Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25 (Proposition 1904:25)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

N:o 25.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen ;
gifven Stockholms slott den 31 december 1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 60 och 144 §§ konkurslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

60 §.

Vid val till gode män eller syssloman, så ock uti alla andra mål,
som röra förvaltning af gäldenärs bo, gälle såsom beslut den mening,
hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte
_ utgöra minst en fjärdedel af de röstande: kan beslut på sådant
sätt ej åstadkommas; varde yttrande inbämtadt af rättens ombudsman,
och gälle den mening, lian biträder. Ej må i frågor, som uppenbarligen
röra endast eu eller några borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen
deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jämte borgenären
samma fordran; äge de tillsammans röst, beräknad efter den fordran:
kunna de sig ej förena; gälle borgenärens mening, där ej de andra
honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenären, där hans rätt kan vara
af beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; äge däröfver
anföra besvär. År beslutet fattadt å sammanträde inför rättens ombudsman
eller godemän eller syssloman, skall klagan föras hos den rätt,
där konkurssaken är anhängig, i stad inom fjorton dagar och å landet
inom en månad; och förordne rätten eller domaren, där så nödigt
pröfvas, att öfrige borgenärer skola å sammankomst, som af rättens
ombudsman utlyses, af besvären erhålla del för att å viss dag förklaring

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

däröfver inför rätten afgifva, vid äfventyr, att ärendet ändå företagas
skall: dock gånge, utan hinder af de anförda besvären, borgenärernas
beslut i verkställighet, där ej förbud däremot från rätten eller domaren
kommer. I fråga om klagan öfver beslut, som fattats å sammanträde
inför rätten eller domaren eller, i stad, inför någon rättens ledamot,
gälle hvad om klagan öfver sådan myndighets beslut är stadgadt; och
gånge borgenärernas beslut, utan hinder af förd klagan, i verkställighet,
där ej förbud däremot från hofrätten kommer.

144 §.

Har domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut i fall,
där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i
hofrätt; dock gånge beslutet utan hinder af förd klagan i verkställighet,
där ej förbud däremot från hofrätten kommer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver jnstitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
onsdagen den 17 juni 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Meyer.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet statsrådet Ramstedt
anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 8 april 1902, däri Riksdagen anhållit,
att Kungl Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser, som tydligt angifva, i hvilken ordning talan
mot borgenärers beslut i konkursärenden må i olika fall fullföljas.

Efter att hafva redogjort för skrifvelsens innehåll yttrade departementschefen
:

»I andra stycket af 60 § konkurslagen är angående klagan öfver
konkursborgenärers beslut i förvaltningsfrågor stadgadt, att om någon
borgenär eller gäldenären, där hans rätt kan vara af beslutet beroende,
menar, att beslutet olagligen tillkommit, han äger däröfver inom viss
tid anföra besvär hos rätten. Såsom Riksdagen antydt gifver ordalydelsen
i detta stadgande snarast anledning till den uppfattning, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25. 5

