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar,
böra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode,
sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta, dock må
domarenas antal icke överstiga åtta.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt 91 käft. (Nr 134.) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott lördagen den 6 juni 1914.

N ärvar ande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde:

»Angående behandlingen av militära mål i högsta instans är i 20 §
regeringsformen stadgat, att i fredstid mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning, skola i högsta domstolen företagas
och avgöras, därvid två av Konungen därtill förordnade militärpersoner
av högre grad skola deltaga i målens avgörande, men att under krig
därmed skall förhållas efter krigsart.iklarna.

I 1798 års krigsartiklar, vilka gällde vid tiden för regeringsformens
tillkomst, finnas även vissa bestämmelser meddelade rörande
dylika måls behandling i högsta instans under krigstid. Dessa bestämmelser
äro dock synnerligen ofullständiga och otydliga. Med anledning
härav avlät Kungl. Maj:t efter högsta domstolens och statsrådets hörande
redan under år 1809 proposition till riksdagen, i vilken proposition
Kungl. Maj:t till riksdagens bifall framställde den förklaring av krigs -

3

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 134.

artiklarna, att alla de militära förbrytelser, som under krig förövades
och ifrån krigsdomstolarna antingen hemställningsvis eller genom underdåniga
besvär och ansökningar underkastades Konungens nådiga prövning,
skulle av Kungl. Maj:t eller dess högste befälhavare, enligt den instruktion
Konungen därom meddelade, prövas och avgöras, utan tillämpning av
vad för generalauditörsärendenas hanterande i fredstid jämlikt regeringsformen
funnes stadgat. Denna proposition blev av riksdagen bifallen.

I enlighet härmed förskrevs sedermera i Kungl. cirkuläret den
26 november 1812, att, då armén vore sammandragen, ärendena
från de krigsdomstolar, som enligt detta cirkulär skulle inrättas vid
varje division och äga lika anseende med överdomstol, skulle genom
hemställning i de fall, då krigsöverdomstol enligt krigsartiklarna sådant
borde iakttaga, eller genom besvär eller nådeansökning dragas under
Konungens eller högsta befälhavarens prövning. Beträffande flottan
stadgades genom ett Kungl. cirkulär av samma dag, att med rättegångsordningen
om skeppsbord skulle förhållas på sätt i krigsartiklarna vore
stadgat, så framt ej Kungl. Maj:t därom vid särskilda tillfällen annorlunda
förordnade. Under 1813 och 1814 års krig uppdrogs ock, liksom
tidigare skett, Konungens doms- och benådningsrätt i krigsrättsmål åt
vederbörande högste befälhavare.

Genom förordningen den 11 juni 1868 om införande av de nya
krigslagarna av samma dag upphävdes såväl 1798 års krigsartiklar som
Kungl. cirkulären av den 26 november 1812. I samband därmed gjordes
emellertid icke någon ändring i 20 § regeringsformen. I en skrivelse
av 1901 års riksdag, däri framställning gjordes om revision av
krigslagstiftningen, har riksdagen erinrat därom, att i 3 § av den nu
gällande förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
endast vore stadgat, att över krigshovrätt eller överkrigsrätt vore högsta
domstolen, »efter vad i grundlagen stadgat är». Riksdagen anförde
vidare, att då grundlagen icke innehölle något annat stadgande rörande
ifrågavarande måls behandling i krigstid än det, som meddelades i 20 §
regeringsformen, eller att under krig härmed förhölles efter krigsartiklarna,
syntes numera härutinnan i lagstiftningen förefinnas en lucka,
som borde utfyllas, eller i varje fall en otydlighet, som borde avhjälpas;
och hemställde riksdagen med stöd av det anförda, att Kungl. Maj:t
täcktes anbefalla, att vid den förestående revisiouen av strafflagen för
krigsmakten samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skulle tagas under omprövning, bland annat, huruvida icke bestämmelser
borde meddelas angående behandlingen av militära mål i
högsta instans under krigstid.

4

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr V34.

Riksdagens nämnda skrivelse överlämnades sedermera till den
kommitté, som under ur 1901 tillsattes för revision av krigslagstiftuingen.
Kommittén anför i sitt betänkande, att man stannade i ovisshet, huru
krigsrättsmålen i krigstid enligt nu gällande lag rätteligen borde behandlas.
Å ena sidan kunde man nämligen säga, att då 1798 års krigsartiklar
uttryckligen upphävts, den i grundlagen därtill gjorda hänvisningen
måste anses förfallen, samt att vid sådant förhållande och då
1868 års förordning om krigsd om stolar och rättegången därstädes icke
innehöllo några särskilda föreskrifter om behandlingen av krigsrättsmål
i högsta instans i krigstid, det i regeringsformen för fredstid stadgade
förfarandet borde tillämpas även under krig. Men å andra sidan kunde
till stöd för en motsatt mening anföras, att, då 1868 års förordning i
ifrågavarande avseende hänvisade till grundlagen, samt denna fortfarande
inskränkte högsta domstolens domsrätt i krigsrättsmål till fredstid och
beträffande förhållandena under krig åberopade krigsartiklarna, genom
1868 års krigslagar någon rubbning ej skett i Konungens genom
regeringsformen och krigsartiklarna stadgade rätt att under krig själv
eller genom högste befälhavare för armé eller flotta utöva domsrätten i
krigsrättsmål. Eu tredje mening kunde ock tänkas, nämligen den, att
om 1809 års förklaring, sedan krigsartiklarna upphävts, finge anses hava
förfallit, all föreskrift numera saknades, huru i förevarande avseende
skulle förfaras, alldenstund, på sätt nyss blivit nämnt, grundlagen begränsade
högsta domstolens befattning med krigsrättsmålen till fredstid.
Så länge kriminallag för krigsmakten stiftades av Konungen ensam,
medförde emellertid en sådan brist jämförelsevis mindre olägenhet, enär
Kungl. Maj:t vid förefallande behov kunde utan riksdagens hörande
meddela erforderliga föreskrifter i ämnet. Vilken av dessa meningar
än finge anses vara den rätta, vore det uppenbarligen nödvändigt, att
den otydlighet, som i ifrågavarande avseende i lagen nu förefunnes,
bleve avhjälpt.

