Kungl. Maj:ta proposition nr 41
Proposition 1929:47
- kammare
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 7
Propositioner och skrivelser
Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.
Kungl. Maj:ta proposition nr 41.
1
Nr 47.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring; given Stockholms slott
den 1 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi
adsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o och 2:o hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Harald Malmberg.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet infor
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Teygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Malmberg anför:
Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), vilken
förordning trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom ifrågavarande förordning
har förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) om ersättning i anledningav
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, upphävts, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1928, skall bedömas enligt äldre bestämmelser.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 37 häft. (Nr 47.) 2113 28
9
Kungl. Majits proposition nr 47.
I 1 § av förordningen den 18 juni 1909 stadgas, att därest under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig, volontär
vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap,
varder skadad, eller därest person, som nu nämnts, skadas under
tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning jämlikt vissa i förordningen
stadgade grunder. Dylik ersättning utgives jämväl, om sjukdom med därav
följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen
skäligen kan antagas hava till sjukdomen bidragit.
Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de i
förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning,
undersökning ofördröjligen skall hållas rörande skadans uppkomst samt
läkarbetyg anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;
att sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll
och övriga till ärendet hörande handlingar skola, om
önskan att utbekomma ersättning anmäles, så snart ske kan överlämnas till
vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhavare. Denne har
därefter att till riksförsäkringsanstalten göra framställning om ersättningens
bestämmande.
Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom två år
efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av
12 § i omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.
I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången av
år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om ersättning
i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig tjänstgöringen
samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den senare
tidpunkt, då skadan yppades, eller, där fråga är om ersättning i anledning
av dödsfall, från det döden inträdde.
Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen
omförmälda invalid- och pensionsfond.
l:o.
Ang. ersatt- Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagteeknad den 12 november 1927,
ning till förre par förre officersaspiranten Per Afze Afzelius anhållit att, utan hinder därav
rcmtenPVA. att hans framställning om ersättning icke blivit gjord inom författningsenligt
Afzelius. föreskriven tid, komma i åtnjutande av ersättning enligt grunderna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Afzelius, som den 26 juni 1915
inryckt till värnpliktstjänstgöring vid Hallands regemente och den 20 oktober
samma år vunnit inträde å officersaspirantskolan å Karlsborg, under sist
-
Kanyl, Maj:t$ proposition nr 47. .''5
nämnda tjänstgöring — troligen i mars 1916 — befunnits lida av lungtuberkulos;
att han åtnjutit underhåll och vård genom militär myndighets försorg
till och med den 8 april 1916, vid vilken tidpunkt även hans avlöning av
statsmedel upphört att utgå; att han den 21 februari 1917 blivit, såsom till
tjänst vid rikets försvar oförmögen, frikallad från värnpliktens vidare fullgörande;
att han, enligt intyg från Fagereds sanatorium av den 10 november
1927, på grund av lungtuberkulos vårdats därstädes vid upprepade tillfällen
under åren 1920, 1923, 1924 och 1925 samt undergått ambulatorisk forlaninibehandling;
att han under tiden 31 oktober 1920—6 juli 1921 vårdats å
sanatorium i Davos; samt att han, enligt egen uppgift, alltjämt undergår
behandling för ifrågavarande sjukdom, som åsamkat honom avsevärda ekonomiska
svårigheter.
ltiksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande den 7 februari 1928 anfört,
att jämlikt bestämmelserna i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
vore rätten till ersättning enligt förordningen förverkad, därest framställning
om ersättning ej gjordes inom två år efter det skadan yppades. Då sökanden
först i och med nu föreliggande ansökan av den 12 november 1927 gjort
framställning om ersättning jämlikt ifrågavarande förordning, vore följaktligen
hans rätt till ersättning enligt förordningen förverkad. Ovannämnda preskriptionstid
av två år hade genom förordningen den 4 juni 1920 utsträckts
till tre år, varvid preskriptionstiden räknades från det för värnpliktig tjänstgöringen
upphörde eller från den senare tidpunkt, då skadan yppades. Även
under förutsättning, att sistnämnda preskriptionstid, som emellertid gällde
endast beträffande skada, som yppats efter ingången av år 1919, vore tilllämplig
i för svarande fall, skulle sökandens rätt till ersättning således vara
förverkad. För den händelse, att Kungl. Maj:t skulle finna skäligt, att utan
hinder därav, att framställning om ersättning i förevarande fall icke gjorts
inom föreskliven tid, sökanden bereddes ersättning jämlikt grunderna för
ovannämnda förordning den 18 juni 1909, därest hans ifrågakomna militärtjänstgöring
skäligen kunde anses hava bidragit till den sjukdom, varav han
lede, hade riksförsäkringsanstalten verkställt utredning i sistnämnda hänseende.
Därvid hade riksförsäkringsanstalten funnit sökanden hava ådragit sig
ifrågavarande sjukdom under sådana omständigheter, att hans militärtjänstgöring
skäligen kunde anses hava bidragit till densamma. Därest sökanden
inom föreskriven tid gjort framställning om ersättning i anledning av sjukdomen,
skulle han sålunda av riksförsäkringsanstalten hava tillerkänts ersättning
jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som den 27 mars
1928 avgivit utlåtande i ärendet, hava därvid anfört, att ehuru Afzelius författningsenligt
icke vore berättigad till någon ersättning för den sjukdom,
han under värnpliktstiden ådragit sig och varav han fortfarande lede, syntes
4
Kungl. Maj ds proposition nr 47.
det likväl departementet och sjukvårdsstyrelsen med liänsyn till de ekonomiska
uppoffringar, han måst vidkännas under sin långvariga sjukdom, som
om billigheten fordrade, att ersättning bereddes honom jämlikt grunderna
för merberörda förordning den 18 juni 1909. Departementet och sjukvårdsstyrelsen
tilläte sig i detta avseende erinra, hurusom i ett ffertal fall —
senast genom riksdagens skrivelse den 25 maj 1927 nr 214 — medgivits att,
där anledning funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens
uppkomst eller utveckling samt där omständigheterna givit vid
handen, att sådan undersökning, varom förmäldes i 11 § av förordningen
den 18 juni 1909, bort äga rum, ersättning i enlighet med förordningens föreskrifter
linge utbetalas utan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser.
I här förevarande fall syntes det, som om militärtjänsten bidragit
till uppkomsten och utvecklingen av den sjukdom, varav sökanden nu lede.
Vidare ville det synas departementet och sjukvårdsstyrelsen, som om omständigheterna
i här föreliggande fall bort giva anledning till särskild undersökning
enligt 11 § i förberörda förordning. Någon dylik undersökning
syntes icke hava blivit verkställd. På grund av vad sålunda anförts, hemställde
departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att till Afzelius tinge — utan hinder därav att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han
enligt grunderna för ovannämnda förordning den 18 juni 1909 kunde anses
berättigad.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Afzelius icke kunnat tillerkännas
någon ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909, enär ansökning
därom icke gjorts inom behörig tid från det skadan yppades. Emellertid
har förut, där särskilda omständigheter förelegat, dispens från förordningens
preskriptionsbestämmelser ansetts böra medgivas. Så har bland
annat skett, då förhållandena givit vid handen, att sådan undersökning,
varom förmäles i 11 § av förordningen den 18 juni 1909, bort äga rum.
Såsom av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse framhållits,
synas i det fall, varom här är fråga, omständigheterna hava bort giva
anledning till dydik undersökning. På grund härav och då, enligt vad riksförsäkringsanstalten
meddelat, Afzelius ådragit sig ifrågavarande sjukdom
under sådana förhållanden, att ersättning enligt bestämmelserna i förutnämnda
förordning den 18 juni 1909 kunnat tillerkännas honom, därest framställning
därom gjorts inom föreskriven tid, tinner jag billigt, att han får
komma i åtnjutande av ersättning enligt i förordningen angivna grunder.
Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 1929.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till förre officersaspiranten Per Afze Afzelius må — utan
hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord
inom den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
hunyl. Maj:ts proposition nr U. [j
under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1929
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
(len ersättning, vartill lian enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
2:0.
Uti en till riksförsäkringsanstalten av chefen för Västmanlands regemente
den 7 september 1925 överlämnad skrift anhöll Ivar Napoleon Käck från
Övre Hemmet, Kopparberg, att komma i åtnjutande av ersättning i anledning
av sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöring vid Västmanlands
regemente år 1917. Då berörda framställning icke gjorts inom
den tid, som stadgades i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, fann anstalten
enligt beslut den 15 oktober 1925 sig icke kunna tillerkänna Käck någon
ersättning.
Hos Kungl. Maj:t bär Käck sedermera uti eu den 16 april 1928 dagtecknad
skrift anhållit att, utan hinder därav att hans framställning om ersättning
icke blivit gjord inom författningsenligt föreskriven tid, komma i
åtnjutande av ersättning för sjukdom, lungtuberkulos, som han skulle hava
ådragit sig under sin värnpliktstjänstgöring.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Käck under fullgörande av sin
värnplikt vid Västmanlands regemente under tiden 31 november 1916—
12 oktober 1917 kommenderats till tjänstgöring i Boden från och med den
12 juli till och med den 16 september sistnämnda år; att han under denna
tjänstgöring ådragit sig en förkylning, för vilken han vårdats å garnisonssjukhuset
i Boden; att han några dagar efter sin återkomst till Västerås
åter insjuknat och intagits på regementets sjukhus för inflammation i högra
lungsäcken med utgjutniug; att han kvarlegat å nämnda sjukhus till den
12 oktober 1917 och därefter vårdats en tid i sitt hem; att han åren 1918,
1921, 1922 och 1923 blivit opererad för tuberkulösa svulster; att han den 2
mais 1925 intagits för vård a tuberkulossjukhuset i Kopparberg, varifrån
han utskrivits den 22 augusti samma år; att han vid flera tillfällen sedan
år 1927 undergått röntgenbehandling vid länslasarettet i Örebro för tuberkulösa
svulster, samt att hau från den 4 september 1927 varit urståndsatt att
arbeta.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 26 juni 1928
anföit, bland annat, att för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäl, att
utan hinder därav, att framställning om ersättning i förevarande fall icke
gjorts inom föreskriven tid, sökanden bereddes ersättning jämlikt grunderna
för förordningen den 18 juni 1909, därest hans ifrågakomna militärtjänstgöring
skäligen kunde anses hava bidragit till den sjukdom, varav han lede,
hade riksförsäkringsanstalten verkställt utredning i sistnämnda hänseende!
Därvid hade anstalten funnit sökanden hava ådragit sig ifrågavarande sjuk
-
Ang. ersättning
till
1. N. Käck.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
dom under sådana omständigheter, att hans militärtjänstgöring skäligen
kunde anses hava bidragit till densamma. Därest sökanden inom föreskriven
tid gjort framställning om ersättning i anledning av sjukdomen, skulle han
sålunda av riksförsäkringsanstalten hava tillerkänts ersättning jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
Arméförvaltningens civila departement, som den 31 juli 1928 avgivit utlåtande
i ärendet, har därvid anfört, att, ehuru Käck författningsenligt icke
vore berättigad till någon ersättning för den sjukdom han under värnpliktstiden
ådragit sig och varav han fortfarande lede, syntes det likväl departe
mentet med hänsyn till de ekonomiska uppoffringar han säkerligen fått vidkännas
under sin långvariga sjukdom, som om billigheten fordrade, att någon
ersättning bereddes honom. Departementet tilläte sig i detta avseende
erinra, hurusom riksdagen i ett flertal fall under de senare åren medgivit,
att, där anledning funnits antaga, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens
uppkomst eller utveckling, ersättning i enlighet med föreskrifterna
i förordningen den 18 juni 1909 finge, utan hinder av däri stadgade preskriptionsbestämmelser,
utbetalas. På grund av vad salunda anförts hemställde
departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till
Käck finge utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för ovannämnda
förordning den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, som den 6 november 1928 yttrat sig
i ärendet, har uttalat, att styrelsen funne sådana omständigheter i föreliggande
fall vara för handen, att sökanden borde, oavsett att ersättningsanspråket
icke gjorts gällande inom föreskriven tid, likväl beredas den ersättning,
vartill lian eljest författningsenligt skulle vara berättigad.
Enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, föreligga i detta fall
synnerligen ömmande omständigheter. Jag finner därför billigt, att Käck,
som ådragit sig ifrågavarande sjukdom under sådana förhållanden, att ersättning
enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 kunnat tillerkännas
honom, därest framställning därom gjorts inom föreskriven tid, får
komma i åtnjutande av ersättning enligt i nämnda förordning angivna grunder.
Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 1929.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Ivar Napoleon Käck må — utan hinder därav att
framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som
föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1929 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.
H
I
Kanyl. Maj ds proposition nr 47.
Vad departementschefen ovan under punkterna I :o
och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Georg Z. Topclhts.
Propositioner och skrivelser
Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.