jämväl då fråga är om borgenärsbeslut, som fattats inför rätten eller
domaren eller, i stad, någon ledamot af rätten, besvär öfver beslntet
skola i första hand föras bos den rätt, där konkurssaken är anhängig.
Denna mening har också understundom gjorts gällande i rättsskipningen.
I regel torde dock i praxis en annan åsikt blifvit tillämpad, nämligen
att i nyssnämnda fall besvär skola föras omedelbart i hofrätt. Hvilken
mening än må vara den riktiga beträffande nämnda stadgandes uttolkning,
lärer det ej kunna förnekas, att goda skäl tala för fastställande
af senast omförmälda ordning. Detta framstår tydligast, om man öfverväger
det fall att borgenärssammanträdet hållits inför rätten. Uppenbart
är nämligen, att, ehuru borgenärerna hafva beslutanderätt, det är
rätten som har att öfvervaka, att beslutet varder fattadt i laga ordning,
och påståendet, att borgenärsbeslut olagligen tillkommit, innebär därför
klander mot den pröfning, som af rätten i berörda afseende företagits
vid sammanträdet. Att låta sådant klander pröfvas af samma domstol,
mot hvilken det riktas, vore emellertid meningslöst, och för detta fall
lärer alltså ingen tvekan kunna råda därom, att besvär öfver beslutet
böra omedelbart gå till hofrätt. Har åter beslutet fattats å sammanträde
inför domaren på landet, eller i stad inför någon rättens ledamot,
vore det visserligen ej helt och hållet meningslöst att låta besvären gå
till konkursdomstolen, då det ju är möjligt, att rätten kunde omfatta
en annan mening än den, hvilken vid borgenärssammanträdet hyllats
af den ledamot, som fört ordet; men, på sätt af motionärerna i Riksdagen
framhållits, måste det anses olämpligt, att samma person, som
vid borgenärssammanträdet pröfvat beslutets laglighet, sedermera skall
såsom ledamot af rätten deltaga i pröfning af klagan öfver beslutet.
Ifrågavarande lagrums affattning synes därför böra jämkas i den
riktning, att allenast beslut, som fattats inför rättens ombudsman,
gode män eller sysslomän, skall öfverklagas vid den rätt, där konkurssaken
är anhängig, men att däremot i fråga om klagan öfver borgenärsbeslut,
som fattats inför rätten eller domaren eller, i stad, inför någon
rättens ledamot, skall gälla hvad om klagan öfver sådan myndighets
beslut är stadgadt.

Riksdagen har vidare i sin skrifvelse uttalat den åsikt, att förtydligande
af bestämmelserna angående fullföljd af talan mot beslut,
som i konkursärende meddelats af domaren eller någon rättens ledamot,
vore af behofvet påkalladt. I detta afseende erinrar Riksdagen, att
bestämmelser härom funnits i 144 § konkurslagen, sådant detta lagrum
lydde, innan de nya fullföljdslagarne af den 14 juni 1901 trädde i kraft,
men att bestämmelserna i ämnet numera vore att söka dels i rätte -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 25.

gångsbalkens allmänna stadganden angående fullföljd af talan mot
underrätts beslut i tvistemål och ansökningsärenden dels ock i promulgationslagen
af den 14 juni 1901, § 5, däri föreskrifves, att livad i den nya
lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot allmän underrätts
beslut skall äga motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver annan
värdslig domstols eller myndighets beslut i mål, som enligt lag eller
särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej är att till
utsökningsmål hänföra. Det har synts Riksdagen som om man kunde
ifrågasätta, huruvida af nu angifna stadganden verkligen på ett fullt
otvetydigt sätt framginge, att klagan öfver beslut, som blifvit af domaren
eller någon rättens ledamot i konkursärenden meddeladt, skall fullföljas
i samma ordning, som om talan mot allmän underrätts beslut är stadgad.

Hvad Riksdagen sålunda anfört torde äfvenledes böra beaktas.
Visserligen lärer det vara otvifvelaktigt att vid genomförandet af 1901
års förberörda lagstiftningsåtgärder alldeles icke åsyftats att göra någon
ändring i den dittills gällande ordning, att klagan öfver beslut, som
af domare eller någon rättens ledamot meddelats i konkursärende,
skulle föras i hofrätt, men medgifvas må, att nyss anförda 5 § i 1901
års promulgationslag gifver anledning att vänta en uttrycklig bestämmelse
härutinnan i konkurslagen, samt att med hänsyn härtill borttagandet
af en förut befintlig uttrycklig föreskrift kan vara ägnad att väcka
tveksamhet. Det torde därför vara lämpligt att i 144 § konkurslagen
ånyo upptaga föreskrift, att klagan öfver beslut, hvarom nyss är sagdt,
skall föras i hofrätt.

Inom justitiedepartementet har därför upprättats förslag till ändrad
lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen, affattadt i öfverensstämmelse
med hvad jag nu anfört.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande förslag,
hvilket finnes under litt B fogadt vid detta protokoll, hemställde han i
underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver samma förslag
måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ex protocollo
Axel Dandenell.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 25.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 60 och 144 §§ konkurslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

60 §.