Angående de ändringar i nu gällande lagstiftning, som med
anledning härav borde komma till stånd, anför kommittén vidare:
»Visserligen är sannt, att tillämpningen av det i regeringsformen för
fredstid stadgade sättet för behandlingen av ifrågavarande mål även i
krigstid i vissa fall kan medföra uppskov med målens behandling.
Detta skäl för en avvikelse från den i allmänhet gällande ordningen i
berörda avseende synes dock under de förhållanden, som numera råda,
äga långt mindre betydelse än förr. Endast i sådana fall, då någon
del av krigsmakten under krig befinner sig utom riket utan direkt förbindelse
med hemlandet eller på sjötåg å avlägsnare farvatten eller eljest

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134.

för längre tid varder avskuren från förbindelse med den ort, där högsta
domstolen har sitt säte, kan någon nämnvärd olägenhet tänkas därav
behöva uppkomma. Svårigheterna att åstadkomma ett ur rättssäkerhetens
synpunkt tillräckligt betryggande organ för handläggningen av
ifrågavarande mål i högsta instans äro emellertid uppenbarligen mycket
stora, att ej säga oöver vinnerliga. Den enligt 1798 års krigsartiklar
och 1809 års förklaring härutinnan gällande ordning anser kommittén
i nämnda avseende alldeles otillfredsställande. Icke heller på annat sätt
lärer under ifrågavarande förhållanden betryggande anordningar stå att
vinna. Kommittén har därför stannat vid den mening, att ifrågavarande
mål även i krigstid böra upptagas och avgöras av högsta
domstolen i enahanda ordning, som gäller för fredstid. Om än därav
i ett eller annat fall må föranledas något uppskov med ett måls slutliga
avgörande, synes dock olägenheten därav icke vara så stor, att
man därför bör vidtaga åtgärder, varigenom rättssäkerheten skulle
äventyras.

Den ändring av nuvarande bestämmelser, som, därest kommitténs
uppfattning härutinnan gillas, bliver erforderlig, skulle alltså bestå däri,
att 2 mom. i regeringsformens 20 § därur skulle utgå, i sammanhangvarmed
1 mom. skulle erhålla en i så måtto ändrad avfattning, som
betingas därav, att däri förekommande bestämmelser ej vidare skulle
vara begränsade att allenast avse de mål, som uti fredstid dragas under
Konungens prövning.»

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört har av kommittén
framlagts förslag till ändrad lydelse av 20 § regeringsformen.

En av kommitténs ledamöter, med vilken krigshovrätten sedermera
instämt i sitt yttrande över kommittéförslaget, har i avgiven reservation
anfört, att han endast biträdde förslaget under förutsättning, att
en lagstiftning komme till stånd, varigenom möjlighet bereddes att i
vissa fall bringa i verkställighet överkrigsrätts utslag, ehuru det icke
vunnit laga kraft. Under åberopande av ett utav lagutskottet vid 1809
års riksdag gjort uttalande framhållar denne ledamot, att det särskilt i
en av fienden omsluten fästning, som vore avskuren från förbindelse
med hemorten, vore omöjligt att med nödig skyndsamhet bestraffa
begångna förbrytelser, om ej högste befälhavaren på stället antingen
utrustades med den högsta domsrätten eller erhölle rätt att bringa
i verkställighet den inom fästningen under angivna förhållanden sannolikt
fungerande överkrigsrättens utslag, oavsett de vunnit Iaea kraft
eller icke.

Av den nu lämnade utredningen torde framgå, att de bestämBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 91 höft. (Nr 134.) 2

6 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134.

melser 20 § regeringsformen innehåller rörande krigsrättsmåls behandling
i högsta instans i krigstid äro i hög grad ofullständiga och otydliga.
Jag har ej heller funnit anledning till någon erinran mot det
av kommittén framlagda förslaget till förändrad lydelse av nämnda
lagrum. I likhet med kommittén finner jag vidare tillräckliga skäl icke
vara anförda för det av en ledamot i kommittén framställda förslaget,
att i samband med den ifrågasatta ändringen i regeringsformen särskilda
lagbestämmelser skulle utfärdas i syfte, att krigsöverdomstols
utslag i vissa fäll skall kunna verkställas utan att det vunnit laga kraft,
helst, såsom nämnda ledamot även framhållit, undantag vid en sådan
lagstiftning i varje fall lärer böra göras för utslag, varigenom någon
ådömts livets förlust, Även torde böra anmärkas, att såväl enligt gällande
lag som enligt det nyligen för riksdagen framlagda förslaget till lag
om krigsdomstolar och rättegången därstädes ståndsrätts utslag genast
kan befordras till verkställighet av vederbörande befälhavare.»

Föredraganden uppläste härefter ovannämnda förslag till ändrad
lydelse av § 20 regeringsformen samt hemställde, att detsamma måtte
föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Ivungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas nådig proposition av den lydelse bilaga . . .
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.