Kungl. Majlis proposition nr 80 (Proposition 1936:80)

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72
s. 3) angående verkställighet av domstols förordnande
örn tvångsuppfostron m. m.; given Stockholms
slott den 7 februari 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till:

1) lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3)
angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran;

2) lag örn viss ändring i kungörelsen den 18 december 1823 angående
ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot
redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit
anställd;

3) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse; samt

4) lag om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 80.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändnid lydelse av 7 § lagen deli 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Misstänkes den som på grund av domstols förordnande blivit intagen i allmän
uppfostringsanstalt att hava före intagandet i anstalten begått brott därför
han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han hava begått brott
efter intagandet i anstalten och innan han därifrån utskrivits, och hörer brottet
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockholm, å Överståthållarämbetet och
eljest å landsfogden att avgöra huruvida åtal skall ske.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Förslag till Lag -

örn viss ändring i kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring
av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot
redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning tillförene icke

varit anställd.

Med ändring av kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av
10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot redan dömde
personer yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd, förordnas
härigenom, att den enligt nämnda kungörelse på Kungl. Maj:ts befallningshavande
i visst fall ankommande prövning huruvida åtal för brott må

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

äga rum skall, där brottet blivit begånget annorstädes än i Stockholm, i stället
ankomma på landsfogden i det län där brottet blivit begånget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdoms fängelse.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse,
vilken lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått
brott för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han att
hava begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång,
och hörer brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden
angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å Överståthållarämbetet
och eljest å landsfogden att efter nämndens hörande avgöra
huruvida åtal skall ske.

Förslag:

till

Lag

örn upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om rätt
i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla
andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde
eller dylikt icke skall äga tillämpning å landsfogde; skolande hans andel i
stället tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Sedan frågan örn en reformering av åklagarväsendet upptagits till behandling
jämsides med arbetet på den allmänna rättegångsreformen, hava
inom justitie- och socialdepartementen tillkallade sakkunniga den 24 september
1934 avgivit betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna
(statens off. utr. 1934: 31). Över betänkandet hava efter remiss
yttranden avgivits av olika myndigheter och enskilda sammanslutningar.
Kungl. Majit har därefter till 1935 års riksdag avlämnat en på grundval
av betänkandet utarbetad proposition (nr 185), däri bland annat hemställdes
att riksdagen måtte godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation
av landsfogdebefattningarna, avsedd att träda i tillämpning den 1
juli 1936. Riksdagen godkände i skrivelse den 28 maj 1935 (nr 260) med
vissa smärre erinringar förenämnda grunder. I årets statsverksproposition
har, under femte huvudtiteln punkt [144] Fögderiförvaltningarna: Avlöningar,
upptagits förslag till personalförteckning och avlöningsstat för budgetåret
1936/1937 för den nya landsfogdeorganisationen.

Den av 1935 års riksdag godkända organisationen innebär, att den nuvarande
i varje län befintliga landsfogdetjänsten skall ombildas till en förenad
överåklagar- och länspolischefsbefattning. Innehavaren härav, vilken fortfarande
benämnes landsfogde, skall befrias från sådana arbetsuppgifter som
anses olämpliga att förena med hans verksamhet inom åklagar- och polisväsendet.
I åklagarhänseende skall landsfogdens verksamhet omfatta såväl
domsagorna och därinom belägna städer utan egen jurisdiktion som
magistratsstäderna i länet. I samband med att landsfogden blir överåklagare
i länet skall länsstyrelsens ställning såsom högsta åklagarmyndighet
upphöra och landsfogden övertaga länsstyrelsens hittillsvarande uppgift att
utöva tillsyn över att begångna brott lagligen beivras. I egenskap av överåklagare
skall landsfogden sålunda ensam hava ansvaret för och ledningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av åklagarväsendet i länet. Under hans chefskap skola stå samtliga landsoch
stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. Själv skall landsfogden i sin
här berörda verksamhet vara underställd justitiekanslersämbetet. Slutligen
skola i samband med en lönereglering för landsfogdarna dem tillkommande
botes- och beslagarandelar indragas till statsverket.

Ifrågavarande omorganisation föranleder vissa författningsändringar, vilka
skola ske i den för stiftande av allmän civil- och kriminallag i regeringsformen
stadgade ordning. Dessa ändringsförslag torde nu böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

1934 års sakkunniga hava föreslagit ändring i dels 7 § lagen den 27
juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet av domstols förordnande
om tvångsuppfostran och dels kungörelsen den 18 december
18 23 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas
bör, då emot redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning
tillförene icke varit anställd.

I 7 § av förenämnda lag stadgas, att därest den som på grund av domstols
förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt misstänkes att hava
före intagandet å anstalten begått brott för vilket han icke undergått rannsakning,
allmän åklagare — ändå att brottet hör under allmänt åtal eller av
målsäganden angivits till åtal — icke äger tala å brottet utan att länsstyrelsen
i den ort där brottet är begånget givit tillstånd därtill. Detsamma gäller,
om brottet begåtts efter intagandet i anstalten men före utskrivandet därifrån.

De sakkunniga hava anfört:

Ifrågavarande inskränkning i åklagarens åtalsbefogenhet avser att förekomma
anhängiggörande av åtal i sådana fall då antingen den begångna
handlingen efter all sannolikhet icke kommer att för gärningsmannen medföra
någon straffpåföljd utöver den, som redan påförts honom, eller det kan
med skäl antagas, att en fortsatt behandling av den brottslige i anstalten med
större sannolikhet än undergående av straff kan leda till rättelse. Att den
diskretionära prövningen av åtalsfrågan tillagts länsstyrelsen i den ort där
brottet begåtts beror på länsstyrelsens ställning såsom högsta åklagarmyndighet
i länet. Då emellertid länsstyrelsen efter en omorganisation av landsfogdebefattningarna
ej vidare skall hava några funktioner i åklagarhänseende,
torde ifrågavarande lagrum böra undergå viss ändring. De sakkunniga
hava därvid funnit det ligga närmast tillhands att låta avgörandet av frågan
örn åtals anhängiggörande i förevarande fall ankomma på landsfogden i det
län där brottet begåtts.

I 1823 års kungörelse stadgas bland annat, att örn det framkommer att
någon, som för mord, rån, stöld eller annat grovt brott insatts å fästning
eller allmän arbetsinrättning, innan lian dömdes begått annat brott för vilket
han ännu ej undergått rannsakning, må han ej, frånsett det fall att målsäganden
begär rannsakning, utlämnas för undergående av sådan med mindre,
efter inhämtad underrättelse örn brottets verklighet, det befinnes att den
brottsliges fällande för sistnämnda brott skulle för honom medföra förhöjt
ansvar eller det är troligt att rannsakningen skulle medföra upptäckt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

andra i brottet möjligen delaktiga personer. Den prövning, som sålunda i
dylika fall skall ske, ankommer på Konungens befallningshavande i den ort
där brottet är begånget.

De sakkunniga hava ansett att omförmälda prövning hädanefter borde
— där brottet förövats annorstädes än i Stockholm — ankomma på landsfogden
i det län där brottet blivit begånget.

Vidare har, efter avlämnandet av de sakkunnigas betänkande, utfärdats
lag den 15 juni 1935 (nr 34 3) örn ungdomsfängelse, däri beträffande
den som ådömts ungdomsfängelse och som misstänkes att hava
före domen begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller som
misstänkes att hava begått brott efter domen men före frigivningen eller
tillsynstidens utgång i 19 § upptagits en åtalsregel av i princip samma innehåll
som den i 7 § lagen angående verkställighet av domstols förordnande
om tvångsuppfostran.

Indragningen av de landsfogdarna tillkommande botes- och besiagarandelarna
berör ett ämne som vid flera tillfällen varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet. Av vad i ärendet tidigare förekommit må
här anmärkas allenast följande.

Vid 1916 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 25)
däri framhölls det olämpliga i att åklagarkåren avlönades med andel i utdömda
böter samt hemställdes att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla
om utredning rörande ett lämpligare system för avlöning av allmänna åklagare
och med dem likställda. Motionen vann icke kammarens bifall. I anledning
av en vid påföljande års riksdag i samma kammare väckt motion
(nr 243) anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917 (nr 286) att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande i vad mån gällande författningar skulle
kunna ändras salunda, att åklagare och beslagare tillkommande andelar i
böter och beslagtagen egendom indroges till kronan, ävensom i vad mån
botes- och beslagarandelar i de fall, där de efter prövning möjligen ansåges
böra bibehållas, skulle kunna till beloppet begränsas.

På grundval av en inom justitiedepartementet verkställd utredning i ämnet
utarbetades därefter förslag till lag om ändrade bestämmelser i vissa fall
rörande fördelning av böter m. m. Enligt detta förslag skulle, där i lag eller
författning vore stadgat att andel i böter eller vite eller i egendom som dömdes
förbruten eller i värdet av sådan egendom eller i förbrutet penningbelopp
eller i skadestånd tillfölle åklagare, beslagare eller angivare, i stället
gälla, att inflytande medel vilka utgjorde sådan andel skulle ställas till överståthållarämbetets
respektive länsstyrelsens förfogande att i enlighet med
föreskrifter, som Konungen utfärdade, användas till uppmuntran av åklagare
och polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit i sin tjänsteutövning. På
enahanda sätt skulle förfaras med bötesmedel m. m., som enligt vissa bestämmelser
ställdes till överståthållarämbetets, magistrats eller länsstyrelses
förfogande för särskilt ändamål. Från den angivna huvudregelns tillämplighet
föreslogs undantag beträffande beslagares rätt till andel i böter m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.\ ?

enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel och lagen den
20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin. — Vid förslagets föredragning i lagrådet den 4 april
1927 lämnade tre ledamöter förslaget utan erinran ur principiell synpunkt
men ställde sig tveksamma inför frågan om den rätta tidpunkten för dess
genomförande. Den fjärde ledamoten uttalade, att en så genomgripande
förändring som den föreslagna icke borde vidtagas annat än i samband med
en omorganisation av åklagarväsendet eller åtminstone en allmän löneförbättring
för de nuvarande åklagarbefattningarna. Av först omförmälda tre
ledamöter ifrågasatte en — under erinran att landsfiskalerna icke fått sina
avlöningsförmåner ordnade på ett sätt som motsvarade på dem ställda krav
— huruvida ej med indragningen borde få anstå åtminstone till dess den
kunde ställas i samband med en allmän lönereglering för nämnda tjänstemän.
— Förslaget blev icke framlagt för riksdagen.

Slutligen har genom lag den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. föreskrivits, att andel
i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt,
som enligt lag eller författning skall tillfalla åklagare, beslagare, angivare
eller upptäckare av förseelse, ej må utgå med högre belopp än, böter
och annat sammanlagt, 500 kronor, ändå att sådan begränsning eljest icke
finnes stadgad. Utan hinder av vad sålunda stadgats skall, i fråga om den
rätt till andel i böter och värdet av förverkad egendom som enligt lagen om
straff för olovlig varuinförsel och lagen med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin tillkommer beslagare, gälla
vad i nämnda lagar är föreskrivet.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 § av 1902 års lag angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran samt i 1823
års kungörelse må erinras örn att svensk rätt, till skillnad från vissa utländska
rättssystem, saknar allmänna regler om befogenhet för åklagarmyndighet
att, oaktat en straffbar handling bevisligen föreligger, under vissa förutsättningar
besluta om eftergift av åtal för densamma. I de två av de sakkunniga
angivna särskilda fallen kan emellertid dylik eftergift förekomma.
Institutet har hos oss konstruerats som en inskränkning i vederbörande
åklagares åtalsbefogenhet. Beslutanderätten i frågan huruvida åtal i angivna
fall skall få anhängiggöras tillkommer den högsta lokala åklagarmyndigheten
eller sålunda i Stockholm Överståthållarämbetet och annorstädes
vederbörande länsstyrelse. Då i och med genomförandet av ifrågavarande
omorganisation länsstyrelsens ställning som åklagarmyndighet skall upphöra
samt landsfogden i egenskap av överåklagare skall hava ansvaret för
och ledningen av åklagarväsendet i länet, synes den på länsstyrelsen ankommande
uppgift varom här är fråga lämpligen böra överflyttas på landsfogden.
Såsom förut nämnts innehåller även 19 § lagen örn ungdomsfängelse,
vilken lag dock träder i kraft först den dag Konungen förordnar, en åtalsregel
av i princip samma innehåll som den i 7 § av 1902 års lag. Jämväl

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

förstnämnda lagrum bör därför i detta sammanhang undergå ändring. Därest
av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till ny lagstiftning rörande tvångsuppfostran
hinner föreläggas årets riksdag, torde det nu ifrågavarande förslaget
till ändring i 1902 års lag böra upptagas i samband därmed, såframt
lagändringarna enligt det ena och det andra förslaget skola träda i kraft
samtidigt.

Vad därefter angår förslaget att, i samband med en lönereglering för landsfogdarna,
dem tillkommande bötesandelar skola indragas till statsverket, är
detta förslag — vilket omnämndes i den förut omförmälda propositionen till
1935 års riksdag — grundat på principen att vidtagandet av vissa tjänsteåtgärder
från åklagarmyndigheternas sida icke för dem bör vara förbundet
med något ekonomiskt intresse. Riktigheten härav torde vara obestridlig.
Systemet med åklagarandelar är jämväl ställt på avskrivning och har numera
tillämpning i huvudsak allenast inom vissa delar av specialstraffrätten. Såsom
hinder för systemets definitiva avskaffande har tidigare huvudsakligen
anförts att åklagarna i form av bötesandelar och dylikt erhölle en i betraktande
av flertalet åklagares låga avlöning behövlig avlöningsförstärkning. En
övergång till annan ordning har följaktligen ansetts icke böra ske förrän i
samband med en lönereglering för ifrågavarande befattningshavare. Denna
tidpunkt torde numera vara inne såvitt angår landsfogdarna, vilka föreslagits
skola erhålla en löneplacering motsvarande vikten och omfattningen av deras
arbetsuppgifter. I likhet med vad som skett i lagen om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. bör i förevarande fall
andel i vite eller skadestånd — varmed avses sådant skadestånd varom förmäles
i 53 § 1. förordningen den 14 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften — eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt, som enligt
lag eller författning skall tillfalla landsfogden, vara underkastad samma
regel som bötesandel. För landsfogdens vidkommande synes icke, på sätt
i sistnämnda lag föreskrivits, något undantag från den allmänna regeln böra
ske i fråga örn sådana beslagarandelar som avses i lagen om straff för olovlig
varuinförsel och lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin.

De författningsändringar varom här är fråga — utom såvitt angår 19 §
lagen om ungdomsfängelse — torde böra träda i kraft i samband med genomförandet
av den nya landsfogdeorganisationen eller den 1 juli 1936. Lagen
örn ungdomsfängelse kan icke beräknas träda i kraft förrän efter sistnämnda
dag. I

I enlighet med nu angivna grunder hava inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostron;

2) lag örn viss ändring i kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring
av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bär, då emot redan
dömde personer yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd;

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

3) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;
samt

4) lag örn upphörande av landsfogdes rått till andel i böter m. m.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Ma,j:t Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin. 1

1 Denna bilaga, vilken iir lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Bihang filt riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 80.

■i

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 februari
1936.

Närvarande:

justi tierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 17 januari
1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3)
angående verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostron, 2)
lag örn viss ändring i kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring
av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot redan
dömde personer yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd,
3) lag örn ändrad lydelse av 19 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse samt 4) lag örn upphörande av landsfogdes rätt till andel
i böter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ernst Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Martti proposition nr 80.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets
den 3 februari 1936 avgivna utlåtande över de den 17 januari 1936
till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om ändrad lydelse av 7 § lagen
den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet av domstols förordnande
örn tvångsuppfostron, 2) lag örn viss ändring i kungörelsen den 18
december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt
huru förhållas bör, då emot redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning
tillförene icke varit anställd, 3) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen
den 15 juni 1935 (nr 3A3) örn ungdomsfängelse samt 4) lag örn upphörande
av landsfogdes rätt till andel i böter m. m.

Efter att hava meddelat att lagrådet lämnat förslagen utan anmärkning,
anför föredraganden:

»Vid förevarande lagförslags remitterande till lagrådet anmärkte jag beträffande
förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen angående verkställighet
av domstols förordnande örn tvångsuppfostran, att därest av särskilda
sakkunniga utarbetat förslag till ny lagstiftning rörande tvångsuppfostran
hunne föreläggas årets riksdag, förstnämnda förslag torde böra upptagas
i samband därmed, såframt lagändringarna enligt det ena och det
andra förslaget skulle träda i kraft samtidigt. Huruvida förslaget till ny
lagstiftning rörande tvångsuppfostran kan föreläggas årets riksdag lärer
ännu icke kunna med säkerhet beräknas. Då emellertid en sådan lagstiftning
i varje fall, enligt vad utredningen numera ger vid handen, icke lärer
kunna träda i kraft förrän å senare dag än den 1 juli 1936, då den ifrågavarande
ändringen av 7 § lagen angående verkställighet av domstols förordnande
örn tvångsuppfostran föreslagits skola träda i kraft, torde sistnämnda
lagändring vara erforderlig.»

Föredraganden hemställer därefter, att de av lagrådet granskade lagförslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80,.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360219