Vid val till gode män eller sysslomän, så ock uti alla andra mål,
som röra förvaltning af gäldenär bo, gälle såsom beslut den mening,
hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte
utgöra minst en fjärdedel af de röstande: kan beslut på sådant
sätt ej åstadkommas; varde yttrande inhämtadt af rättens ombudsman,
och gälle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som uppenbarligen
röra endast en eller några borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen
deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jämte borgenären
samma fordran; äge de tillsammans röst, beräknad efter den fordran:
kunna de sig ej förena; gälle borgenärens mening, där ej de andra
honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenär eu, där hans rätt kan vara
af beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; äge däröfver
anföra besvär. År beslutet fattadt å sammanträde inför rättens ombudsman
eller gode män eller sysslomän, skall klagan föras hos den rätt,
där konkurssaken är anhängig, i stad inom fjorton dagar och å landet
inom eu månad; och förordne rätten eller domaren, där så nödigt
pröfvas, att öfrige borgenärer skola å sammankomst, som af rättens
ombudsman utlyses, af besvären erhålla del för att å viss dag förklaring

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

144 §.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol fredagen den 3 juli 1903.

Närvarande:

Justitieråden Skårig,

Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

Billing,

Bohman,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren
Hellner föredrog:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17 nästlidne juni, hvaraf inhämtades,
att Kungl. Maj:t förordnat, att högsta domstolens utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, genom note
ur protokollet inhämtas öfver uppgjordt förslag till lag om ändrad
lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen; varande förslaget under litt. E
bilagdt detta protokoll.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

vid 60 §.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Lindhäck och Bohman
instämde, yttrade:

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 9 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

»Då den beträffande borgenärsbeslut, som fattats å sammanträde
inför rättens ombudsman eller gode män eller sysslomän, meddelade
föreskrift, ait dylikt beslut skall gå i verkställighet utan hinder af förd
klagan, uppenbarligen bör gälla äfven beslut, hvarom i sista punkten
af denna § förmäles, men detta icke synes vara genom den föreslagna
affattningen med erforderlig tydlighet angifvet, torde en jämkning i
redaktionen vara erforderlig.»

Justitierådet Lilienberg anförde:

»De borgenärsbeslut, som förslaget i slutet af 60 § omnämner,
torde inskränka sig till godmans- och sysslomansvalen. Hvad de förra
beträffar följer af 40 §, att, om också hänsyn skall tagas till borgenärernes
vilja, det dock ankommer på rätten eller domaren att bestämma,
hvilka som skola blifva gode män. Denna § skall gälla äfven
i det i 64 § omnämnda fall, att gode män väljas inför rättens ombudsman.
I fråga om godmansval torde det väl således icke kunna ifrågasättas
annat, än att det är förordnandet och icke det föregående valet,
som i händelse af missnöje skall i hofrätten öfverklagas. Enahanda
åskådningssätt torde utan svårighet kunna användas äfven i fråga om
sysslomansval, helst rätten eller domaren tvifvelsutan äfven då har att
ingå i en viss pröfning af valets giltighet. Det synes mig därföre vara
riktigare om åt stadgandet kunde gifvas den form, att, där någon ville
föra klagan i fråga om godmans eller sysslomansval, han ägde klaga
öfver det i anledning däraf utfärdade förordnandet. Och detta synes
mig också vara lämpligare, då stadgandet därigenom komme att omfatta
det i förslaget ej omnämnd a fall, att valet icke skett inför rätten
eller domaren eller, i stad, inför någon rättens ledamot, utan, såsom
enligt både 43 och 64 §§ kan ske, inför rättens ombudsman, i hvilket
fall, enligt min åsikt, samma ordning för fullföljden bör iakttagas, som
förslaget för här afsedda fall stadgat.»

vid 144 §.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Lindbäck och Bohman
instämde, utlät sig:

»Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 30 september 1898 af de
lagförslag, hvilka ligga till grund för lagen den 14 juni 1901 om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken och därmed sammanhängande
lagar, yttrade föredragande departementschefen, att bestämmelserna i
144 § konkurslagen rörande tid och sätt för klagan öfver domstols,
domares eller domstolsledamots beslut i konkursmål komme att förfalla
genom antagande af de föreslagna nya föreskrifterna i rättegångsbalken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

och ett stadgande i promulgationslagen, som motsvarade 5 § i den
slutligen antagna lagen.

