Kungl. Majds proposition Nr 184

Proposition 1923:184

Kungl. Majds proposition Nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående pension
åt förste vaktmästaren och portvakten vid högre
latinläroverket å Norrmalm i Stockholm J. A.
Lindqvist; given Stockholms slott den 16 mars
1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdragav
statsrådsprotokollet för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1923.
N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena B banting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson, Åkerman,
SCHLYTER, OrNE.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför:

I en av skolöverstyrelsen med utlåtande av den 7 mars 1923
till Kungl. Maj:t överlämnad ansökning har rektorn vid högre latinläroverket
å Norrmalm i Stockholm J. O. Gr. Kjederqvist gjort framBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 148 käft. (Nr 184—185.) 1

Pension åt
förste vaktmästaren
och
portvakten
vid högre la -

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

tiniär°verket ställning om beredande av pension från och med den 1 juli 1923

<i jNorrmalin ^ -*• «

.t. A. Lind- åt förste vaktmästaren och portvakten vid nämnda läroverk Johan
qvist Axel Lindqvist.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindqvist är född den 19 september
1854, att han under åren 1889—1897 varit anställd som portvakt och andre
vaktmästare vid gymnastiska centralinstitutet samt att han från oeh med hösten
1897 innehar sin nuvarande anställning, i vilken tjänstgöring han enligt rektors
vitsord städse ådagalagt största nit, tjänstvillighet och redbarhet samt aldrig svikande
omtanke om läroverkets bästa. Dessutom har han sedan höstterminen 1914
tjänstgjort såsom vaktmästare hos granskningsnämnden och examensnämnden för
studentexamen. Hans löneförmåner utgå numera med 2,400 kronor årligen, järnte
dyrtidstillägg, vartill kommer bostad med bränsle och lyse. Lindqvist är enligt
ansökningen bilagt läkarbetyg tillföljd av hjärtfel numera oförmögen att längre
uppehålla sin tjänst och hans hustru, vilken bistått honom i hans arbete, är likaledes
enligt läkarbetyg på grund av sjukdom numera oförmögen därtill.

Skolöverstyrelsen har anfört huvudsakligen följande:

Med hänsyn därtill, att riksdagen uti åtskilliga fall beviljat pension åt vaktmästare
vid allmänt läroverk, samt till de sakförhållanden, som anförts, syntes
pension jämväl i nu föreliggande fall böra beviljas. Överstyrelsen tillät sig erinra
om två fall av ifrågavarande art, som båda behandlades av 1920 års riksdag.
Rektor vid folkskoleseminariet i Umeå hade gjort framställning angående
en årlig pension av 1,400 kronor åt vaktmästaren vid seminariet A. A. Holmström.
Vid beräkning av beloppet hade rektor utgått därifrån, att Holmström
borde erhålla samma pension som förste vaktmästare i nyreglerat verk, enär han,
som under år 1919 i avlöning åtnjutit 1,800 kronor jämte vissa naturaförmåner,
under de senaste åren varit i avlöningshänseende jämställd med dylik vaktmästare.
Domkapitlet i Luleå tillstyrkte bifall till ansökningen. Skolöverstyrelsen
hade i sitt utlåtande erinrat om den civila pensionslagens föreskrift, att pensionsunderlaget
skulle utgöra 2/3 av hela avlöningen, samt därom att Holmströms
tjänstetid vid avskedstagandet kunde beräknas komma att uppgå icke till 35 utan
allenast till 32 år, och på dessa grunder hemställt om en pension på 1,250 kronor
om året. Statskontoret framhöll, att en icke oväsentlig del av den avlöning,
Holmström under senare år åtnjutit, borde betraktas som dyrtidstillägg, samt att
han i olikhet med vaktmästarna vid de centrala ämbetsverken icke genom några
avgifter själv bidragit till sin pensionering. Holmström vore således i själva verket
icke likställd med dylika vaktmästare utan snarare med den senaste seminarievaktmästare,
som genom riksdagens beslut erhållit pension, nämligen J. P.
Nyländer vid folkskoleseminariet i Härnösand, vilken av 1916 års riksdag fått
sig tilldelad en årlig pension av 750 kronor; till detta belopp borde därför lämpligen
jämväl Holmströms pension bestämmas. Sedan statskontoret avgivit sitt yttrande,
hade emellertid rektor till ecklesiastikdepartementet insänt ett intyg, som
utvisade, att i Holmströms tidigare angivna avlöning icke inräknats dyrtidstillägg,
utan att sådant uppburits utöver sagda avlöning. I propositionen i ärendet till

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

riksdagen (nr 137) hänvisades därtill, att vaktmästare i statens verk uppbure pension
av 1,200 kronor, men att Holmström icke erlagt några pensionsavgifter, varför
pensionsbeloppet ansågs skäligen kunna sättas till 1,100 kronor om året. Mot
dessa av föredragande departementschefen anförda beräkningsgrunder gjorde varken
vederbörande utskott eller riksdagen någon invändning, utan beslöt riksdagen
bevilja Holmström en årlig pension av 1,100 kronor.

Vidare hade rektor vid Jakobs realskola i Stockholm anhållit om pension åt
vaktmästaren vid läroverket S. P. Romulus; med hänvisning till Romulus nära
43-åriga, synnerligen förtjänstfulla tjänstgöring samt därtill, att hans lön numera
utgjorde 1,500 kronor årligen jämte vissa naturaförmåner, hemställdes om pensionens
bestämmande till 1,000 kronor om året. I sitt utlåtande hade läroverksöverstyrelsen
erinrat därom, att riksdagen dittills aldrig beviljat läroverksvaktmästare
högre pension än 700 kronor, men att Romulus jämväl tjänstgjort vid
pedagogiska biblioteket, och därför hemställt om en årlig pension å 900 kronor.
Statskontoret ansåg, att frågan om pension åt Romulus i egenskap av vaktmästare
vid pedagogiska biblioteket icke kunde i detta sammanhang upptagas, då
framställning därom icke gjorts vare sig av Romulus själv eller av bibliotekets
styrelse, och hemställde under hänvisning till riksdagens tidigare beslut i liknande
ärenden om en pension å 700 kronor årligen. Efter det detta utlåtande avgivits,
inkom emellertid bibliotekets styrelse med ansökan om eu pension åt Romulus å
300 kronor årligen. I utlåtande över denna ansökan uttalade statskontoret tvekan
angående lämpligheten av att pensionsrätt skulle kunna grundas på vad som
måste anses vara en ren bisyssla och hemställde, att den ifrågasatta pensionen i
varje fall icke måtte överstiga 200 kronor om året. I den i ärendet avgivna propositionen
(nr 185) avvisades framställningen om pension åt Romulus i egenskap
av vaktmästare vid pedagogiska biblioteket och föreslogs en årlig pension av 700
kronor. Detta blev ock riksdagens beslut.

Det läge i öppen dag, att de båda sålunda refererade pensionsärendena blivit
behandlade på synnerligen olika sätt. Olikheten kunde sammanfattas däri, att
i fråga om en läroverksvaktmästares pension riksdagens tidigare beslut i liknande
ärenden ansetts bindande, men att detta icke ansetts vara fallet i fråga om en
seminarievaktmästares. Oavsett frågan, varpå denna olikhet kunde bero, ansåge
överstyrelsen det uppenbart, dels att den lände läroverken till förfång, dels att
den saknade verkligt fog. Överstyrelsen ansåge sig därför, då det gällde att finna
ett lämpligt belopp för den nu ifrågasatta pensionen, böra utgå icke från tidigare
fall av åt läroverksvaktmästare beviljad pension utan från de beräkningsgrunder,
som föredragande departementschefen använt i fråga om pension åt
seminarievaktmästaren Holmström och som torde få anses godkända av riksdagen.
Uppenbart vore nämligen, att vaktmästaren vid ett högre allmänt läroverk
under inga omständigheter kunde anses hava ett mindre krävande och ansvarsfullt
arbete än en seminarievaktmästare; allra minst kunde detta vara fallet vid
här ifrågavarande läroverk, som vore ett av rikets största.

Departementschefen hade i anförda fall utgått från det för vaktmästare vid
statens verk gällande pensionsunderlaget men ansett, att vaktmästare, som ej
genom avgifter själv bidragit till sin pensionering, borde vidkännas en däremot

Departe mentschefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

svarande minskning i pensionen; däremot hade tydligen den brist i full tjänstålder,
som förelegat i fråga om Holmström, ansetts alltför obetydlig för att böra
inverka. Nu hade emellertid genom sedermera genomförd lönereglering för de
centrala ämbetsverken vaktmästare blivit ersatt med expeditionsvakt (lönegrad B
1), och hade, genom kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk i fråga om rätt till pension, dylika befattningshavares
pensionsunderlag blivit bestämt till 1,644 kronor. Visserligen kunde det sättas
i fråga, om icke en vaktmästare vid ett högre allmänt läroverk, allra helst
vid ett av den storlek som högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, snarare
borde jämföras med en förste expeditionsvakt, vilken tillhörde lönegraden B
3 och hade ett pensionsunderlag av 1,824 kronor; men för att icke på något
sätt föregripa en blivande löne- och pensionsreglering för läroverksvaktmästarna
ansåge sig överstyrelsen för närvarande icke böra utgå från högre belopp än det
redan nämnda av 1,644 kronor. Om man nu med hänsyn till frånvaron av pensionsavgifter
reducerade detta belopp i samma proportion, som skett vid bestämmandet
av vaktmästaren Holmströms merbemälta pension, komme man till
i runt tal 1,500 kronor. Detta belopp skulle överstyrelsen följaktligen anse skäligt
såsom pension åt en vaktmästare vid högre allmänt läroverk. Det kunde heller
ingalunda anses för högt i förhållande till den lön av 2,400 kronor jämte
bostad, bränsle och lyse, som vaktmästaren Lindqvist för närvarande åtnjöte.

Statskontoret liar den 14 mars 1928 avgivit utlåtande i ärendet
och därvid yttrat följande:

Med hänsyn till 1920 års riksdags av skolöverstyrelsen åberopade beslut
angående pension åt vaktmästaren A. A. Holmström hade statskontoret intet att
erinra mot att åt Lindqvist utverkades pension från allmänna indragningsstaten,
avpassad efter pensionen för vaktmästare i statens tjänst.

Då emellertid pensioner från nämnda anslag hittills bestämts efter de grunder,
som gällde före ikraftträdandet av nu gällande löne- och pensionsreglering
för statsdepartementen m. fl. verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, syntes
dessa grunder böra komma till tillämpning även vid bestämmandet av nu
ifrågavarande pension; och skulle i så fall pensionen fastställas till 1,100 kronor.
Statskontoret tilläte sig framhålla, att den sålunda ifrågasatta sänkningen av pensionsbeloppet
komme att utjämnas genom pensions- och dyrtidstilläggen, så att
den härav förorsakade minskningen i sammanlagda pensionsförmånerna i själva
verket bleve obetydlig.

I likhet med vad åtskilliga gånger förut skett beträffande
vaktmästare vid allmänna läroverk, synes pension av statsmedel
böra beredas jämväl Lindqvist vid hans avgång från sin nuvarande
befattning, och jag tillstyrker framställning till riksdagen i sådant
syfte. Med hänsyn till vad i ärendet anförts, anser jag pensionen
böra beräknas efter samma grunder, som skett ifråga om pension

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184. 5

åt vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Umeå A. A. Holmström,
vilken pension beviljades av 1920 års riksdag. Ifråga om beloppet
av Lindqvists pension ansluter jag mig till statskontorets mening,
att pensionen bör utgå med 1,100 kronor för år.

Jag hemställer alltså, att Eders Kung!. Maj:t täcktes föreslå
riksdagen medgiva,

att förste vaktmästaren och portvakten vid
högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm J.
A. Lindqvist må från och med månaden näst efter
den, under vilken avgång från hans innehavande
befattning äger rum, under sin återstående livstid
från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 1,100 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten lämna bifall ävensom förordna,
att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Em. G:son Bergman.