Denna uppfattning, i öfverensstämmelse hvarmed 144 § konkurslagen
omarbetades till sin nuvarande lydelse, synes vara välgrundad
och det af Riksdagen befarade missförstånd torde desto mindre böra
uppkomma, som bestämmelsen att beslutet utan hinder af förd klagan
går i verkställighet, där ej förbud från hofrätten kommer, gifver en
anvisning, som näppeligen kan förbises, om den domstol, där klagan
öfver beslutet skall föras.

I händelse emellertid, sådant oaktadt, ett förtydligande af stadgandet
i 5 § af promulgationslagen den 14 juni 1901 ändock skulle
anses vara af nöden, synes detta gälla icke endast i fråga om 144 §
konkurslagen utan äfven beträffande andra dylika, i allmän lag såsom
t. ex. boskillnadslagen eller författningar gifna stadganden, i hvilka
det förutsättes att beslut, som få öfverklagas, meddelas af enskild domstolsledamot,
och förtydligandet lärer följaktligen böra få sådan affattning
och sådan plats, att detsamma erhåller en generell tillämpning.»

Ex protocollo
Axel Dandenell.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott torsdagen den 31 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meter,
von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Petersson,

Quensel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i
underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 17 juni 1903 inhämtade utlåtande öfver det vid
samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 60 och
144 §§ konkurslagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen: »Med

anledning af hvad tre af högsta domstolens ledamöter vid
60 § anmärkt därom, att genom den föreslagna affattningen icke''blifvit

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

med erforderlig tydlighet angifvet, att borgenärsbeslut, hvarom i gista
punkten af sagda § förmärs, skall gå i verkställighet utan hinder af
förd klagan, har uttrycklig föreskrift härom införts i sista punkten.

Vid granskningen af 144 § hafva samma ledamöter yttrat den
mening, att det af Riksdagen befarade missförstånd beträffande frågan,
hvar talan mot domares eller domstolsledamots beslut i konkursmål skall
fullföljas, näppeligen syntes böra uppkomma; skulle åter ett förtydligande
anses vara af nöden, syntes detsamma böra erhålla sådan affattning
och sådan plats, att det erhölle en generell tillämpning.

Från en synpunkt sedt är detta sätt att betrakta frågan otvifvelaktigt
riktigt. För den, som har noggrann kännedom om 1901 års lagstiftning
angående fullföljd af talan samt om förarbetena till densamma, kan helt
visst ingen tvekan uppstå i fråga om rätta uppfattningen af den i
sammanhang därmed företagna ändringen i 144 § konkurslagen. Men
å andra sidan kan det ej nekas, att den riktiga tolkningen ingalunda
faller i ögonen och att den, som har mindre noggrann kännedom om
berörda lagstiftningsarbete, rätt väl kan, med Riksdagen, stanna i villrådighet
angående orsaken till och betydelsen af, att den förut i konkurslagen
befintliga uttryckliga föreskriften, att besvär öfver domares
eller domstolsledamots beslut i konkursmål skall föras i hofrätt, blifvit
borttagen, under det att samtidigt i 5 § af promulgationslagen den 14
juni 1901 angående denna fråga hänvisas till bestämmelser i lag eller
särskild författning. Jag är därför af den mening, att det från praktisk
synpunkt är lämpligt att ånyo i konkurslagen införa sådan uttrycklig
föreskrift, och den inkonsekvens, som detta kan anses innebära, synes
mig så mycket mindre böra tillerkännas betydelse, som det ju blott är
fråga om att upptaga ett stadgande, som förr funnits i samma lagrum.»

Sedan departementschefen härefter uppläst det i öfverensstämmelse
med hvad nu anförts jämkade förslaget, hemställde han i underdånighet
att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer,